I tonåren hade jag en relation med en jämnårig kille som utsatte mig för psykiskt och sexuellt våld. Jag har haft oerhört svårt för att prata om detta, men försökte öppna upp mig för en psykiatrisjuksköterska då jag besvärades av flashbacks och mardrömmar. Istället för stöttning och råd frågade hen om jag var säker på att jag varit tillräckligt tydlig med att jag inte samtyckte. Det tog mig flera år att våga göra ett nytt försök att prata om det.

Har hela mitt liv brottats med problem med min kroppsbild pga psykisk misshandel från en släkting, och äntligen tagit tag i att be om hjälp med ångesten kring allt som rör maten. Har dock blivit överviktig de senaste åren pga psykisk ohälsa och mediciner så jag har svårt att bli trodd. Förklarade för läkaren hur jag mår dåligt av mat i allmänhet och ibland går hela dagar utan att äta, ändå handlade alla hens frågor om hetsätning, som att det var den enda rimliga ätstörning en tjockis som jag skulle kunna ha…

Efter en semester kom jag tillbaka till min psykolog. Under semestern hade jag varit med om en upplevelse som jag idag vet var en våldtäkt. Det var mitt första ”samlag” och jag mådde väldigt dåligt och var mycket förvirrad. Där och då hade jag skrivit ned vad som hänt i ett block som jag lät psykologen läsa. Psykologen säger sedan senare under det samtalet till mig att ”se det som en sexuell erfarenhet, du är vuxen nu”. Psykologen poängterar även tydligt för mig flera gånger att det kunde varit värre.

Jag lämnar samtalet och känner mig dum och skamfylld som överreagerar då jag i den stunden tror på orden hon sagt. Det tar mig därefter omkring ett halvår att inse att det som skett var en våldtäkt som jag har all rätt att må dåligt över.

Jag skulle få en skallad tvångsvissitering. Två kvinnliga skötare står med mig I rummet och hotar med att om jag inte klär av mig naken nu så står det fem män utanför som kommer komma in. Försiktigt tar jag av mig kläderna varpå en kvinna sliter i mig och jag backar. Fem män kommer in och sliter av mig alla kläder naken på en säng varpå jag gråter.  När kläderna är på går alla medans jag hulkar ur mig dem sista tårarna och dörren stängs. Jag var 18 år.

Jag blev utsatt för sexuellt ofredande av två olika med patienter på en psykiatrisk avdelning. Det hela bortförklarades med att männen var psykotiska. En sjuksköterska sa uttryckligen ”Du kan ju bara gå därifrån”. Men jag kunde inte det, när de rörde vid mig var det som att hela kroppen frös, jag kunde inte försvara mig alls. Jag har fortfarande svårt för när män rör vid mig och kan i princip bara krama min bror och brorson utan att få flashbacks

När jag var 18år gammal för ca 13år sen)  så tog jag  en överdos för att begå självmord.

Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..

har eips
Jag känner själv allt dåligt med vården kom när jag fick dignosen kan rabbla i timmar om allt dåligt som hänt i vården som jag tror är koplat till just att jag har eips men en specifick händelse är väl den gången min läkare sa att ” det fins massa tåg och broar varför hoppade du inte ” efter att jag taggit en överdos. Var dessutom väldigt tydlig med att det var icke självmords relaterat . Stog där och kände att jag borde gjort nåt värre …

Jag hade ett möte med min läkare på psykiatrin. Hon var väldigt otrevlig då jag behövt ställa in två möten innan. Hon frågade varför jag hade ställt in och jag förklarade att första gången höll min pappa på att dö så jag behövde åka in med honom till sjukhuset. Den andra gången behövde jag ställa in för att jag svimmade i samband med hjärtrusning och behövde läggas in på sjukhus. Då säger hon ”Om du ställer in ett möte till är du inte välkommen hit mer, då får du söka vård någon annanstans”. Jag blev helt paff och förstod inte hur hon inte kunde förstå att jag inte kunde gå dit, även om jag ville, eftersom att min pappa var döende och jag lades in för att jag svimmat.

Under mitt första läkarbesök med nya läkaren sade hon att jag ”kommer att tycka om mig själv bättre om jag hittar en man som kan tycka om mig ….. Men det lär jag ju inte göra förrän jag tar bort tatueringarna i ansiktet”. Jag var där för att få hjälp med mina sömnproblem.

Jag fick diagnosen runt 18 års ålder, utan min vetskap eller dialog med läkare, efter en kaotisk tid inom både öppen- och slutenvården på grund av anorexi som dåvarande vårdenhet inte klarade av att hantera, tillsammans med utvecklade självskadebeteenden. Då fick jag en mörk erfarenhet av slutenvården, med tvångsvård, bältningar, tvångsmedicinering vid hög ångest med mera. Jag fick då höra av flera läkare ”vi vet inte vad vi ska göra med dig”.

Min väldigt negativa erfarenhet av slutenvården gjorde att jag i ett senare skede hade enormt svårt att söka hjälp igen, av rädsla för vad jag skulle mötas av. Efter ett suicidförsök valde jag dock att vara mer öppen om vad som förorsakat mitt beteende, i hopp om att få rätt behandling och hjälp. Jag bad om en samtalskontakt och sjukskrivning på grund av utmattningssymtom och livskriser som avlöst varandra under kort period. Men när en av läkarna sen såg min tidigare diagnosticering var det kört. Min erfarenhet viftades bort, och en läkare förklarade att jag ”var bara ute efter att få skada mig själv och lägga skulden på vården”. Därför skulle jag hållas kvar på LPT, och medicineras, oklart gällande bestämd tid, samtalskontakt skulle inte hjälpa mig. Om jag vägrade medicin skulle hen se till att den gavs med tvång, samt att LPT kunde förlängas.

Jag fick dock ingen medicin. Men hölls kvar i slutenvården i 3 veckor, i ren väntan på byte av läkare. Jag fick även höra av en skötare att ”jag borde skrivas in på hem, för sådana som jag kunde inte släppas fria då jag inte var kapabel till ett sådant fritt liv”. Idag, en utredning senare stämmer inte den diagnosen. Jag går på universitet, bor själv, utan medicin, och klarar mig bra.