Har en mkt lång tid bakom mig inneliggande på lpt. Under 15 års tid har jag varit inlagd på lpt mer än halva tiden. Däremellan också på hsl med konverteringsbeslut vilket innebar att om jag ville bli utskriven skulle de omvandlas till lpt.

Jag har en bakgrund av grova sexuella övergrepp. Jag lever också sedan drygt 25 år med en partner som våldtar mig o slår mig. Min psykolog tyckte inte att jag skulle gnälla över det. Har man låtit gifta sig så gör man ju en överenskommelse om att sex är en del av äktenskapet. Min läkare på slutenvården tyckte att jag måste sluta se mig som ett offer o gav mig em dikt som en annan patient skrivit. Den hette: jag har ett val. Jag är inget offer

Har åkt i och ut på Psyk i ca 15 år. Har sammanlagt legat inne på lpt ca 6 år. Har väldigt många dåliga erfarenheter. En läkare stod o skrek att jag var så STÖRD att det inte finns någon hjälp. En läkare skrev vid en prövning till förvaltningsrätten att de bara kunde erbjuda mig palliativ vård ( vård i livets slutskede).

En annan gång när jag legat på lpt i 5 månader sa läk vid ett samtal på måndagen att jag blir utskriven på onsdagen. Hen skrev av lpt:t. Jag sa då att jag gärna ville åka på permission o komma tillbaka på onsdagen o bli utskriven. Då säger hen att jag har total avsaknad av följsamhet. Hen skrev ett nytt lpt o jag blev kvar i 2 mån till.

Jag har under åren ätit enorma mängder medicin som inte hjälpt utan bara gett biverkningar. För 4 år sedan träffade jag en ny psykolog. Jag är nu medicinfri, har inte varit inlagd på 18 månader o inte legat på intensivvården på 2 år( har legat på intensivvården ca 25 ggr innan pga kraftiga överdoseringar av läkemedel)

Jag anser att psykiatrin genom tvång, etc och tvånsmedicinering förlängt min sjukdomstid med minst 10 år. Jag har inget gott att säga om slutenvården.

Jag har varit inlagd på lpt månader i sträck. Längsta sammanhängande var 9 månader. Sedan har det varit många fler. 5 mån, 6 mån, 3 mån osv. Jag har haft svåra självskadebeteende beteende. Skurit mig så att det behövt sys flera ggr, gjort flera hängngnigsförsök, många intoxar med IVA vistelser som följd. Många ggr har personalen bara struntat i mig. De har bla sagt : nu tycker vi inte om dig längre.: du är så jobbig, nu går du klara dig själv. Efter ett självmordsförsök med läkemedel på avd sa de att de hade tröttnat på att köra mig till iva så de lämnade mig i sängen. Det slutade med att jag fick hjärt o andningsstopp. Fick återupplivas o vaknade i respirator. Man får inte som personal att säga man inte orkar ta hand om en människa som mår så dåligt

Har lång erfarenhet av slutenvården. Har legat inne mkt på lpt. Har flera ggr varit med  om att en personal gjort på ett sätt men sen inför chefen förnekat det. Fruktansvärt att vara utsatt för. Det handlar ju om vården om mig som patient.

Jag har många ggr också varit med om att bältessängen körts fram (fast jag varit lugn) med hot om att om jag inte tar min medicin lägger de mig i den. Det har också varit flera tillfällen där de sagt att om jag inte tar etc så får mina barn inte komma o hälsa på. Jag har också fått höra att om jag inte tar min medicin o gör som de säger kommer jag aldrig att bli utskriven

Jag låg inne tillsammans med en dåvarande kompis på samma avdelning. Jag var väldigt utåtagerande och hade lätt att bli arg. Min kompis hade liknande tendens att göra detta.

En av gångerna hamnade vi båda i bältesäng. Personalen på våran avdelning tryckte på överfallslarmet och det rusade upp personal. En bältessäng kom fram, men eftersom vi båda skulle hämtas så var dom tvungna att hämta en från en annan avdelning. Min vän hade sin syster på besök och hon och andra patienter ser hur personalen samt vårdenhetschefen försöker få kontroll på läget.

