Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning för svår anorexi, och har dåliga värden.
Jag fick tabletter mot det som inte funkade, då trodde de att jag kräktes i smyg och satte in extravak “bara över helgen, om dina värden blir bättre vet vi att det var för att du kräktes innan tillsynen, om du inte kräks nu och det inte blir bättre får vi testa annat”
Jag har PTSD och det var extremt triggande att ha någon observera mig på det sättet. Jag grät och hyperventilerade och gråtet höll i 3h.
Värdena blev inte bättre då det inte var pga kräkningar alls, min kropp plockade bara inte upp det.
Efter helgen säger dem att dem tänker hålla kvar vaket, även fast jag bevisat att jag ej spytt.
De lyckas efter en vecka fixa värdena via någon vätska istället, men höll vaket ytliggare 1+ vecka efter.
Allt detta efter att jag gång på gång förklarat att min PTSD var konstant triggad och jag grät flera timmar om dagarna. Även flera sjuksköterskor försökte stå upp för mig för läkarna under ronderna, men det spelade ingen roll.
Det kändes som att dem försökte bestraffa mig för något, men jag vet inte för vad.

Efter ett antal långa och röriga inläggningar inom slutenvården utvecklade jag vårdrelaterad PTSD. Delvis pga bemötande av läkaren, bristen på vårdplan, konstanta ändringar och tvångsåtgärder som användes som ”straff” för när jag inte nått viktmål eller klarat av slutföra hela måltiden. Trots bra värden annars… Men fick höra at jag måste fuskat när jag gått upp i vikt (pga tillfällig vätske ansamling i kroppen ) och fick då toaletten låst, utevistelse indragen och bältning m sond ifall jag inte klarade slutföra all mat till punkt å pricka.
Det kändes totalt skevt i mitt huvud att bli bestraffad för något jag inte kunnat påverka alls. När sedan vätske ansamlingen försvann ur kroppen igen fick jag istället utskällning för obefogad viktnedgång och ytterligare tvångsåtgärder… Att aldrig kunna göra rätt ur deras perspektiv underminera så mycket och bröts ned totalt. Pga det och en händelse under bältning av manlig personal, gjorde att jag utvecklade ptsdn och inte klarar ta mig till vårdbesök alls längre oavsett anledning eller avdelning inom vården. Men det lyftes aldrig av psykiatrin, ställdes inga frågor, ingen har erbjudit hjälp för vårdrelaterade ptsdn, för mig känns det som att det är svårt för dom att göra detta eftersom man då behöver ta en del av ansvaret. Granska sin organisation… Vilket kanske hade behövts? Men det har varit helt tyst, trots att jag flertalet gånger uttryckt behov av hjälp för specifikt det.

Under alla mina år inom psykiatrin så har nog mina trauman tredubblats. Complex Ptsd stod det sen. Men ingen som vill hjälpa mig med dessa minnen. Att istället bli skickad runt som en liten studsboll. O alla som sa att jag var kroniker med de problem jag hade. Jag valde att hoppa av psykiatrins ”våld” under ca 3 år. För de menade på att jag slösade på samhällets resurser. Under dessa 3 år har jag växt som människa. Inte lika stressad. O framförallt skadefri sen 5 månader tillbaka. Utan psykiatrins hjälp

6års väntelista för traumabehandling… När 6år gått utan kontakt från psykiatrin ringer jag dom och frågar ang. hur kön ser ut. Får svar att de inte ser att jag är aktuell för behandling längre men kan ställa mig i kön på nytt. Längst bak, så om 6år kanske jag får en tid.

