Opsynligas logga

För stabil för slutenvård men för instabil för öppenvård

Min historia med psykiatrin är så komplex den kan bli. Jag har sedan 11-års ålder i perioder mått väldigt dåligt psykiskt. Jag var sjuk i anorexi, depression och idag har jag både en vårdrelaterad PTSD men också PTSD på grund av saker som hänt utanför sjukhusens väggar.

2018 var jag med om ett sexuellt övergrepp och 2019 fick jag diagnosen PTSD i samband med inläggning på psykiatrin efter ett självmordsförsök. Denna inläggning gav mig mer trauman och det var nära att jag blev våldtagen av en manlig medpatient… Hur som helst, vid utskrivning skickades en remiss för traumabehandling. Men jag fick inget samtalsstöd under väntetiden utan jag fick klara mig på egen hand, vilket jag faktiskt klarade av trots allt. Jag jobbade, började plugga till sjuksköterska osv.

Nu, idag  när jag äntligen är inskriven på en PTSD-mottagning bedöms jag vara för instabil för att få traumabehandling. 3 år har gått sedan jag diagnostiserades med PTSD och tyvärr har jag utsatts för flera traumatiska händelser som gjort att jag mår fruktansvärt. Jag har förståelse för att en traumabehandling är tuff och att jag kanske inte är i skick för det just nu, men jag får ingen annan hjälp direkt. De säger att jag är för instabil men kommer inte med några förslag/ideér/hjälp kring hur jag ska bli mer stabil…

Och trots 5 suicidförsök (2 riktigt allvarliga som gjorde att jag hamnade på IVA) den senaste månaden bedöms jag vara för stabil för heldygnsvård. ”Vill du dö så kommer du dö”, sa läkaren jag träffade efter mitt senaste suicidförsök. Jag har gång på gång försökt tjata mig till att åtminstone få något slags samtalsstöd, helt utan resultat. Idag lever jag för att mina vänner ringt 112 vid varje suicidförsök. Men ska det verkligen vara så? Att man ska behöva räddas av sina vänner och inte av vården? Nästa gång kanske inte mina vänner är tillgängliga och då kommer jag dö, så är det helt enkelt. Jag är rädd konstant och litar inte på mig själv när jag får ångestattacker, vilket jag får varje kväll/natt. Jag har gjort flertalet suicidförsök den senaste månaden och har suicidtankar varje kväll/natt. Trots det är jag ”för stabil” för heldygnsvård men ”för instabil” för öppenvård. Vad fan gör man då?

Pandemin ledde till mer tvångsvård

Jag har under de senaste åren varit inlagd väldigt frekvent inom slutenvården. Min öppenvård föreslog att vi skulle skriva ett självvald inläggning kontrakt för att jag enklare skulle kunna hamna inom slutenvården när det behövdes. Som ett led i att jag skulle få vara delaktig i min vård och att hinna att stoppa i tid. Många gånger har jag tyckt att processen att komma till avdelningen varit för komplicerad så jag har bävar inför det, låtit det gå alldeles för långt och det har slutat med vårdintyg vilket vi vill. Självvald inläggning lät bra och var en snabbare väg dit även om jag sedan konverterades till hsl och lpt. Sen kom corona vilket gjorde att de stängde ner Självvald inläggning och det som kändes som en trygghet togs nu ifrån mig. Pandemin har varit lång och det här har tyvärr gjort att jag vid samtliga inläggningar hamnat på lpt för att läkarna som tillhör andra ställen än min öppenvård inte tyckt att jag är i behov av slutenvården..

Fyra år innan någon uppmärksammade feldiagnostiseringarna

Jag var feldiagnosticerad länge med bipolaritet. Jag medicinerades kraftigt och stod i perioder på fem olika neuroleptika samtidigt. Jag blev bara sjukare, ångesten blev värre, suicidförsöken fler och tvångsåtgärderna blev vardag. Det tog fyra år innan någon ifrågasatte diagnosen och jag fick göra en neuropsykiatrisk utredning. Den visade på solklar autism. Bipolariteten avskrevs och så även diverse personlighetsstörningar jag fått på vägen. Jag var trettioett och vägen tillbaka är fortfarande inte över ytterligare fyra år senare. Men nu har jag i alla fall ett svar på varför jag fungerar som jag gör.

Ätstörningsdiagnos istället för ADHD

När jag gjorde en ADHD-utredning ville psykiatrikern jag träffade ge mig en ätstörningsdiagnos istället. Motiveringen till detta var att jag tidigare haft en ätstörning, och att jag nu låg på gränsen till undervikt. När jag bad dem att fokusera på ADHD-utredningen, och förklarade att maten inte längre var ett problem (jag hade tidigare bulimi, men har aldrig haft dysmorfi eller anorexi). Vi bestämde att läkaren skulle följa upp min vikt, och lämnade därefter ämnet. Någon vecka senare kommer en preliminär sammanställning av utredningen. Psykiatrikern skriver där att ”jag har uppenbar ätstörningsproblematik men saknar insikt” och att ”de kognitiva svårigheterna som påvisades i testen under utredningen (som dessutom var helt i linje med ADHD-problematik) kunde bero på näringsbrist”. Jag var totalt oförberedd på detta, och kände mig ännu en gång otroligt besviken på psykiatrin. Tack vare att jag under denna tid blivit läkarstudent var jag i en position där jag kunde ifrågasätta beslutet, och bad därför om en annan psykiaterns utlåtande på mottagningen. Denna psykiater ogiltigförklarade ätstörningsdiagnosen, och gav mig en ADHD-diagnos. När jag pratade med den nya psykiatern, och frågade hur hens kollega kunde ge mig en helt felaktig diagnos, svarade hen att kollegan jobbat på en ätstörningsklinik och ”var van vid manipulativa patienter”, och färgad från arbetet där. Som om det skulle vara en ursäkt.

