Jag har blivit bälteslagd många gånger, både på grund av självskadande och för att bli sondmatad med tvång. Senaste gången var det just ett sådant läge där jag inte klarat att äta på ett par veckor och läkarna tog beslutet att sätta sond. Jag hade vid det laget redan en PTSD pga alla tvångsåtgärder bakom psykiatrins låsta dörrar. Vid det här tillfället valde de att låta en läkarstudent sätta sonden. Hen hade uppenbarligen aldrig gjort det förut, ST-läkaren pratade studenten igenom hela proceduren. Jag antar att de tyckte att det var ett bra tillfälle att öva. Jag kunde ju inte protestera då jag både var fastspänd och dissocierade ganska kraftigt pga mina tidigare trauman. Och ytterligare en kränkande tvångsåtgärd gör väl kanske inte så mycket om patienten redan är söndertrasad.

Det finns många starka historier som jag tack och lov blivit skonad från. Jag vill ändå belysa att missförhållanden kan ta olika former och att brister inom vården inte alltid är så påtagliga, men ändå kan få konsekvenser. Jag var inlagd och kämpade länge med att få till en bra medicinering och hade stöd av en fantastisk skötare och i slutet av hens arbetsvecka gick det helt ok. Hen lovade att rapportera vidare till kommande personal. Jag vet inte vem som gjorde fel, om hen inte rapporterade eller om den nya personalen inte läste, men jag fick ingen medicin längre och vågade inte be om det. Allt blev värre. Allt började om.

Vid flera tillfällen har saker lovats för att lugna mig, men allt är tomma ord. Allt har alltid fallit mellan stolarna och jag har känt mig obeskrivligt maktlös och oviktig. Vid de få tillfällen jag vågat be om något har jag fått förklarat att personalen inte har tid, alternativt att de ska bättra sig – men inget sker.

Vid varje utskrivning har läkare lovat att kalla mig till återbesök men det har aldrig hänt, trots att jag vid utskrivningstillfället har påpekat att det aldrig har blivit av och hen har lovat att det ska bli av denna gång. Läkaren har även lovat skicka remisser till öppenvården osv, men har aldrig gjort det. Nästa gång vi hörs är först nästa gång jag blivit inlagd.

Jag känner mig så utlämnad och oviktig av att alltid hamna mellan stolarna. Som om jag är en obeskrivlig börda ingen orkar ta i tu med. Jag vill inte tro att varken läkare eller skötare har för avsikt att vara elaka, men deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta

Jag har varit inom psykiatrin länge. Jag bältades första gången som 18 åring. Det var första gången jag var inlagd på vuxenpsykiatrin och i en helt ny stad. Jag låg i bältessängen 14 timmar den gången. De släppte in mitt besök till mig där jag låg bältad. Och bältningarna fortsatte. Ibland fick de hjälpa mig att äta i bältessängen. Minns vad det var för mat och jag kan inte äta det längre pga får stark ångest. De sa också att jag skulle kissa på mig för jag inte fick upp och kissa. Ibland erbjöd dem mig blöja.

Jag kom i kontakt med ätstörningsvården när jag var 12 år gammal, och den kom att förstärka min anorexi och traumatiserera mig. Ingen individualisering tycktes göras, och jag talades över utan att tillfrågas eller informeras om saker som rörde mig och min överlevnad. Trots mina föräldrars upprepade önskan om att jag skulle få prata med någon individuellt och på ett djupare plan var det med minst 4 vuxna jag skulle uttrycka vad det var som gjorde så ont, och trots att de var säkra på att den metod av tvång och påtryckning som ätstörningsenheten var bestämda var den enda rätta bara skadade mig och uttryckte detta tydligt, fortsatte behandlarna på sitt spår och istället för att ändra sätt när jag snabbt blev sjukare i och med behandlingen tryckte de bara på hårdare, och jag fick aldrig någon att prata med. Jag trycktes in i ett hörn rent mentalt och i ren stressrespons svalt jag djupare. Den mängd påtryckningar jag fick hela tiden gav också möjlighet till ätstörningsmönstren i mina tankar och känslor att stärkas när jag argumenterade mot och blev mer och mer fast och bestämd.

Att svälta var för mig att minska min egen frihet, att minimera mig själv till någonting simpelt och singulärt, att tysta mig själv när det inte fanns plats för mig att vara som jag var, så när behandlingen minskade min frihet och allt påtvingades mig utan att jag kunde med någon sorts autonomi delta i beslut, när jag skulle tvingas till saker och bestämdes över, och när jag fick bara rollen som sjuk att fylla och inget annat, spelade behandlingspersonalen in i min sjukdoms händer och stärkte den. När de tryckte på och bestämde över mig stod jag emot genom att bli tyst och stilla, vilket vidare stärkte svälten och min isolering På så vis gjorde behandlingen min svält och min ätstörning djupare och mer komplex. Den svåra ätstörning jag hade när jag några månader efter påbörjad öppenvårdsbehandling lades in för slutenvård vill jag nästan se som symptom på den behandling jag fick. Hade de istället för att spendera timmar om dagen på att trycka på och försöka övertala, pratat med mig, gett omtanke och möjlighet till diskussion, hade jag inte blivit så sjuk som jag blev, och jag hade inte lärt mig så väl att helt stänga av att jag idag gör det per automatik tills allting rinner över i form av panik och traumasymptom.

Efter en helt meningslös, lång, skrämmande slutenvårdsvistelse kom jag tillbaka till öppenvården, men jag blev först frisk när jag dolde mina problem med mat från personalen så att jag kunde ta hand om dem själv.

