Jag var inlagd under LPT sedan tre veckor tillbaka. En dag träffade jag en annan läkare, som innan han frågat hur jag mådde, berättade att han skriver av tvångsvården och ger mig fri utgång. Jag hade träffat honom under en tidigare inläggning och hade inget förtroende för honom sedan tidigare, så egentligen blev jag inte förvånad. Jag svarade iallafall pga förtroendebristen väldigt kort på hans efterföljande frågor om mitt mående då jag inte upplevde att han brydde sig om mina svar (upplevde mig få det bekräftat igen med tanke på att han skrev av tvångsvården innan han frågade). Det var något som jag förklarade för honom så han visste varför jag var avig mot honom.
Han konstaterade iallafall att jag egentligen inte behöver vara inlagd och ställde sedan den retoriska frågan: ”Vill du bo hela livet på sjukhus?”. Det gjorde mig, som då var inlagd för första gången på 1,5 år (och dessutom inte av fri vilja), och som gör mitt bästa för att kämpa på i vardagen, oerhört ledsen. Jag förstår inte hur en läkare kan tro att en person VILL vara det (och vill man det så tänker jag att läkaren borde se problematiken bakom det och inte skeptiskt ställa frågan).

Jag blev arg och ledsen vartefter han upprepade samma fråga, och jag gick ut från läkarsamtalet. Självskadetankarna sköt i höjden och jag bestämde mig för att göra verklighet av de där överdostankarna som besvärat mig den senaste tiden, nu när jag också fått fri utgång. Jag pratade med en skötare som då inte ville släppa ut mig. Hon gick till läkaren och berättade om mina planer, vartefter han svarade att det var lugnt, hon kunde släppa ut mig.

Överdosen jag skulle ta var större än jag tidigare tagit och skulle bli allvarlig hade jag läst mig till, vilket skrämde mig egentligen. Men var läkaren så okej med att släppa ut mig för att ta en överdos så kunde det inte vara så farligt, försökte jag övertala mig själv medan jag svalde tabletterna.

Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning för svår anorexi, och har dåliga värden.
Jag fick tabletter mot det som inte funkade, då trodde de att jag kräktes i smyg och satte in extravak “bara över helgen, om dina värden blir bättre vet vi att det var för att du kräktes innan tillsynen, om du inte kräks nu och det inte blir bättre får vi testa annat”
Jag har PTSD och det var extremt triggande att ha någon observera mig på det sättet. Jag grät och hyperventilerade och gråtet höll i 3h.
Värdena blev inte bättre då det inte var pga kräkningar alls, min kropp plockade bara inte upp det.
Efter helgen säger dem att dem tänker hålla kvar vaket, även fast jag bevisat att jag ej spytt.
De lyckas efter en vecka fixa värdena via någon vätska istället, men höll vaket ytliggare 1+ vecka efter.
Allt detta efter att jag gång på gång förklarat att min PTSD var konstant triggad och jag grät flera timmar om dagarna. Även flera sjuksköterskor försökte stå upp för mig för läkarna under ronderna, men det spelade ingen roll.
Det kändes som att dem försökte bestraffa mig för något, men jag vet inte för vad.

Efter ett antal långa och röriga inläggningar inom slutenvården utvecklade jag vårdrelaterad PTSD. Delvis pga bemötande av läkaren, bristen på vårdplan, konstanta ändringar och tvångsåtgärder som användes som ”straff” för när jag inte nått viktmål eller klarat av slutföra hela måltiden. Trots bra värden annars… Men fick höra at jag måste fuskat när jag gått upp i vikt (pga tillfällig vätske ansamling i kroppen ) och fick då toaletten låst, utevistelse indragen och bältning m sond ifall jag inte klarade slutföra all mat till punkt å pricka.
Det kändes totalt skevt i mitt huvud att bli bestraffad för något jag inte kunnat påverka alls. När sedan vätske ansamlingen försvann ur kroppen igen fick jag istället utskällning för obefogad viktnedgång och ytterligare tvångsåtgärder… Att aldrig kunna göra rätt ur deras perspektiv underminera så mycket och bröts ned totalt. Pga det och en händelse under bältning av manlig personal, gjorde att jag utvecklade ptsdn och inte klarar ta mig till vårdbesök alls längre oavsett anledning eller avdelning inom vården. Men det lyftes aldrig av psykiatrin, ställdes inga frågor, ingen har erbjudit hjälp för vårdrelaterade ptsdn, för mig känns det som att det är svårt för dom att göra detta eftersom man då behöver ta en del av ansvaret. Granska sin organisation… Vilket kanske hade behövts? Men det har varit helt tyst, trots att jag flertalet gånger uttryckt behov av hjälp för specifikt det.

