Jag var felmedicinerad i över 8 års tid. Istället för att uteda förutsatte de att de va bipolär jag var. Gick på tung medicinering och tung ångestdämpande medicinering länge. Sen för 2 år sedan velv jag inlagd och en annan läkare såg något annat. Något nytt och vågade sätta ut samtliga mediciner, sakta såklart. Fick utredning tillslut och fick prova adhd medicin. Vilken skillnad. Blev snabbt bättre och diagnos bipolär avskrivs och fick tom en ursäkt från min vanliga läkare.

Jag fick det narkotikaklassade preparatet lyrica utskrivet och där började min resa mot allvarlig försämring och abstinenssymptom vid nedtrappning. Det var två hyrläkare samt en läkare inom slutenvården som skrev ut och höjde min medicinering av lyrica under ett par år. Jag upplevde att de hade en helt annan syn på preparatet än resten av vårdpersonalen. Det blev en konflikt och jag fick ingen behandling förens jag stod utan lyrica igen. Jag kände mig övergiven och blev behandlad som att jag gick på droger. Helt plötsligt skulle jag leva med abstinenssymptom och ingen samtalsterapi eftersom det ansågs som att jag gick på beroendeframkallande medicin. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök och hamnade även i en psykos i samma veva. Jag är övertygad om att allt detta hade kunnat utebliva om dessa läkare inte hade skrivit ut lyrica från första början.

Jag är cisman och lever med sexuella övergrepp och sexuella trakasserier från män i tonåren och vuxenlivet. För det söker jag vård på Psykiatrin första gången 2012. Läkarna tror inte på min berättelse om sexuella trakasserier på arbetet och beskriver det som vanföreställningar. En läkare skriver i journalen att jag är ”bög”. Ett mycket kränkande ord som jag fått höra dagligen i hemmet, i skolan och på arbetsplatser. 2020-06 söker jag vård. En stafettläkare där säger att ”om du inte erkänner att du är homosexuell, inte har något jobb, ingen flickvän och inga vänner kan vi inte hjälpa dig.” Jag säger att jag är suicidal. Då säger samma läkare ”om du vill begå självmord är det ditt problem, vi kan inte hjälpa dig!”  Jag går in på mitt rum och funderar på hur jag ska ta livet av mig. Jag anmäler till Patientnämnden, men avdelningen ljuger och förnekar allt. 2024-01 dör min far hastigt, vi hade en bra relation de sista åren så jag hamnar i djup kris. En överläkare säger ”jag förstår att människor irriterar sig på din sexualitet”. Han förnekar senare att han sagt det.

2025-07 är jag åter. En undersköterska (A) skäller ut mig och säger ”du gör fel som blir ledsen när folk kallar dig bög. Det är inget skällsord. Du kränker mig när du inte låter mig kalla dig det. ”. Jag får panik och blir suicidal. Jag försöker prata ut med undersköterskan A. Hon säger att jag missuppfattat henne och att det är jag som har problem. Senare ber hon om ursäkt, men skadan är skedd. Jag försöker prata med en ung mentalvårdare (B). Hon säger ”haha! Det brukar vara svenskar som är homosexuella, det finns inte i mitt hemland och det är inte ok. ”. Jag får mer panik och inser att jag måste ta mig från sjukhuset så snabbt som möjligt. Jag är livrädd för mer diskriminering och när jag var ung utsattes jag också för potentiellt dödligt våld pga min sexualitet, så jag är verkligen rädd för livet.

Stod i kö för en specifik terapi. Var på en annan enhet på sjukhuset under tiden. De sa att tiden är max 2 år. Jag fick påbörja en terapi för ptsd under tiden. För att jag skulle vara placerad någonstans under tiden. Det var det eller ingenting. Dock hade jag inte rätt verktyg för att kunna hantera det och jag mådde sämre under tiden. När jag kontaktade sjukhuset för en tidsplan så hade jag ungefär ett halvår kvar. Trodde jag. De hade missat att ”ställa mig i kö” så jag hade tyvärr 1,5 år kvar… lyckligtvis så kontaktade terapeuten jag gjorde ptsd-terapin hos den andra avdelningen och de löste så jag inte behövde vänta lika länge. Så det gick att lösa.. tråkigt bara att de som gjorde fel från början inte var den som löste det..

Jag fick diagnosen ätstörning ospecificerad när jag sökte hjälp år 2021. Jag var underviktig och det blev sagt att det skulle tas upp mer senare. Det var mycket panikattacker och självskadebeteende samtidigt. Jag började äta antidepressiva och i samma veva började jag gå upp i vikt. Jag blev trött av dem, orkade inte träna på samma sätt som innan. Ökad aptit mm. Men tankarna försvann aldrig. Jag förtjänar inte mat. Och ångesten kommer nästan alltid när jag äter. Men diagnosen försvann från journalen i samma veva som jag gick upp i vikt. Fast än att än att jag påtalat hur jobbigt det är under flertalet gånger så är det ändå inget som tagits upp sedan dess. Det handlar tydligen om vikten och inte om måendet.

