Jag var länge feldiagnosticerad med bipolaritet. Trots flera olika stämningsstabiliserande läkemedel i kombination blev jag bara sämre. Och då satte de in ännu fler mediciner. Till slut var jag som en zombie, jag sluddrade och kunde inte gå rakt. Mina anhöriga kände inte igen mig och alla minnen från den här tiden är en dimma.

Jag blev påtvingad ECT behandling. Bältad varje gång och fasthållen när dem skulle söva ner mig. De fick avsluta efter ett antal gånger då mitt minne var helt förstörd. Jag glömde saker jag sagt på två minuters intervaller. 1,5år senare har jag fortfarande miness problem. De sa att det skulle komma tillbaka vilket det inte gjort.

Var så övermedicinerad och fick så starka biverkningar att jag inte kunde äta själv, gå i trappor, hålla i saker eller ens andas ordentligt. Skakade så mycket att banken inte godkände min namnteckning. Istället för att minska mediciner satte man in andra för biverkningarna som även dom gav biverkningar.
Jag var då 17 år och åt 20 tabletter om dagen. Allt under tvång.

Remitterad till en psykiatri och nekad traumavård utan egentligt argument som svar. Vårdvalsfriheten är inte värt ett skit, behandling för CPTSD saknar bottomup behandlingar för att inte retraumatisera och ju fler diagnoser desto sämre stöd.

Jag hade varit inskriven i dagvård hos en ätstörningsenhet en månad då jag ombads att sluta ställa frågor för att några patienter fick ångest av dem – trots att vi patienter uppmuntrades till att ställa frågor så när min åsiktsfrihet inskränktes slutade jag samma dag. Jag har aldrig blivit emottagen sedan dess trots flera försök.

Jag har fått diagnosen CPTSD sedan flera år innan den användes i DSM men är utan stöd sen fyra år men har haft besvärliga symtom i femtio år.

Jag fick autismdiagnos som vuxen för två år sedan men ingen är beredd att spegla vad den innebär för mig så nu har jag en stigmatiserande diagnos som inte ger mig någonting positivt.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sedan jag var mycket ung. Jag har genomgått olika behandlingar i enlighet med de diagnoser jag fått. Men dessa behandlingar har ständigt avbrutits eller varit tidsbegränsade. Det förväntas att jag ska ha verktyg nog att kunna klara mig själv. Jag får höra från bekanta som har gått i terapi i flera år, utan att få höra att behandlingen bör avbrytas. Det är först nu jag insett varför dessa personer får tillgång till ordentlig och långvarig vård. Till skillnad från mig har de ej en autism-diagnos. Jag borde nog insett detta tidigare, eftersom varje behandlare jag har haft har tagit upp min diagnos och använt det som legitimt skäl till varför jag ej bör genomgå fortsatt behandling/ få börja om samma behandling igen. Bara för att quick fixes ej fungerar för mig anses det ej vara värt att jag påbörjar en behandling, trots att jag är i stort behov av det. Inom öppenvårdspsykiatrin ser de bara min autismdiagnos, på habiliteringen anses min psykiska ohälsa vara alldeles för komplex för att jag ska kunna få hjälp.

Jag är autistisk och har därför extremt svårt att få en fungerande behandling för min ätstörning, eftersom de specialiserade ätstörningsbehandlingarna inte kan anpassa vare sig bemötande, information eller den allmänna strukturen på avdelning/dagvård så att jag klarar av att vistas där. Och öppenvård är för låg vårdnivå, jag klarar inte att hålla ett adekvat matintag hemma själv.

Första gången som jag frivilligt sökte hjälp på psykakuten efter att jag blev 18 fick jag träffa en läkare eftersom att jag var djupt deprimerad och väldigt suicidbenägen och eftersom att personalen på det hvb hemmet jag bodde på kände att dom inte kunde ge mig den hjälp jag behövde så följde dom med mig till psykakuten för att kunna bli inlagd för att förhindra att jag skulle begå ett fullbordat suicid. Läkaren jag träffade vägrade att hjälpa mig eftersom att jag har en autism diagnos och att dom inte kunde hjälpa mig på slutenvårdsavdelningen eftersom att hon bara antog att det inte skulle gynna mig, just för att jag har autism och hon gjorde bedömningen att det var bättre att jag skulle tillbaka till mitt hvb hem för där kände jag personalen som jag litade på. Problemet var inte att jag inte litade på personalen, problemet var att jag inte litade på mig själv och att personalen inte litade på mig. Fick med mig en tablett och blev hemskickad med orden ”du är ju alltid välkommen tillbaka om det blir värre”. Det blev värre men eftersom att dom pga av autism diagnos inte ville lägga in mig så valde jag istället för att försöka ta mitt liv och hamnade istället på HIA och ändå så ville dom sen inte lägga in mig och bara just pågrund av att jag tillhör autismspektrat. Min tillit till psykvården försvann helt och jag valde att aldrig frivilligt söka hjälp där igen.