Jag har fått diagnosen CPTSD sedan flera år innan den användes i DSM men är utan stöd sen fyra år men har haft besvärliga symtom i femtio år.

Jag fick autismdiagnos som vuxen för två år sedan men ingen är beredd att spegla vad den innebär för mig så nu har jag en stigmatiserande diagnos som inte ger mig någonting positivt.

Jag har lidit av psykisk ohälsa sedan jag var mycket ung. Jag har genomgått olika behandlingar i enlighet med de diagnoser jag fått. Men dessa behandlingar har ständigt avbrutits eller varit tidsbegränsade. Det förväntas att jag ska ha verktyg nog att kunna klara mig själv. Jag får höra från bekanta som har gått i terapi i flera år, utan att få höra att behandlingen bör avbrytas. Det är först nu jag insett varför dessa personer får tillgång till ordentlig och långvarig vård. Till skillnad från mig har de ej en autism-diagnos. Jag borde nog insett detta tidigare, eftersom varje behandlare jag har haft har tagit upp min diagnos och använt det som legitimt skäl till varför jag ej bör genomgå fortsatt behandling/ få börja om samma behandling igen. Bara för att quick fixes ej fungerar för mig anses det ej vara värt att jag påbörjar en behandling, trots att jag är i stort behov av det. Inom öppenvårdspsykiatrin ser de bara min autismdiagnos, på habiliteringen anses min psykiska ohälsa vara alldeles för komplex för att jag ska kunna få hjälp.

Jag är autistisk och har därför extremt svårt att få en fungerande behandling för min ätstörning, eftersom de specialiserade ätstörningsbehandlingarna inte kan anpassa vare sig bemötande, information eller den allmänna strukturen på avdelning/dagvård så att jag klarar av att vistas där. Och öppenvård är för låg vårdnivå, jag klarar inte att hålla ett adekvat matintag hemma själv.

Första gången som jag frivilligt sökte hjälp på psykakuten efter att jag blev 18 fick jag träffa en läkare eftersom att jag var djupt deprimerad och väldigt suicidbenägen och eftersom att personalen på det hvb hemmet jag bodde på kände att dom inte kunde ge mig den hjälp jag behövde så följde dom med mig till psykakuten för att kunna bli inlagd för att förhindra att jag skulle begå ett fullbordat suicid. Läkaren jag träffade vägrade att hjälpa mig eftersom att jag har en autism diagnos och att dom inte kunde hjälpa mig på slutenvårdsavdelningen eftersom att hon bara antog att det inte skulle gynna mig, just för att jag har autism och hon gjorde bedömningen att det var bättre att jag skulle tillbaka till mitt hvb hem för där kände jag personalen som jag litade på. Problemet var inte att jag inte litade på personalen, problemet var att jag inte litade på mig själv och att personalen inte litade på mig. Fick med mig en tablett och blev hemskickad med orden ”du är ju alltid välkommen tillbaka om det blir värre”. Det blev värre men eftersom att dom pga av autism diagnos inte ville lägga in mig så valde jag istället för att försöka ta mitt liv och hamnade istället på HIA och ändå så ville dom sen inte lägga in mig och bara just pågrund av att jag tillhör autismspektrat. Min tillit till psykvården försvann helt och jag valde att aldrig frivilligt söka hjälp där igen.

Under en av mina inläggningar hade jag en kväll fått ett kraftigt ångestpåslag som så många gånger innan. Och ju mer ångest jag får ju starkare blir mitt motstånd mot att ta mediciner. Jag har ett starkt kontrollbehov och när ångesten stiger blir jag övertygad om att medicinen ska ta över mig och att jag ska förlora kontrollen. Därför vägrade jag att ta emot den medicin som sjuksköterskan erbjöd. Hon insisterade och fortsatte gå fram mot mig och jag backade tills jag slog emot väggen och sjönk då ner på golvet. Ihopkurad satt jag mot väggen då sjuksköterskan suckade och sa ”då får det bli med tvång”. Sen utan att kontakta en läkare satte hon på sig handskar, fick två skötare att hålla i mitt huvud och tryckte in tabletten i min mun och när jag lyckades spotta ut den gjorde hon samma sak igen och hällde vatten i min mun för att tvinga mig svälja den. Sjuksköterskan i fråga verkade inte medveten om att det hon gjorde var fel utan sa när vi pratade nästa dag att ”ja ibland när du mår sådär så måste man tvinga dig”. För att förtydliga genomförs tvångsmedicinering efter läkarordination och då genom tvångsinjektioner och inte som ovan beskrivit.

Jag har autism och fick diagnosen i vuxen ålder. Tog flera år innan psykiatrin lyssnade på min mammas bedjande om den diagnosen. Det visade sig att fler saker i självmordsförsök och självskador och att vården behandlat mig helt fel. Än idag sen jag bytte län flera år senare finns det ingen struktur eller fokus på den enda diagnos som är utredd. Istället har jag sju till som dem bara tror jag har.. Trots att jag har autism på papper. Jag får skrika för att bli lyssnad på och få rädd vård. Jag har för ”osynliga” symtom..