Ätstörningsbehandlingen hanterade mig inte som en individ och tycktes helt bortse från mina egna tankar och upplevelser, och fast i deras grepp och medveten om att behandlingen gjorde mig sjukare var jag helt livrädd och som frusen fast i svälten

Har haft kontakt med öppen psyk ganska länge. Tills jag fick världens bästa läkare på vårdcentralen. Slutade på psyk. En nära vän till mig orkade inte leva och jag hade hade benzo utskrivet, jag hade slut på medicin o valde att gå till en bro för att hoppa. Jag blev op lite här och där men fick ej komma till akutpsyk. Senare blev jag våldtagen och förstörd. Min sambo körde in mig till akutpsyk där min värsta resa skulle börja, dom drog bort min benzo på några dagar, jag höll mig instängd på mitt rum då jag har social fobi. Inte en enda gång kom personalen för att fråga hur det va, jag skulle ringa på klockan om det var något. Dom satte olika diagnoser hela tiden vilket ledde till en mängd av olika mediciner. I flera år höll det på, jag kom in för självmordsförsök, självmordstankar osv. Fler med, inga. Samtal, ingen behandling, inget mer än antidepressiva och stämningsstabiliserande. Jag vägde runt 50 eller mindre när jag började, gick upp till över 100kg pga alla olika med. Jag hade 14 olika samtidigt. Tillslut fick ja nog, tvär slutade med alla o gick ner 30kg poff!! Mådde lite bättre ett tag men sedan utvecklades anorexin igen, sociala fobin blev värre o värre o tankarna på döden likaså. Tog mod o ringde öppenvården, tog månader innan ja fick hjälp alls. När ja väl fick en att prata med o ja berättade om mina försök sa hen men vänta detta har inte vi fått rapport om. Akutpsyk hade inte rapporterat när jag låge inne i veckor, om mina självmordsförsök eller tankar. Hur skulle jag då kunna få eftervård!? Det stod med i journalen dock inte allt. Så under flera år gick jag utan hjälp på hemmaplan, enda ”hjälpen” ja fick va att ligga inne, eller bli hemskickad med några lugnande. Antidepressiva som gjorde mig sjukare vilket ingen trodde på, jag låg enbart på soffan, min sambo fick göra allt. Ibland säga till mig att de  va dags för en dusch. När ja slutade med alla anti och började med enbart benzo igen förändrades allt, jag började städa, duscha.. Tyvärr utvecklades anorexin igen o missbruk av annat. Av alla trauman ja varit med om men aldrig fått hjälp med!! Min tro på vården är total förstörd!! Aldrig mer akutpsyk!!

I tre år har jag försökt få upprättelse efter två slutenvårdsvistelser i psykiatrin. Nu är ärendet hos försäkringsbolaget och en tjänsteman har nyligen informerat att de föreslår avslag, dvs att min upplevelse av att jag fått men av vistelserna inte är sanna utan istället förklarar en läkare att det är diagnosen som kan förklara mitt beteende och att vårdens uppdrag har utförts som den ska. Konsekvensen är att slutenvårdspsykiatrin inte tar ansvar för självmordsbenägenhet och skriver till och med ut när en patients mående är som sämst – för det ingår i patientens beteende att vara utagerande. De som känner mig vet att detta är ren lögn och att jag kan inte tro annat än att updrag och att skydda de egna går före patientens rätt. Utan patienträttslag och objektiv utredning är psykiatrin ett skämt och kan bara bidra till status quo och försämring:

Försäkringsbolaget pm:
“För rätt till patientskadeersättning krävs först och främst att det finns ett orsakssamband mellan skadan och vården. Det är inte tillräckligt att patientens skada eventuellt kan ha orsakats av en vårdåtgärd, utan denna orsak ska vara mer sannolik än någon annan tänkbar förklaring till skadan. Se 6 § första stycket patientskadelagen.”

Min kommentar till det:
Hur kan slutenvårdspsykiatrins utredare avgöra att det inte finns ett orsakssamband? Samma dag som jag lämnade avdelningen uppstod en rad händelser som de inte samtalade med mig om. Inte ens journalanteckningarna är kompletta. Finns det ens utskrivningsanteckningar från avdelningen om hur händelseförloppet gick till?
På morgonen kallades jag till ett möte med läkare, ssk samt för mig okänd person varpå jag aldrig gick in i det trånga utrymmet dels för att jag bett om att tala med läkaren ensam då jag var kraftigt stressad och hade svårt för samtal med flera samtidigt och dels för att det trånga utrymmet bidrog till omedelbart obehag. Under det högst det en minut långa samtalet fick jag veta att jag inte fick enskilt samtal med läkaren och att jag skulle skrivas ut för att jag försämrades på avdelningen. Jag vände på en femöring när jag hörde utskrivning och visste inte om det gällde samma dag eller senare men jag gick direkt till mitt rum och packade mina väskor.

För att härbärgera min ångest gick jag till ssk för att få en förklaring, till ssk som genast hänvisade mig till annan ssk. Den skk jag hänvisades till har jag haft dålig kommunikation med tidigare men kontaktade henne och hon gick till överläkaren och kom tillbaka och sa att jag kunde lämna avdelningen samma dag. Jag gick då direkt till matrummet och hämtade plastskedar som jag hört medpatient skada sig med och inne på en toalett misslyckades jag med uppgiften men blödde något från en arm. Jag var förvirrad och kunde inte uttrycka vad jag behövde för slags samtal men gick från avdelningen för att samla tankarna. Jag gjorde något helt annat av impuls.

