Jag har erfarenhet av vuxenpsykiatrin. Där fick jag bland annat veta att anledningen till att jag är bipolär är att jag har oförlöst sorg och jag skulle kontakta ett namngivet medium i en grannkommun. Av en patient? nej av en sjuksköterska. samma inläggningsperiod sprang även personalen och låste in sig när en medpatient skulle slå ner mig
men när det hände så anmälde jag till ivo. och i intervjun med sjuksköterskan så sa hon att hon brukar rekommendera människor att söka upp medium

Ingen av de psykiatriska avdelningar jag varit inlåst på har gett någon vård. Det är enbart förvaring och jag har bara blivit skadad och traumatiserad därifrån. Aldrig hjälpt.

Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.

Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.

Jag var 19 år och hamnade för andra gången på en låst avdelning med tvångsvård. Dagarna gick och blev veckor. Veckorna blev månader. Jag skickades mellan olika avdelningar fram och tillbaka och livet var bara ett stort kaos. Efter ha varit inlagd i 7 månader på slutenvården kontaktade jag själv socialtjänsten om att få bli placerad på behandlingshem, för hade jag stannat längre inom slutenvården så skulle jag inte överleva.

Jag vägrar slutenvård av så många anledningar. Att bli skriken på att jag förstör för alla på avdelningen och höra ”mamma mia ” när jag är i mitt värsta tillstånd . En gång blev jag utsläppt mitt i natten för att gå till akuten och sy. ”Det var tur att inget värre hände ” var svaret efter. Jag kom aldrig mer tillbaka till avdelningen. Och för att hålla mig vid liv har min familj fått ha koll på mig, låst in mig i mitt hem och min mamma som vak. Min mamma gick nästan in i vägen av allt ansvar. Ska det behöva vara så ?!

Jag är autistisk och var inlagd för kombinerad ätstörningsbehandling och traumaterapi. Det fanns en långsiktig planering för inläggning många månader. Tyvärr behövde jag ta beslutet att skriva ut mig i förtid pga avdelningens bristande bemötande och kommunikation. Jag orkade helt enkelt inte med deras otrevliga och arga bemötande när jag fick ångest över att de ständigt missade att informera mig om förändringar. I journalen står det under utskrivningsorsak ”Inte längre i behov av slutenvård” Jag önskar att de någon gång bara kunde vara ärliga i journalen. Erkänna att de misslyckats, istället för att hela tiden bara försöka mörka saker.

Jag har en del trauman i mitt liv. Det tidigaste från när jag var 4 eller 5 år gammal. Den värsta när jag var 8-9.
Jag har väldigt mycket luckor från åldern 8-9 och i många år reflekterade jag inte så mycket över luckorna förrän små bilder fyllde i dem här och var igenom mina år.
Efter 14 år av tystnad, för att jag blev hotad att inte säga något för då skulle jag dö, så hamnade jag i slutenvården för första gången. Jag har alltid haft svårt för nya miljöer och jag hade aldrig någonsin varit inlagd, jag hade åkt in akut på grund av att minnena som jag inte visste fanns blev fler och fler och det blev så illa att jag ville dö. Alla dessa minnen av en lukt jag inte kan fastställa och bilder jag inte vågar tro är sanna. Skrik av barn i smärta, inklusive mig själv. Jag hade ingen aning om vad inläggning betydde och jag kan bara beskriva mig själv som ett skal. Jag visste inte vart toan var, om man fick dricka eller äta, jag visste inte ens att det var fritt att röra sig i korridorerna så jag satt i ett halvt dygn och stirrade rakt in i en vägg. Jag var rädd för att säga ett ord och rädd för att röra mig ur fläcken.

När jag väl blev skickad till en avdelning jag skulle vara på och fått i ordning på hur rutiner fungerade på slutenvården så började jag få hopp inom mig att de skulle kunna hjälpa mig. I flera veckor grubblade jag på hur jag skulle kunna uttala om en händelse jag förnekat så länge och jag ville bara ha hjälp med att hantera allt. Jag öppnar min mun på ett läkarsamtal och tar mod till mig att säga dessa ord högt. Jag hade aldrig yttrat ett ord på 14 år och när jag sagt en del av allt som hände, bara små bitar så säger läkaren att jag är utskriven för de kan inte hjälpa mig. Jag kommer ihåg hennes kalla ton och hennes obekymrade uttryck som om mina ord inte ens rört henne i ryggen. Jag höll tyst om detta för vården ytterligare fem år och har precis påbörjat traumabehandling nu, jag utvecklade flera självskadebeteenden och har försökt göra över 100 suicidförsök efter denna händelse. Jag vill inte skylla allt på vården för en del av detta är ändå ett av många trauman jag aldrig bearbetat. Jag har bara sagt små betydelselösa delar av allt, för det är så mycket och jag är fortfarande rädd att om jag berättar mer så kommer jag återigen bli utslängd och få ett kallt bemötande som jag fick då. Jag har aldrig känt mig så liten. Jag har nog aldrig varit så rädd för mitt huvud, jag har försökt förneka varenda litet trauma efter det för om det inte existerar så behöver jag inte oroa mig för att inte bli hörd eller bli behandlad som om jag inte är värd något.
Jag har haft nästan konstanta mardrömmar om mina minnen minst 3-5 gånger i veckan i alla år efter att jag inte blev tagen på allvar den första gången jag sa något.
Min psykolog som jag har nu är jag äntligen villig att riskera ett försök till för att få må bättre men jag har fortfarande inte kunnat uttala stora delar av mina trauman, för jag är så rädd att de inte kommer höra mina ord eller anse att jag är felet i allt. Jag får skylla mig själv, så många gånger som BUP har uttryckt dem orden. Min tillit till vården är nästintill 0 men efter 5 år vill jag föröka igen, för min skull, trots att rädslor fortfarande finns kvar.

Det var min första gång inom slutenvården. Inne i ett allt för litet samtalsrum med fem personal och jag.
Läkaren vill veta vad som ligger bakom mitt mående.
Jag svarar att jag inte vet.
I ca 30 minuter ställer hon samma fråga om och om igen. Dem andra är tysta.
Till slut orkar inte jag mer och hemligheten jag burit på i 25 år är inte längre en hemlighet.
Läkaren säger ”Det var det jag misstänkte” och mötet avslutas och jag lämnades ensam att hantera ångesten. Det togs sen aldrig upp igen under de tre veckorna jag var där.

Jag var inlagd och trodde jag hade tvångsvård för jag ville inte vara där. Dock visade det sig efter några veckor att läkaren glömt skicka in ansökan om tvångsvård. Värt att tillägga är att jag dagligen utsattes för olika tvångsåtgärder utan att ha tvångsvård. Avdelningen skulle anmäla sig själva men jag hörde inget mer om det och idag har jag ptsd efter allt dem gjorde mot mig.