Min vän hålls ner av 6 st vårdare samtidigt som vårdenhetschefen försöker lägga sig i. En av dom ansvariga sjuksköterskorna tar strypgrepp på henne så hon tuppar av på golvet. Hennes syster som står bredvid får panik och blir utkörd från avdelningen.

Dom som håller på med mig dunsar mitt huvudet i golvet innan dom lägger upp mig i bältessängen. Jag ligger i sängen och är bältad, jag förs in i det så kallade medicinrummet och min vän förs in avdäckad i ett annat rum.

Vårdenhetschefen går med den ansvariga sjuksköterskan plus en vårdare till mig och även in till min vän och säger att inget konstigt har hänt och ingen kommer att lyssna på er ändå eftersom ni är psykiskt sjuka.

Efter nån dag blev min vän utskriven ganska snabbt och jag fick vara kvar ytterligare nån dag innan jag skrevs ut.

Enhetschefen jobbar nu som överläkare inom öppenvården.

”Du är inte suicidal på riktigt. Isåfall hade du inte kommit tillbaka till avdelningen. Det finns många sätt att ta livet på, och vill du dö hade du redan gjort det.” Jag var på LPT efter självmordsförsök och fortsatta självmordstankar. Jag försökte rymma varje dag, jag skadade mig varje dag och jag mådde skit. Men skötarna på avdelningen fick mig att må ännu sämre.

Det är lördag jag har inte fått ha läkarsamtal på 4 dagar och vill få gå ut och ta frisk luft utanför med personal. Att sitta inne på avdelningen gör mig panikslagen, jag vill bara få andas frisk luft. Jag var inlagd för svår Anorexi. Eftersom jag inte får träffa en läkare förenns på måndagen blir jag mycket upprörd och gråter mycket då jag känner mig instängd (vilket jag var på lpt). Istället för att försöka lugna mig med ord släpar 4 i personalen in mig i bältesrummet, där jag får ligga fastspänd timmar i sträck, drar ner mina byxor och ger mig en spruta i ena skinkan, fasst jag lovar att vara helt tyst när de väl hade bältat mig. Att vara bältad är för mig hemskt och okontrollerbart. Varför ska psykvården vara så hård. Hur ska man kunna läka i en otrygg miljö?

Jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning på LPT. Låsta dörrar. En medicinskt ansvarig personal våldtog en patient i rummet intill mitt. Hennes man kom och körde henne till polisen för provtagning men efter det var han tvungen att köra upp sin livskamrat till avdelningen igen för hon var ju på LPT. Den ordinarie personalen försvann på krismöte och in till oss kom vikarier. Vi som bott på avdelningen en längre tid kände varandra bra och var de som fick trösta kvinnan. Det glömmer jag aldrig. Hennes jämrande och hennes späda kropp. Min partner hämtade ut mig för dagspermission men körde raskt tillbaka mig då jag ständigt pratade om något så otänkbart som en personal som våldtagit en patient.
Dagen efter stod det i tidningen. Om min partner skämdes?

När jag blev inlagd på lpt pga att läkaren inte känner mig och mitt beteende när jag blir stressad och trängd. Så hamnade jag först på en avdelning där ingen känner min problematik. Där blev jag tilldelad medicin enl min lista. Men läkaren hade inte uppdaterat min dos vid förra läkarbesöket, så jag sa att det var fel varpå ssk lät mig ta den dos jag sa att jag tog. Men när jag fick träffa läkaren så var hen mycket hotfull och sa att jag var inlagd på lpt nu och hade inget att säga till om med mediciner längre. Så jag vågade inte säga nått mer utan tog den felaktiga dosen och fick insättningssymptom som inte var roliga. När jag flyttades över till ”min” avdelning där de känner mig så dröjde det ändå tills ”min” skk kom innan jag vågade påtala felet igen. De ändrade genast och kontaktade läkare för att skriva rätt dos i journalen. Där ser man hur farligt det är med att inte lyssna på patienter oavsätt om de är inlagda frivilligt eller på lpt.

Jag har blivit kränkt så många år att det inte går att berätta om allt längre. Från feldiagnostiserad i 16 år till inlåst på lpt i åratal, bältad, hotad, misshandlad o våldtagen på  psykiatrisk intensivvårdsavdelning.