Jag hade en period av enorm stress både hemma och på jobbet. Jag sjukskrev mig på grund av smärtor i kroppen, det bultade i hela kroppen, det brände som om huden brann, hög pulsen hela dagarna och dålig sömn.

När jag fick träffa läkare så ställde han diagnosen Psykosomatisk stress och skrev ut Benzo utan att ta prover, EKG eller puls.

Benzo fungerade bara tillfälligt och jag tog mer och mer tills det inte fungerade längre. Hela kroppen skakade.

Till slut blev jag suicid och hamnade på psyk där jag bara fick piller, ingen frågade mig om hur jag kände, vad som hänt och de lyssnade inte på något jag sa.

När jag kom ut blev jag inskriven på öppenvården som gav mig Voxra som är mycket stressande och jag hamnade i samma mörka hål igen.

Hamnade i psykiatrin igen, de gav mig ECT utan att jag blev bättre, sedan Venlafaxin som jag gått på sedan dess.

Venlafaxin har gjort att jag haft svårt att slappna av sedan dess, jag har haft mycket problem med yrsel och stress.

Sex år efter dessa händelser har jag insett att Venlafaxinet är roten till den stress jag känt sedan jag fick det.

Kollat mina journal o öppenvård psykiatri har inte skrivit in viktiga saker jag sagt.
Att jag ej orkar mer om dom tar bort mina tabletter
Samt tidigare privata vårdgivare ej skrivit ang 3 möten med läkaren där jag blev svårt mobbad efter jag tagit bort stor tumör.
Och 2 andra möten då läkaren utan orsak varit aggressiv och elak. Stort trauma för mej. Han mår dåligt o lät det gå ut över mej. Jag är snäll o lugn. Jag storgrät o han vara kall. Ingett stöd.Personal kom efter o sa sådär ska du inte behöva må när du går härifrån. Detta var innan år 2025. Sedan ny privat vårdgivare hösten 2025 där jag inte hittar viktiga saker som jag berättati min journal. Det är mitt liv det gäller!  Jag känner mej mycket kränkt o sviken. Har sjukersättning pga gad o panikångest o depression. Hjälplinjen sa en gång han som varit elak inte ska arbeta som läkare. En annan patient gått ut med det i tidningen o klagat på denna överläkare. Sen när jag ringt hjälplinjen dom ej stöttat utan sa vad det nu menas med att man inte orkar mer. Kallt o oempatiskt bemötande. Blivit mycket sämre pga mobbningen av läkare men jag i beroendeställning pga tabletter. En del ska inte jobba inom psykiatrin. Jag har en skörhet I min personlighet och varit med om flera trauman tex våldtäkt. Jag är så rädd!! Privata öppenvårdsmottagningar ska ta sitt ansvar. Urdåligt att inte få stödsamtal. Varför? Dom är hårt kritiserade och tagit betalt för besök som inte varit ändå för dom fortsätta bedriva vård. Detta händer bara inom psykiatrin. Hur kan detta får ske i modern tid. Patienter kommer inte orka. Hjälp oss!! 10 år utan stödsamtal o nu har nya vårdgivaren det inte heller!!

Först av allt så vill jag bara säga att är man i en sårbar situation just nu så skulle jag avråda från att läsa denna post. Jag vill också säga att jag tror mycket på att varje individ har ett eget ansvar för sina handlingar. I den här posten så försöker jag inte minska mitt egna ansvar i det hela. Men jag har gång efter gång blivit påpekad om just mitt egna ansvar utav vården men sällan har det framkommit vad deras egna ansvar är och vart det brister.