På frågan vad jag skulle göra utanför avdelningen ljög jag och sa att jag behövde luft men redan då hade mina tankar om att skada mig startat. Mina självskadetendenser har uppstått när jag inte kan uttrycka känslor eller förstår att jag är illa berörd av något. Jag gick raka vägen till apoteket men insåg att jag inte skulle dö en plågsam död med värktabletter vilket jag försökt med en gång på 90-talet så jag gick istället till en restaurang för att supa mig full trots att jag normalt inte dricker alkohol och väl på restaurangen inser jag att jag inte har några pengar och att jag inte kan dö på det sättet. Arg inför faktum att jag inte kunde reglera min frustration smsade jag till en inneliggande patient på samma avdelning som kunde vidareförmedla min situation till en timvikarierande mentalskötare och jag har förtroende för och gick tillbaka till avdelningen.

Väl tillbaka på avdelningen är det helt tomt i korridoren och jag såg varken personal eller patienter varpå jag började tillfoga mig skada nu på ett sätt jag aldrig gjort mot mig tidigare genom att sparka sönder flera stora blomkrukor barfota och sen gick jag till mitt rum och började slå mina armar mot en vägg varpå jag hörde anfallsalarm och det började flöda in människor i mitt rum, kanske tjugo personer varav läkaren i dörröppningen. Alla stod och glodde på mig och jag blev utom mig av ilska att jag fått så mångas uppmärksamhet först då men den insikten kom långt senare än under själva händelsen. Jag fick en impuls att börja slåss med var och en av dem men insåg att det skulle misslyckas så jag tog en kudde och kastade den på läkaren så hens glasögon åkte av. En msk tog ett armgrepp på  mig och jag gav efter direkt för att inte bli bältad. När greppet lossnade var jag så full med kraft att jag tog nattduksbordet och lyfte det rakt upp i luften för att stöta det rakt ned i marken så det blev kaffeved. Pga all stress kände jag att jag höll på svimma och satte mig några sekunder då jag fick syn på mina väskor. Under fullständig tystnad gick jag till utgången och jag blev utsläppt utan ett ord.

Jag har aldrig varit utagerande mot någon tidigare utom vid ett tillfälle några veckor före då jag blev mycket dåligt bemött av en msk och kvinna när jag puttade bort henne för att hon stod och skällde på mig med lyft finger mot mig bara en halvmeter från mig då det inte var henne jag talade med. Den händelsen är nedtecknad och delad.

Väl utanför avdelningen var jag så kognitivt påverkad och matt att jag inte kunde tänka och kom inte ihåg var jag bodde för under den perioden bodde jag på flera olika platser pga att jag inte hade råd med min lägenhet. Istället insåg jag att jag behövde hjälp och kontaktade psykakutens jour mha av en taxi som tog mig dit utanför sjukhuset. Jag hade aldrig hittat utan taxi den gången. Normalt har jag mycket bra orienteringsförmåga.

På akuten fick jag plats på PIVA på det sjukhus jag just lämnat och där kände jag mig trygg på grund av den höga personaltätheten vilket är en ovanlig upplevelse för mig. Jag hade ändå stora problem att anpassa mig där när jag inte fick vara ifred med eget rum eller i tystnad.

Två dagar senare kom en för mig okänd person som inte presenterade sig varför han var på mötet och visade sig senare vara den huvudansvarige överläkaren. Utan att föra en dialog med mig skrev han ut mig direkt. Så två dagar före det tillfället var jag för sjuk för att stanna och på PIVA var jag för frisk. Förfärad av beslutet förvägrades jag ett andra samtal med läkaren och istället talade jag länge under gråt med en sympatisk sköterska som liknade utskrivningen med att “slänga ut en anka i vatten för att testa om den kan simma.”

På en bänk utanför PIVA visste jag inte var jag skulle ta vägen men gick mot den plats jag hyrde ut min lägenhet i och lämnade alla mina saker i ett uteförråd jag hade mina övriga ägodelar. Jag fortsatte min promenad och bestämde mig därför att försöka avlsuta mitt liv. Det var vått, kallt och mörkt så jag gick upp på spåret för att ta mig till den bro jag kände till och där försöka hoppa över kanten. Någon kontaktade polisen som tog mig från området i handfängsel för att jag nekade att jag var suicidal och inte hade anledning att följa med och medgav inte heller att jag skulle ha gått på spåret. De tog mig upp på en av SJs tåg och förde mig till närmaste station där jag skämdes som en hund genom det fullsatta stationshuset med fyra poliser.

Därifrån kördes jag till akuten där jag ansträngde mig hårt för att förneka mina handlingar – nu panikslagen inför att åter hamna där jag inte blev hörd, sedd och trygg.  Den största tillitsförlusten i mitt liv –  att inte få stöd i vården dit jag motvilligt vänt mig många gånger tidigare för att jag inte visste hur jag skulle ta mig vidare och börja må bättre.

Nu förlorade jag allt hopp om att få hjälp via psykiatrin och har sedan dess aldrig bett om hjälp men har kallats in till min behandlande öppenvårdsläkare för att slippa tvångsinläggning med LPT. Jag har sagt att om han skriver in mig kommer jag göra allt för att slå sönder allt som jag kommer åt och även läkaren har insett att jag inte mår bra i slutenvården där jag bara upplever att jag förvaras utan förbättring, är än ensammare än utanför slutenvården då jag aldrig fått meningsfulla samtal som lett till förbättring.

All behandling jag fått i slutenvården är förmenande kommentarer som sänker självkänslan, som läkarens förklaring vid utskrivningen från PIVA att mina beteenden kunde förväntas utifrån min diagnos (som senare visade vara felaktig och inte var borderline utan PTSD). Men hen försökte aldrig förstå att det var de mellanmänskliga kontakterna och bristen på desamma som skapade min frustration och mitt sammanbrott både på avdelningen och på PIVA.