Jag sökte vård för min ätstörning. Kunde de inte hjälpa mig för jag hade ospecificerad ätstörning. Jag passade inte riktigt in i anorexi för jag vägde för ”mycket ”. Och inte heller någon annan ätstörning. Men jag kände att jag hade anorexi men jag vägde för mycket för att få hjälp andra som var sjukare måste få hjälp först fattar du väll sa personen på besöket. Efter det besök har jag inte vågat söka hjälp, min sjukdom är inte lika ”farligt” inte värd att få hjälp tänker jag. Tycker diagnosen gör att jag känner mig mindre viktigt. Ingen vet hur det ska hjälp mig. Känns som det inte finns någon hjälp att få om man har en ätstörning som inte passar in i någon av ätstörningdiagnoserna som är vanliga.

Jag var inlagd på självvald inläggning under sommaren och hade fortfarande dagar kvar enligt mitt kontrakt. Men avdelningen blev full och då fick jag veta att om det skulle komma in en akut patient under natten så skulle jag behöva lämna min plats, eftersom jag var inlagd på SVI. Det kändes förjävligt. Som att bara för att jag var där på SVI så var jag automatiskt minst sjuk och inte i behov av att vara inlagd på riktigt.
Mest förjävligt kändes det att gå och lägga sig och veta att jag kanske skulle bli väckt mitt i natten och utslängd. Men som tur var blev det inte så.

När jag var 19 år blev jag utsatt för ett sexuellt övergrepp, hade då varit under vård sedan 13 års ålder pga tidigare trauman och självdestruktiva beteenden, och under hela denna tiden blivit hårt medicinerad med allt möjligt (något som aldrig hjälpte utan snarare förvärrade mitt mående). När jag berättade för mina vårdare om övergreppet så vet det enda stöd jag fick ett recept på Oxazepam (sobril) utan några som helst varningar om beroenderisk eller det faktum att den typen av preparat aldrig skall tas mer än 2 veckor i streck. Jag använde den på ett väldigt självdestruktivt sätt i ca 6 månader. På många vis hade jag tur att mitt betroende inte varade längre än några månader, men trots den förhållandevis korta tid jag åt denna medicin så har jag än i dag (12 år senare) fortfarande skador i nervsystemet som yttrar sig i smärta och skakningar. Jag förstår inte hur man kan skriva ut något sådant till någon med tydliga självdestruktiva tendenser, inte ge stöd i ett pågående trauma och inte ge ordentliga varningar för farorna med dessa mediciner. Benzo tog livet av två av mina vänner och jag tror inte jag någonsin kommer kunna förlåta sjukvården för den skada den gjort mig och mina kära

Genom alla åren har jag mått sämre under sommaren där det sker en uppsving i frekvens av självskadebeteende och intensitet i ätstörning men ändå så lyckas psykiatrin nästan varje år göra något strax innan sommaren som innebär byte av läkare eller behandlare som inte riktigt hinner bli klart innan semestrarna och jag lämnas själv hela semesterperioden. I år hände exakt det. Fick en ny läkare och hann träffa honom två gånger innan han gick på semester och efter senaste besöket skulle han undersöka möjligheten att remittera mig till någon mer specialiserad enhet då mitt självskadebeteende eskalerar. Jag får ingen information kring när han ska på semester och är under tron att han skulle ta tag i det innan semestern men nej får några veckor senare reda på att jag måste vänta till efter sommaren. Öppenvården hänvisar mig till akutpsykiatrin om jag inte klarar av att vänta tills augusti medan akutpsykiatrin säger att de inte kan göra något utan att alla insatser som
kan vara hjälpsamma för mig måste ske genom öppenvården.

Ortopedi och kirurgläkarna är handfallna då jag gång på gång inkommer till akuten till följd av självskadebeteendet men allt de kan göra är att somatiskt behandla och sen skicka hem mig. Remiss på remiss på remiss från somatiken till psykiatrin besvaras med någon version av ”det finns inget vi kan göra från akutpsykiatrins sida, hänvisas till öppenvården”. Men öppenvården anser att jag kan vänta några veckor till utan problem. Trots att jag uttryckt oro att avlida till följd av skadorna och att jag behöver något stöd här och nu för att kunna överleva.

Vid ett besök med akutpsykiatrin så lovade läkaren mig att jag skulle prioriteras och bli kallad till en annan läkare som inte har semester men en vecka senare hade jag inte hört något mer om det. Ringde öppenvården som då meddelade att det inte finns möjlighet och att jag minsann kan vänta tills ordinarie läkare är tillbaka från semestern.

Jag är rädd att denna sommar kommer ta död på mig.