Sommaren har alltid varit svår för mig. Rubbade rutiner, återkommande suicidförsök och bristande uppföljning i öppenvården. Min behandlare är på semester i fem veckor. Fem veckor där jag inte för terapi, där jag inte kan prata med någon jag känner mig trygg med. Ensamheten bygger upp ångesten. Utebliven uppföljning får mig omotiverad till att inte använda de färdigheter jag lärt mig. Dessutom innebär sommaren för mig mycket minnen, flashbacks och dissociation. Trauman och självdestruktivitet tar inte fem veckors semester.

Gått hos BUP sedan 13 års ålder, var delvis suicidal redan från början men inget jag delade med min dåvarande kontakt.
När jag var 14-15 fick jag en psykolog och efter ungefär 4 månader hos honom mådde jag sämre än någonsin.
Till slut bröt jag totalt ihop, satt och grät hysteriskt under ett helt möte och sa att jag inte ville leva mer.
Han frågade om jag tänkte ta livet av mig idag och jag tittade ner i bordet och skakade lite lätt på huvudet.
Han funderade en stund och sa sedan ”vet du vad att jag har hört värre än detta så jag tror inte att det är så illa ändå”.
Jag blev helt paff och förstörd ville bara så så så gärna få hjälp. Jag skickades ut ur rummet och skulle åka hem.
Dom kommande 5 veckorna kom jag tillbaka till samma psykolog och sa gråtandes att jag ville ta mitt liv, varje gång möttes jag med samma ord om att det ”nog inte var så illa ändå” och fick under samtalen inga vidare frågor eller stöd.
Sista veckan precis när jag är påväg ut genom dörren säger han efter förtydligande om att det inte alls är illa med mig att han ska ringa min mamma. Jag bönade och bad om att han inte skulle göra det men gick till slut därifrån med vetskapen om att han skulle ringa min mamma.
När jag kom hem efter det mötet försökte jag ta mitt liv.
Försöket var grovt misslyckat och har först nu 3 år senare berättat det för någon.
2 veckor efter detta sa psykologen till mig att jag var friskförklarad och inte längre skulle ha någon samtalskontakt med BUP utan bara skulle vara inskriven hos en läkare för medicinering.
Kommande åren skulle bestå av grovt självskadebeteende och suicid tankar som vid vissa tillfällen höll på att bli till verklighet.
Aldrig känt mig så osynlig och förbisedd som då och det har fått mig att i efterhand må mycket sämre än vad jag gjorde innan.

Blir anklagad av avdchefer på slutenvård då en personal säger att jag har misshandlat henne. Det har jag inte men blir inte trodd. Jag får inte veta när detta skulle ha skett. Jag får inte träffa personalen ifråga för att få en förklaring. Jag sa att jag vill göra en anmälan för förtal för jag vill ha en ordentlig utredning. Cheferna sa att det visar att jag inte kan skapa allians med psykiatrin.

Får man skriva något bra? Jag var inlagd på en avdelning och under en panikattack så kom chefen på avdelningen in på mitt rum och hjälpte mig att avleda ångesten genom att tvätta och kamma mitt hår. Kände mig otroligt sedd, bekräftad, tröstad, omhändertagen, speciell. 5 stjärnor av 5

Jag har mycket att säga men skall försöka att det inte blir för långt.
viss personal på slutenpsyk tröstar. For mig har det varit livsavgörande. En motvikt till de våldsövergrepp som  är standard. Finns ett vittne som säger att övergreppen är fel  kan det betyda att du behåller verklighetsuppfattningen.
Men de som tröstar blir som regel ifrågasatta, tillsagda och får ibland påföljder. Du får inte vara snäll eller personlig (obs ej privat) mot patienter tycker alla avdelningschefer.
De som använder våld premieras, det är ”snabbt och effektivt” och patienten skall inte ”få som den vill” eller  ”trivas på avdelningen med risk för att patienten inte vill skrivas ut”.  Hur vidrigt det tänket är om en sjuk person går inte beskriva.

De som tröstat mig har räddat mitt liv varje gång det skett.
Men det är smärtsamt när de sedan fått en reprimand.

Jag vet att anorektiker är olika men betänkt för ett ögonblick; att bälta, sonda, och skrika åt en patient, det är normal procedure. Bara tänk tanken att hålla patienten, i detta fallet jag, i en filt i ett omslutande grepp for att stimulera mycket små barns behov. Och mata, med dryck om det är lämpligt.
Föreställ dig skillnaden i kroppen.
Då hade jag ätit.
Det hade fortfarande varit en lång väg att gå.
Men jag hade inte under tio år blivit fysiskt skadad genom axlar ur led, osv, och värre traumatiserad, som nu.

Vill mest dela att hade det funnits tröst som ex en kram så hade många bältningar eller att jag lämnat psykologens rum när längtan efter det blivit outhärdligt inte behövt ske. Omtanke o empati o tröst. Att få känna trygghet fysiskt när ord inte räcker o jag själv inte har orden. Att bara få gråta ut o att det inte behöver intellektualiseras. För ibland finns bara smärta o sorg. Speciellt när man varit sjuk länge o missat en massa viktiga år o alla gått vidare i sina liv. När man inte ser någon ljusning o man känner att man förstört allt. Har en trauma diagnos som visat sig som grav anorexi o självskadebeteende o fått alla diagnoser o mediciner. Jag önskar så mottagningar o enheter för trauma. Där små delar kunnat få trygghet. Där just trygghet o empati var viktigast när jag varit totalt livrädd. Då jag istället mötts med poliser, handbojor, tvång, fastspännande, slit o släp o hårda händer o arga o irriterade röster o  tunga mediciner. Tröst är jag övertygad hade funkat bättre o jag hade antagligen inte blivit mer traumatiserad av vården då.