Ingen har egentligen försökt höra hela min berättelse eller gett mig det utrymmet. Det enda försöket gjordes av en verksamhetschef på avdelning våren 2018 men jag kunde inte förmå mig komma till mötet då hen ville att jag skulle komma till avdelningen som bara skapade panikkänslor hos mig inför tanken att återvända dit. Den chefen försökte inte förstå varför jag inte ville komma och gav mig därför heller ingen chans att träffas på annan plats för att återge mig någon slags tillit för att slutenvårdsavdelning är en plats för att öka tryggheten och återfå tilliten till att vården kan bidra till mitt tillfrisknande. Den gången kunde jag inte heller uttrycka på en gång att det var rädsla för att återbesöka avdelningen som jag tackade nej.

Hur kan vården och de s k specialisten avgöra om vårdskada uppstått då de inte hör min version eller ens startar en dialog? Det är inte min diagnos som beter sig utan jag som person och som ett resultat av psykosociala skäl.

Mitt bitterhet är enorm då jag inte har någonstans att ta vägen när jag mår som sämst vilket också är ett dilemma för min behandlande läkare som insett att jag aldrig pratar i klartext när jag mår som sämst förrän i efterhand. Att den läkaren inte heller kan följa mig beror på att jag träffar hen var tredje eller varannan vecka och mycket hinner hända däremellan.

Försäkringsbolagets pm:
“För att en diagnostisering ska räknas som felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Vi utgår då från de besvär som uppvisats vid undersökningstillfället, vilka undersökningar som gjorts samt hur symtomen och resultaten tolkats. Om en läkare som undersöker och tolkar synbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en eventuell följdskada inte nödvändigtvis ersättningsbar. Det är bara om en erfaren specialistläkare inom området borde ha dragit en annan slutsats som ersättning kan bli aktuell. Se 6 § första stycket 3 patientskadelagen.”

Min kommentar till det:
Det är inte utifrån diagnos en läkare bör avgöra om felaktig behandling utförts utan i det här fallet handlar vanvården av bristen på kommunikation, utrymme för medling och total avsaknad av vilja till dialog för försoning. Specialistens utlåtande är tydlig och talar för bifall men försäkringsbolagets utredande specialist väljer ändå att yrka på avslag!

Det finns inga utskrivningsanteckningar från avdelningen om händelsförlopp, tillstånd och något utskrivningssamtal fick jag aldrig erbjudande om. Varför försökte ingen sätta sig ner och försöka se mitt perspektiv den dagen? Hellre släppte de ut mig som patient från avdelningen med suicidplaner och som jag uttryckligen kommunicerade och sen försökte genomföra. Min syster tycker jag är självisk som försökte ta livet av mig men för mig handlade det om att jag såg mig så besvärlig att ingen talade med mig eller försökte finna lösningar tillsammans med mig. Jag upplevde mig som en börda för alla inklusive mig själv och förtjänade inte att leva – speciellt när jag inte lyckades få stöd i slutenvården där jag gått obehandlad och övermedicenerad, rädd och blottad på avdelningen för andra och speciellt rädd för attack nattetid. Jag har aldrig använt självskada eller planer om suicid som utpressningsmedel som en del personal felaktigt föreställer sig. Idag kan jag förstå varför jag blev så våldsam och självskadebenägen för det var ett sammanbrott i mina försök att kommunicera eller att få till stånd en kontakt för förståelse vilket kaos som pågick: Jag kunde inte tänka klart, jag hade veckor och månader av sömnproblem och självsvält men ingen kunde förklara eller sammanfatta och spegla min misär för mig och tillsammans försöka hitta en fungerande lösning i min framtida vardag utanför avdelningen. Som ensamstående, utan förmåga att arbeta och ensam om dagarna fick jag panik när jag insåg att inte heller vården kunde hjälpa mig som jag hade satt all tilltro till. Jag hade då inte tillit till att jag kunde utforma mitt eget tillfrisknande. När mina kognitiva förmågor inte fungerar finns ingen som skyddar mig mot perioder av kognitiv svikt så mina beteenden är helt adekvata i förhållande till vad som stod på spel.  Överläkaren på avdelningen skulle ha skrivit om händelserna men ingenting finns skrivet om min sista dag hos dem som beskriver vad jag kan ha reagerat på. Inte ens händelsen i mitt rum den sista kvarten före jag lämnade avdelningen delvis för att jag upplevde som omöjlig och hade betett mig fel.
Verksamhetschefen har vid anmälan om händelserna till Patientnämnden kommenterat något i stil med att eftersom läkaren inte längre arbetar på avdelningen kan heller inte mer göras i mitt ärende.

För övrigt har jag under 2020 fått diagnosen asperger och det är väl ändå väldigt underligt att trots all tid jag varit under klinisk observation så har så kallade specialister även missat något så väsentligt! Vad gott finns att säga om slutenvårdspsykiatri? Är den objektiv.? Bidrar den till tillfrisknande? Är den lösningsfokuserad och är öpv inkluderad, kontinuerlig för en person med komplex traumatisering, ME/CFS, EDS, autism och numera vårdskada?

Aldrig kommer jag att säga något gott om psykiatrin och i resten av mitt liv kommer jag att varna andra att söka hjälp för adekvat objektiv diagnostisering med biomedicinska markörer och individanpassad vård som leder till tillfrisknande finns inte. Med så mycket tid spenderad i slutenvården mellan 1990-1992 och 2010-2017 har jag sett allt som inte fungerar och utöver det är fördelarna med vården bara något som kan tillskrivas medicinindustrin. Patienterna kommer i andrahand.

