Jag hade varit inneliggande på PIVA några dagar enligt LPT med personalvak pga suicidalt beteende. En eftermiddag flyttas jag ganska plötsligt till en allmänpsykiatrisk vårdavdelning. På ronden dagen därpå, efter en stökig och jobbig natt bestäms att jag ska få en spruta med cicordinol samt en tablett med lugnande för att sedan flyttas tillbaka till PIVA eftersom jag fortfarande krävde mer tillsyn än vad de på avdelningen kunde erbjuda. De skulle sedan hålla en plats åt mig på avdelningen dagen efter så att Jag skulle kunna komma tillbaka till avdelningen och få fortsatt vård där och tillsammans med läkare, personal från öppenvården och min arbetsgivare planera för SIP-möte innan hemgång.

Det som i stället händer är att jag får vänta flera timmar efter ronden innan jag får sprutan med svaret att ”hon är ensam sjuksköterska på avdelningen nu så hon kan inte göra det”. Först senare på eftermiddagen är det dags att få den, men det visar sig att de valt att ändra vad det är jag ska få eftersom jag tydligen haft någon biverkan på den tänkta medicinen tidigare. Istället för Cicordinol får jag Phenergan intramuskulärt. De säger att det tar ca en timma innan det börjar verka så jag försöker distrahera mig under den tiden. Sedan börjar det krypa i kroppen på mig som när jag fått Lergigan vilket jag säger till en sjuksköterska. Då säger hon att ja, det är ju Lergigan i injektionsform jag fått. Då brister det för mig och jag blir ledsen och arg, det står i varningar i min journal att jag inte tål Lergigan, att jag får kraftiga biverkningar i form av myrkrypningar av det. Jag börjar bland annat riva upp sår på mina armar så det blöder och tankarna och viljan att avsluta mitt liv blir ännu starkare. Jag ber om att få något som hjälper mig att komma bort från obehaget, något som jag somnar av och de hämtar jourläkaren eftersom rodnande läkare gått hem för dagen. Han kommer in i rummet och säger att jag ska få något lugnande, men i samma mening säger han ”förresten så skriver jag ut dig nu”.

”Det är nolltolerans vad gäller självskada här och det vet du”. Jag blir helt chockad eftersom jag trodde att Jag fortfarande var där på LPT, men nej, det hade han tydligen meddelat tidigare att det var avskrivet. I fullständig panik, med fruktansvärda biverkningar och i förtvivlan kastas jag ut från avdelningen med bara en enda sak i huvudet, jag ska avsluta mitt liv. Vad som händer senare har jag svårt att redogöra för, men minst två gånger plockas jag av tågspåret, jag tar otroliga mängder tabletter, ligger några timmar på IVA för övervakning, söker PAM men blir avvisad, försöker hänga mig i ett träd utanför sjukhuset, mer intox, söker medicinakuten och blir tillslut inlagd på en medicinavdelning för att få antidot mot läkemedel jag tagit för mycket av.

Den här händelsen hade mycket väl kunnat vara slutet på mitt liv, deras policy om nolltolerans mot självskada försatte mig i en livsfarlig situation där jag i efterhand inser att jag inte ens var medveten om vad jag gjorde.

