Jag är diagnosticerad med ADD och GAD, samt sjukskriven med utmattningsproblematik. Hamnade i öppenvårdspsykiatrins system när jag sökte hjälp för stress, ångest och utmattningsproblem som gjorde att jag inte klarade av att arbeta. Det tog sex månader innan jag kunde träffa en läkare och bli sjukskriven. På Psyk sa de att det inte gick att diagnostisera innan de gjort en mer djupgående utredning. Men för att göra det behöver jag först komma fram i kön, oavsett vidden av min problematik. Så fram tills dess står jag nu utan stöd från psyk eller den vanliga öppenvården(då de bara hänvisar mig till psykiatrin).
Jag har nu väntat 1,5 år på att psyk ska hjälpa mig att förstå vad mina problem består av, med Sjukskrivning var tredje månad baserat på mina symptom. Det kan ta upp emot 1,5 år till innan det är min tur i kön, men det är väldigt oklart enligt min läkarkontakt.
Viktigt med könsneutrala ord
Jag har aldrig varit kär, men jag tror att jag är lesbisk. Varje gång någon på min öppenvårdsmottagning frågar om relationer osv frågar de alltid om jag har pojkvän. Det är väldigt svårt för mig redan som det är med kärleksrelationer, och när jag gång på gång blir frågad om pojkvän får det mig må sämre och bli osäker. Jag vet inte hur dom skulle reagera om jag sa att jag hade tjej, och vågar inte ta upp det fast jag tror att det är en del av varför jag mår dåligt. Det skulle underlätta otroligt mycket om personalen fick utbildning i det här och kunde säga ex partner eller liknande könsneutralt ord.
”Vansinniga berättelser”
Jag blev remitterad till öppenvården från en läkare som ville att jag skulle påbörja samtal. Jag kommer in rummet så ber han mig berätta lite om mitt liv, vad gör jag och hur det ser ut i min familj. Så berättade jag, fick typ lätta frågor för att svara på hans funderingar. Sen när jag kom på återbesök hos min läkare så läste han vad han andra läkaren hade skrivit i journalen. Han hade skrivit att jag förmodligen lider av en personlighetsstörning för att jag beskrev vansinniga berättelser som inte verkade trovärdiga då jag hade ett jobb och aldrig varit sjukskriven, jag kunde småskratta i sorgliga återberättelser och att en person som gått igenom sådan trauma inte visar en så sammanhållen energi
Felaktig läkemedelsbehandling
Jag har fått fel medicin i 3 år nu. Psykiatrin vägrar att byta medicin och jag mår bara sämre och sämre.
Biverkningarna består av huvudverk, Trötthet, hjärtproblem , andningsproblem, värst är huvudverken där huvudet nästan sprängs efter injektionen i en veckas tid.
Vet inte vad jag ska göra. Anmält Ivo, polisanmält läkaren, klarat hos patient nämnden.
Känner stor sorg för andra i psykiatrin, hoppas ni får
Bra läkare och en bra vård!
Psyk höll på att bli min död
Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!
Tomma löften om psykolog
Efter sex helvettesår av depression, ångest, självmordstankar och självskadebeteende och en inläggning på grund av självmordsförsök börjar mitt tålamod ta slut för vården och min kropps tålamod för depressionen. En förbättring skedde där jag upplevde många mycket extrema fysiska symtom såsom sänkt förmåga att tänka och hantera information, och också en del gränspsykotiska symtom. Jag ringde till vårdcentralen som som vanligt får panik så fort man nämner ordet självmordsbenägen och de fick mig lova att kontakta psykiatrins akutmottagning, vilket jag gjorde. Då det inte finns något mellanting mellan absolut panik och totalt avisande försökte personen i andra änden av luren övertala mig att istället kontakta unga vuxna där jag är skriven sedan ett år tillbaka. Jag började såklart gråta av frustration med tanke på att unga vuxna inte gjort ett skit för att ge mig någon typ av behandling som har effekt och hela tiden kommer med tomma löften om att en dag få prata med psykolog. Eftersom folk är dåliga på att hantera gråtande kvinnor gick de med på att låta mig komma in till akuten. Efter några timmar av väntan fick jag möta den mest underbara läkaren jag träffat; hen tog alla mina observationer på allvar och kände till och med igen mig sedan tidigare. Hen sa att de skulle se över min värdelösa medicin som inte fungerar och utreda mig lite mer. Dock ville hen lägga in mig under natten. Morgonen efter skulle jag träffa en specialist, och ögonblicket jag såg denne förstod jag att det var den typen att skicka hem någon med brutet ben för att inte hela benet var avkapat och då inte behövde vård. Hen avvisade direkt psykostanken, och sade bara takt av att jag inte hade