Pga väntetider inom ätstörningsvården blev min planerade inläggning månader längre än tänkt och jag dog nästan under väntetiden och hamnade på medicinsk avdelning. Jag är inte den enda, det är bara tur att ingen dött (än).

Jag hade ätstörningar för ett tag sedan och kom till en professionell ätstörningsklinik. Där sa en läkare till mig att jag var ”för sjuk” för att ens få vård där.
De skickade mig till ett sjukhus  där jag blev inlagd en kort period. Sedan sa sjukhuspersonalen att de inte kunde hjälpa mig mer eftersom de inte var specialiserade på ätstörningar. Så jag slussades tillbaka till ätstörningsenheten.

De tyckte fortfarande att jag var för sjuk för att få vård där, och än en gång blev jag skickad till sjukhuset. Det kändes som att ingen ville ha mig, ingen kunde ta emot mig. När jag till sist kom tillbaka till ätstörningskliniken fick jag slutenvård där (värsta perioden i mitt liv)
Hela tiden var det fokus på mat mat mat och att gå upp i vikt. Men aldrig var det någon som brydde sig om att fråga hur jag verkligen mådde psykiskt. Hela situationen ledde till att jag mådde ännu sämre inombords

När en individ kommer in till psykiatrins slutenvård är tillståndet akut. Målet att behålla en patient i slutenvård är maximalt tre dygn.  Patienter blir ändå kvar i slutenvården längre på grund av patienten inte stabiliseras och saknar stöd i hemmet eller av hemkommunen.  Jag är ett exempel på patienter som vistats mycket och länge i slutenvårdspykiatri under åren 2010-2017.

Under 2017 var jag inskriven i slutenvården under fem tillfällen varav en av dem i cirka tre månader. Jag föreställde mig att någon annan kunde lindra mitt lidande, fram till december 2017 men den tilltron till personal och till vården har jag förlorat. Med ilska och uppgivenhet tänker jag på vård och undviker numera sjukhus sen december 2017. Jag har slutat be om hjälp men är inte utan behov av slutenvård periodvis.

Vid två tillfällen under två dygn på två avdelningar havererade min förmåga att kommunicera i december 2017 då mitt beteende förändrades av svår stress. Jag upplevde att alla kontaktförsök med personer viktiga för min överlevnad misslyckades och själv var jag för stressad för att hitta konstruktiva lösningar.

Jag kan inte släppa dessa händelser och gå vidare med mitt liv. Trots huvudvärk, frustration och föreställningen att jag bara kan förlora i min kamp för upprättelse när jag tänker på vad som hänt, kan jag inte acceptera det och lugna mig. I två år har jag kämpat för upprättelse och kontaktat de få instanser en vårdskadad kan vända sig till som lett till en internutredning. I internutredningen bedöms jag inte vara vårdskadad. Internutredningens ansvarige läkare bedömde att vården fyllt sitt uppdrag trots åtskilliga luckor i hens argumentering som att slutanteckning saknas i ett fall av utskrivningarna, att ansvarig överläkare inte kan nås då hen flyttat tillbaka till hemlandet, att den ene överläkaren är kritiserad för att ha skrivit ut även andra patienter för tidigt (en läkare berättade det i förtroende), att det sena svaret inte tros ha försämrat tilliten, att helhetsbilden till tidigare incidenter på en av avdelningarna bidragit till min reaktion i samband med utskrivningstillfället, att kritiserad personal inte hörts och bedömts bidra till mina reaktioner och att verksamhetschefen saknat driv nog för att lösa klagomålen och ursäktat sig med att hen inte visste. Dessutom har utredaren implicit lyckats förklara mina beteenden utifrån min dåvarande diagnos trots att jag aldrig betett mig på samma sätt tidigare under mina många slutenvårdsvistelser under cirka tre år. Då var jag diagnosticerad med emotionell instabil personlighetsstörning som under 2019 byttes ut med komplex traumatisering. En ursäkt har inget värde för mig, för det är vad jag ska göra framåt som är ett problem då alternativ saknas. Framåt har ingen i vården svar på när tilliten är förverkad.

Min tillit till slutenvården har havererat sedan händelserna och jag kommer aldrig att be om hjälp igen. Jag kan inte starta terapi för min CPTSD som kan innebära en tids försämring vilken då enbart kan stöttas med – slutenvård! Slutenvården är så långt från allt jag jag föreställer mig bidra till trygghet, omsorg och främjande av grundläggande vardagsrutiner att jag börjat varna andra från att vända sig till den. Ingen har satt sig ner för att förstå, ställt frågor för att få hela bilden av de två dagarna som ledde till tillitshaveri. Om någon läkare skulle ha IVO-anmält situationen pga omfattande lidande och förlängd återhämtning hade ändå inte min situation idag förändrats. Klagomål till Patientnämnden och IVO är bara till för framtida förbättrade vårdrutiner men inte för att enskilda individer ska få rätt i sak, bli kompenserad och framförallt återfå en tro på att vården kan bidra till en tids trygghet, omsorg och främja vardagsrutiner.  Vården är rättslös i Sverige.

Här är min historia. Döm själv.

