Hon balanserar kärlek med krav i behandling mot ätstörning på ett fantastisk sätt där hela hennes själ läggs på min person och min behandling. Hon är mjuk men rak vilket behövs i behandlingen mot ätstörningen. En klippa i stormen att luta sig mot. Även när jag egentligen haft annan huvudpersonal fanns hon där vid sidan med en blick som sa: du klarar det här! Hon är bara helt otrolig och fantastisk. Rätt kvinna på rätt plats!

Var 13/14 år, kämpat med ångest, ssbeteende, äs, tankar, depression och flera år av skolfrånvaro sen jag var runt 8 år. Där med hade jag träffat flera olika kontakter inom bup, men ingen som funka. Men tillslut fick jag en underbar kurator. 
Vi klickade direkt, hon bemötte mig med värme, kärlek och humor. Men var oxå en som kunde ifrågasätta (vilket jag behövde).
Jag brukade ha ca 2 samtal i månaden. En dag tog hon upp att vi kunde korta samtalen från 45 min till 30 min – men var 9-12 dag istället. Vi bestämde att köra på de. Efter att tag insåg jag och mamma att vi i själva verket gått från 45 min varannan vecka till 30 min var tredje vecka. 

När jag var 16, hade gått hos henne i ca 2 år tog hon upp att de va dags att avsluta behandlingen, efter inverkan av ledningen. Min underbara kurator berättade att hon medvetet hade kortart ner samtalet samt haft de mer sällan i ett försök att ha kvar mig så länge som möjligt, utan att hennes chef skulle få veta. En behandling brukar vara 8-12 besök berättade hon, min var 35. Hon gjorde allt i sin makt för att fortsätta min behandling, vilket hon lyckades med. 25 gånger. Jag är så oerhört tacksam för allt hon gjorde för mig. Evigt tacksam. Önskar jag kunde berätta allt. Önskar de fanns fler som henne. Önskar jag kramade henne hårdare när vi sa hejdå

Mina DBT-terapetuter har räddat mitt liv och gett mig ett liv värt att leva. De har funnits där under ett års tid och jobbat intensivt för att ge mig färdigheter att hantera min vardag. Jag har lärt mig så mycket av dem och jag beundrar deras uthållighet, närvaro och kunskaper de besitter. De har hjälpt mig att stå ut i kris, hantera relationer, leva i medveten närvaro och få färdigheter i känsloreglering. Jag visste inte att jag hade så mycket att lära och tack vare de kan jag idag stå ut med mina destruktiva tankar, känslor och kriser när de kommer. 

Mina DBT-terapeuter är utan tvekan mina största eldsjälar och det är deras förtjänst att jag just nu lever ett gott liv med drömmar och ambitioner.

Jag sökte vård så många gånger innan jag fick hjälp. Många gånger på vårdcentralen. Sedan på akutpsykiatrin. Jag fick under ett halvårs tid 20 olika psykofarmaka. Efter många år av felaktiga diagnoser så fick jag tillslut en ADHD diagnos. Medicinen är den enda jag tar och den hjälper mig otroligt mycket. Idag har det gått ett år sen jag blev utskriven och jag mår bra. Psykiatrin räddade mig tillslut men har skadat mig så mycket på vägen.

Efter att ha hamnat i en total kris var jag så lättad när jag för första gången på tre år skulle få träffa en psykolog. Till min förtvivlan sa hon bara att jag var för högfungerande för att få hjälp. Att jag var gullig och inte såg ut som en självskadepatient. Att jag var för smart för att ha ADHD. Att jag hade för välfungerande relationer för att vara personlighetsstörd. På pappret hade jag vid den tiden social fobi, GAD och depression. 

På kvällen grät jag och var helt förstörd. Jag sökte akutpsykiatrin och sa att jag inte stod ut mer. Att jag hade tankar på att skada mig. Att jag slutat sova. Att det var outhärdligt. Jag blev hemskickad. I desperation tog jag en överdos och skar mig. Det var inget suicidförsök, det enda jag ville var att få sova och få en paus. Efter att ha behövt sys och få vård på akuten blev jag inskriven med tvångsvård. Jag hade 0 förtroende för vården och ville inte ha mer med dem att göra. Efter en månad skrev de av LPT:t, men hotade med att skriva ett nytt om jag försökte skriva ut mig. Många i personalen var väldigt bra. Men den överläkare som vikarierade skrev i min journal ”kvinna med misstänkt personlighetsstörning, troligen borderline”. Trots att jag har välfungerande relationer, aldrig hamnr i konflikter, har en stabil självbild, aldrig haft problem med ilska. Han hade pratat med mig i fem minuter och det enda han såg var mitt självskadebeteende. Jag tycker det är hemskt att vissa diagnoser sätts så lättvindigt utan utredning. Det förstör så mycket att få fel diagnos och behandling.

Psykiatrin har påverkat min självbild väldigt negativt på olika sätt. Tex genom att de misstrott mig och att deras sanning varit med värd än min. Om jag säger att jag inte har ångest men de skriver i journalen att jag har det tex, små saker som över tid gör att jag misstrott mig själv och blivit förvirrad. Är jag den person de menar? De har upprepade gånger sagt att jag inte klarar av att jobba och från början kunde jag tänka bort det, men efter ett tag blev det sanning. Det kanske är sant, men jag behöver få utforska möjligheten att klara av det först – nu har de skapat en utgångspunkt där jag inte klarar av någonting pga trauman. Vem vinner på det? Det vore rätt enkelt att ge någon hopp ist för att ta det ifrån dem. Enligt psykiatrin är jag en osäker, tyst, ångestfylld person som aldrig kommer klara av att jobba. Men innerst inne vet jag att det inte är jag. Men de bryter ner en.

