Efter ett möte med läkaren var jag upprörd och ledsen, kände mig missförstådd. Läkaren kommer in i mitt rum och säger i hög ton följande till mig: Om du gör något nu kommer vi bälta dig. Och ge dig sprutor. MEN FRAMFÖR ALLT BÄLTA DIG. ST-läkaren som stod bredvid sa ingenting.

Under en fasthållning ljög en skötare rakt upp och ner om att jag bet denne. Detta resulterade i mycket hårda tag från resten av personalstyrkan (vilket jag delvis kan förstå eftersom att det självklart inte är ok att bita någon, men nu hade jag inte gjort det) och att bältessängen drogs in. Ingen trodde på mig, patienten, utan trodde på skötaren. Totalt maktlöst.

Jag fick in en macka med skinka på till mitt rum på en slutenvårdsavdelning. Jag sa på ett trevligt sätt att jag är vegetarian. Skötaren ursäktade sig och sa att han ska hämta något vegetariskt istället. Inga konstigheter. Ute i korridoren säger han till någon annan skötare på avdelning att jag är vegetarian varpå hon fnyser och ropar från andra sidan rummet ”det är hon inte alls, hon bara ljuger”. Hon upprepade detta flera gånger där utanför. Varför tror vården så illa om sina patienter?

Hänt många gånger att jag blivit ”frivilligt” inlagd efter att läkarna sagt att om jag inte går med på att bli inlagd blir det LPT. En läkare på psykakuten sa att han var tvungen att skriva att det var en frivillig inläggning eftersom han inte hade tid att skriva en massa papper om LPT.
När jag under ”frivillig” vårdtid bett om att få bli utskriven har jag fått till mig att i så fall måste de ge mig LPT och att det inte skulle se bra ut på pappret.

Varje gång jag blivit inlagd har jag varit tvungen att klä av mig naken inför två i personalen och sen ta på mig sjukhuskläder. En gång kände jag mig inte alls trygg med personalen som skulle kontrollera mig eftersom de var väldigt otrevliga. När jag inte ville ta av mig bh och trosor hotade de med att polisen skulle komma och ta hand om mig. Det slutade med att de kallade in en till personal och medans två av dem höll fast mig grävde den tredje runt i min bh och mina trosor för att se om jag gömt något. Aldrig känt mig så förnedrad. Jag grät och skrek och bad dem släppa mig men de bara hotade med polisen. Jag är inte en person som behöver bli fasthållen och skulle de gett mig tid hade jag förmodligen klätt av mig inför dem. Efteråt när jag kommit in på avdelningen och lugnat mig kommer en av dem in till mig och ber om ursäkt och att hon tycker de gått för långt. Jag har aldrig sökt hjälp på akutpsykiatrin efter det och kommer aldrig göra det igen. Jag mår så dåligt när jag tänker på hur personalen grävde runt i mina trosor.

Vid ett av alla vårdtillfällen när jag har väldigt kraftig ångest beslutas det på ronden att jag frivilligt ska få en spruta med medicin för att få en paus i lidandet och ges möjlighet till vila och återhämtning. Jag bedöms också vara i mer behov av tillsyn än vad de kan ge på den allmänpsykiatriska avdelningen så jag ska flyttas till PIVA tillfälligt. Injektionen förskjuts med hänvisning till att det är ont om personal för tillfället, men sent på eftermiddagen får jag min spruta. Dock har de, utan min vetskap, ändrat till ett annat preparat för de har läst i min journal att jag en gång fått en biverkan av den medicinen. Jag blir istället medicinerad med en injektion av lugnande medicin som det under samma vårdtillfälle konstaterats att jag inte tål. Jag får kraftiga biverkningar i form av krypningar i hela kroppen. Jag frågar varför det känns som när jag fått den medicinen och får till svar att det ju är den medicinen jag fått fast i sprutform. Det gör att jag får panik och börjar skada mig själv för att hantera besvikelsen och tortyren inifrån. En skötare som känner mig mycket väl försöker hjälpa mig men sjuksköterskan tillkallar jourläkaren eftersom den rondande läkaren gått för dagen.