några psykossymtom (varför tyckte den andra läkaren det kunde man undra?) och hens lösning på mitt dåliga mående var att höja min medicin ytterligare. Jag informerade hen om att jag ligger långt över gränsen då den bör vara verksam och att det enda den gjorde med mig var att plocka bort min aptit. Jag sa också att jag avskydde abstinenssymtomen jag fick ifall jag missade en dos och att jag inte ville fortsätta med den medicinen. Hens svar var ”du kan inte säga att det inte funkar fören du testat maxdos” vilket var ungefär vad de sa till mig när jag var på fluoxitin innan, vilket resulterade i några besök hos psykakuten. Vid den punkten gav jag upp totalt eftersom det inte fanns någon som helst poäng med att käfta tillbaka. Hen sa även att de skulle trakassera unga vuxna ytterligare så de skulle ge mig en förbaskad tid för att kolla upp mina mediciner för första gången på tre månader sedan de höjde den sist. Hen lovade även att de skulle fixa så de gav mig en riktig psykologtid. Jag uttryckte min misstro över att det faktiskt kommer hända något, då akutvården tidigare hade försökt prata med dem utan att några återfärder vidtogs. Jag sade att jag kände att jag hade varit hos dem alldeles för länge med alldeles för dåliga resultat, eftersom de igen gång på gång lovat mig behandling inom en viss tidsram och inte levererat. Hen svarade i princip att ett år inte var så länge att vara inskriven och ignorerade att jag hade varit skriven hos BUP i flera år innan utan fungerande vård.
Så nu sitter jag hemma utan att må något bättre och försöker bara förtrycka mina känslor tills jag får prata med en psykolog. Privat då såklart.
Väntan på behandling gör henne sjukare
Min syster står i kö till ptsd behandling. Väntiden är ett år. Under tiden har hennes ptsd förvärrats och hon har tvingats pausa sina studier och har, nu under sommaren, ingen inkomst eftersom hon inte är sjukpenningberättigad. Väntan på behandlingen kommer göra henne sjukare, drar ut på hennes drömutbildning och kommer ruinera henne
Blir man bättre skrivs man ut
En sida av att ha PTSD som psykiatrin/vården inte verkar förstå är att om man har traumatiserats i nära relationer, kan det vara svårt att bygga nya relationer. I mitt fall var det dessutom min familj som traumatiserade mig, så jag hade som 20-åring ingen förälder att ringa och inget hem att återvända till om jag inte klarade ekonomin osv. Minns att en gång blev jag frågad ifall mina föräldrar inte kunde komma och hämta mig från psykiatrin, och att jag bara satt helt still och tyst medan tårarna rann, för det gick ju inte. Det är tungt att behöva klara allting ensam.
I kontakt med personer inom psykiatrin blev jag bättre, men så fort jag skulle klara mig själv blev jag sämre. I efterhand när jag tänker tillbaka, blev jag sämre efter avslutad behandling eftersom jag då tappade det sociala stöd jag behövde för att klara mitt liv. För inom vården får man egentligen inte ”stöd”; man får tidsbegränsad terapi, och blir man bättre skrivs man snabbt ut. Blir man inte bättre får man insats på insats, mediciner och diagnoser. Ingen verkade förstå att det hade räckt att typ koka en kopp te åt mig då och då för att jag skulle klara mig. Inte jag själv heller, förrän jag 2018 självmant sökte mig till kommunen och fick stöd istället för behandling (tyvärr dock fortfarande tidsbegränsat!). Kunde med hjälp av detta lämna psykiatrin efter flera års krångel, och gå från att vara heltidssjukskriven till att studera 100 %. Jag letar fortfarande efter ett sammanhang som stödjer oss unga som har dysfunktionella familjer, utan att vi faller genom stolarna, och utan tidsbegränsning. Vården verkar liksom utgå ifrån att anhöriga finns och hjälper till. Jag önskar idag att man från psykiatrin t.ex. kunde ha tipsat om att söka kommunalt stöd istället för att leta efter vad som var fel på mig hela tiden.
Vården inte anpassad efter patienten
Jag har varit patient inom öppenpsykiatrin sedan 2015 och begärde remiss från vårdcentral till en av de psykiatriska mottagningarna i Stockholm. Efter mycket väntan fick jag träffa en psykolog med steg-1-kompetens i psykodynamisk terapi.
Hen hade inte tillräcklig kompetens att ge psykoterapi och jag fick också veta att hen var trött på yrket och att hen önskade att hen skulle valt en annan yrkesbana. När vi setts ungefär ett år utan att jag på något sätt mådde bättre slängde hen ur sig att hon ansåg att jag hade ett citat ”analt beteende” vilket tillsammans med andra uttalanden fick mig att avsluta terapin.