Under alla mina år inom psykiatrin så har nog mina trauman tredubblats. Complex Ptsd stod det sen. Men ingen som vill hjälpa mig med dessa minnen. Att istället bli skickad runt som en liten studsboll. O alla som sa att jag var kroniker med de problem jag hade. Jag valde att hoppa av psykiatrins ”våld” under ca 3 år. För de menade på att jag slösade på samhällets resurser. Under dessa 3 år har jag växt som människa. Inte lika stressad. O framförallt skadefri sen 5 månader tillbaka. Utan psykiatrins hjälp

Min närmsta vän kämpade länge med att få rätt hjälp. Men hon mådde så otroligt dåligt och vården började ifrågasätta henne och hennes mående och många inom vården där hon bodde trodde hon fejkade mycket. Både fysisk och psykisk ohälsa. De vägrade hjälpa så hon kunde få i sig näring. De ifrågasatte hennes kramper. Hon hade dock blivit lovad att få gå i traumabehandling när hon var mer stabil. Vilket hon blev. Men fick bara nej om att få gå det. Nu är hon död. Hon tog sitt liv och i lex Maria anmälan säger chefsöverläkaren att det ”Är mycket olyckligt” men det är pga henne hon är död. Hon vägrade gå med på att ge henne trauma behandling för sin ptsd. Hon hade också bestämt att hon inte var välkommen till psykakuten ens. Så om hon hamnade i dissociation och polis fick stoppa henne från att skada sig/dö så visste dem att det inte var någon idé att köra henne till psykakuten. För de tog ändå inte emot henne. Dagen innan hon dog hämtade polisen henne. Men körde henne då till hennes anhörig. Nu är hon död. Det hade kunnat vara annorlunda om polisen fått köra henne till psykakuten. ”Mycket olyckligt” men de ville inte hjälpa henne. Jag blir aldrig hel utan min vän.

”Jag är så jävla trött på dig!”.

Skötare till mig efter att jag försökt skada mig.

Har många års erfarenhet att att få vård på psykiatrisk slutenvårdsavdelning, både under LPT och HSL.
Erfarenheterna har varit ungefär lika för varje inläggningsperiod, den längsta 10 veckor men de flesta runt 5-7 dagar. Min erfarenhet är att jag har fått en sängplats och tillsyn men jag har både kunnat självskada och överdosera tabletter under mina inläggningar. Jag har samsjuklighet där anorexi varit en del och det har i princip varit omöjligt att få förståelse, vårdplan och hjälp med matstöd under mina inläggningar vilket resulterat i att jag oftast har skrivits ut i sämre skick än när jag blev inlagd pga inte kunnat få i mig tillräckligt med näring. Personal har tyckt att ”jag ska kunna äta samma mat som övriga, att de inte har resurs att avvara någon som fungerar som matstöd. De har fått råd och stöd via min ätstörningsenhet men i praktiken har det inte fungerat för att man inte ansett att min ätstörning är deras ansvar eller prioritet. Deras huvudfokus har alltid varit medicin och sömn vilket ändå inte fungerar när jag inte får i mig tillräckligt med näring. Som återkommande patient så blev det även så att jag blev ”hon som inte äter” och en del personal struntade helt i att säga till när det serverades mat till mig. Jag fick tjata mig till Näringsdrycker som ibland fanns och ibland inte. Jag kunde vara inlagt på tvångsvård och endast ha fått i mig te och vatten på 5 dagar innan jag blev utskriven.
En överläkare blev så arg på mig när jag klagade på hur de hanterade min ätstörning och att jag inte fått mat i mig på flera dagar att han skrev ut mig på en gång med orden, ”Det finns viktigare saker än mat men Vi är klara här, hon kan gå hem”
Jag är rädd för att bli inlagd inom psykiatrin för trots att vi har haft vårdmöten tillsammans med min läkaren och behandlare inom ätstörningsvården tillsammans med min psykiatriska öppenvård och gjort krisplaner och vårdplaner så slutar varje inläggning med samma erfarenhet och ett sämre mående.

Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin. 
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och  fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
 Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

Jag upplever att man blir förminskad. Och inte lyssnad på. Har varit bland psykologer, kuratorer och läkare i nästan 20 år.
Utredningar, hjälp och känslan av att någon inte vill hjälpa en.
När jag bett om verktyg hos en samtalskontakt så har jag fått höra ’du är ju helt omöjlig’ när jag rabblade upp allt jag testat men som inte funkat.
Har upprepade gånger sökt akut för tankar om att ta mitt liv, skada mig själv och depression. Endast en gång har jag blivit erbjuden hjälp i form av inläggning. Det känns som att man existerar utan att leva, man provar sig fram men inget funkar och inom psykiatrin får man höra att man inte kan ge några svar utan att man måste lista ut saker själv. Men när idéerna är slut då? Och man är helt förtvivlad över jakten på välmående som aldrig kommer?
BUP är ett skämt också

SI som jag nämner i texten står för självvald inläggning, kallas på vissa håll brukarstyrd inläggning. Det är ett kontrakt mellan slutenvården och öppenvården. Patienten får vara på sluten avdelning men frivilligt och ha eget rum och hand om sin egen medicin.

-10 maj 2022 på akutmottagningen
Efter att ha sovit på en observationsplats under natten får jag senare på förmiddagen träffa en läkare. Jag har uttryckt natten innan och även under detta besök att jag behöver hjälp för att jag mår dåligt. Jag har en vecka innan blivit våldtagen och har spenderat senaste tiden på min SI-plats samt hemma hos en vän och har i stort sett inte gjort annat än att sova. Jag ber om att få bli inlagd för att få avlastning, ha någon att prata med, någon som ger mig medicin samt ser till att jag äter och inte skadar mig själv då jag är rädd för vad jag ska göra när alla känslor kommer ikapp. Läkaren svarar då mig att de inte kan hjälpa mig, men uppmanar mig att jag ska prata med min kontaktperson om att få flytta in på ett boende “för då har du ju sällskap”.
Att läkaren inte är medveten om att jag aldrig skulle få plats på ett sånt boende för att jag inte är tillräckligt sjuk för det, och att det heller inte är en handling som händer i en handvändning och är en lösning på en akut krisreaktion verkar inte spela någon roll.

– 9 maj 2022 kommer jag in på akutmottagningen.
Jag får efter ungefär tre timmar träffa en läkare. Jag förklarar att jag efter en våldtäkt som skett, och som jag inte vill prata om, mår väldigt dåligt. Jag har som vanligt fått fylla i ett formulär om min psykiska hälsa där jag bland annat fyllt i att jag skulle döda mig själv om jag bara kunde, att jag inte kan fatta några beslut, att jag mår så dåligt att det är outhärdligt och att jag sover alldeles för mycket. Läkaren är endast intresserad av mina eventuella självmordsplaner. Jag svarar att jag är för trött för att ta ett beslut om att existera, jag orkar ingenting. Jag önskar om att bli inlagd på avdelning X, vilket uppmuntrats av personalen som mötte mig under min SI-inläggning då jag redan då mådde så dåligt. Efter att ha efterfrågat bakjouren får jag ett besked om att jag inte kommer läggas in. Jag får då en stark panikångestattack, jag gråter och skriker rakt ut och har extremt svårt att få luft. Läkaren fortsätter att ställa en massa frågor fastän jag inte kan prata. Jag tar ett krampaktigt grepp om soffan, i ett försök att samla mig men tar bara rossliga snabba andetag. Jag känner mig så himla liten, ensam och utlämnad. Tillslut får jag en lergigan och ett glas vatten och blir sedan lämnad ensam. Helt ensam, i en svår svår sorg. Läkaren står fast vid sitt beslut om att neka mig inläggning med svaret att “vi måste vara sparsamma med våra platser”. Jag får sova på observationsplats.