Jag är 53 år gammal. Jag har fram till 2010 arbetat heltid, idrottat mycket, haft en stadig och välfungerande relation med en man i 12 år, skött min ekonomi, hus och är utan anmärkningar i brottsregistret. Jag har utsatts för våld i hemmet under uppväxten, våldtagits och bevittnat ögonblick då jag trott närstående skulle dö. Med obehandlad komplex traumatisering fick jag istället diagnosen borderline eller som den kallas formellt emotionell instabil personlighetsstörning. Jag hade inte känslomässig kontakt till de traumatiska händelserna men ingen i vården scannade heller för dem så de missade den bakgrunden fram till för ett år sedan. I tio år har jag varit sjukskriven och i sexton år har jag haft omfattande besvär med depression, utmattning, PEMS och sedan drygt ett år omfattande värk i leder med huvudvärk.

2010 fick jag min tredje skada mot bakhuvudet och vid den sista hjärnskakningen utlöstes min värsta depression någonsin. Hela livet har jag varit deprimerad men inte förstått det förrän under det senaste året och prövat medicinering sen 2004. 2006 insjuknade jag i ett även för läkare märkligt tillstånd av energilöshet, extrem trötthet och en låg och långvarig feber efter en tre veckor långt träningsläger som först 2019 diagnosticerades med ME/CFS.  2010 utreddes jag inte pga mina huvudskador utan skrevs lite slarvigt in i psykiatrins behandlingar, utan objektiva fynd – bara med så kallade subjektiva kliniska fynd.

Depressionen lättade inte efter hjärnskakningen och jag förblev i medelsvårt  till svårt tillstånd i åtta år. Under tio år medicinerades jag med allt från tricykliska till modernare och för mig verkningslösa och biverkningsstinna mediciner. Jag blev fet, frånvarande och hopplös. Sambon orkade inte med att jag ständigt mådde dåligt och han visste inte heller hur han kunde stötta mig  dåligt så vi skiljdes och sålde huset. Jag såg min ekonomi haverera när jag inte kunde arbeta, var suicidnära och desperat vid den senaste vårdperioden i december 2017. Idag har läkare erkänt att borderline/EIPS var fel diagnos och sen förra året har jag diagnosen CPTSD eller komplex posttraumatiskt stresssyndrom.

Vissa blir passiva och gråtsamma vid dåligt mående men jag var arg och defensiv och projicerade skoningslöst mot slutenvårdens ineffektivitet under alla mina sysslolösa timmar. Maten var usel på avdelningen och på den tiden var jag också felnärd med konsekvensen att jag var i svälttillstånd.  Jag har under hela mitt liv tenderat att straffa mig själv omedvetet på olika sätt genom hård träning med för lite återhämtning och jag tror att min vägran att äta bra i slutenvården också var ett sorts omedvetet straff. Så, svårt stressad, feldiagnosticerad, utan verksam medicin i över ett decennium, otrygg och defensiv med upplevelsen att jag inte var sedd och väl bemött på avdelningen var tillitssvikten bara en tidsfråga.

Dagarna i december 2017

I november 2017 blev jag sämre i slutenvården, hade flashbacks av nyheter om sexuellt våld, dissocierade då jag förlorade tid och rum och satt ibland i duschen i timmar av skräck liksom flera händelser på avdelningen skrämde mig svårt. Inte ens den akutmedicin jag fick kändes tillräcklig för att lugna mig. Flera skrämmande händelser på slutenvårdsavdelningen försämrade mitt tillstånd ytterligare. Vid ett tillfälle trängde sig en för personalen känd, våldsam man sig in på avdelningen och en av mentalskötarna som släppt in mannen delade sina tidigare trauman med mig i samband med det och varnade mig att aldrig lita på män. Personal stängde in sig i matsalen för att lufta händelsen medan en grupp patienter och däribland jag stod nära en tunn matlucka så vi fick höra varje detalj om mannen. Vid ett annat tillfälle skar sig en av patienterna djupt i en handled och visade mig det samtidigt som hen berättade att hen blivit tillrättavisad av personalen och hade uppmanats att sluta göra så liksom hen hade väntat en halv dag på att få bli sydd.

Den värsta händelsen på en slutenvårdsavdelningen gällde personals bemötande och min oförmåga att bete mig normalt. Cirka två veckor innan mitt sammanbrott väcktes jag av nattpersonal som kontrollerar patienterna varannan timme och jag sökte upp personalen kort därefter och frågade argt varför patienterna väcks vid sömnkontroll. Det var inte första gången jag blev väckt på det sättet för jag har mycket svårt för att sova i den miljön.  En mentalskötare som hade gett sig på mig verbalt med en syrlig kommentar om min velighet i samband med matutdelning jobbade med sjuksköterskan den natten och ställde sig alltför nära mig cirka en meter från mig. Hen uppmanade mig att sänka rösten. Jag replikerade med att hen inte hade något med att göra med mitt samtal med sköterskan varpå mentalskötaren tar ett kliv närmare mig och lyfte ett finger mot mig och sa något med något som jag uppfatttade som ett hot. Jag fräste att hen skulle backa vilket hen inte gjorde och i nästa ögonblick såg jag hen flyga baklänges för att landa ovanpå ett bord och glida ner på en bänk. Jag insåg att jag hade puttat bort hen och flydde i panik i rädsla för att bli bältad. Aldrig tidigare har jag satt min hand på personal och inser att jag gått för långt. Dissociativ, förvirrad och galet trött sätter jag mig i korridoren utanför mitt rum, full av adrenalin. I andra änden av korridoren sätter sig sköterskan och skötaren för att prata om vad som hände och jag hör vartenda ord. Personal är uppmanade av ledningen att först ta hand om sig själva så där sitter jag ensam och blir än ensammare av att det finns en gemenskap nära mig där jag inte är välkommen. I journalen skriver sköterskan att jag borde skrivas ut eftersom jag inte skötte mtt åtagande som frivilligpatient. Några timmar senare tog jag kontakt med dagpersonalens sköterska och ville träffa läkare för utskrivning. Det är helg och dagjourläkaren kom inte. Jag var så förvirrad att jag inte förstod att jag hällde kokande vatten över min ena underarm för att straffa mig för nattens händelse och gömde brännskadan under en tröja. Straffet för att jag misslyckade kommunicera och nå fram till människor jag var beroende av likt ett barn är beroende av destruktiva föräldrar. Jag intalade mig att jag behövde skada mig för att inte göra något värre mot mig. Ingen talade med mig om nattens händelse och jag gick  ensam på avdelningen hela dagen, tom i huvudet och oförmögen att tänka klart. Det tog månader innan jag kunde sätta de två händelserna i samband med varandra. När kvällsjouren kom hade jag inget minne av vad som hänt och jag hade glömt varför jag ville tala med läkare. Jag minns att jag blev allt mer tystlåten de efterföljande veckorna i slutenvården. Då avdelningens överläkare meddelade i sista mötet att jag blivit sämre och därför behövde skrivas ut brast det lilla förnuft jag hade. Jag blev fullständigt förvirrad av den kommentaren och skräckslagen då jag inte visste vad jag skulle ta mig till istället. Jag var för förvirrad för att stanna upp och argumentera så jag gick raka vägen till mitt rum och packade mina saker.

