Blev diagnostiserad med eips och det befäste min redan dåliga självbild. Fick mig verkligen att känna att jag var fel. Samma känsla jag känt hela min uppväxt. Det visade sig många år senare att jag led av trauma och cptsd som förvärrats av min behandling i psykiatrin.

Under en krissituation där min PTSD visade sig från sin värsta sida (jag var mentalt tillbaka på den värsta platsen utan hjälp) hamnade jag på på Akutpsyk.

Väl på plats var jag lugn och berättade varför saker blivit som de blivit. Allt som föranledde situationen finns i mina journaler och via min psykolog och behandlande överläkare. ST-läkaren som var under utbildning tyckte dock det lät ”psykotiskt” (jag har aldrig haft psykos) och som ren smörja. Han fick igenom mina journaler 15 år bakåt i tiden och handplockade de värsta ”misstänkta diagnoserna” han hittade och journalförde dessa, trots att jag idag och sedan flera år tillbaka har en fast överläkare och behandlande psykolog som fastställt komplex PTSD. Ingen PTSD öht nämndes av ST-läkaren.

Jag är livrädd för hur den journalen kommer påverka min vård framöver.

Psykiatrin har påverkat min självbild väldigt negativt på olika sätt. Tex genom att de misstrott mig och att deras sanning varit med värd än min. Om jag säger att jag inte har ångest men de skriver i journalen att jag har det tex, små saker som över tid gör att jag misstrott mig själv och blivit förvirrad. Är jag den person de menar? De har upprepade gånger sagt att jag inte klarar av att jobba och från början kunde jag tänka bort det, men efter ett tag blev det sanning. Det kanske är sant, men jag behöver få utforska möjligheten att klara av det först – nu har de skapat en utgångspunkt där jag inte klarar av någonting pga trauman. Vem vinner på det? Det vore rätt enkelt att ge någon hopp ist för att ta det ifrån dem. Enligt psykiatrin är jag en osäker, tyst, ångestfylld person som aldrig kommer klara av att jobba. Men innerst inne vet jag att det inte är jag. Men de bryter ner en.

Jag har ordagrant delat med mig om min rädsla för polisen till min fasta psykolog och överläkare inom psykiatrin. Jag blev skjuten av polisen när jag i ett ptsd-panikskov (pga polisen) satt mig ner på marken och grät och bad dem backa. De sköt mig ändå. 
Pga noll lyhördhet eller läsförståelse av mina journaler valde en läkare under utbildning hos  akutipsykiatrin att strunta helt i min journaler från de sista 3 åren, och istället gräva upp allt gammalt sedan 15 är tillbaka och stämpla mig med irrelevant information. Noterbart är att jag enbart haft personlig kontakt med psykiatrin  sista 2 åren. Iom det blev jag stämplad med diagnoser jag inte har, som nuvarande överläkare och fast psykolog uteslutit. Men en läkare under utbildning fick kladda ner mina journaler i stor text och framföra detta, trots att det inte är relevant.

Jag tog kontakt med patientnämnden som var behjälplig, men något relevant svar gick ej att få. Efter x antal veckor svarade en random läkare, men inte ens på de frågor jag haft. Bla hur en läkare under utbildning kan få lägga en person på LPT där underlaget är ”psykotisk” trots att patienten aldrig tidigare varit detta, samt att grunden till paniken vid tillfället, dvs det ”psykotiska” är grundat i ren fakta och tidigare journaler med fast vårdkontakt men detta ignorerades helt av läkaren.

Jag är livrädd för mer ”vård” av psykiatrin. Min fasta vårdkontakt har sagt att de ska vara min ”spokes person” inom psykiatrin, men detta gällde tydligen bara det psykologen såg som relevant. 

Jag önskar att jag aldrig någonsin fått kontakt med psykiatrin. Den har bara sargat och stämplat mig som något jag inte är, och de facto konfirmerar av ”behandlande avdelning”. Men vad vet jag, vad vet en psykolog, vad vet en överläkare. En läkare under utbildning som träffat mig i 5 min och refresh stämplat mig med 6(!!!) diagnoser vet kanske bättre.

Min läkare på psykiatrin har alltid kallat mina små rispor. Vilken med åren har lett till allt djupare sår som ibland behövs sys. Men hon kallar det fortfarande för små rispor. Vilket känns som jag inte förtjänar att få vård för det. Då det inte är lika farligt och djup som läkare har sett. Mitt självskad blir värre och värre då jag känner att jag måste visa att det är djupt annars inte på riktigt.

Jag var felmedicinerad i över 8 års tid. Istället för att uteda förutsatte de att de va bipolär jag var. Gick på tung medicinering och tung ångestdämpande medicinering länge. Sen för 2 år sedan velv jag inlagd och en annan läkare såg något annat. Något nytt och vågade sätta ut samtliga mediciner, sakta såklart. Fick utredning tillslut och fick prova adhd medicin. Vilken skillnad. Blev snabbt bättre och diagnos bipolär avskrivs och fick tom en ursäkt från min vanliga läkare.

Jag fick det narkotikaklassade preparatet lyrica utskrivet och där började min resa mot allvarlig försämring och abstinenssymptom vid nedtrappning. Det var två hyrläkare samt en läkare inom slutenvården som skrev ut och höjde min medicinering av lyrica under ett par år. Jag upplevde att de hade en helt annan syn på preparatet än resten av vårdpersonalen. Det blev en konflikt och jag fick ingen behandling förens jag stod utan lyrica igen. Jag kände mig övergiven och blev behandlad som att jag gick på droger. Helt plötsligt skulle jag leva med abstinenssymptom och ingen samtalsterapi eftersom det ansågs som att jag gick på beroendeframkallande medicin. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök och hamnade även i en psykos i samma veva. Jag är övertygad om att allt detta hade kunnat utebliva om dessa läkare inte hade skrivit ut lyrica från första början.

Stod i kö för en specifik terapi. Var på en annan enhet på sjukhuset under tiden. De sa att tiden är max 2 år. Jag fick påbörja en terapi för ptsd under tiden. För att jag skulle vara placerad någonstans under tiden. Det var det eller ingenting. Dock hade jag inte rätt verktyg för att kunna hantera det och jag mådde sämre under tiden. När jag kontaktade sjukhuset för en tidsplan så hade jag ungefär ett halvår kvar. Trodde jag. De hade missat att ”ställa mig i kö” så jag hade tyvärr 1,5 år kvar… lyckligtvis så kontaktade terapeuten jag gjorde ptsd-terapin hos den andra avdelningen och de löste så jag inte behövde vänta lika länge. Så det gick att lösa.. tråkigt bara att de som gjorde fel från början inte var den som löste det..

Jag var inlagd på självvald inläggning under sommaren och hade fortfarande dagar kvar enligt mitt kontrakt. Men avdelningen blev full och då fick jag veta att om det skulle komma in en akut patient under natten så skulle jag behöva lämna min plats, eftersom jag var inlagd på SVI. Det kändes förjävligt. Som att bara för att jag var där på SVI så var jag automatiskt minst sjuk och inte i behov av att vara inlagd på riktigt.
Mest förjävligt kändes det att gå och lägga sig och veta att jag kanske skulle bli väckt mitt i natten och utslängd. Men som tur var blev det inte så.