I stället för att ge mig hjälp slängs jag då ut från avdelningen av jourhavande läkare mot vårdpersonalens inrådan. Han menar att de har nolltolerans mot självskada på avdelningen så därför har han inget annat val än att skriva ut mig omedelbart. Jag kastas bokstavligen ut, och i efterhand har jag fått veta av avdelningschefen att de polisanmälde mig för att ha sparkat en skötare i tumultet som uppstod. Jag har inga minnen av vad som hände den kommande veckan, men jag kan läsa i min medicinska journal att jag varit på somatiska akutmottagningen flera gånger dit jag förts av både polis och ambulans, jag har vårdats på intensivvårdsavdelningen något dygn, jag har gjort upprepade suicidförsök, jag får efter några veckor räkningar från ambulansresor och vårdavdelningar jag inte vet om att jag vistats på, det står i lokala medier om att tågtrafiken stoppats pga obehörig på spåret vilket ska ha varit jag och det det har gjorts betalningar med mitt bankkort på olika systembolag och apotek. När jag väl återkommer till något slags medvetande befinner jag mig på en medicinsk vårdavdelning med dropp och antibiotika eftersom jag tagit överdos av mediciner och fått infektion i stora sår på armar och ben.

Ja, jag har ett självskadebeteende sedan länge men det var inte för det jag sökte vård. Jag hade inte självskadat allvarligt innan jag lades in. Det eskalerade när jag behandlades fel när jag var inneliggande eftersom jag inte fick den hjälp och det stöd jag bett om och som var överenskommet. Inte som ett straff för hur de behandlade mig utan som en desperat strategi för att stå ut när deras hjälp uteblev.

I mitten av sommaren -23 får jag beslut från tre håll om att jag inte får hjälp med att skaffa barn och min ångest skjuter i höjden. Jag gråter mycket och mitt humör svänger, jag klarar inte av att jobba och blir sjukskriven en vecka innan jag går på semester. Jag jobbar som sjuksköterska på ett barnsjukhus och älskar mitt jobb. Semesterveckorna är tuffa men jag tar mig igenom dem. Åter på jobbet väntar ett byte av avdelning, ett byte som mina chefer tycker vore bra för mig men som jag själv är tveksam till eftersom det innebär nya kollegor, ett nytt sätt att jobba på och nya rutiner. Till saken hör att jag har en autismdiagnos som gör det svårt för mig med förändringar. Jag jobbar ca en vecka innan jag får så stark ångest att mina chefer får köra mig till psykiatriakuten. Här någonstans börjar ett år av missförstånd och felaktig vård.

I denna veva var det en överläkare som skrev i min journal att jag har EIPS, emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Jag var i en mycket turbulent situation men med en tydlig orsak. Jag var mitt i en livskris. Att EIPS-diagnosen ställdes ifrågasatte jag redan då men jag fick till svar att min reaktion till det jag gått igenom under sommaren inte var proportionell till hur man borde reagera i ett sådant läge. Jag visste inte om att sorg och förtvivlan har någon regelrätt mall som man ska följa men det tyckte han. Jag försökte att inte bry mig om att han satt diagnosen, men det skulle visa sig att det skulle ställa till väldigt många problem för mig senare.

I oktober -23 kom jag till någon slags acceptans om min livssituation och insikt i att om jag ska kunna återgå till mitt jobb och ett fungerande liv måste jag återinsätta preventivmedel. Jag satte då in en p-stav som jag tidigare haft och mått bra på och det tog inte många veckor innan jag kände hur svängningarna i måendet försvann och jag var tillbaka i mitt habitualtillstånd. Min autism gör att jag har en ökad sårbarhet för stress, men det är något jag lärt mig leva med. När jag nu mådde bra igen ville jag börja arbeta, för mitt jobb ger mig glädje och mening i livet. Det bokades in ett möte med min arbetsgivare och min nyligen tilldelade kurator på vuxenpsykiatrimottagningen. Arbetsgivaren sa då stopp och menade på att de måste ha en läkares utlåtande för att kunna låta mig komma tillbaka.

Jag hade inte fått träffa någon läkare på vuxenpsykiatrimottagningen, jag hade däremot blivit tilldelad en som skrev sjukintyg genom att enbart läsa mina journaler. Hon vidimerade EIPS-diagnosen utan att träffa mig, utan att göra någon utredning. I november fick jag en tid till henne, men det mötet varade inte ens i fem minuter och vi stod i korridoren och pratade. Jag hade nämligen fått tid till en DBT-bedömning senare samma dag och hon sa att jag måste vara stressad inför den så hon skulle inte uppehålla min tid.

Jag åkte på DBT-bedömningen och träffade två personer, varav den ena var hon som jag hade som kontaktperson vid tidigare tillfälle då jag gått DBT. Efter en stunds pratande var vi överens om att DBT inte var rätt väg för mig. Det var inte hjälpsamt för mig vid tidigare tillfälle jag gått behandlingen och vi hade svårt att se att det skulle vara det nu heller. I deras utlåtande formulerade de sig dock som att jag inte var motiverad och det tolkas senare som att jag tackar nej till erbjuden behandling.

