Jag var inlagd under LPT på psykiatrins heldygnsvård för anorexia nervosa och fick ECT mot min vilja. Mitt närminne blev så dåligt att jag upprepa saker 10 gånger utan att veta om det. Jag kunde helt plötsligt packa min väska och tro att jag skulle resa hem. Det är mycket jag inte minns från den tiden, men vad jag minns tydligt är att läkaren trodde att jag fejkade minnesförlusten. Det gjorde ont i mig. ECTn var hemsk och gav inget mer än svåra biverkningar.

Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.

Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.

Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.

Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta  HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.

Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!

Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!

Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.

Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!

Jag hatar att det snackas om att jag är sjukare när jag vägrar bli inlagd, att jag saknar sjukdomsinsikt
Att bli inlagd innebär att förlora min autonomi, rörelsefrihet, att bli inlåst och utsatt för våldsamheter och fasthållningar av personal
Är det inte rätt friskt att jag värnar om mig själv genom att vägra detta?

Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.

Jag fick ECT för flera år sedan mot min vilja. Blev ombedd varje gång att antingen lägga mig i bältessängen ”frivilligt” eller så skulle dem ta mig med våld. Jag går ca 8 behandlingar som tvingas avbrytas pågrund av extrem påverkan på minnet. Bara att höra ordet ECT får magen att vrida sig.. Mitt minne blev aldrig återställt..

Jag fick ECT på tvång i höstas. Planen var 6st behandlingar, men efter 2st berättade en vikarierande överläkare att de inte får tvinga mig till det, så hen avslutade min behandling.

Efter tvånget har min relation till kroppen kraftigt försämrats, och det känns inte som att det är min kropp längre. Läkarna tog den kontrollen ifrån mig, och det känns som att ha blivit utsatt för ett övergrepp. Det är nu snart 6 månader sedan, men alla flashbacks och påverkan på mitt psyke gör att det känns som att det lika gärna hade kunnat ha hänt igår. Jag har absolut ingen tillit kvar till psykiatrin, och jag är livrädd för att någon gång behöva läggas in i slutenvården igen.

Efter 1,5 månads tvångsvård och försök till övertalning att gå med frivilligt på ECT behandling blev jag tillslut tvingad. Jag var så rädd och hade ingen kunskap om vad ECT är för något och jag med min okunskap tänkte att det kunde likställas med lobotomi. En dag blev jag hämtad till läkarsamtal, när jag kommer in i rummet säger läkaren till mig ”Antingen bestämmer du dig angående ECT eller så bestämmer jag.” Jag svarade att jag inte ville och att jag var rädd för att tappa minnet av min mamma som gått bort, läkaren svarade ”då bestämmer jag att du kommer att få ECT behandling eftersom du är tvångsinlagd.” Den behandlingen hjälpte mig ingenting utan resulterade i panikångestattack, rädsla och en känsla av maktlöshet.

För några år sedan disgnostiserades jag med ätstörning UNS. Efter behandling, samtal och medicinering återhämtade jag mig någorlunda men vid tuffare perioder i livet så har problematiken återkommit. Vid en inläggning med LPT tog jag tillslut modet till mig att ta upp med läkaren att jag återigen hamnat i en period med självsvält och jag känner att jag önskad näringsdrycker som komplement till kosten, jag hade vid denna tidpunkt inte ätit på flera dagar vilket personalen visste om. Responsen från läkaren var ”fortsätt att kämpa med maten.” Vilket jag redan gjorde och önskemålet om näringsdrycker avfärdades med att jag skulle kämpa med maten. Den styrka och mod som jag hade samlat på mig under senaste veckan försvann direkt. Efter läkarsamtalet sa en sjuksköterska till mig att jag ”ligger på gränsen till undervikt” den meningen etsades fast i min ätstörda hjärna vilket resulterade i att jag fortsatte med självsvält tills jag låg långt under gränsen till till undernäring. Den meningen triggade mig så oerhört mycket och jag fick ingen hjälp med min ätstörningsproblematik.

Jag hade blivit utsatt för tvångsåtgärder för första gången och tiden efter där är mörk. Tvångsåtgärder dagligen, flera gånger per dag oftast. Med andra ord kaotiskt och traumatiserande. Efter några veckor insåg dem att dem glömt skicka in papperna för att min tvångsvård skulle gälla. Jag hade alltså utsatts för xx tvångsåtgärder utan att ha haft någon tvångsvård. Jag vet dem anmälde sig själva och skickade till IVO angående det men jag hörde inte ett ord och tvångsvården sattes ju bara och tvångsåtgärderna genom åren växte och jag lever idag med ptsd. Ibland önskar jag att jag anmälde där och då. Men det var så mörkt och jag kände mig så liten så jag tänkte att sättet de behandlade mig på var det som var rätt. Sista gången jag skrevs ut därifrån gav min familj dem en chokladask. Jag önskar jag vågade berätta för dem då men jag vet att min familj idag har mycket skuldkänslor. Men det var inte min familj som gav mig ptsd. Det var vården. Vården som skulle skydda mig, hjälpa mig och hålla mig säker. Istället drog dem mig längre ner under ytan.

Efter fyra veckor på lpt i suicidprevention efter mina tre överdoser detta år som bland annat resulterat i vård på IVA sa överläkaren som fattat lpt beslutet ”jag är inte rädd att du ska ta ditt liv”. Dessa fyra traumatiska veckorna inlåst med tvångsvård var alltså i onödan?