Jag har en fantastisk uthållig kurator sen mer än 6år (han har vart i mitt team sen 10år). Det har tagit tid att bli så pass bra att vi kunnat terapia oss alls och att han finns kvar, tillsammans med min läkare, betyder mer än jag tror de förstår.
Tog inte mina symtom på allvar
Jag hamnar ibland i dissociation/gränspsykos. Denna gång skedde det på en slutenvårdsavdelning. Jag upplevde att jag hade gråsuggor och kackerlackor som kröp i min kropp. Jag hade panik. Jag bad en sjuksköterska att prata med läkaren, men han ville inte, och svarade bara ”Gå och sätt dig i TV-rummet”, som en ”lösning”.
Under kvällen blev symtomen värre. Jag gick till köket och försökte få tag på en vass plastkniv, så att jag skulle kunna skära ett hål på huden så att insekterna kunde krypa ut. Det blev en turbulent situation där personal höll fast mig medan jag var skräckslagen. Sjuksköterskan som tidigare inte pratat med läkaren utbrast bara: ”Det här är ju löjligt!” Dagen efter fick jag ett läkarsamtal, där läkaren bedömde att jag behövde antipsykotisk medicin. Sjuksköterskan tog inte mina symtom på allvar.
Ännu en psykiatripersonal full av fördomar
Jag var inlagd mot min vilja efter ett suicidförsök. Väl på avdelningen försökte jag ta livet av mig igen, inne på mitt rum. Jag hade ett enda mål: att dö. En sjuksköterska kom in och ställde sig och stirrade på mig med armarna i sidan. Han sa: ”Jaha. Och vad ska det här vara bra för? Vad ska det leda till, tycker du?” Jag gick sönder inombords. Inte ännu en psykiatripersonal full av fördomar. Jag bad honom gå. Han gick. Efteråt var jag ännu mer målmedveten, och jag försökte slutföra mitt suicid, men lyckades inte på grund av kroppens starka överlevnadsreflexer. Till slut kom en annan personal och avbröt allting. Jag gjorde det aldrig för uppmärksamhet. Jag ville bara dö. Missförstådd, igen.
Pausad behandling efter självskada
Jag lades in efter lång väntas och många år med en dysfunktionell psykiatri på avdelningen för självskadebeteende, jag kom dit med hopp inom mig som inte funnits på länge. Min vistelse där gjorde att mitt hopp försvann. Gång på gång ”pausades” min behandling, ibland av anledning att jag självskade vilket i sig inte är konstigt eftersom det faktiskt är deras inriktning och gång på gång kändes det som att det var på nåder jag fick sätta mitt fot innanför avdelningens dörrar igen tills den dagen jag inte längre var välkommen tillbaka. Då, mitt uppe i en trauma behandling tog beslut av högt uppsatta personer på avdelningen att jag inte skulle få vara där mer, att dom skulle hjälpa mig i öppenvård så jag skickades hem. I fem månader stod jag utan någon som helst stödinsats, med förvärrade ptsd symtom i samband med att jag faktiskt hade börjat prata om det jag utsatts för i livet. När de fem månader passerat fick jag äntligen veta att jag skulle få fortsätta med samma psykolog men på hemma plan, i en vecka höll dom det beslutet innan de ändrade sig och drog tillbaka även det. Jag har inte fått någon vård sedan dess, och det finns ingen vård för mig i sikte. För mig gav inte avdelning ”ett liv värt att leva” som är deras motto, för mig krossade dom det lilla jag själv byggt upp.
Fastspänd och sondmatad utan förvarning
Jag blev inlagd med lpt när jag var 15år då jag hade anorexia nervosa och var suicidal. Jag fick sond satt direkt även om jag aldrig blev erbjuden att äta mat, jag blev fasthållen av 4-6 personal vid varje måltid 6ggr dag, därefter började bältningarna. Första gången minns jag så tydligt även om det är 5 år sen idag, jag vaknar i panik varenda natt sen dagen än idag.
