På ett möte med en personal där jag blev frågad om min ätstörning pratade vi om min vikt. Jag sa då att jag inte väger mig och inte vet hur mycket jag väger eller om eller hur mycket jag gått ner i vikt. Får då svaret att ”du borde väl ha märkt om dina kläder blivit större”. Precis som om det varit en viktsjukdom jag sökt vård för. Efter detta började jag sedan att väga mig ibland och verkligen se till att jag gick ner i vikt och fick köpa nya kläder.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag vårdades på HSL. Ville ut och fira min mamma som fyllde år några timmar. Min man och mina barn var där för att hämta mig. Skötaren som skulle släppa ut mig säger helt plötsligt att jag måste träffa en läkare för att få åka iväg. Jag förstår inte varför, men säger ok. Läkaren kommer in i rummet. Tittar knappt på mig och säger ”Jag sätter ett LPT på dig”. Det blir en kaos i mitt huvud. Det är dagen innan julafton och jag ser hur mina barn kommer få fira julafton utan sin mamma. Jag frågar hur hon tänker, jag motsätter ju mig inte någon vård, men hon lämnar bara rummet. Jag får inte fira min mammas födelsedag utan bara invänta att nästa läkare ska bedöma mig inom 24 timmar. Alltså på julafton. Jag vill bara hem och fira julafton med mina barn och min familj. De på avdelningen lovar att läkaren ska komma upp så tidigt som möjligt. Men tiden tickar iväg. Min man kommer och vi bara väntar… 24 timmar går… efter 24,5 timmar kommer läkaren. Han sätter ett LPT på mig ”eftersom hans kollega har bedömt det” men i samma andetag frågar han hur länge jag vill ha permission. Så jag får alltså ett LPT och får gå ifrån avdelningen. Jag ber om permission i flera dagar och det var okej. Jag kommer tillbaka först annandag jul.
Jag överklagade sedan och fick faktiskt rätt i förvaltningsrätten, men det fick ju inte min julafton med mina barn tillbaka…

Jag gick till psykiatrin för att möjligen få prata med någon, skickas runt bland olika mottagningar och ingen vill ta i mig med tång med min autism och adhd-diagnos. En som jag går hos för att få antidepressiva frågar mig om jag duschar regelbundet och tror inte på mig när jag säger att jag duschar varje dag, då jag tydligen luktar lite svett. (Det var varmt den dagen.) Jag klär mig också bekvämt och han tyckte jag såg ovårdad ut ”vilket förstärkte hygienaspekten”. Han tror inte heller på att jag är gift vilket går jätteenkelt att kolla upp och tror inte heller jag har några vänner fast jag säger att jag har det. Efter att ha blivit misstrodd angående mig själv och min personliga hygien och i princip hånad i typ 15 minuter så skriker jag till av ilska över den orättvisa behandlingen och springer ut, varpå jag blir eskorterad ut av vakter från mottagningen då de tror jag är ett hot, när jag bara ville ut och nästan sprang mot dörrarna för att komma bort från folk.

Jag har tyvärr mycket erfarenhet av tvångsvård, vissa inläggningar värre än andra. Man känner sig så maktlös när man blir bältat och får injektioner på tvång, och blottad när dem drar ner byxorna på en medans man ligger och gråter i panik. Många av dem gånger jag blivit bältad hade kunnat undvikas om personalen på avdelningen förstått mer om samsjuklighet med autism, EIPS och självskadebeteende och därmed kunnat kommunicera med mig utan att skuldbelägga mig eller rent utav skrika på mig när jag har sån kraftig ångest att jag knappt kan prata och kan bli utåtagerande om jag känner mig inträngd, som när dem kommer för nära och jag har en vägg bakom mig.

Att så lättvindigt använda tvångsåtgärder eller hota att använda de för att få patienten att ”lyda” kan i vissa fall vara direkt livsfarligt
Det kan orsaka svåra trauman som gör att patienten inte orkar leva
Det kan orsaka att man som anhörig inte vågar kontakta vården ens när ens nära är i ett livshotande tillstånd eftersom man inte vill utsätta den man älskar för sådan tortyr
Det här verkar läkare överhuvudtaget inte förstå
Det blir inga konsekvenser trots att det egentligen finns lagar kring tvångsåtgärder och dessa sällan efterföljs
Och den här totala makten läkare har,där allt är upp till deras bedömning,blir väldigt rättssäker för patienten

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dåliga erfarenheter av psykiatrin. Både för egen del men även vänner och anhöriga. Läkare som utövat härskartekniker och skrikit ”det här är min avdelning!!” När jag var rädd för min systers liv pga att psykiatrin oavsett vad både min syster och vi som familj vädjade om, till varje pris skulle de skriva ut henne. Bemötandet har varit rent igenom vidrigt och ovärdigt. Man skriver ut patienter som straff när de självskadat, istället för att faktiskt hjälpa !!!

Jag själv har försökt få hjälp i många år av psykiatrin, gick dit för att få hjälp då jag både lider av depression och ätstörning. Möts av en läkare som uttrycker sig såhär ”Jaha. Men nu är du ju normalviktig så vad är nu problemet ? Jag har då alltså precis beskrivit min långa historik av ätstörningar. Jag har inget som helst förtroende för psykiatrin, överhuvudtaget. Att ha kontakt med psykiatrin har varit ett rent helvete.

Hej, jag delar min erfarenhet från en akutpsykiatri, så nyligen som i december 2024.
I korta drag kom jag in till akuten efter att min läkare på öppenpsykiatrin gjort bedömningen att suicidrisken var akut och överhängande. Hen hade skickat en remiss till akutpsyk med önskemål om inläggning, och jag fick köras in av ett psykiatriskt team. Väl på akuten träffade jag en läkare, som egentligen gjorde samma suicidriskbedömning, men ansåg inte att jag skulle få inneliggande vård. Motiveringen och budskapet med mig när jag skickades hem var ”att söka psykakuten är ett säkerhetsbeteende som du behöver bryta”. Hen började predika om att jag ska vara självständig och hantera dessa tankar och impulser på egen hand! Detta trots att jag hade planer och gjort förberedelser genom att avsluta vissa uppgifter, hjälpa nära personer med diverse saker och berättat för min partner om mina tankar för spara hen chocken. Allt detta stod i remissen och jag också berättade det.

Nu kommer en eloge till öppenvården; att jag inte gick till handling (för att jag var väldigt nära då livet kändes över för min del) berodde på snabbt och skarpt agerande frå läkare och psykolog på öppenvården. Att min läkare blev upprörd/arg och gjorde en intern avvikelse, blev en påminnelse om att de brydde sig samt att det fanns hopp. Jag fick stöd och täta kontakter med Mobila teamet. Till slut blev jag ändå inneliggande och impulserna vände.

Så, det invaliderande bemötandet på psykakuten förstärkte suicidtnkarna, medan bemötandet och stödinsatserna från öppenpsykiatrin blev det som fick mig att välja livet. Jag berättar om detta för att visa på hur bemötande och stöd kan vara avgörande för patientens liv.

Jag fick in en macka med skinka på till mitt rum på en slutenvårdsavdelning. Jag sa på ett trevligt sätt att jag är vegetarian. Skötaren ursäktade sig och sa att han ska hämta något vegetariskt istället. Inga konstigheter. Ute i korridoren säger han till någon annan skötare på avdelning att jag är vegetarian varpå hon fnyser och ropar från andra sidan rummet ”det är hon inte alls, hon bara ljuger”. Hon upprepade detta flera gånger där utanför. Varför tror vården så illa om sina patienter?