Jag har varit på massa olika typer av slutenvård man kan tänka sig.
Jag har blivit tvångsmedicinerad, tvångssondad och bältad så många gånger att jag är rädd. Har fått ptsd av vården.
Varje gång jag hör ordet slutenvården så får jag panikattacker och spänner mig så mycket i kroppem att det gör ont och hypväntilerar och gråter

Jag var inlagd på lpt i ca 2,5 månad (bup heldygnsvård) under den tiden blev jag utsatt för tvångs nästan varje dag ibland flera gånger per dag. Det var vid flera tillfällen där de gav mig injektioner med en medicin som ger mig kramper, trots kramper fortsätte de ge mig samma medicin en flertal gånger. De nekade för sig själva att jag krampat flera gånger i bälte. Inklusive att jag blev bältad ett flertal gånger trots jag varit lugnt och varken varit en fara för mig själv eller andra, men pga min autism har jag svårt och kommunicera vilket personalen inte förstod så de gick direkt till bälte.

Utav alla bältesläggningar jag varit med om inom slutenvården så är det två som etsats sig fast extra mycket, den ena var när en ssk dunkade mitt huvud så hårt ner i golvet när dom höll fast mig att jag efter att ha blivit släppt från bältningen var tvungen att gå och röntga huvudet… den andra är när dom var så hårdhänta så att jag blev riven på magen och har än idag ett ärr som ständigt påminner mig om alla bältningar… och jag vet att det inte var jag som råkade riva mig för dom höll mina händer knutna så att jag inte skulle riva dom..

Jag var djupt deprimerad och psykiatrin gav mig diagnosen bipolär typ 2. Jag behandlades först med en rad psykofarmaka och sedan under 6 år med litium. Jag gick i terapi som jag själv betalade för och fick insikten att mina problem antagligen hade att göra med mina djupa barndomstrauman. Jag läste på och insåg att litium i längden kommer att påverka njurarna negativt. Jag tog upp med behandlande psykiater att jag ville sluta med medicinen, eftersom jag hade bearbetat så mycket i terapin och mådde bättre. Han svarade: ”Men du jobbar ju, jag ser inga skäl att sluta med medicinen”. Jag slutade ändå, och såhär 14 år senare -utan psykisk ohälsa – är jag väldigt tacksam att jag hade turen att våga gå emot läkaren.

När jag var inlagd inom BUPs slutenvård så upptäckte en skötare mina färska ärr. Det var covid, personalen gick på knäna och var underbemannade eftersom stora delar av personalstyrkan var sjuka. Skötaren hade inte tid att både ta hand om mig och ha koll på de andra patienterna, så snabblösningen blev att bara tejpa över mina sår. Inte med sår-strips för det ändamålet, utan vanlig kirurgtejp rätt över såren. Ingen kompress, ingenting. När såren skulle läggas om hade tejpen självklart fastnat i min hud så att de fick ”gräva” ut den. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag har fortfarande kvar fula, märkliga sår som hade kunnat vara mycket mindre om de hade lagt om dem på rätt sätt från början.

Min erfarenhet är övervägande positiv. Personalen gör så gott de kan. Jag var inlagd för ett suicidförsök 2014 och följdes i ett år av mobila teamet. Sedan skrevs jag ut. Med facit i hand skulle jag sett till att vara kvar. 2023 remitterades jag efter att ha haft kontakt med en psykiatriker i annat sammanhang.

Men psykiatrin är grovt underfinansierad. Det håller jag politikerna ansvariga för. Galghumor är en av mina coping-strategier och jag säger, med svartaste sarkasm, att det är tur att psykiatrin inte jobbar med livshotande tillstånd.

När jag var inlagd under tvångsvård för ”suicidprevention” och gjorde ett suicidförsök på avdelningen sa läkaren att om jag gör det igen blir jag utskriven. Jag ville ju därifrån så det var ju bara att göra om det på nytt och denna gången aktivt se till att bli upptäckt.

Jag hade en 10-årig patient BUP Öv. Hen skrattade av glädje när hen fick träffa mig för andra gången och sa seriöst men oskyldigt ”wow jag får träffa samma person 2 gånger! Det är rekord”. Förstå hur opersonlig vården ofta är, när en patient blir glad över en sådana egentligen banal och självklart sak.

Jag hade gjort ett suicid försök vilket resulterade i att jag glömde en hel dag. Det sista jag minns är att jag satt på tunnelbanan sen vaknade jag upp på en blå plastmadrass utan tröja, kudde eller filt på Piva. Jag kom inte ihåg vad som hänt eller hur jag hamnat där men helt plötsligt vaknade jag där i bara bh och byxor på en hård madrass. Det kändes så ovärdigt. Att det inte ens gett mig en tröja utan låtit mig ligga där utan något. Jag kommer visserligen inte ihåg så mycket av kvällen innan men har väldigt svårt att se vad som skulle motivera personalen till att ta min tröja och inte ens ge mig en kudde. Jag kände mig inte som en människa när jag låg där på golvet.