Det var en kvart kvar tills lunchen var och jag stog i fönstren i mitt rum och ångesten var brutal, helt från ingenstans slängs dörren in till mitt rum upp och in springer 4 män jag aldrig sett förut, de lyfter ner mig o tar tag i varsin arm/ben o lyfter mig genom korridoren medans jag sparkar och skriker utan att kommunicera vad som händer. Jag hör min pappa gråta o skrika ”släpp mitt barn”, han förstod ingenting. All annan personal stog uppradade i korridoren o tittade bara på som om det vore underhållande. De lyfter in mig, trycker ner mig i sängen o börjar spänna fast mina ben och jag lyckas dra ut min sond, då spänner de fast mina händer så hårt att jag inte har nån känsel kvar och håller hårt grepp om mitt huvud och jag får svårare att andas, sjuksköterskan trycker ner en ny sond och det var de smärtsammaste jag varit med om. Där ligger jag helt blottad och mina byxor har åkt ner under händelseförloppet och ingen försöker lugna mig. En av skötarna tar en stol och sätter sig snett bakom mig och börjar hålla på med sin mobil och en annan skötare frågar honom ”vill du ha en kaffe” och han svarar ”ja gärna hör kommer jag ju få sitta ett tag” Alla hade sånt maktmissbruk på den avdelningen.
Vanligtvis blev jag sondad med sprutor för de går snabbast men vid bältningarna sondades jag alltid med maskin och läkaren gav anledningen ”med maskin tar det längre tid än med sprutor och det är för att jag vill ha dig i bälte i en timma, du måste lära dig av dina konsekvenser”.
Vad är ens det för motivation och vad är mina konsekvenser? Att jag blev sjuk som 15 åring?
Dessa bältningarna fortsatte och jag var inlagd på slutenvården med lpt i 6 månader tills jag blev flyttad till en annan stad.
Avskyr att inte bli lyssnad på
Jag är inne i en period med mycketsuicidtankar och planer, och min behandlare vet om det men ingenting görs. Jag får beröm för att jag gjort Dbt läxan bra, och en klapp på ryggen för att jag är en ”kämpe”. Jag avskyr att inte.bli lyssnad på och vet inte vad jag ska göra, allting känns så hopplöst.
Slutenvård vid suicidprevention
Min vuxna dotter som bor hemma har diagnosen EIPS. Hon är suicidal och har självskada. När hon efter att ha kämpat flera veckor hemma med krisplan osv så gör hon trots detta ett självmordförsök. Vi behöver då söka akut sjukvård och blir efter några timmar övervakning på vanliga akuten hänvisade till psykakuten. Där bli hon, efter lite tjat, inlagd på slutenvård kl 5 på morgonen. Oturligt nog på en psykosavdelning då den avdelning som är anpassad för EIPS-patienter var fullbelagd. Detta betyder att varken personal eller läkare har rätt utbildning för rätt förståelse och rätt bemötande av dotterns problematik. Vilket märks väldigt tydligt då vi har erfarenhet på hur bra det är på rätt avdelning. Hon fick tex kommentaren av en personal: ”Varför är du här, du kan inte bo här vet du”…
6 timmar efter inskrivning meddelar ansvarig läkare på avdelningen att dottern ska skrivas ut. Pga att hon redan gjort ett suicidförsök så bör hon inte stanna, då dom ska ”värna om det friska och inte främja det sjuka”. Detta trots att dottern väldigt tydligt förklarar att hon känner sig misslykad då hennes suicidförsök blev så ”dåligt” och hon vill hem och straffa sig själv för att hon inte ens klarar av att göra ett vettigt försök.
Jag som mamma hade ett långt telefonsamtal med läkaren. Läkaren förklarade att forskning säger att det är ”korta inläggningar” som gäller för den här patientgruppen. Vilket vi vet och hört förr, men det brukar handla om 3-5 dygn. Dottern har nu varit inlagd 6 timmar!!!! Efter tårar och tjat blir hon till slut lovad att få stanna 3 dygn. Med orden: ”skadar hon sig när hon är här blir hon utskriven direkt” och ”om 3 dygn kommer hon bli utskriven så ni vet det”. Dvs ingen bedömning om hur hon mår då.
Samma eftermiddag som hon skrivits in är dottern av olika anledningar upprörd och ledsen och hon frågar om hon får gå ut och äta med sina föräldrar några timmar på kvällen. Hon får då svaret att ”ja, du har fri gång” enligt läkarens bedömning. Så när dottern frågar, ”jag får alltså gå ut hur jag vill själv” och får då svaret ”ja”. Då säger hon: ”då vill jag gå ut nu” och dom släpper ut henne helt själv. Jag tackar gudarna för att dottern nu valde att ringa sin pojkvän som stöd istället för att ta livet av sig… Jag får nu ringa avdelningen och meddela att ett av de viktigaste anledningarna till att hon behöver slutenvård är att hon inte kan bli lämnad själv. Att hon är suicidal och en risk för sig själv. Och begär att hon inte ska få ha fri gång utan bara får lämna avdelningen i sällskap med anhörig eller personal. Detta ändras då i journalen.