Under 2019 mådde jag riktigt dåligt och hade starka tankar på att ta mitt liv. En del av det var tack vare att jag hade fått en antidepressiv medicin utskriven som jag inte mådde bra av på 70% över maxdosen av psykiatrin. Jag fick fel medicin helt enkelt. Och jag hade suicidtankar. Mitt mående kom dock att bli värre när jag rökte på. Därför gick jag till vården för hjälp. Man kunde konstatera att jag hade tagit THC och jag delgav dem att jag hade planer på att ta mitt liv. Istället för att lägga in mig så skickade de hem mig istället dessutom med en “avstängning” från att uppsöka mottagningen så länge jag hade THC i blodet. Man misstrodde mig helt när jag var i akut behov av hjälp. Sen ska jag vara ärlig och säga att jag kan inte försvara bruket av cannabis eller andra droger någonstans. Det är något jag ångrar djupt. Och kan tillägga att jag aldrig haft något missbruk.

Men dagen eller dagarna efter tog jag en avsiktlig överdos som höll på att släcka mitt liv. Jag vårdades på IVA i respirator. Jag kommer aldrig glömma bort den ånger och skräck jag kände när jag trodde att allting var över.

Jag blev efter detta inlagd på LPT på en slutenvårdsavdelning. Ett sjukhus som fått kritik för sina osäkra lokaler. Man hade noll säkerhetstänk på detta sjukhuset iallafall med mig. Jag fick inte heller de mediciner som hjälpte mig. Och suicidförsöken fortsatte inne på avdelningen trots detta lät man mig vistas ensam och utan extra tillsyn eller vak. Man tog inte heller bort möbler eller farliga föremål från mitt rum.

Jag hade dessutom lite av en plågoande i personalen som var min kontaktperson inne på avdelningen. Jag skulle tydligen inte vara där för jag var inte tillräckligt sjuk.

Hur som helst så gjorde jag ett allvarligt suicidförsök på avdelningen där all personal tillkallades från flera byggnader. Efter försöket var jag väldigt ambivalent och bad om att inte lämnas ensam eller bli lämnad utan uppsikt vilket jourhavande läkare tillsammans med personalgruppen bestämde sig för att inte göra så. Under ett samtal med min plågoande så var jag upprörd varpå han svarar att “Om du hade velat ta livet av dig så hade du redan varit död. Här, här och här hade du kunnat ta livet av dig om du hade velat.” och i ärlighetens namn pekade han ju ingenstans där jag inte redan visste men det var samma ställe där jag 2 dagar senare skulle hittas hängandes.

Så ja, en tidig morgon 2 dagar senare så ser personalen att jag är orolig och mår dåligt och istället för att stanna vid min sida så går man till personalrummet istället (det har trots allt varit upprepade suicidförsök och en uttryckt önskan om att inte lämnas ensam). Under dessa 10 minuter från vad jag har fått återberättat så hänger jag mig själv och når ett tillstånd av djup medvetslöshet ihop med en rad andra olika allvarliga neurologiska symtom.

Jag fördes till IVA och efter en tids behandling i respirator så väcker man mig. Jag vaknar och vet inte vad som har hänt, jag tror att jag har fått ECT och det är därför jag inte kan minnas något. Jag kan inte heller röra mina armar till en början. Men efter ett tag så återfår jag kontrollen. Får en glass att äta men har svårt att placera den i munnen (något som jag hade problem med i flera dagar efter händelsen). Läkarna på IVA sa att de skulle skriva något i min journal som var kritiskt mot att jag hade lämnats ensam trots att jag varit svårt sjuk. Men det gjorde man aldrig. Man gjorde röntgen och det var ingen skada synligt (vilket inte är ovanligt vid hypoxiska hjärnskador). Men däremot var symtomen jag haft som sådana att det inte gick att missta att jag tagit skada som exempelvis extrema kramper osv. Och jag hade stora problem som jag först inte märkte själv men som andra märkte. Jag märkte inte själv helt fullt ut att jag hade problem med kognitiva funktioner och processhastighet osv. Däremot kunde jag märka att mina energinivåer tagit skada, jag blev uttröttad väldigt fort.