Jag fortsätter att ha regelbunden kontakt med två kuratorer på vuxenpsykiatrimottagningen, jag tycker inte att det ger mig något och jag upplever inte att vi strävar efter samma mål. Jag får vid ett större möte i januari med arbetsgivaren och där ”min” läkare närvarar reda på varför. Läkaren hävdar, utan att ha träffat mig mer än under de fem minuterna i korridoren, att jag inte är kapabel att ha ett så ansvarsfullt jobb, att jag är instabil, oberäknelig och att mitt tillstånd kräver lång tid av rehabilitering och stora insatser från såväl vården som kommunen. Hon menar på att jag inte har någon sjukdomsinsikt och därför inte går att lita på. Jag försöker stoppa henne och påpeka att det hon säger inte stämmer men får då till svar att hon är överläkare och har den kunskap och erfarenhet som krävs för att kunna göra den bedömningen utifrån det hon läst om mig i min journal. Det här mötet blir kortvarigt för jag klarar inte av att stanna kvar i rummet och höra på hennes, i mina ögon, felaktiga bedömning av mig. Jag är mycket kompetent på mitt arbete och får uppskattning och beröm av såväl chefer som kollegor och patienter och deras anhöriga.

Efter detta börjar jag signalera att jag inte tycker att det fungerar mellan mig och den läkare jag blivit tilldelad. Jag efterfrågar ett byte av läkare men får nej med hänvisning att man inte får lov att välja läkare. Efter det ovan nämnda mötet mår jag fruktansvärt dåligt varje gång jag ska till vuxenpsykiatrimottagningen. Jag får kraftig ångest inför besöken och är ledsen och uppgiven när jag går därifrån. Jag upplever att jag blir förtalad, inte lyssnad på och nedvärderad. Jag har dessutom blivit utesluten ur mitt sociala liv i och med att jag inte får komma tillbaka till mitt arbete. Läkaren har fått många omkring mig att tro på hennes bild av mig. Jag började också tro på den. Jag började tro att min självbild är falsk, att jag inte förstår att jag är farlig för andra, att jag är så sjuk att ingen borde behöva ha med mig att göra. Jag får inte jobba med det jag älskar och jag får inte skaffa barn. I april -24 kände jag mig så maktlös, ensam och misslyckad att jag bestämde mig för det var dags att göra slut på mitt liv. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Jag misslyckades. Vården hade nästan tagit mitt liv, men även efter det kastades jag ut från en annan psykiatrisk vårdavdelning eftersom jag fortsatt hade suicidtankar och planer när jag var inneliggande.

Jag mår idag bra och jobbar heltid. Jag har fått träffa en specialist på att utreda personlighetssyndrom på en privat klinik och hon kunde enkelt konstatera att jag inte har EIPS. Jag har PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom) och det i kombination med min autism gör det ibland svårt för mig vid extrema påfrestningar, men med rätt stöd och balans i livet och med hormonerna så är jag en mycket välfungerande person och i allra högsta grad en bra sjuksköterska!

Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.

Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.

Alla var väldigt trevliga, men.
Jag kom in under sommaren, vilket gjorde att jag träffade 5 olika personer (psykologer/samtalskontakter) på 6 veckor. Ingen ville läsa mina journaler eftersom dom ville höra mig själv berätta.
Måste man berätta samma saker under 45minuter, till 5 olika personer så blir man inte speciellt hjälpt.

Hade därför varit bra med bättre rutiner kring sommar/semester

Jag fick diagnosen autismspektrum efter flera år i öppen psykiatrin. Dels är diagnosen helt felaktig, dessutom lutade man sig så mycket mot anhörig intervjun att det blev helt tokigt. Idag förstår jag att jag har komplex ptsd och inte autism. De där dragen baserades på sunda reaktioner i en osund miljö, att tex inte vilja ha hudkontakt eller ögonkontakt med ens förövare är helt sunt. När det dessutom är förövaren som är med i anhörigintervjun så blir inte skildringen verklighetsskildrande. När jag dessutom sedan fick min diagnos fick jag ingen återkoppling från vården på flera år, när jag själv krigat för att få någon återkoppling och vad jag har att lära mig om den så får jag träffa en psykolog som liknar autism vid att vara en hund som man ställer fram mat till, hunden kan inte sluta äta. Både förminskande, kränkande och helt felaktig bild av vad autism är. När man väl börjar ställa frågor om min uppväxt så ställs jag ganska snabbt i kö till en emdr-behandling, men två år senare när jag äntligen är längst fram i kön så är jag gravid och man inleder inte behandling och istället skriva jag ut för att det kan ha en ”läkande” effekt att vara gravid. Detta är bara en del av det jag varit med om i psykiatrin och jag anser att kontakten med den endast har gjort mig sjukare än vad jag egentligen varit. Dessutom har jag säkert provat 10 sorters psykofarmaka med varierat resultat och biverkningar..