2019 smällde jag in i väggen totalt efter dåligt mående, underliggande autism och med dödsfall omkring mig som påverkade otroligt mycket och att  pga allt det begrava mig i jobb. Tog kontakt med akutpsykiatrin dit jag fick komma in direkt, fick börja med antidepressiva direkt på plats och sedan hemskickad för ingen plats fanns för mig på avdelning men med ordern att mår jag fortfarande dåligt är jag självklart välkommen tillbaka, och att det är viktigt att jag träffar en läkare på min VC inom 14 dagar, läkare skulle skicka remiss direkt. Veckorna går med min nyinsatta medicin och fortsatt jobb och efter ca 4 veckor ringer en läkare från VC som motsträvigt sjukskriver mig två veckor men absolut inte mer, bokar in ett besök veckan efter. Där får jag fylla i en massa papper, berätta hur jag mår osv. Läkaren kollar på mig upp och ner, har sedan mage och säga att jag ljuger och inte mår så dåligt som jag påstår då det inte syns. Får ingen mer sjukskrivning för ”då sitter du bara hemma och tänker på att du vill dö”. Får en tid bokad till kurator på plats, tiden var 45 minuter och hon avslutade den efter 15 minuter, ger mig ett kompendium av papper att ta hem och läsa för mer än så kan hon ej göra för mig som vid tillfället uttryckt mig att vara suicid till 3 olika personer inom vården. Jag tappar allt hopp och köttar på med jobb och kör slut på mig själv mer än vad som hade varit nödvändigt. Min läkare i ärendet avslutar sin tjänst på sagd VC och jag får ingen ny kontakt, månader går och hör av mig att om jag inte får hjälp så kommer något dåligt att hända, vet ej när men det kommer att ske då jag fortfarande var suicid utan någon direkt hjälp eller stöd från vården. Får då telefonkontakt med en psykiatrisjuksköterska på plats, det var i början på covidpandemin i Mars så vi höll det alltid per telefon. Veckor går och vi har kontakt två gånger i veckan fram till i slutet på Maj ca, då hon säger till mig att jag inte mår så dåligt som jag säger att jag gör uppenbarligen ”för människor som vill ta livet av sig bara gör det, dom sitter inte och velar som du” och direkt efter säger att hon nu kommer att gå på semester i sex veckor och känner jag fortfarande efter dessa veckor att jag behöver hjälp så kan jag ringa hennes flextelefon för att boka in något nytt då hon inte anser att vi behöver göra det innan för jag inte mår så dåligt egentligen. Tappade där och då allt hopp för vården när det kommer till psykisk ohälsa.

Första gången jag blev inlagd på vuxen psykiatrin hade jag precis fyllt 18 år. Var inlagd mot min vilja med LPT  för att jag var en fara för mitt liv och hade extremt dåliga värden. Var ordinerad ett visst antal kalorier per dag av läkaren som jag var tvungen att få i mig. Allt var väldigt hårt och strikt. Fick en lapp om riktlinjerna jag skulle följa, att jag var tvungen att vila 1 h efter måltider, att alla måltider som inte äts upp skulle ersättas med näringsdryck eller sondmat, att jag inte fick gå själv utan var rullstolsburen pga lågt BMI, osv.
Men när jag kommit innanför väggarna till avdelningen var det helt plötsligt ingen som hade uppsikt över mig.
De visade mig mitt rum och sen lämnades jag ensam på rummet flera timmar utan att någon kollade till mig.
Flertalet gånger glömdes mina måltider bort helt och eftersom jag var så sjuk så klarade  jag inte ”be” om maten. Det slutade med att många måltider inte blev av alls. Jag gick med i vikt istället för upp i flera veckor. Det kunde gå mååånga timmar mellan måltider där jag var inne i mitt rum med stängd dörr och tränade, utan att någon kollade till mig alls. Ibland var det bara ett ”hej, allt bra?” Kl 22 när de gick kvällsrundan.

Många hade extremt dålig koll på ätstörningar. En person som jag satt och åt med sa till mig att ”jag förstår om du inte tänker äta upp bananen den är väldigt stor ju, skulle aldrig orkat”
När jag uttryckte att jag var rädd för smör skrapade en annan bort smöret från mackan och sa att hen skulle säga till de andra i personalen att jag hade ätit upp. Pga sånna här händelser där personalen antingen glömde bort mina måltider helt, eller agerade som ovan så gick jag ner i vikt istället för upp.
När de sedan ”insåg” detta så blev jag sondmatad istället.

Jag var alltså inlagd på grunderna att det var en fara för mitt liv och att jag var tvungen att få mig mig näring direkt. Var ordinerad ett matschema som jag var tvungen att få mig mig och var där på LPT. Ändå slarvade personalen med maten och till och med glömde bort den helt.
Det är på psykiatrin många ätstörnings patienter hamnar och på den här avdelningen var det nästan alltid 2 av 14 platser som var för ätstörnings patienter. Jag var helt chockad över hur det gick till.