Dagen efter inskrivningen blir hon kl 17:00 hemskickad på tvångspermission över natten, pga platsbrist och att dom måste prioritera sjukare patienter. Trots att vi bönar och ber måste hon alltså åka hem på permission. Det har läkaren redan bestämt. Helt utan att prata med varken dottern eller oss. Vi ber om ett samtal med läkaren men hon vägrar komma till oss. Vi föräldrar får nu återigen vaka över henne. Så att inget händer.
Dagen efter nattpermissionen (dygn 2 av dotterns beviljade 3 dygn) får vi prata med ännu en ny läkare. Som inte har någon aning om vad som hänt kvällen innan. När vi förklarar så tror han inte på oss. Han uttrycker det som ”nattpersmissionen gick ju bra så hon ska vara hemma på permission en natt till”. Detta är alltså en jourläkare som aldrig träffat dottern och som uppenbarligen inte läst på om hennes problematik heller. Jag frågade vad han menade med ”att det gått bra”. Det har ”gått bra” för att dottern lever och inte har skadat sig eller?? Eller vad betyder ”gått bra”?
Eftersom första läkaren som jag som mamma tjatade och grät mig till vård, sa att ”dottern blir utskriven direkt om hon skadar sig”, och andra läkaren säger att ”nattpermission har ju gått bra så då kan hon vara hemma en natt till” så är det väldigt svårt att förstå i vilka lägen man faktiskt får den vård man behöver.
Vi bönar och ber att vår dotter ska få stanna en natt till. Detta alltså trots att hon redan är inskriven. Och dvs sista dygnet innan redan bestämd utskrivning. Så att hon kan få lite vila, vård och översyn och att vi föräldrar kan få sova lugna en natt. Till slut accepterar läkaren detta och hon får stanna. Den sista natten av henns tre utlovade dygn…
Utskriven utan förklaring
Jag var på mitt första besök hos vuxenpsykiatrin (öppenvård) efter många år i bup. Hade grava sömnproblem och bipolär sjukdom. Jag var ofta vaken många dygn i streck och fick psykoser till följd av det, jag var 18 år, mådde fruktansvärt och desperat efter att hitta en lösning på sömnen. Läkaren sa att jag skulle gå till ett psykosteam, jag kunde inte förstå varför då jag aldrig hade haft psykotiska symtom utan att ha varit vaken i flera dygn först och resonerade att vem som helst skulle kunna bli psykotisk av det. Jag tolkade även det som att han inte skulle hjälpa mig med sömnen. Idag kan jag förstå varför han ville göra så men då hade jag behövt få en förklaring. Läkaren försökte inte ens förklara utan skrev ut mig på dagen, då jag inte samarbetade. Efter det följde 8 månader av katastrof då jag blev utan mina humörstabiliserande läkemedel som är viktiga för att man över huvud taget ska fungera med bipolär sjukdom.
Arrogant bemött av läkare
Detta skedde för inte så längesen. Jag var inlagd pga suicidtankar o jag hamnade inte på den avdelningen jag brukar pga platsbrist sa dom. Ok fine. Kom till en beroendeavdelning. Vilket har helt andra regler. O en personal som inte direkt är vana vid panikångest men det finns också dom som fattar. Denna veckan jag var där så togjag all vb jag kunde få varje dag. Efter ett läkarsamtal blev jag upprörd på den läkaren. Han var arrogant o brydde sig inte. Jag gick ut från det rummet med tårar som sprutar. Sen var det massa snack om att byta avdelning men det hela slutade med att jag hade suicidplaner o blev då konverterad till en kvarhållning. På fredagen kom läkaren, lika arrogant. Han skulle bedömma om det skulle bli ett lpt eller inte. Han satt där o smålog. Han sa ju att veckan har varit bra. Hm tar alla vb mediciner jag kan. Ångest varenda minut. Panikattacker från o till genom dagarna. O sen att jag sagt att jag har planer. Jag vart tokig på denna gubbe. Men han skrev ut mig trots att mitt boende ringt dit o sagt att jag har planer. Då kommer han instormande på mitt rum o skriker; du är utskriven, du ska hem. Funkar det inte kom tillbaka. Gick2 dagar och sen tog jag en överdos. Personal jobbade över på mitt boende pga att de var oroliga för mig.
Svårt efter utskrivning
Jag har varit inlagd i slutenvården under väldigt långa perioder, och varje utskrivning är så svår. Det känns nästan som att flytta hemifrån. Allt som avdelningen har gjort åt en (disk/städ osv) måste man på nytt vänja sig vid att göra själv. Man skapar även band till personalen och andra patienter och det kan vara ganska ledsamt att lämna dem. Man får vänja sig vid ensamheten som är hemma.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
