Något som för mig är så frustrerande är att jag gör verkligen ALLT jag kan för att må bättre innan jag söker vård. Försöker göra ALLT för att må bättre. Jag försöker och håller ut tills det inte går mer. När jag väl söker hjälp (För då har det verkligen totalt brustit), tror vården inte på mig. De tror inte att jag har ens försökt att göra saker som får mig att må bättre. Jag tror inte de tar mig på allvar när jag inte har överdriven ansiktsmimik, trots att jag TYDLIGT förklarat hur illa allt är. När jag var i ett sånt stadie att jag ville ta livet av mig (föräldrar fick vabba och vaka över mig) kommer bup och säger ”men har du provat att andas i en fyrkaaaant? Håll uuuuuut”. Detta är som att få en käftsmäll

Har man autism ger vården i princip upp på en om man söker hjälp för psykisk ohälsa. Spelar ingen roll om man lider av depression, ångest, ätstörning m.m., vården säger endast ”det beror på din autism’. Och även om de behandlar symptom (medicinering) så skiter de typ i att gå till grunden med huvudproblemet eftersom ”det beror på ens autism”. Fyfan

Det tog mig 6 år innan de utredde mig för min autism och ADHD, och det var inte för att de inte visste. Tvärtom, bakom min rygg har psykiatrin gång på gång noterat att jag var uppenbart autistisk + ADHD.

De struntade i att göra något även fast de visste. De sa inte ett ord till mig eller mina föräldrar.

Det var först när jag fick LPT som slutenpsyk krävde utredning som något hände.

I och med min autism så har jag en hel del problem kring ljud, socialt bemötande och konsistenser på mat. När jag har varit inlagd för min anorexia nonchalerades mina ”preferenser” kring maten och jag blev tillsagd att sluta tramsa. Jag fick ofta svårt under matsituationer när personal talade otydligt eller otrevligt och kunde få ångestattacker av deras tonlägen, vilket försvårade den redan jobbiga situationen ytterligare. Hade personalen haft bättre koll på autism och samsjuklighet så hade nog mina tider inom slutenvården varit lättare

Min första fasta vårdkontakt inom vuxenpsykiatrin ifrågasatte varför jag fortfarande har autism som vuxen, eftersom det heter ”autism i barndomen” i ICD-10.

När jag var ung och fick allvarlig depression i 20 års ålder en läkare experimenterade mkt med ect-behandlingar i forskning med.
På den tiden var jag så illa där an att jag inte hade förmåga helt orka säga ifrån. 129 ECT utsatte man mig för utan gott resultat. Allt är journalföring och jag har tagit ut kopior på detta.

Jag vill man ska sätta en gräns för hur mkt ECT chocker man får ge.
Psykiatri säger behandlingarna ger biverkningar och att de går över. Det är inte helt sant!

Jag har fått bestående besvär efter dessa ECT och jag får leva med besvär.

Detta står aldrig psykiatrin för.

Men jag vet. Det är ett under jag överlevt.

Däremot vet jag många som fått allvarligare problem och besvär efter och de personerna har aldrig fått ersättning efter skador som uppstått hos vissa efter ECT.

Visst finns det risker men är ej helt emot ECT ändå då det kan bryta allvarliga tillstånd i början, däremot efterlyser någonsin över hur många antal serie av ECT man får igentligen ge.

Måste sättas en gräns! Och med är gre uppehåll. Det gjordes aldrig på mig.

Finns läkare som är farliga när de gått, går över gränser och inte står för baksidan oxåäven om ECT kan hjälpa många.

Ibland skett dessa behandlingar ges för mkt till olika åldersgrupper.

Även detta med bältesläggningar vill jag lyfta fram om vad vården inom psykiatrin bör kunna göra bättre för den person som hamnat, hamnar i en sådan situation, åtgärd och hur uppföljning sköts.

Jag är kritisk till mkt som jag tror går förbättra men då måste de som ansv för kliniker lyssna och ta lärdom av människor som har erfarenheter efter själva varit en av de som gått igenom allt detta! Det kan hjälpa dem bli bättre.