Jag har ordagrant delat med mig om min rädsla för polisen till min fasta psykolog och överläkare inom psykiatrin. Jag blev skjuten av polisen när jag i ett ptsd-panikskov (pga polisen) satt mig ner på marken och grät och bad dem backa. De sköt mig ändå. 
Pga noll lyhördhet eller läsförståelse av mina journaler valde en läkare under utbildning hos  akutipsykiatrin att strunta helt i min journaler från de sista 3 åren, och istället gräva upp allt gammalt sedan 15 är tillbaka och stämpla mig med irrelevant information. Noterbart är att jag enbart haft personlig kontakt med psykiatrin  sista 2 åren. Iom det blev jag stämplad med diagnoser jag inte har, som nuvarande överläkare och fast psykolog uteslutit. Men en läkare under utbildning fick kladda ner mina journaler i stor text och framföra detta, trots att det inte är relevant.

Jag tog kontakt med patientnämnden som var behjälplig, men något relevant svar gick ej att få. Efter x antal veckor svarade en random läkare, men inte ens på de frågor jag haft. Bla hur en läkare under utbildning kan få lägga en person på LPT där underlaget är ”psykotisk” trots att patienten aldrig tidigare varit detta, samt att grunden till paniken vid tillfället, dvs det ”psykotiska” är grundat i ren fakta och tidigare journaler med fast vårdkontakt men detta ignorerades helt av läkaren.

Jag är livrädd för mer ”vård” av psykiatrin. Min fasta vårdkontakt har sagt att de ska vara min ”spokes person” inom psykiatrin, men detta gällde tydligen bara det psykologen såg som relevant. 

Jag önskar att jag aldrig någonsin fått kontakt med psykiatrin. Den har bara sargat och stämplat mig som något jag inte är, och de facto konfirmerar av ”behandlande avdelning”. Men vad vet jag, vad vet en psykolog, vad vet en överläkare. En läkare under utbildning som träffat mig i 5 min och refresh stämplat mig med 6(!!!) diagnoser vet kanske bättre.

Min läkare på psykiatrin har alltid kallat mina små rispor. Vilken med åren har lett till allt djupare sår som ibland behövs sys. Men hon kallar det fortfarande för små rispor. Vilket känns som jag inte förtjänar att få vård för det. Då det inte är lika farligt och djup som läkare har sett. Mitt självskad blir värre och värre då jag känner att jag måste visa att det är djupt annars inte på riktigt.

Jag fick det narkotikaklassade preparatet lyrica utskrivet och där började min resa mot allvarlig försämring och abstinenssymptom vid nedtrappning. Det var två hyrläkare samt en läkare inom slutenvården som skrev ut och höjde min medicinering av lyrica under ett par år. Jag upplevde att de hade en helt annan syn på preparatet än resten av vårdpersonalen. Det blev en konflikt och jag fick ingen behandling förens jag stod utan lyrica igen. Jag kände mig övergiven och blev behandlad som att jag gick på droger. Helt plötsligt skulle jag leva med abstinenssymptom och ingen samtalsterapi eftersom det ansågs som att jag gick på beroendeframkallande medicin. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök och hamnade även i en psykos i samma veva. Jag är övertygad om att allt detta hade kunnat utebliva om dessa läkare inte hade skrivit ut lyrica från första början.

Jag är cisman och lever med sexuella övergrepp och sexuella trakasserier från män i tonåren och vuxenlivet. För det söker jag vård på Psykiatrin första gången 2012. Läkarna tror inte på min berättelse om sexuella trakasserier på arbetet och beskriver det som vanföreställningar. En läkare skriver i journalen att jag är ”bög”. Ett mycket kränkande ord som jag fått höra dagligen i hemmet, i skolan och på arbetsplatser. 2020-06 söker jag vård. En stafettläkare där säger att ”om du inte erkänner att du är homosexuell, inte har något jobb, ingen flickvän och inga vänner kan vi inte hjälpa dig.” Jag säger att jag är suicidal. Då säger samma läkare ”om du vill begå självmord är det ditt problem, vi kan inte hjälpa dig!”  Jag går in på mitt rum och funderar på hur jag ska ta livet av mig. Jag anmäler till Patientnämnden, men avdelningen ljuger och förnekar allt. 2024-01 dör min far hastigt, vi hade en bra relation de sista åren så jag hamnar i djup kris. En överläkare säger ”jag förstår att människor irriterar sig på din sexualitet”. Han förnekar senare att han sagt det.

2025-07 är jag åter. En undersköterska (A) skäller ut mig och säger ”du gör fel som blir ledsen när folk kallar dig bög. Det är inget skällsord. Du kränker mig när du inte låter mig kalla dig det. ”. Jag får panik och blir suicidal. Jag försöker prata ut med undersköterskan A. Hon säger att jag missuppfattat henne och att det är jag som har problem. Senare ber hon om ursäkt, men skadan är skedd. Jag försöker prata med en ung mentalvårdare (B). Hon säger ”haha! Det brukar vara svenskar som är homosexuella, det finns inte i mitt hemland och det är inte ok. ”. Jag får mer panik och inser att jag måste ta mig från sjukhuset så snabbt som möjligt. Jag är livrädd för mer diskriminering och när jag var ung utsattes jag också för potentiellt dödligt våld pga min sexualitet, så jag är verkligen rädd för livet.