-Vintern 2021/2022 på avdelning X.
Efter att ha varit på avdelningen i ungefär 2 veckor säger en läkare, efter en misslyckad nattpermission, att han tänker skriva ut mig för att jag “inte anstränger mig”. Han säger att “det här är ingen semester”. Jag och denna läkare får senare en bättre kontakt och jag får ut mycket av våra samtal, men jag tycker att det är bedrövligt att jag behövde göra mig förtjänt av att få rätt vård genom att säga saker som han tyckte var bra. Jag vet att han skrev ut många som han ansåg inte ansträngde sig, bland annat en kvinna som gång på gång överdoserade tabletter när hon blev utskriven. Att ha en inställning om att personer som självskadar inte vill bli bättre eller inte anstränger sig tillräckligt är en genomgående syn som jag upplevt inom psykiatrin. Mer kunskap kring varför man självskadar behövs.

-Vintern 2021/våren 2022 på avdelning X
En skötare på natten sover på sitt pass. Jag har under min vistelse kommit ut som ickebinär och han vägrar kalla mig för mitt namn samt säger att jag är förvirrad i min identitet och att det är “strunt”. Han kallar Pride-paraden för ett “jävla ståhej” och under ett annat samtal där jag lyfter att jag ska utredas för ADHD säger han att “diagnoser bara är påhitt”. Jag pratar med kuratorn och avdelningschefen om detta under min vistelse

-Sommaren 2021 på avdelning X
En natt har jag mycket flashbacks och ångest och kan inte sova. En skötare sitter uppe med mig och pratar. Han hämtar isstavar åt mig och lyckas efter ungefär 40 min att få ner min andning till normalläge. När han går ut ur rummet för att göra något kommer en sjuksköterska in, en äldre kvinna, hon säger argt “Nu får du ta dom här och sluta störa oss!” och trycker ett par tabletter i min hand. Hon säger inte vad det är för tabletter. Jag är rädd och sväljer dom och somnade gråtandes.

-Våren 2022 på avdelning X
En skötare på avdelningen är min kontaktperson. Jag har några dagar tidigare försökt ta livet av mig. Jag får på kvällen starka självskadetankar och går för att leta upp henne. Jag knackar på personalrummet, dom hänvisar mig till ett annat rum där hon sitter. Jag knackar på och får inget svar. Går tillbaka till personalrummet och säger att jag inte hittar henne. Blir ombedd att vänta. Sätter mig i allrummet. 10 minuter går. Jag sitter och kramar ett par isstavar. 20 minuter går. Hon kommer ut ur rummet och jag ropar på henne och hon går rakt förbi. Jag går i vredesmod in på mitt rum, kastar isstavarna i väggen och självskadar så hårt med mina knytnävar att jag får blåmärken på mina armar.

-Vinter 2021 på avdelning X
En skötare skäller ut mig när jag ber om att få låna ett par landstingsstrumpor. “Du har ju varit hemma på permission, varför har du inga egna strumpor?!”. Hemma på permission hade jag överdoserat tabletter och strumpor var det sista jag tänkte på. Jag är redan skör och känner mig som en belastning för allt och alla. Jag går in på mitt rum och bryter ihop och gråter hejdlöst i över en timme. En sjuksköterska kommer in och ser mig ledsen och jag berättar för henne. Svaret jag får är “det är viktigt att patienter har sina egna kläder”.

-Våren 2022 akutmottagningen
Jag slussas in och ut på akutmottagningen och SI. Jag minns inte exakta datum men försöker flertalet gånger bli inlagd på akuten, och till följd av att jag inte blir inlagd överdoserar jag tabletter. Tillslut när jag är på min SI plats försöker jag på en permission ta livet av mig genom att ställa mig vid tågspåret. Detta är enda gången det gått någorlunda fort och lätt att bli inskriven på avdelning X, trots att jag förut uttryckt samma dödslängtan, livströtthet och uppgivenhet men blivit tillsagd att “söka igen när det blir värre” men ändå “innan du gör något dumt”: Denna gyllenne mellantid verkar vara enda gången man får komma in.