Jag var inlagd på lpt på en sluten psykiatrisk avdelning, och självskadande (var otroligt enkelt att hitta vassa föremål då det dessutom stod en pennvässare i ett allmänt utrymme). Personal hittar mig under tillsynsrundan. Slänger in några servetter, tar undan det vassa jag hade (hade fler vassa saker vilket hon inte frågade om) och säger att ”jag går på rast nu, när jag kommer tillbaka vill jag att du ha torkat upp blodet”. Jag fortsätter självskada och sitter kvar när hon kommer tillbaka efter en halvtimme, hon suckar, frågar varför jag inte städat upp, säger åt mig att tvätta av mina armar medan hon städar upp golvet. Sen sätter hon plåster på mina armar och säger ”egentligen ska du ju göra detta själv, men jag sätter plåster BARA för att det inte ska komma blod överallt”
En viktsjukdom
Jag har haft en ätstörning under många år. Varit inlagd på en rad olika ställen däribland bup och vuxenpsyk. Det finns mycket jag har att säga men nu tänkte jag berätta om min erfarenhet av just vuxenpsyk. Jag hamnade på vuxen första gången precis när jag fyllt arton då jag var inlagd på bup men behövde flyttas över. Jag hade träffat läkarna på vuxen psyk redan innan där det förklarat att det skulle skriva ut mig nästa direkt när jag kom dit oavsett vad. Jag hade i den här perioden varit inlagd på bup i nästan 16 månader i sträck och knappt varit hemma på permissioner. Sagt som gjort, när jag kom till vuxen psykatrin blev jag utskriven efter 5 dagar, detta trots att jag var sjukare än någonsin i min ätstörning och mitt fysiska tillstånd var riktigt illa. Även läkarna på psyk tyckte jag skulle åka till akuten för de var oroliga men ändå skrev de av lpt och skickade hem mig o sa att det var ”mitt val”. Ca 1 vecka senare hamnade jag på sjukhus och var nära på att dö fler tal gånger. Efter en längre vårdperiod inom somatiken flyttades jag åter över till vuxen psyk. Där hade det bestämt att så fort jag nått ett visst bmi skulle tvångsvården avskrivas och jag skrivas ut. Så helt plötsligt en dag kom läkarna och sa att jag skulle skrivas ut helt utan förvarning. Jag hade fortfarande en sond och sondades dagligen för att få i mig tillräckligt samt att jag dagen innan inte ens hade fått gå ut i rullstol på promenad med personal. Men nu hade jag alltså nått en vikt och sonden drogs och jag skulle stå på helt egna ben. Jag hade ingen vårdkontakt utanför avdelningen vid den här tiden, ingen hade pratat med varken mig eller mina föräldrar om plan framåt. Det hade på inga sätt ens tänkt på en plan framåt. Jag skickades hem. Jag var livrädd. Min omgivning var livrädda. Nånstans i det här bestämde jag mig iallafall att lyckas hålla mig hemma till jul. Lyckades tjata till mig en behandling i öppenvården på ätstörningskliniken och klarade mig precis. Men det jag fortfarande tänker på är hur det hade gått om jag inte hittat den där motivationen? För hade jag fallit igen, vet ingen om jag hade överlevt. Det är ett mirakel att jag klarade det trots vuxen psyk. Jag tycker fortfarande att det är helt sjukt att det kunde skriva ut mig utan minsta lilla plan. Jag hade fortfarande begränsad rörlighet i vardagen pga en sliten kropp, jag var beroende av en sond, jag hade ingen vårdkontakt eller uppföljande, men ändå togs beslutet? Det enda som spelade roll var alltså vikten. Det gör mig arg att det är såhär en del vård ser på ätstörningar. Att det är en viktsjukdom. Jag och hela min omgivning kändes oss väldigt svikna. Vi blev lämnade helt utan något och för mig kändes det som om dem bara ville bli av med ett problem och slippa ansvaret. För vad som hände när jag skrevs ut var inte längre deras problem. Det är så otroligt skadligt hur psykiatrin och sjukvården i allmänhet ibland ser på ätstörningar. Det kan få förödande konsekvenser och det måste ske en förändring! Jag har så mycket mer jag vill skriva men det här får räcka för nu.
Utskriven efter inläggning med LPT
Jag var inlagd med lpt och hade läkarsamtal, läkaren sa att han skulle skriva ut mig. Jag var ärlig och sa vad jag hade för planer (åka till järnvägen). Läkaren sa att det var mitt val och skrev såklart ut mig. Tog kanske 1 – 1,5 timme från det jag var utskriven tills polisen kom tillbaka till akuten med mig. Jag berättade för polisen och dom var inte glada på läkaren.
Nekad traumabehandling för vårdskador
Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.
Informellt tvång ECT
på inskrivningssamtalet tyckte läkaren att jag behövde ect. jag ville inte pga risker. jag fick valet att göra det frivilligt eller under tvångsvård. givetvis skrev hon det inte så i journalen.
Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum
Vid en period när jag var inlagd var det bestämt att jag skulle vara på mitt rum med en personal och inte fick gå ut ur rummet. Om jag gick ut ur rummet skulle de leda eller övertala mig att gå tillbaka. Men en specifik personal, vid två tillfällen, tryckte bara på larmet så fort jag satte foten utanför rummet så att en armé av personal kom och spände fast mig. Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum.
Var inte manisk nog – Hamnar i en psykos
Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.
På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.
I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.
Jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor
Jag var inlagd med LPT och läkaren hade satt in en medicin som skulle ges via dropp – var det han sa. När jag skulle få den första gången fick jag en chock att den gavs med en spruta i rumpan. Jag blev för chockad för att våga säga nej. Efter några gånger samlade jag mod till mig och när SSK:n kom för att hämta mig en dag sa jag nej, jag vill inte. Hon hörde inte paniken i min röst, eller så brydde hon sig inte. Hon sa: ”Kom nu och ta den, annars blir det med tvång”. Så jag tog den ”frivilligt”, fylld av skam och äckelkänslor över det som jag tyckte var nedvärderande, för alternativet var ju med tvång, och jag vågar inte korsa den gränsen för vad de kan göra med/mot en bara man har de där tre bokstäverna i inskrivningen.
Läkare skriver vårdintyg preventivt
Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.
Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården
Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”
Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
