Jag har fått höra att jag har kroniska suicidtankar, men ingen har förklarat vad det faktiskt betyder, har själv fått föröka hitta information. Jag har också upplevt att när jag uttryckt tankarna och det för mig känts som jag ska göra nått så har det inte tagits på allvar, istället har jag fått höra att: ”du gör ingenting ändå”. Eller när jag haft behov att prata om det för att det ska lätta, så har jag istället bara mötts med att de ska avledas. Pratas om annat, vilket bara förstärkt tankarna.

Har upplevt mycket att det överlag ses som mindre allvarliga tankar eller riktiga när de anses vara kroniska. Men för mig har de alltid varit precis lika svåra och jobbiga att hantera. Mycket fokus har hamnat på att jag inte försöker ”på riktigt” och då är tankarna inte heller något att diskutera, men de är fortfarande lika verkliga och lika mycket där ändå. Det skapar bara onödig skam när en blir bemött så.