jag blir gång på gång hemskickad av läkare på akutpsyk trots att j behöver hjälp har nästan slutat äta har komplex ptsd som lett till svår tung ångest o handlingsförlamad depression kan inte sova j kan inte söka psykakutvård o efter att j blivit utslängd o hotad m vakt ( j är kvinna o vägde under 60 kilo o har inte varit aggressiv eller hotfull då j kommit m ett boendestöd tog de in mig men ville skicka hem mig jag har INTE fått adekvat vård inte heller från öppenvården .när j kommit till psyakut o blivit utskickad 2 ggr en läkare ljög om att j vägrat lämna urinprov efter att boendestödet ifragasatte detta den andra läkaren sa att det är mitt eget ansvar om j vill ta mitt liv när j sa att j behöver hjälp och att j orkar inte leva ..j tog alla tabletter j sagt till läkare på öppenvård att j inte tål o kunde inte sova o de kom med zopiklon hem till mig för de lyssnar inte sen sa de att j skulle söka psykakut igen annars skulle j få handräckning o j har blivit utskickad flera gånger då j fortfarande var fin o vävårdad jag orkade inte o tog alla påsar med zopiklon ca 60 st satt mig i badkaret o försökte ä……nu har det gått över 3-4 år j kom till psyk ändå läkarna som blev anmälda jobbar kvar j fick fel vård blev skickad till ett hemskt hem med allt från boende som kommit fr rättspsyk till psykotiska scizofrena aggressiva o missbrukare fel ställe för någon med komplex ptsd chefen ljög om 0 tollerans på missbruk men ljög de fick rumsarrest o en kille som fått rums arrest blev galen o slogi väggar osv hemskt j klagade till personal ide visste han var påverkad o d slutade m att j blev brutalt o sexuellt misshandlad utanför hans dörr enda vittnett en osykotisk sjuk kvinna j ringde polis o de fotade mig över hela kroppen j blev sparkad mellan benen mm o INGEN krishantering jag fick heller aldrig någon individualterai för mina trauman inte ens en beklagan INGEt hände chefen slutade gud j var inte stark då j ringde öppenvården de ringde mig inte trots. ska j ligga här o dö för ingen vill ta ansvar j har komplex ptsd pga brott j blivit utsatt för har bett om hjälp blivit avfärdad i flera år utslängd från psykakut o psyk j har aldrig haft anorexi men har inte kunnat äta ordenligt i 4 år ligger i mörker hemma o ingen gör något psyket ör hemskt där j blivit misshandlad o rädd för aggressiva patienter o felbehandlad feldiagnostiserad o sömnsvårigheter som de tror j luger om det är skrämmande på psyk j är rädd att skada mig men vill kan inte livet är slut för mig o j undrar hur kan mitt hjärta fortfarande slå jag ber att det ska stanna j är rädd o ensam

Ung AT läkare uppträtt otrevligt och oproffessionellt. Bråkade med sökande.
Hen sa till AT läkaren sluta vara otrevlig. AT läkaren endast ca 30 år hotade den frivilligt sökande med att han skulle sätta lpt på hen då hen uttalat hen vet om sina rättigheter att kunna skriva, anmäla, och kontakta patientnämnden om AT läkaren missköter sig. AT använde maktmissbruk straffade den frivilligt sökande genom sätta in lpt s8m straff.
Släpptes dagen efter dock i bedömning av annan läkare. Det behovet fanns inte.
Hen har anmält AT läkaren för hot, brott mot patientsäkerhetslagen och brott enligt patient datalagen och journalisten. AT läkaren är en säkerhetsrisk och jag har råkat ut för tillräckligt gjort allt som står i min makt genom begärt åtskilliga möten med olika ansvariga chefer för klinik och chef över deras läkarkåren samt övriga personal. Det finns en rad olika säkerhetsbrister ja.

Just denna AT läkare är en säkerhetsrisk varit för mig och viktigt är aldrig behöva träffa honom igen.

Jag hatar att vara inom slutenvården det leder tyvärr ofta till tvångsvård men trots det så har vissa där gett mig en liten trygghet. Men efter en inläggning så läste jag en anteckning i min journal som jag och alla andra som läst det tyder på att den läkaren misstrodde mig. Och att den personen trodde jag ljugit i veckor för att sen ljuga under hela min inläggning. Det här ledde till att jag tappade det lilla förtroendet jag hade för slutenvården och psykiatrin i stort. Att jag hade lite förtroende innan är ett under. Det jag inte tror att den här läkaren förstod är att det här i slutändan bara drabbade mig. Ännu en inläggning på tvång för nu ville jag ännu mindre dit. Vågade inte öppna upp mig och nästa inläggning blev den otryggaste jag varit med om för jag vågade inte lita på någon. Dom skulle ju ändå inte tro på mig.

Sökte hjälp för några år sedan då livet blivit onaturligt, jag hade pga stark ångestproblematik väntat alldeles för länge med att söka vård. Fanns då flera diagnoser att arbeta med vilket påbörjades med olika behandlingar. Efter ungefär ett år blir jag kallad till psykiatriöverläkaren, får inget stöd med mig dit. Han avbryter behandlingen från ena dagen till den andra på ett sätt som känns som en rättegång, jag blir helt chockad, känner mig väldigt liten och ensam. Förstår inte vad som händer och tycker att han tar ett helt felaktigt beslut som riskerar min hälsa. Efter ärendet hamnat hos Patientnämnden får jag ha ett kortare samtal med Verksamhetschefen, hen håller läkaren om ryggen helt, -Om du orkar ifrågasätta så kanske du inte är så sjuk🙄 . Vidare försök från Patientnämnden leder ingenstans, vi får inga seriösa förklaringar till agerandet. Journaltecter ändras för att stärka vårdens motiv till agerandet🤔🤔 Som patient kan du inte få rätt mot en läkare som agerat på ett felaktigt sätt. Efter en tid i kaos lyckades jag komna in på en annan vårdinrättningar och kunde påbörja behandling än en gång med ett betydligt bättre bemötande, har gjort framsteg på olika sätt och kommit en bra bit på väg.