Samma dag några timmar senare skrevs jag ut från avdelningen och de sista timmarna levde jag i kaos. Jag hade några dagar innan bett om att få tala med överläkaren på tu man hand för att känna mig mindre stressad överläkaren tillmötesgick mig inte så jag möter tre personal i ett utrymme på maximalt sex-sju kvadratmeter. Överläkaren sa att hen tagit emot mitt önskemål utan att tillmötesgå mig. Skrämd av de många människorna i det trånga utrymmet stod jag kvar i dörröppningen. Jag satte mig inte ned utan stannade avvaktande på tröskeln till rummet i några minuter. Under det så kallade mötet sa läkaren att jag skulle skrivas ut och i samma ögonblick lämnade jag rummet utan kommentar. Jag gick direkt till mitt rum och packade mina saker. Jag blev oerhört ångestfylld och kunde inte föreställa mig utskrivning. Jag gick oroligt fram och tillbaka i den tomma avdelningskorridoren. Jag letade desperat någon och finner en sköterska som inte har tid och jag får veta att det är en annan sköterska jag ska gå till. Det var fortfarande ingen som kunde prata med mig så jag samlade istället på mig plastskedar som jag hört en patient lyckats skada sig med. Jag låste in mig på badrummet och försökte sticka hål på pulsådern med skedarna som inte klarade trycket och bara flev flis. Jag lämnade badrummet med en hög av trasiga plastskedar i avloppet lätt blodig. Jag gick till utgången, blev utsläppt och det enda jag tänkte på var att finna ett sätt att försvinna så jag gick till apoteket för att köpa huvudvärkstabletter. På vägen inser jag att det kommer att ta timmar innan jag blir medvetslös av huvudvärkstabletter så jag bestämde mig istället för att supa mig full. Framme i restaurangen inser jag att jag inte har pengar och går frustrerad tillbaka till avdelningen. Jag har smsat en patient att jag vill ha kontakt med en timanställd jag har förtroende till men åter inne är det tomt överallt och i frustration sparkar jag sönder två stora blomkrukor i sockorna på väg till mitt rum. Larmet går och väl inne i mitt rum började jag slå mina armar mot väggen, försökte slå sönder fönsterrutan i mitt rum medan rummet fylldes av tio eller tjugo personal. Någon bad mig lugna ner mig, höll fast en arm på mig medan jag skakade i hela kroppen.  Överläkaren står i dörröppningen och stirrar på mig och jag blir vansinnigt arg, tar en kudde och slänger den på hen så glasögonen flög av. Jag kände mig galen och jag ville slå allihopa och i samma ögonblick får jag syn på min packade väska. På vägen dit lyfter jag nattduksbordet för att jag har så mycket obekant energi i mig och slår det rakt ned i golvet så det blir kaffeved, Nu leder någon mig då jag har svårt att stå, jag tar tag i väskan och går ut mot utgången med ett koppel av personal efter mig. Ingen sa ett ord till mig vad jag minns.

Väl ute sätter jag mig på en bänk och vet inte vad jag ska göra. Det går inte att tänka så jag vet inte bätre än att ta en taxi direkt till St Görans psykiatrijour. Jag hade inte förmågan att inse att jag återigen var på väg till en vårdgivare liksom min far höll sig passiv till mitt mående och inte hjälpte till på något sätt. Läkare skrev direkt in mig och jag skjutsades till samma sjukhus men till en annan avdelning för intensivvård. Jag kände mig trygg där med hög personaltäthet och till en början eget rum. Två dygn senare skriver en läkare ut mig trots mina protester. Jag blev ännu mer förvirrad då jag upplevdes för sjuk för att stanna på den första avdelningen och med samma mående på den andra avdelningen var jag för frisk för att stanna.  Läkaren underlät sig inte tala med mig en andra gång och kommunicerade bara via en sköterska.