Vården behöver kunskap om kvinnor med autism

Jag önskar att vården haft större erfarenhet av kvinnor med autism då autism generellt ter sig mycket olika mellan kön och individer. Pga. Okunskap från vården fick jag min autismdiagnos vid 19 års ålder – trots svår psykiatrisk problematik sen 13 års ålder. Jag var högpresterande i allt jag gjorde, gick ut gymnasiet med högsta betyg och drömde om att bli läkare.
Efter gymnasiet blev det mycket förändring i mitt liv vilket ledde till en krasch och en plats på slutenvården där jag fick min diagnos. Där sa ansvarig läkare att jag aldrig skulle kunna jobba med människor. Det knäckte mig totalt och fick mig att tappa allt självförtroende. Såhär 5 år senare kan jag bara säga att hon hade väldigt fel. Med rätt verktyg och strategier går det utmärkt!

”Säger jag nej riskerar jag något värre”

Jag har varit på lpt många gånger och det har väll varit rätt i stunden men det är så ofta som det har hotats med tvångsåtgärder bara för att dom vet att dom kan. Den totala maktlösheten att vara tvångsvårdad. Att då också hamna under en överläkare eller övrig vårdpersonal som utnyttjar maktövertaget. Många gånger kanske det varit för mitt bästa eller jag hoppas iaf på det. Men att få hot om sond, mediciner, indragna permissioner, sänkt tillsynsgrad eller vak för att min ångest är för stark och jsg till exempel inte får i mig exakt hela näringsdrycken. Att inte ha något val när läkaren ordinerar mediciner som jag inte vill ha men jag vet att säger jag nej då riskerar jag något värre.

Det är så svårt att se vad som görs för mitt eget bästa och vad som sker för att det varit så sist jag var där eller vilka hot som är deras maktspel. Det värsta är nog ändå maktlösheten, jag har inte något att säga till om och det kväver mig mer och mer för varje gång de skriver ett vårdintyg. Dom förstår nog inte att de där hoten som för dom mest slinker ut av bara farten träffar så ofantligt mycket starkare än dom tror. Dom stämplar ut och går hem. Dom har valt att vara innanför dessa låsta dörrar. inte jag, jag vill bara där ifrån.

Tio år av runtslussning

Tio år av att slussas runt, hänvisas vidare, falla mellan stolarna. Nekad, felmedicinerad och feldiagnosticerad.
Bägaren rann över för mig det här året. En solig vårdag blev jag hemskickad än en gång, försatt i en livsfarlig situation utan en enda livlina. Jag bestämde mig för att aldrig söka hjälp igen. Det kändes som att det var min sista gnista hopp som släcktes. Mitt blod på deras händer. Jag undrar hur de sover om natten.

Jag höll inte mitt löfte, och blev tvungen att söka hjälp igen. Föga förvånande – utan framgång.
Så fortsätter slussandet, en oändlig loop tills någon av parterna ger upp. Jag är ihärdig, hoppet är det sista som lämnar eller vad man nu säger. Hopp om förändring.

”Svarta kvinnor är aggressiva”

På psykakuten förklarade överläkaren där att jag var väldigt aggressiv något som är vanligt hos svarta kvinnor. För att dom har något hormon mer än andra så det skulle kunna vara så för mig med.

På en psykiatrimottagning säger personen som utreder mig att tro på energier och kunna läsa av människors energier kan vara kulturellt betingat så att bedöma att någon har skitzoid personlighetsstörning på grund av detta kan vara väldigt – vitt och eurocentriskt. Men han bedömde ändå att jag hade det. Han satte dessutom 4 andra personlighetsstörningar på mig när jag var som mest deprimerad, helt isolerad och väldigt suicidal. Något dom själva erkänt ”kan” ge fel utfall…
När jag nu släpat mig själv ut ur utbränningsdepressionen och försöker få dom att ändra min journal eller ge mig ny utredning avvisar dom mig helt och säger jag får skaffa ny utredning (helt enkelt) ngn annanstans för ärendet är minsann avslutat – det tog mig 3 år att få den utredningen.

Det har hänt så mkt under tiden jag haft kontakt med psykvården. Jag kan inte säkert säga att att allt har berott på rasism. För ofta är det inte lika öppet som dessa ggr. Men att en läkare kan med att sitta mittemot en och skratta åt ens ticks och göra narr av en på telefon till annan vårdpersonal… kanske behandlar dom alla så. Det är ganska omänskligt i alla fall.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.