Jag har blivit kränkt så många år att det inte går att berätta om allt längre. Från feldiagnostiserad i 16 år till inlåst på lpt i åratal, bältad, hotad, misshandlad o våldtagen på  psykiatrisk intensivvårdsavdelning.

Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag blivit bältad och sondmatad under mina inläggningar på barnpsykiatrin. Jag förstår att jag behövde få i mig näring, men jag har mardrömmar flera gånger i veckan. Jag minns hur fem personer tryckte mer mig i bältessängen, spände fast armar och ben. Jag minns sjuksköterskans parfym när hen stoppade in sonden genom näsan och hur den kom ut genom munnen, och hur jag hoppades att jag skulle kvävas till döds. Jag minns hur det inte fungerade när den nya sjuksköterska utan vana skulle hantera sonden. Hur de gick ut och rådfrågade läkaren medan två personal tryckte ner mig mot golvet, hur en tre gånger så stor person satt ovanpå mig för att hålla mig nere. Varje gång någon säger ordet bälte eller har den söta parfymen sjuksköterskan hade bryter jag ihop.

Jag minns allt det här, jag förstår att jag var i livsfara utan vård. Men jag kan inte låta bli att undra, fanns det inte något annat sätt?

Jag var inlagd på slutenvården och fick med jämna mellanrum svåra ångestattacker. Under en av dessa attacker fick jag injektioner och lyckades efter en liten stund lugna ned mig. När jag alltså redan blivit lugn och inte utgjorde någon fara för mig själv längre så kommer läkaren in och säger ”vi kommer lägga dig i bälte”. Jag blev alltså bältad efter att jag hade HAFT en ångestattack som vid den tidpunkten redan gått över.

När jag var inlagd andra gången på vuxenpsyk blev jag bältad för första gången. Jag fick ligga så i över 12 timmar trots att jag var lugn. Och sen på morgonen efter, innan de släppte mig ”råkade” de släppa in mina besökare till mig trots att jag låg bältad. Så då fick mamma, min moster och min ex flickvän se mig ligga bältad. Har aldrig varit så ledsen. De visste inte ens om att jag låg bältad så de blev helt chockade. Har aldrig vågat prata om det med någon.

Sökte slutenvård under fem års tid och tillbringade månader varje år på olika slutenvårdsavdelningar utan att jag blev bättre. Efter mitt sista slutenvårdstillfälle som slutade med traumatiserande händelser kommer jag aldrig att be om hjälp igen i psykiatrin. Har nu tillfrisknat med hjälp av privat vård i funktionsmedicinen och insett att varje slutenvårdsvistelse jag haft försämrat mitt tillstånd av PTSD. Min terapiresistenta depression och utmattningen är borta med ändrade livsstilsfaktorer. I psykiatrin fick jag bara mediciner och ibland tvångsvård. Vilket slöseri med skattepengar och min tid.

Lite kort bakgrundsinformation bara. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag spänts fast i en bältessäng. Hade en lång period helt utan bältningsläggning.
Jag hade alltså inte spänts fast på länge när den här händelsen inträffade.

Så när jag sedan skadade mig på en avdelning och allt vad det innebär, så upplevde jag att de hotade med bältesläggning utan att ens ha prövat något annat, som de enligt lag måste. Sa hela tiden att de inte fick hota men nonchalerades bara eller så sa de att ”det är ju så”. Det var det första de sa när jag skadade mig, att de skulle bälta mig om jag inte lugnade ner mig… när det inte ens hade gått så mycket som FEM minuter.
Med min bakgrund och allt, blev jag så rädd att jag till slut avbröt just den självskadan på något sätt, bara för att jag blev så rädd.

Någon dag senare sa en av skötarna som var med angående just hoten, ”ja, men hur ska vi annars få dig att sluta?”

Ja, inte genom att hota om något som är en bidragande orsak till mina vårdtrauman. Fastspänning ska alltid vara sista utvägen. Och att spela på min rädsla istället för att hjälpa mig är något jag inte förstår alls.

Att psykiatrin är en kall plats för oss sjuka att vara på är inget man kan se undan.
Hur överläkarnas syn på vården inom LPT oftast inte involverar patienten och hur maktlös man känner sig som patient när man inte har någonting att säga till om, makten står på deras sida och säger du emot får du absolut inte som du vill.
Vi är en siffra i journalen, ofta påpekas det när man agerar utåt eller skadar sig att man vill ha uppmärksamhet, trots att allt man vill är att få bort den hemska smärtan man känner inombords.
Jag har själv fått höra från personal ”men om du verkligen skulle velat vara död så hade du inte varit här så du vill ju leva” eller ” men om du nu så gärna vill dö så hade du kunnat rymma, du vill ju inte dö”.

På slutenvården erbjuds oftast ingen samtalskontakt utan vill man prata får man själv gå och påpeka detta för personal som i sin tur säger att de inte har tid.
Man blir fullproppad med massor av mediciner som oftast inte ens funkar ihop, varesig du vill det eller inte.
Inte nog där, de flesta sjuka har själva ingen ork att be om hjälp, bland annat en av anledningarna till att man har LPT, varför är det bara förvaring?
Hur tvångåtergäder fortfarande är lagligt är för mig oförståeligt i de flesta fall, skapar trauman och är ett hemskt övergrepp att vara med om. Oftast görs dessa tvångsåtergärder trots att det hade kunnat lösas på bättre sätt.

Slutenpsykiatrin är lätt att fastna i för oftast är du sjukare efter ett tag som inneliggande än vad du faktiskt var från början. Och de undrar om man ens vill bli bättre när det är dem som fått det sämre.

Jag var inlagd med LPT på en psykiatrisk slutenvård efter två självmordsförsök. I veckor fick jag knappt lämna avdelningen pga risker för att jag skulle skada mig. En dag sprang jag ifrån avdelningen och blev förd tillbaka med polis. Jag hade tänkt att ta livet av mig den dagen. Några dagar senare avskrivs mitt LPT och jag blir utskriven. Läkaren säger till mig ”nu är det värsta över och dina självskadebeteenden är inget att bry sig om, alla ungdomar skadar sig väl nu för tiden”