Sköterskan sa att läkarens utskrivningsbeslut var för att testa om jag liksom en anka skulle börja simma i det ögonblick den blev utslängd i vatten. Samma sak igen, sittande på en bänk utan att veta var jag ska ta vägen och när inget händer bestämde jag mig för att gå till ett tågspår där jag vet tågen kör fort med SJs höghastighetståg. Det kan vara fem-tio km dit och jag var dåligt klädd för det kyliga vädret men gick hela vägen. Det var det enda stället jag kunde tänka på att ta mig till. Vett och förnuft fanns inte. Antagligen syntes jag för mycket nära spåren på vägen till platsen jag skulle till så polisen sändes dit av tågförare och hittade mig.  Jag försökte dölja mitt uppsåt och nekade men blev ändå skjutsad till St Görans igen iförd handbojor. Så skamfullt att bli tagen av polis, transporterad på tåg till närmaste station och förd genom de försenade folkmassorna av fyra poliser men det blev ett mindre problem när jag insåg att jag var på väg att bli inskriven i slutenvården igen, nu med panikkänslor. På St Görans förhör två läkare mig och jag förnekade att det är jag som synts intill spåren och försökte dupera dem till att tro att jag kunde ta hand om mig.  Läkarna beslöt att släppa mig.

Åter i hemmet efter timmar av kommunal transport mitt i natten, kraftigt nedkyld, full av blåmärken på kroppen med har blodiga fötter spydde jag i sängen och somnade på en gång. Ensam och utan vare sig vilja eller ork att be om hjälp. I en månad låg jag till sängs och gick bara ut när öppenvårdens läkaren krävde det för att jag inte skulle bli tvångsinskriven. Jag minns att jag inte talade utan grät under de mötena. Den julhelgen sov jag i en stuga och närmaste familjen firade på annan ort. Som vanligt berättade jag inte för någon i vilket skick jag var. De första månaderna efter händelserna kunde jag inte tänka och har aldrig varit i så dåligt skick fysiskt och mentalt.

Jag kan inte släppa dessa händelser, acceptera och gå vidare

Sedan dess har jag skrivit om dessa händelser konstant under två år och det mesta jag skrivit har handlat om hur jag blivit bemött i vården. Sakta blir jag allt mer övertygad att jag aldrig ska be om hjälp i psykiatrin igen även fast jag kan behöva en plats för att uppleva trygghet, omsorg och få börja om med fasta vardagsrutiner. Jag inser att jag inte kan gå i traumaterapi då jag åter kommer att behöva ta upp dessa händelser igen så därför avstår jag. Hur mitt liv blir i fortsättningen svårt traumatiserad och med en kropp som inte klarar med en multisystemsjukdom som ME/CFS och leva med de smärtor som uppstått efter december 2017 vet jag inte. Vårdskadad eller inte, så vet jag i varje cell att jag ALDRIG kommer att rekommendera någon slutenvårdspsykiatri.

Kanske uttryckte jag mig inte tillräckligt tydligt i min kommunicering med vården efter händelserna och kanske skulle jag haft åtminstone en jurist som fört min talan och formulerat min berättelse samtidigt och i representanten fått någon som hört min berättelse. Hur mycket ansvar hade jag som var knalldeprimerad, dissocierad, trött, svulten och desperat och hur mycket ansvar ska en vårdenhet ha för att ta över och anstränga sig än mer för trygghet, omsorg och god vardagsstruktur när en patient mår som sämst? Visst, som den utredningsansvarige läkare uttryckte sig i internutredningen har hen och kollegorna gjort vad som förväntas av dem i vårduppdraget men med den kommentaren uttrycker hen också att personal ansvarar för en vårdinsats och saknar helhetsperspektiv för patientens bästa.

Jag upplever att om personalen bemött mig radikalt annorlunda med regelbundna samtal, bättre tillgänglighet för samtal vid ångest i avskiljda rum, ett lågaffektivt bemötande, små möten med högst två personer inblandade, transparens och gemensam planering med utrymme för vårdval, mindre vårdenheter mm hade ovanstående inte hänt. Jag har mina klagomål och försök att få tillfredställande svar med IVO, Patientnämnden och verksamhetsledning, internutredning och alla mina anteckningar kvar men jag är fortfarande lika skakad av händelserna och den vård jag fått – trots all tid som passerat.

Psykiatrins slutenvårdsavdelningar ser likadana ut i hela landet och koncentrerar behandling med medicinering, klinisk observation i ofta överfyllda, stora avdelningar inte sällan med tidspressad, inkompetent personal i en hierarkisk organisation där en psykiatriker med några månaders utbildning i toppen på sin utbildning ansvarar för vården. Den som tror att någon läker i sådan miljö och inte dessutom försämras eller passiviseras eller överför fler destruktiva beteenden för uppmärksamhet till patienten är blind och döv.

Jag var inlagd på psykiatrin med stöd av LPT pga suicidplaner. Jag har alltigenom haft motstånd till medicinering och är det fortfarande, något som psykiatrin och dess personal triggades utav.

Jag fick inte gå ut om jag inte tog medicinerna som läkaren ordinerat. Det blev ett antal veckor utan någon utevistelse. Jag ”vann” kampen och fick sedan gå ut.

Men, en morgon kom en ssk in och informerade att läkaren diagnostiserat mig med bipolär sjukdom dagen innan. Problemet var att jag inte träffat någon läkare och försökte förklara detta, utan framgång. Sköterskan informerade mig om att denne fått i uppdrag och ge mig litium. Jag fick panik, detta stämde inte! Jag började argumentera, men hen konstaterade bara ”såhär gör alla”. Och menade på att hen kunde ge mig medicinen under bältning eftersom jag var inlagd på tvång. Paniken steg ännu mer.

Hen gick och jag hade panik. Sen kom det in en skötare och en annan sköterska. Jag försökte förklara även för dem, men inte! Jag skulle medicineras.

Så kom en annan sköterska in och denne började ”ana ugglor i mossan”…

Så kommer skötare in och meddelade ”vi blandade ihop dig med en annan patient”. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta…

Så otrevligt bemötande och ingen ursäkt efteråt.