Min närmsta vän kämpade länge med att få rätt hjälp. Men hon mådde så otroligt dåligt och vården började ifrågasätta henne och hennes mående och många inom vården där hon bodde trodde hon fejkade mycket. Både fysisk och psykisk ohälsa. De vägrade hjälpa så hon kunde få i sig näring. De ifrågasatte hennes kramper. Hon hade dock blivit lovad att få gå i traumabehandling när hon var mer stabil. Vilket hon blev. Men fick bara nej om att få gå det. Nu är hon död. Hon tog sitt liv och i lex Maria anmälan säger chefsöverläkaren att det ”Är mycket olyckligt” men det är pga henne hon är död. Hon vägrade gå med på att ge henne trauma behandling för sin ptsd. Hon hade också bestämt att hon inte var välkommen till psykakuten ens. Så om hon hamnade i dissociation och polis fick stoppa henne från att skada sig/dö så visste dem att det inte var någon idé att köra henne till psykakuten. För de tog ändå inte emot henne. Dagen innan hon dog hämtade polisen henne. Men körde henne då till hennes anhörig. Nu är hon död. Det hade kunnat vara annorlunda om polisen fått köra henne till psykakuten. ”Mycket olyckligt” men de ville inte hjälpa henne. Jag blir aldrig hel utan min vän.

När man genomför behandling för PTSD så har man lika många sessioner för patienter med ett trauma som de som har t ex komplex PTSD (som ännu inte är en diagnos men använd ändå) och har kanske 10+ traumahändelser. Vilket betyder att den blir långt ifrån fullständig. Känns skitjobbig att skapa förtroende för någon och berätta sina jobbigaste händelser i livet och bygga upp en förhoppning om att få bearbeta dem, för att sedan bli avbruten och plockad därifrån.

Jag har så mycket ptsd från tvångsvård och tvångsåtgärder. Jag mår så dåligt av det och jag har tappat tilliten för slutenvården totalt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen vid extra dåligt mående då min ptsd gör mig rädd för slutenvården. Min ptsd ger mig mardrömmar, panikångest och ont överallt för att jag spänner mig alltid.

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Jag lades in efter lång väntas och många år med en dysfunktionell psykiatri på avdelningen för självskadebeteende, jag kom dit med hopp inom mig som inte funnits på länge. Min vistelse där gjorde att mitt hopp försvann. Gång på gång ”pausades” min behandling, ibland av anledning att jag självskade vilket i sig inte är konstigt eftersom det faktiskt är deras inriktning och gång på gång kändes det som att det var på nåder jag fick sätta mitt fot innanför avdelningens dörrar igen tills den dagen jag inte längre var välkommen tillbaka. Då, mitt uppe i en trauma behandling tog beslut av högt uppsatta personer på avdelningen att jag inte skulle få vara där mer, att dom skulle hjälpa mig i öppenvård så jag skickades hem. I fem månader stod jag utan någon som helst stödinsats, med förvärrade ptsd symtom i samband med att jag faktiskt hade börjat prata om det jag utsatts för i livet. När de fem månader passerat fick jag äntligen veta att jag skulle få fortsätta med samma psykolog men på hemma plan, i en vecka höll dom det beslutet innan de ändrade sig och drog tillbaka även det. Jag har inte fått någon vård sedan dess, och det finns ingen vård för mig i sikte. För mig gav inte avdelning ”ett liv värt att leva” som är deras motto, för mig krossade dom det lilla jag själv byggt upp.

Jag har PTSD, något min psykiatrimottagning konstaterade för 4 månader sedan. Då beslutades det att jag behövde stabiliserande behandling. Jag utvecklade i väntan på stabiliserande behandling psykotiska symptom med allvarlig suicidrisk och fick då veta att jag behövde remitteras till en annan mottagning. Jag får veta att mottagningen kan ta emot veckan efter men i slutändan tog det två månader innan remissen skickades, under de två månaderna sa läkaren på varje besök att remissen skulle skickas ”denna vecka eller nästa”. Tillslut blir jag psykotisk igen och kort efter gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök. Då skickades remissen.

Läkaren skrev i journalen kort innan försöket att jag haft en tendens att ”söka ofta på akuten”. Vad trodde hen skulle hända? Jag fick ingen stabiliserande behandling under tiden jag väntade. Den stabiliserande behandlingen skulle enligt deras planering skulle startat direkt efter att utredningen var klar.

Man väntar inte två månader med att remittera patienter med allvarliga hjärtproblem, varför gör vi det i psykiatrin?