När jag första gången fick kontakt med BUP och väl vågade öppna upp med om allt det tunga så började min kurator gråta. Det var så bisarrt. Jag fick trösta henne när jag var den som var behov av tröst.

Varenda gång. 12 år i psykiatrin. Varenda gång jag har varit tvungen att byta vårdkontakt.
”Men är du säker på att du inte har EIPS, du självskadar och misstror folk.”

Jag misstror inte ”folk”, jag misstror specifikt psykvården efter vanvård. Dessutom har jag inga sociala problem, och min så kallade ”instabilitet” är när jag blir suicidal pga jag hamnat mellan stolarna igen och kanske blir av med medicinen som får mig att fungera (ej narkotikaklassad utan Litium.) Utöver det, har gjort en jäkla SCID-II och guess what? Ingen EIPS! Det står i min journal, jag är bipolär typ 2. Allt som behövs är litium så löser jag resten.

”… Men är du säker på att du inte har EIPS?”

Ja. Ja det är jag. Och jag har papper på det. Inte ens psykiatrin litar på psykiatrin.

Jag har själv en lång historia inom psykiatrin Men tyvärr inte så mycket hjälp iallafall inget som hjälp mig att få ett bra liv trots diagnos sent i livet Jag har igentligen bara en önskan att bli förståd och förstå mig själv bättre För ibland vet jag varför jag mår som jag gör eller gör om samma misstag eller inte tar hand om mig själv på ett bättre sätt Jag har mycket själv hat och jag tror det bror mycket på att jag aldrig fått den hjälp att försöka förstå mig själv och varför jag gör om samma misstag om och om igen Klandrar mig själv Mitt liv mitt ansvar Men fick diagnosen sent i livet och har försökt få hjälp Men får ofta höra Du löser det mesta själv och ja utåt ser det bra ut Men mitt koas i mitt huvud och inom mig Det kan ingen se Och hjälp inte att jag försöker förklara för min omgivning Ingen tyck först mig Har en mask på mig alltid när jag träffar någon Och ibland även när jag är ensam Och då psykiatrin Dom tycks inte lära sig av det som inte fungerar så bra hos psykiatrin Man kan läsa lite överallt om att psykiatrin inte fungerar så bra och folk inte får den hjälp dom behöver och vill ha Och ibland känns det som om det är samma saker som inte fungerar så bra som det alltid varit iallafall i modern tid Det dras ner överallt i samhället och även på psykiatrin Och ändå är det fler och fler som mår dåligt och det blir fler och fler tex brott som begås i Sverige Min tanke är att om alla fptt den hjälp dom behöver och så snabbt som möjligt Hade förre mått dåligt och fått sina liv ” fördärvade” pga psykiatrin Det finns saker som fungera bra inom psykiatrin Och bra behandling och folk får hjälp Men tyvärr inte alla Och då ” väljer ” några att avsluta sina liv och kanske för att dom inte blivit lyssnade på eller fått den hjälp dom behöver i tid Jag tycker inte Sverige är ett välfärdssamhälle iallafall inte inom psykiatrin vården Och om man inte får någon hjälpa och tex inte kan jobba pga mår dåligt Då kostar man samhället mer pengar Och man hamnar utanför samhället på något Att inte kunna jobba och ha ett samanhang Det är inte så bra och känns inte bra heller Jag har inte jobbat på många år pga inte fått den hjälp som jag behövt och psykiatrin har löst det mest med medicin lpt mm Utan prata med mig Vad gör det med en ?

jag är rädd o kan vill inte söka psykakut då de skadat kränkt mig du har en timme på dig att gå härifrån annars ringer vi polis o väktare säger en okänd läkare j är kvinna underviktig o blev utslängd efter 3 dagar en helg o i sånt dåligt skick lämnade inte rummet på 3 dagar åt inte drack inte oklarar inte av att skriva har ptsd complex o blivit brottsutsatt polis hänvisar till psykakut psykakut till öppenvård o öppenvård till psykakut där j blev utslängd trots remiss fr överläkare från vanliga akuten öppenvården katastrof läkaren sjukskriven 7 månaden inte fått kontakt med annan läkare har 1.5 kg melatan här som j sagt ifrån hjälper inte trots att j sagt detta till en kurator på öppenvården de kan inte hjälpa mig o j har inte gått ut på 3 somrar ligger i mörker isolerad har slutat m hygien o allt rädd att ta mitt liv för om j överlever blir det värre o hur ska jag kunna göra det …en gång vacker stark stark kropp nu kan inte äta legat i flera år kan knappt sova  o de som skadade mig bor här vården vet vad som hänt allvarliga brott med öveergrepp o idkapning underhot mordhotad o sett vapen flrsökte dränka mig efter blivit utkastad 2 ggr fr psyk …nu är j ett vrak skinn o ben o orkar inte mer orkar inte vara på psyk o får inte vad ska j göra fick ect som förvärrar cptsd gud hjälp jag är rädf