Att som 18 åring läsa i sin journal att man är ”kroniskt suicidal” gör inte direkt livet bättre.

Jag är så trött nu och vill bara ge upp. Efter år av köande och krig ska jag äntligen få traumabehandling. För de trauman som slutenvårdspsykiatrin gett mig. Problemet är att jag också har anorexia och är autistisk. Men jag kan inte få ätstörningsbehandling på högre vårdnivå än öppenvård. Alla försök till hjälp från ätstörningsavdelningen har lett till dåligt bemötande och nya trauman. De vill inte samarbeta, vill inte autismanpassa, vill inte överhuvudtaget ha mig där. Men jag kan inte heller få dagvård. För dagvården bygger på att patienten är självgående. Jag måste då kunna både ätträna i grupp och kunna hantera min ångest självständigt. Och jag kan inte det. Förhandlingarna om individanpassad dagvård är helt låsta och jag har fått veta att min mottagning (som är fantastiska) är rädda för att ta upp mitt fall på högre nivå för då riskerar jag att istället få ännu mindre stöd även i öppenvården.

Så nu ska jag försöka ta mig igenom en påfrestande traumabehandling utan att kunna upprätthålla ett adekvat näringsintag alls, med kraftig undervikt och påtagliga svältsymtom. För att ätstörningsvården inte har resurser, system eller kompetens att möta upp mitt vårdbehov. Jag och traumapsykologen är överens om att vi måste testa ändå, det finns liksom inga alternativ. Men jag är så rädd för att jag bara ska kollapsa. Att jag ska bli så dålig i anorexin igen att de låser in mig på psykiatrisk avdelning igen. För då är det över. Jag överlever inte fler övergrepp från dem.

Min kombination av diagnoser; autism, anorexi, PTSD, är inte ovanlig. Ändå står vården totalt handfallen och bemöter mig som att jag är nåt slags unikum som de inte kan förväntas ta något helhetsansvar för. Hur kan vi inte ha kommit längre än såhär? Jag känner mig så värdelös, som att jag inte har några som helst rättigheter till vård pga min funktionsnedsättning.

Var inlaggd och gick DBT/ PTSD terapin på NHV, nationell högspecialiserad vård för självskador. Fick då tilldelat mig en psykolog som har förändrat hela mitt liv, hon blev min räddning från det destruktiva, hon lyssnade, peppade och kom med så kloka råd. Kommer aldrig glömma henne!

Kom från perm med panikångestattack och hade rivit upp hela mina armar så hela händerna var blodiga. Bad om stesolid men fick det ej, ssk vad mig att göra andningsövningar. Men är lite väl sent i det stadiet. Sen kom den bästa undersköterskan som drog in mig i avslappnings rummet och gav mig massage samtidigt som hon pratade med mig på ett pedagogiskt och icke dömmande sätt.

Var inlagd i slutenvården efter ett suicidförsök. På första läkarsamtalet på avdelningen ställde läkaren fråga på fråga utan att låta mig svara. Det jag hann säga ifrågasattes direkt. I mitt sköra och förvirrade tillstånd fick jag mer och mer panik.
Jag ville göra ”rätt” och svara så bra jag kunde.
Läkaren ifrågasatte varför jag inte svarade på frågorna och jag sa desperat att jag försöker.
Tre läkare var i rummet och en skötare,ingen stöttade mig.
Det ledde till en panikångestattack där jag grät och skrek utan att kunna kontrollera mig.
Läkarens respons är att säga ” ut härifrån om du ska skrika,det här har jag inte tid med”.

Jag visades ut av en skötare och lämnades hysterisk och förvirrad på mitt rum utan stöd.
Jag var redan nedbruten innan jag kom dit men att bli behandlad så tog det sista jag hade.

Senare fick jag komma in till läkaren igen,men då var hen som en helt annan person. Hen nekade till att ha menat nåt illa och det enda jag kunde tänka var att jag aldrig kommer kunna lita på hen.

I efterhand tror jag mycket av det bemötande jag fick från läkare och personal i den situationen handlar om psykiatrins egna fördomar om EIPS patienter. Att vi ljuger och överdriver.
Vilket är sorgligt,för ingen förtjänar det oavsett diagnos.

Jag hade lagts in akut och väntade på att få komma till annan avdelning. På akutavdelningngen fick jag en panikattack och fick då ångestdämpande jag inte fått förut som gjorde mig extremt trött och fumlig. När jag kom till den nya avdelningen ville läkaren veta vad jag tagit. Jag försökte minnas men sluddrade och nicka till. Läkaren blev så arg att hon skrek och smällde näven i bordet då hon påstod att jag tagit droger, vilket fick mig att få värre panikattacker. På andra avdelningen hade inte hunnit göra en anteckning. Läkaren bad aldrig om ursäkt.

Jag låg bältad. När jag låg och väntade på bedömning av läkare, så tog det otroligt lång tid. Personalen som satt vak på mig började också att undra. Jag hade då blivit lugn och ville bara släppas upp. Ju längre jag låg där utan att läkaren kom gjorde att jag kände att jag på insidan hade fullständig panik, men att jag var tvungen att trycka undan den från min kropp, för om jag hade låtit den visa sig utåt så skulle jag behöva ligga bältad ännu längre. 

Efter en tid så kom läkaren som skulle bedöma. Jag minns att jag sa att jag ville släppas upp, varpå han sa att jag skulle ligga där ”lite till”. Sedan tog det lång tid igen, och igen… Minns inte hur många gånger han (läkaren) kom in, men en av gångerna då jag kände ”åh nu kanske jag äntligen kan bli uppsläppt”, så sa jag igen att jag var lugn, var på han, utan att knappt titta på mig, bara tvärt sa ”du får ligga 20 minuter till” och gick ut. Varje minut kändes som tortyr och ovissheten om hur länge jag skulle ligga där innan läkaren skulle behaga att släppa upp mig var fruktansvärd. 

Jag kollade i min journal efter händelsen och bältningen hade pågått i drygt 3 timmar innan jag blev uppsläppt. 

Det var en av de mest traumatiska sakerna jag varit med om inom slutenvården. Händelsen hemsöker mig fortfarande, flera år senare.

Är helt säker på att vården är ett av dom största hindren för att jag skulle kunna tillfriskna från min ätstörning. En siffra på en våg säger tydligen allt om mitt mående, mina ord säger ingenting. När vikten går uppåt har vården bestämt sig för att jag mår mycket bättre, är motiverad och vill kämpa för att bli frisk. Då spelar det noll roll att jag berättar om hur orken är så låg att jag inte längre orkar kämpa emot omgivningens försök att få mig att äta, och om det brutala självhatet jag känner för att jag ”gett upp” och misslyckats. Det är som att prata med en vägg, mina ord betyder ingenting.
Jag är livrädd för det friska livet, ingenting skrämmer mig så mycket som att släppa ätstörningen. Dom känslorna har jag försökt beskriva så många gånger, bett om stöd i hur jag ska kunna hitta motivation att kämpa mot det friska. Svaret från vården: ”fast vi ser ju på vågen att du äter jätteduktigt, alltså är du ju redan motiverad och kämpar på bra”
Detta gör att jag är fullkomligt livrädd inför varje vårdbesök. Då en viktuppgång inte bara innebär brutal ångest, utan också att bli förminskad och missförstådd.

Finns något ironiskt i hur jag tvingats backa upp på vågen för att inte kunna ta del av min vikt för att den sedan ska skrivas in i min journal. Den siffran var det mest triggande för min ätstörning och den konstanta tillgången till den informationen var så satans skadlig.