Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.

Jag hade så mycket ångest att jag pratade med en skötare om hur jag mådde och om vad jag varit med om. Han sa åt mig att jag måste gå vidare. Att jag hade mycket att leva för, jag var ju vacker och hade fin kropp.

Jag var inlagd på psykiatrin och vårdades tillsammans med flera psykotiska män som gärna tafsade och tog i mig. Jag reagerade med att frysa fast utan att kunna försvara mig. När jag försökte prata med personalen om det fick jag bara kommentaren att jag borde ha gått därifrån

En 70årig manlig skötaren som gled sitt könsorgan mot mig när de fasthöll mig och de andra männen hånskratta. En sen kväll, helt själv med dessa män i ett rum.

Dom försökte tvinga mig att väga mig i underkläder och ta EKG med enbart en manlig sjuksköterska som gett mig flera sexuella kommentarer om min kropp när jag var inlagd för anorexi med LPT.

När jag var 14år blev jag inlagd på BUP, ibland blev jag väldigt arg och vid ett tillfälle slängde jag in en schampoflaska i väggen, det var det enda som krävdes för att jag skulle bli bältad i 2tim, trots att jag var lugn precis när dem bältade mig så blev jag bältad iaf, bara för att jag gjorde det jag gjorde. Det var min första bältning och jag var väldigt rädd.

Jag blir nypt i bältningssängen för att jag gråter och skriker av sjuksköterskan. Han vill att jag ska hålla tyst.

De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.

Det var så många gånger på psykavdelningen som personalen totalt ignorerade mig. Antingen struntade de helt i tillsynen under flera timmar. Eller så tittade de bara på mig där jag satt på sängen och grät och hyperventilerade, stängde dörren igen och gick.

Under covid tider vårdades jag inom barnpsykiatrin pågrund utav min anorexi, när jag inte kunde få mig tillräckligt på egen hand så behövde jag sondas. Jag blev lagd i bältessängen av några skötare sen kom sjuksköterskan som skulle genomföra sondningen in…. Hon började skrika på mig när jag låg där fastspänd ”du är så egoistisk när du inte äter och tvingar oss göra denna åtgärd på dig så vi riskerar att bli smittade” – hon syftade på att det är en stor smittorisk för de att vara så nära mig och ”i näsan”. Jag förstår att det är en högre risk, men vad skulle jag göra?.. Jag började gråta och skrek tillbaks ”du förstår ingenting hade jag kunnat äta för er skull hade jag gjort det!” Men hon fortsatte spä på om och om igen hur egoistisk jag är, att jag skulle ha ”jävligt klart för mig” att om hon får corona är det mitt fel.