Jag fick sen kämpa mig till en remiss till en annan öppenpsykiatrisk mottagning i Stockholm och hoppades att det där skulle gå att få psykoterapi.
Mottagningen jag valde säger sig ha sk psykologisk behandling vilket i praktiken innebär att de har samma usla utbud av samtalsstöd som vårdcentralerna har. De begränsar antalet samtal redan ifrån början, ca 10-15 samtal, och behandlaren själv bestämmer vilket problemområde som samtalen ska handla om.
När jag kom in i denna psykologiska behandling 2018 hade jag inte fått information om att samtalen inte innebar psykoterapi och jag hamnade i ett än sämre mående. Den psykologiska behandlingen skulle inneburit träffar med två eller tre veckors mellanrum och den psykolog jag träffade började från första mötet att spekulera kring diagnoser. Hen sa att de enda som får samtal en gång i veckan är de som är akut självmordsbenägna. Jag avslutade kontakten med den här psykologen efter några få gånger då samtalen inte anpassades efter mig och det jag behövde.
Då jag inte ”accepterade” den psykologiska behandling de erbjöd hamnade jag sen i två olika perioder hos två olika sjuksköterskor som inte hade någon psykoterapeutisk kompetens. De ansåg båda att jag behövde en remiss till en legitimerad psykoterapeut.
Jag gick i mängder av sk bedömningssamtal inför att få remissen till en psykoterapeut och mådde bara successivt sämre av all ovisshet och väntan.
Efter drygt två år fick jag komma till en psykoterapeut och jag trodde då att psykoterapin skulle anpassas helt efter patienten men jag möttes från början av skepsis då jag inte hade de ”rätta” diagnoserna för att tas emot på mottagningen. Jag kände mig inte välkommen och dessutom jobbade båda de terapeuter som jag fick träffa enligt en mer klassisk psykodynamisk teori vilket gjorde att jag aldrig fick något förtroende för den.
Jag tog upp att jag behövde ett mer varmt bemötande och hur jag behövde bli bemött för att ett förtroende ska kunna skapas men ingen av de terapeuter jag mötte var villig att anpassa terapin till mig. De hejade knappt när jag mötte dem i korridoren och delade inget alls av sig själva vilket bara gjorde att jag mådde dåligt av samtalen.
Efter två bedömningsomgångar valde jag att inte gå vidare med någon av terapeuterna och har sen dess helt tappat tron på att få hjälp. Jag har nästan dagligen självmordstankar och känner en hopplöshet.
Jag är väl insatt i psykoterapi och har haft mitt ärende uppe hos Patientnämnden med flera. Vårdgarantikansliet i Stockholm säger rakt ut att de inget kan göra när det gäller psykoterapi, de kan inte hänvisa vidare då ingen vårdgivare inom Region Stockholm erbjuder psykoterapi.
På de mottagningar där det finns psykoterapeuter anställda får de inte ge terapi som anpassas efter patienten utan utbudet styrs av Socialstyrelsens rekommendationer där korttids-KBT är det som ska prioriteras tillsammans med medicinering. Varje insats är styrd av en specifik diagnos vilket gör att samtalen inte anpassas efter patienten utan efter det vårdprogram som finns för diagnosen.
Jag försöker nu att hitta vägar ut ur psykiatrin vilket i sig är svårt då jag är beroende av en sjukskrivning och en läkarkontakt eftersom jag inte fått hjälp med de problem jag sökte för redan 2015. Det finns ingen adekvat vård utan patienter hamnar i omgång efter omgång med stödsamtal och andra insatser som varken är behandling eller leder vidare.
Psykiatrivården brast
Vi har i efterhand fått läsa allt i journalen. Vår 24 åriga dotter uttrycker hur ledsen hon är att hennes terapeut gått på tillfällig tjänstledighet. Dottern sade i mars 2019 att: ” i sommar tar jag mitt liv.” Hon berättar också i mars att hon blivit våldtagen som artonåring av en man som hon litat fullt på. Hennes mormor dör. Dottern får veta att hon har en reumatologisk sjukdom. En till anhörig går bort. En person hon pratat mycket med om sin ångest. Vi har också hittat saker som tyder på att vår dotter genomgick en abort i våras.
Ändå, trots alla traumatiska händelser så fångar inte psykiatrivården upp henne.
De ger henne endast en stödtelefon att tillgå under sommaren.
Hon försöker ta sitt liv i juli.
Vågar ej fullt ut.
I augusti lyckas hon.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