In och ut på psykiatrin slutenvård på flera avdelningar runt om i landet. Det är märkligt hur snabbt felaktiga diagnoser på ett klick registreras i journalen. Men man blev på något sätt van. Att bli dömd på förväg. Man lärde sig snabbt vilka som läst journalen och har bildat sig en bild vem jag är innan de ens slagit sig ner i samtalsrummet. Men jag kunde samtidigt förstå vissa av dem. Främst dessa personer som kan erkänna för sig själv att de hade fel. Det är dessvärre många som har svårt att ändra sin bild och reflektera kring sina förutfattade meningar. Frustrationen, någon form av missnöje i sig själv kanske?, mynnar ut I iskallt bemötande och verbalt och fysiskt våld. Flera år tillbaka dök plötsligt terapi resistent schizofreni upp som diagnos. Av en läkare på psykakuten? Detta hade aldrig varit på tal på något sätt. Nog för jag sett mycket missbedömningar och märkliga journalanteckningar. Men detta slog nog alla rekord. När jag berättade om detta för min behandlade psykolog och läkare kunde varken jag eller dom hålla oss från skratt. Men även om jag kan skratta åt det idag är det samtidigt så himla fel. Att det kan vara så enkelt att journalföra och diagnostiseras av en läkare man träffat en gång på psykakuten. Det kan vara så himla farligt och skadligt. Det är en konst att kunna ställa om sig efter att läsa journaler som består av så mycket felaktig information det förstår jag till fullo. Journalerna kan många gånger vara en stor grund i bedömningar, behandlingar och bemötande. Jag hade själv blivit misstänksam och osäker om det var ombytta roller. Det är trots allt ett mastig diagnos som dessutom beskrivs som terapi resistent.. I dessa fall önskar man att det fanns mer begränsningar eller bättre säkerhet runt journalföring. Vi som patienter är helt handfallna i journalförarens händer. Och när det väl finns där följer det med under lång tid. Då har det varit positivt att flyttat mellan olika regioner som helt begränsar åtkomst mellan varandra. Idag mår jag bra men även fast jag är frisk och kry så bär jag med mig en oro inför att behöva söka somatisk vård pågrund av den tunga journalen och mitt förflutna av psykisk ohälsa. Det är tragiskt hur långt efter kunskapen kring psykisk ohälsa är. Även de personer som ska ha som mest kunskap är många gånger de med minst kompetens och professionellt bemötande. Jag har ibland upplevt att många inom psykiatrin har en otroligt stark hunger av att få slänga ur sig precis allt det tänker och känner. På det mest brutala sätt man kan tänka sig. När man berättat för människor som aldrig haft med psykiatrins värld att göra blir de chockade. Hur kan man behandla någon så och häva ur sig så hemska saker?!. Frågar du någon inom psykiatrin vet de precis vad de handlar om. Även om många skulle förneka det snabbt. De bästa inom psykiatrin är de som tar till sig sina patienters upplevelser även om det känns för hemskt för att vara sant. Då blir de mer uppmärksamma på detta och medvetna när det sker. Psykiatrin ska hjälpa och inte tjälpa. Ge plats för dessa fina eldsjälar som finns inom psykiatrin och håll hårt om dem. För de försvinner snabbt när arbetsmiljön är så katastrofal och skadlig för patienterna och för de själva.

Minns hur jag under en pågående självskadehandling på avdelning blir bemött med så mycket ilska. Skötaren som hittar mig drar en högljudd suck, kommer ilsket fram och rycker åt sig det jag skadar mig med för att sedan avsluta med ett irriterat: ”Men lägg av nu!” innan hon lämnar rummet.

Under en lång vårdtid och flera veckor av extra vak bad sjuka jag om att gå på toaletten med stängd dörr. Skötaren säger att den litar på att jag inte skulle göra något som sätter honom i skiten. Det ansvaret låg på mig. Sjuka jag skadar mig själv i badrummet medan skötaren skrollar Facebook i fåtöljen utanför. Han blir arg på mig.

Jag har haft många extravak genom åren men aldrig haft någon som suttit extravak som varit närvarande, engagerad, frågat hur jag mått, föreslagit att vi ska göra någonting. Det enda jag egentligen minns tydligt av alla extravak är att de alltid suttit och tittat ner i sin privata mobiltelefon. Hela tiden.

En kväll har en patient på avdelningen stark ångest.
Hon kastar saker och försöker skada sig. Personalen bältar henne och två skötare går tillbaka till personalköket precis utanför mitt rum. Jag hör den ena säga till den andre ”Om hon nu ska skada så kan hon väl göra det i tystnad som *mitt namn*, nu vill hon bara ha uppmärksamhet.

När jag var inlagd på psykiatrin blev jag ofta refererad till som mitt rumsnummer. De flesta personal hade sett mig tillräckligt många gånger för att kunna mitt namn.

Jag har varit inlagd en hel del inom psykiatrin för suicidprevention etc. Har även en hel del tics, och har många gånger möts av personal som, inför andra patienter, frågat vad jag gjort, frågat om jag ”ser saker som andra inte ser” etc. Det är något jag upplevt som väldigt jobbigt att upprepade gånger behövt förklara för personal att det är tics jag har, det står trots allt väldigt återkommande i min journal