Jag har PTSD, något min psykiatrimottagning konstaterade för 4 månader sedan. Då beslutades det att jag behövde stabiliserande behandling. Jag utvecklade i väntan på stabiliserande behandling psykotiska symptom med allvarlig suicidrisk och fick då veta att jag behövde remitteras till en annan mottagning. Jag får veta att mottagningen kan ta emot veckan efter men i slutändan tog det två månader innan remissen skickades, under de två månaderna sa läkaren på varje besök att remissen skulle skickas ”denna vecka eller nästa”. Tillslut blir jag psykotisk igen och kort efter gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök. Då skickades remissen.

Läkaren skrev i journalen kort innan försöket att jag haft en tendens att ”söka ofta på akuten”. Vad trodde hen skulle hända? Jag fick ingen stabiliserande behandling under tiden jag väntade. Den stabiliserande behandlingen skulle enligt deras planering skulle startat direkt efter att utredningen var klar.

Man väntar inte två månader med att remittera patienter med allvarliga hjärtproblem, varför gör vi det i psykiatrin?

Jourläkaren på bup sa att jag förstörde hans jul när han behövde åka hemifrån till jobbet pga att jag kom in akut när jag hade självmordstankar

När jag var inlagd med extravak och satt på toaletten med dörren på glänt, med en skötare i dörröppningen, brukade samma sjuksköterska brutalt slita upp dörren och klampa in, och ge mig morgonmedicinen medan jag satt på toaletten. Det kändes så integritetskränkande i en redan utsatt situation.

Bland allt hemskt jag varit med om på bup heldygn, så finns det en grej jag kommer uppskatta livet ut. Det var på midsommar och jag va så ledsen att jag va inlåst under min favorithögtid, dock hade jag äntligen fått börja gå ut på promenad med 2 personal. Vi passade på att plocka blommor för att göra kransar inne på mitt rum senare, och sen hade en av skötarna jag plocka blommor med köpt med sig alla ingredienser för att göra en jordgubbstårta, så det gjorde vi också. Dessutom fixade hon så vi kunde ha långbord till middagen och hon dukade så fint. Hon sa flera gånger att man får göra det bästa utav det, även här på avdelningen, och att det är klart vi också ska få fira. Kommer aldrig glömma henne och hur hon verkligen gjorde allt för att vi patienter skulle ha det bra trots omständigheterna.

Möter en patient inom öppenvården, han frågade vilken psykolog jag hade, sedan berättar han att han fått ett rasistiskt bemötande från sin psykolog på mottagningen.

Fick inte ens gråta på avdelning. Blev tillsagd när jag var väldigt ledsen pga trauma. ”Tvätta av ansiktet och sluta gråta”. Slutenvård.

Kom in en ny person/patient som skulle dela rum med mig på slutenvård. Hen var ganska irriterad och arg för att hen behövde vara där, mådde väldigt dåligt. En vårdare som skulle se till hen sa med otrevlig röst, ”fan vad jobbig du är” hen svarade ”vad sa du”? Då sa vårdaren ”nä ingenting.”. Sen gick hen till mig och sa, ”hörde du det där..?” Jag sa ja.

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Jag ringde till BUP-akuten direkt i anslutning till att min 10-åriga son gjort ett allvarligt suicidförsök och där jag som förälder lyckats avbryta. I andra änden svarade en skötare som frågar om vi vill åka in eller om vi vill stanna kvar hemma.

Blev nekad inläggning med hänvisning till att BI var fullt. Jag fick därför ingen hjälp öht