När jag var 11 år utsattes jag för grooming på nätet och barnpornografibrott. Det inleddes med att jag fick en random vänförfrågan på MSN (detta var 2007), med en person som sades vara lika gammal som jag var. Jag blev under denna period också mobbad av en person som sade sig vara min bästa vän, samt att en klasskamrat tafsade på mig regelbundet. Jag mådde oerhört dåligt, hade ständigt huvudvärk och magknip. Jag trodde att denna person som hade addat mig på MSN var min vän. Ganska snart började konversationen glida in på sex. Mitt libido hade vaknat till liv och jag var oerhört nyfiken på sex. Så personen gjorde en deal med mig – jag skulle visa upp mig naken i webbkameran i utbyte mot porrfilmer. I början var detta oerhört spännande. Men efter ett tag började personen skicka barnpornografiska videos till mig, vilket absolut inte var något jag ville ha. Något började skava i mig. Jag hade inte fått någon sexualkunskap, men detta kändes ändå oerhört fel.
En dag skickar personen en länk till mig som leder till en annan hemsida. När jag klickar på länken möts jag av nakenbilder på mig själv. Personen hade alltså screenshotat mig när jag visade upp mig. Vidare sa personen att bilderna redan fått hundratals nedladdningar. Jag trodde inte på det först, men sedermera började vänförfrågningar på MSN hagla in.
Jag bestämde mig för att inte berätta för någon. Jag skämdes och tyckte att det var mitt fel.
Som nämnts innan utsattes jag vid denna period för mobbning av min såkallade bästa vän. Relationen var oerhört komplex. Cirka en månad efter jag hade utsatts för brottet så umgicks vi hemma hos mig. Vi satt vid min dator och helt plötsligt får hon upp ett bildspel där alla pornografiska bilder och filmer dyker upp. Jag hade lovat mig själv att inte berätta för någon om vad jag utsatts för, men kände mig nödgad att berätta för henne. Hon sa att jag måste berätta för någon, något jag inte ville inledningsvis men vi kom överens om att hon kunde vara med när jag berättade för min mamma.
Så, sagt och gjort; jag berättade om vad som hade hänt. Naturligtvis upprättades det här en polisanmälan och datorn lämnades in till polisen.
I samband med detta etablerades min första kontakt med psykiatrin. Jag skulle träffa två psykologer och ha samtal med dessa om vad jag utsatts för. Mina föräldrar och min lillasyster var ständigt närvarande under dessa samtal. För dessa psykologer skulle jag redogöra för olika detaljer och vilka kroppsdelar jag hade visat upp. Men jag vågade inte vara ärlig. Hela min familj var ju med och jag skämdes fortfarande oerhört. Min mamma hade sett bilderna som hade lagts upp och frågade mig varför jag ljög för psykologerna; på bilderna framkom det att jag visat upp mer delar av min kropp än vad jag sa till psykologerna. Jag minns att psykologerna verkade oerhört tveksamma till vad jag berättade. Ganska snart fick jag veta att denna farhåga också stämde: psykologerna trodde att jag ljög och hade hittat på vad jag utsatts för. Hela mitt kroppsspråk borde ha avslöjat varför jag inte vågade berätta allt; min röst var liten och gäll, jag satt ihopkrupen med ögonen fästa i golvet. För att inte tala om faktumet att hela min familj skulle sitta där och lyssna på de mest intrikata detaljerna.
Polisutredningen lades ner. Samtalen med psykologerna avslutades eftersom de trodde att jag hade hittat på allt. Jag vet att jag inte borde känna såhär, men än idag skäms jag över detta och önskar att jag aldrig hade suttit vid datorn med min ”bästa” vän.
Och denna händelse kom att bli brytpunkten för ett liv kantat av psykisk ohälsa. Kanske borde jag känna att det var psykologerna som gravt felade i denna situation (vilken unge skulle ljuga om att ha varit utsatt för ett så integritetskränkande brott? Och hur kan en förvänta sig att ett barn ska dela med sig av sådant framför sin familj?), men jag känner än idag att skulden ligger på mig. Och det känns som att jag aldrig kommer kunna sluta skuldbelägga mig själv.

På ett av mina första möten på ätstörningsenheten gjorde de en screening för att se om det fanns anledning att remittera för utredning om någon annan diagnos. Efter mina svar sa de ”vi kan ju utesluta autism i alla fall, du ser mig i ögonen och vi har ett bra samtal”. Två år senare fick jag en autismdiagnos. Det var visserligen inga specialister på autism, men jobbar man inom psykiatrin kan jag tycka att mer kunskap än så borde finnas.

Jag fick min autismdiagnos för två år sedan, när jag var 23, och sedan dess har många reagerat förvånat kring det. Bl.a. en skötare inom slutenvården som sa ”du är jättelite autistisk” som om det vore en komplimang. Jag som då nyss hade fått diagnosen tolkade det mer som något förminskande och osynliggörande.