Mitt kalium år lågt till följd av bulimi. Går hos en sjuksköterska en gång i veckan och tar blodprov men utöver det får jag inte hjälp med min bulimi. Jag orkar inte mer

Som 16åring tvingade jag mig själv att gå ner 10 kg i vikt på en månad för att jag så gärna ville att min BUP-kontakt i öppenvården skulle ta min ätstörning på allvar och ge mig hjälp i den, istället för att styra om samtalsämnet till annat varje gång jag tog upp det. Jag fick ett samtal med en ätstörningsklinik efter att ha hamnat på ett BMI under normalviktig men ingen vidare kontakt eller uppföljning utöver att jag vägdes vid ett tillfälle, och att min psykolog frågade mig vid ett tillfälle senare om mina matvanor.

2016 hamnade jag i personlig chock och en lättare depression som höll i sig 1-2 år då mitt ex gjort slut med mig.

MITT SOCIALA NÄTVERK :
Insåg successivt att jag inte hade något socialt skyddsnät och att flytta i sär var väldigt tufft ekonomiskt, särskilt som jag var deprimerad o led svårt av ångest.
Den ena vännen efter den andra föll av efter separationen och inte ens min familj kunde stötta mig. (De har aldrig haft svåra samtal med mig, så jag har tidigare brukat vända mig till vännerna.)

FÖRSTA KONTAKT MED TERAPI :
Fick tillslut efter 2 års väntan en terapeut.
Hon var väldigt bra, men, var tydligen bara beviljad 3 ggr med den instansen.
Fick därefter en läkare som gjorde utredningar i form av frågeformulär. Jag led tydligen av någon ospecifik ångest.
Han sa att han skulle vägleda mig i att gradvis vänja mig vid mina rädslor genom läxor. Men när han ville skriva ut SSRI-preparat till mig o jag vägrade, så avslutades våra samtalsträffar utan att vi ens påbörjat terapin.
Väntade många månader på nästa terapeut.
Sedan följde en rad av flera olika terapeuter på kort tid. Varje gång jag började få gråta lite lätt så avbröts terapin och jag fick vänta på att nästa skulle acceptera mitt fall.
Fick ca 3 tillfällen med varje ny terapeut.

MIN UPPLEVELSE :
Under en 2-års period upplevde jag mycket stress av att terapeuter och läkare bytte varje till var tredje gång, så jag började tänka att jag kanske var psykiskt farlig för dem, typ narcissist.

Kände mig redan övergiven av mitt sociala skyddsnät och att efter ca 2 års väntan på vård få komma till än den ene, och än den andre utan att få lov att börja gråta utan att bli vidaresänd till nästa terapeut kändes också som gaslighting.

Så till min nuvarande terapeut sa jag på andra mötet att jag ville veta OM hon skulle skicka vidare mig nu direkt och till vem jag skulle komma. Då sa hon att jag inte skulle skickas vidare. Hade trots det väldigt svårt att lita på vården länge och efter ett halvår bad jag fortfarande om att få veta när hon tänkte avbryta terapin. Men hon lovade att säga till i god tid före och göra en utfasning. Så nu har jag gått hos samma terapeut i ca 1,5 år.

Tack vare att min terapeut lyssnar på mig o känns trygg, så har jag blivit lite lugnare och människor har börjat söka mer kontakt med mig igen. Så antar att jag utstrålar mer positivitet.
Fått några vänner igen, men ingen riktigt nära ännu.
Upplever dock inte att vi kommit vidare i KBT-terapin, men det är vad samhället kan erbjudas till mig.

Står också i kö för att få utredning om autism som min terapeut hade ordnat med en psykiater som bedömde om.
Har snart väntat i 1 år på den utredningen.

Jag har bulimi och har fått höra av ätstörningsmottagningen att de har först tider för behandling om ett år. Ändå kräks jag varje dag och behöver gå på kontroll en gång i veckan, har haft farligt lågt kalium till följd av bulimin men ändå får jag ingen konkret behandling. Jag har slutat ta tillskott av kalium för jag orkar inte gå runt i en cirkel av äta-spy-ångest-träna men jag blir sämre och sämre I min bulimi, märker det på mina tänder…

Jag har borderline. En psykiatrisk diagnos som för lidande ofta slutar med självmordsförsök. Sedan mina två utvärderingsmöten som jag ska få DBT (vilket är den enda vården för personer med borderline) så har jag väntat 1 år och 3 månader. Under denna tid har ingen annan mottagning velat/kunnat ta emot mig då jag är ”under pågående vård”. Det enda jag fått från min mottagning än så länge är mediciner och 5 olika läkare.

Jag är diagnosticerad med ADD och GAD, samt sjukskriven med utmattningsproblematik. Hamnade i öppenvårdspsykiatrins system när jag sökte hjälp för stress, ångest och utmattningsproblem som gjorde att jag inte klarade av att arbeta. Det tog sex månader innan jag kunde träffa en läkare och bli sjukskriven. På Psyk sa de att det inte gick att diagnostisera innan de gjort en mer djupgående utredning. Men för att göra det behöver jag först komma fram i kön, oavsett vidden av min problematik. Så fram tills dess står jag nu utan stöd från psyk eller den vanliga öppenvården(då de bara hänvisar mig till psykiatrin).
Jag har nu väntat 1,5 år på att psyk ska hjälpa mig att förstå vad mina problem består av, med Sjukskrivning var tredje månad baserat på mina symptom. Det kan ta upp emot 1,5 år till innan det är min tur i kön, men det är väldigt oklart enligt min läkarkontakt.

Jag har aldrig varit kär, men jag tror att jag är lesbisk. Varje gång någon på min öppenvårdsmottagning frågar om relationer osv frågar de alltid om jag har pojkvän. Det är väldigt svårt för mig redan som det är med kärleksrelationer, och när jag gång på gång blir frågad om pojkvän får det mig må sämre och bli osäker. Jag vet inte hur dom skulle reagera om jag sa att jag hade tjej, och vågar inte ta upp det fast jag tror att det är en del av varför jag mår dåligt. Det skulle underlätta otroligt mycket om personalen fick utbildning i det här och kunde säga ex partner eller liknande könsneutralt ord.

Jag blev remitterad till öppenvården från en läkare som ville att jag skulle  påbörja samtal. Jag kommer in rummet så ber han mig berätta lite om mitt liv, vad gör jag och hur det ser ut i min familj. Så berättade jag, fick typ lätta frågor för att svara på hans funderingar. Sen när jag kom på återbesök hos min läkare så läste han vad han andra läkaren hade skrivit i journalen. Han hade skrivit att jag förmodligen lider av en personlighetsstörning för att jag beskrev vansinniga berättelser som inte verkade trovärdiga då jag hade ett jobb och aldrig varit sjukskriven, jag kunde småskratta i sorgliga återberättelser och att en person som gått igenom sådan trauma inte visar en så sammanhållen energi

Jag har fått fel medicin i 3 år nu. Psykiatrin vägrar att byta medicin och jag mår bara sämre och sämre.
Biverkningarna består av huvudverk, Trötthet, hjärtproblem , andningsproblem, värst är huvudverken där huvudet nästan sprängs efter injektionen i en veckas tid.

Vet inte vad jag ska göra. Anmält Ivo, polisanmält läkaren, klarat hos patient nämnden.

Känner stor sorg för andra i psykiatrin, hoppas ni får
Bra läkare och en bra vård!

Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de  va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!