Någon dag eller två efter att jag hade problem så hade jag läkarsamtal med ordinarie avdelningsläkare när jag frågade honom om jag kunde ha fått en hjärnskada så sa han att “Det var inte så farligt.”. Jag tyckte det lät helt sjukt det han sa eftersom jag inte hade något minne av händelsen och att jag hade vårdats på intensiven så jag vände mig om för att kolla på ST och AT-läkarna och de bemötte mig bara med ett leende som om inget var fel. 

Man valde i samband med händelsen att inte göra en Lex Maria anmälan trots att jag uppenbarligen hade tagit någon form av skada och att jag nästan hade dött. 

Några dagar efter detta så får jag träffa min psykolog för att göra minnestester och andra tester eftersom jag skulle genomgå ECT. Det var katastrofalt resultat. Och lägg här till att jag inte hade någon som helst aning om hur en eventuell hypoxisk hjärnskada skulle påverka mig. Så det var inget som jag hade kunnat fakeat. Min psykolog insåg att jag hade tagit skada.

Jag gick i 4 år med konsekvenserna av det här hängningsförsöket och hade problem. Försökte mig på olika former av rehabilitering. Jag försökte studera men hade stora svårigheter och orkade inte riktigt med det. Samma sak med arbetsträning osv. Så jag hade alltså gått från att klara heltidsstudier på Universitet till att inte klara av ens 25%. Och jag hade stora problem med uppgifter såsom inlärning eftersom jag har sådana svårigheter med minnet.

Efter 4 år fick jag äntligen min utredning tack vare min psykolog och den visade på att jag hade stora problem med kognitiva funktioner, processhastighet och att jag var snabbt uttröttbar. Och jag vet det hade kunnat gå så mycket värre men konsekvenserna det här har fått på mitt liv går inte att understryka nog. Jag hade drömmar om vad jag ville göra och kan inte längre uppnå dem. Det känns hemskt att säga det men känns som att mitt liv förstördes den där morgonen. Idag är jag mer isolerad än vad jag någonsin varit. 

Förutom det så har jag även försökt att driva ärendet mot LÖF och de har använt varje juridiskt knep de kan för att slippa betala. Såsom att hävda att min skada inte är verifierbar och liknande detta trots att det finns en utredning och att jag blivit beviljad sjukersättning. Det finns ingen rättvisa i slutet på det här.

Jag är inte lycklig, det var inte så här jag hade tänkt att livet skulle bli. Och det är inte bara jag som lider utan även mina anhöriga. Jag var bara 23 år när detta hände. Jag hade många drömmar. Och det är svårt att förlåta sig själv för något sådant här. Trots allt blir man ju påmind hela tiden.

Tror jag som ssk sett detta systematiskt och näst intill dagligen där jag jobbade. Vanligt att säga ”om du inte tar medicinen kommer vi vara tvungna att ge den ändå”. Går under frivillig vård och registreras inte någonstans men är ändå hemskt och utan egen autonomi för patienten. Samtidigt kunde man få beröm av kollegor för man lyckades undvika tvångssituation.

Jag upplever att psykiatrin har väldigt ytlig kunskap om OCD och det gör att man drar helt fel slutsatser
Ställer ibland helt fel diagnos,tror att det är psykos eller depression,vilket får allvarliga konsekvenser för patienten
Man lyssnar inte heller på anhöriga,utan viftar hånfullt bort deras kunskap
Kan tyvärr inte berätta händelser mer i detalj eftersom inblandade kommer kunna känna igen och veta vem det handlar om

Jag lider av trauman pga tidigare mobbning. Trotts att personal på avdelningen vet detta så har de vid flera tillfällen fryst ut mig från de andra patienterna. De sa till mig att jag behövde vara på mitt rum. Efteråt inser jag att detta var för att alla andra patienter skulle få baka tillsammans i köket. Men inte jag. De låste köksdörren så att de andra patienterna skulle få baka tårta tillsammans utan mig. Och när jag då fick otroligt mycket ångest pga mina trauman så kallade de mig uppmärksamhetskrävande och lämnade mig själv medan jag slog sönder hela mig och skar mig. Flera gånger har jag behövt äta min mat jättefort för att de med ätstörningar och matstöd ska få längre tid på sig att äta. Vilket såklart triggade mig då det var en bekräftelse på att jag inte. Ar värd någonting. Allt de gjorde triggade bara mina trauman mer.

Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Jag hade ångest på avdelningen och kallade på personal pga självskada. När ingen kommer går jag ut på avdelningen för att hämta hjälp. En sjuksköterska sliter in mig på rummet och med hjälp av andra trycker dom sig mot dörren så jag stängs in själv. Medan jag är blodig i hela ansiktet och gråter i panik. Det var på en bup avdelning. De sa att det var mina föräldrar som hade ansvaret över mig på avdelningen. Men endå hade de beviljat min mamma att gå och köpa mat. Så när mamma var och köpte mat så skulle hon fortfarande ha ansvaret över mig på avdelningen. De hade ingen personal över till mig pga min rums grannes ångest. Vad dom sa. Men det stod ca 6-8 personer utanför hennes rum som inte gjorde någonting. Men jag vet inte. Det kanske behövdes precis 6 personer för att stirra på en dörr. Och därför kunde man inte ta hand om alla andra patienter samtidigt.

Många gånger har de stängt in mig på rummet genom att stå för dörren. En gång sa de att jag inte fick gå ut pga att de skulle ”göra en grej” och när jag kom ut var det som hade hänt att 2 av de andra patienterna hade fått baka tillsammans. Jag vet inte varför de gjorde såhär men min uppfattning var att personalen ville hindra mig från att delta. Fast dom visste att jag älskade att just baka. Jag fick aldrig något svar till varför de stängde in mig på rummet och sa att jag inte fick gå ut. De sa att de skulle göra en sak med en annan patient. Men avdelningen är liten och jag hade definitivt hört om något hände med en annan patient. Dessutom stod köksdörren öppen när jag kom ut sedan och de andra patienterna hade varit där hela tiden verkade det som.

Som framgår av min träningsrutin behöver jag gå upp omkring kl. 04.00 och vara på gymmet kl. 05.00 för att kunna genomföra min träning på ett säkert och ändamålsenligt sätt. Om detta inte sker påverkas träningens kvalitet och kan innebära risk för oaktsam träning.

På grund av den medicinering jag står på har jag svårigheter att vakna i tid och att upprätthålla en fungerande dygnsrytm.

Det jag vill förtydliga är att jag vid kontakt med läkaren informerade om att jag befann mig i en förberedelsefas inför en tävling på SM-nivå. Trots detta beslutade läkaren att omhänderta mig enligt LPT.

Med vänliga hälsningar,

Jag var frisk

Går DBT-behandling just nu och sedan cirka ett halvår tillbaka. Jag var kritiskt till en början. Visste inte om jag var redo för förändring. Förtjänar jag att må bättre? Jag vill inte sluta med mina destruktiva handlingar. De är trygga. Jag vet hur man gör. Jag vet att jag blir distraherad från annat jobbigt osv. Men med den kontinuerliga dbt-terapin med ett grupp-tillfälle och ett individual-terapi-tillfälle i veckan. Det tar totalt 3h i veckan. Jag har gjort det samtidigt som jag jobbat. Det har varit jobbigt och obekvämt. Jag har fått utmana mig. Men jag har också haft turen att ha en otrolig psykolog. Jag är dock väldigt orolig för vad som händer när det tar slut. Jag börjar lära mig och träna in bättre beteenden. Men jag är också fortfarande ganska beroende av att checka in med dbtn. Är lite rädd för att vara på egen hand. Men jag är inte klar än.
Men om någon får tillfället och erbjudandet att påbörja dbt så snälla våga göra det. Ha tålamod och ge dig själv och terapin tid. Vissa saker kommer automatiskt med tid. Andra saker får man hålla i lite längre innan det gör skillnad.
Du kan! Läs om mannen med maskrosorna i sin trädgård så förstår du lite vad det handlar om.