Under flera år undrade jag vad fan det var för fel på mig. Men efter ett självmordsförsök diagnostiserades jag med EIPS utan någon utredning eller ens möte med läkaren som satte diagnosen. Därefter misstänktes ADHD för min rastlöshet och ångest. Resultatet av en ADHD utredning som gjordes på ett Hvb ledde istället till GAD, paniksyndrom, tvång och dödsångest. Jag kände mig så förvirrad, vilsen och oförstådd. Efter totalt 4 år i diagnotistik och behandlingsträsket har jag äntligen fått svar att jag har Komplex PTSD och att det är traumabehandling som jag behöver. Jag har fått svar på varför det är ”fel på mig”.

Jag har varit inom vården i många år. Under alla dessa år samlade jag på mig 7 olika diagnoser utan någon ordentlig utredning (och utan att jag kände igen mig i dem. När jag väl bytte mottagning, till en mer specialiserad, skrevs alla diagnoser av och ersattes med (komplex) PTSD. Jag visste knappt vad det var förrän nu.

Efter att ha varit i kontakt med psykiatrin i över 10 år så har jag först nu fått en diagnos. Det tog 10 år och 4 kontakter innan jag fick diagnosen social ångest och dystymi.

Det känns som att man inom psykiatrin sätter diagnoser på ett lättvindigt sätt, ofta utan utredning. På mig satte den första läkaren jag var i kontakt med inom psykiatrin Emotionellt instabilt personlighetssyndrom efter att han träffat mig i 10 minuter… Sen har alla läkare efter honom satt EIPS, ingen av dem har gjort en utredning. Nu mer än 10år senare har jag fått diagnosen Dissociativ identitetsstörning, jag hade inte EIPS… Kanske hade vart bra att göra en utredning och inte bara gissa.

Jag har sedan flera månader tillbaka behandlats med Xanor (i mycket små doser). På grund av personliga omständigheter i mitt liv blev jag tvungen att kortvarigt höja dosen lite. Detta resulterade i att receptet tog slut för tidigt. Viktigt är att jag aldrig någonsin misskött min behandling och att detta var en enstaka gång, Trots att jag förklarat flera dagar i rad för min mottagning att jag BEHÖVER min Xanor vägrar dom att lyssna på mig. Jag har nu fått grova utsättningssymtom som koncentrationsproblem, mycket ökad aptit, för mycket energi och en jättegrov huvudvärk. Att försöka få hjälp från mottagningen verkar omöjligt. Ska jag behöva köpa mina mediciner på gatan för att kunna överleva eller hur tänker deras läkare??

Blev hemskickad av läkare på psykakuten, även fast jag sa att jag måste bli inlagd NU pga suicidala impulser, tankar och planer. Ambulansen fick hämta mig på en bro sen

Större delen av 2022 och 2023 spenderade jag på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Under denna period var det oändligt många upplevelser som var fruktansvärda. Flera av dem med läkare. Jag mådde väldigt dåligt, var suicidal och fast i ett självskadebeteende. Jag hade lpt och flyttats till en ny avdelning. Jag har autism och har svårt med förändringar. Så att komma till en ny avdelning var fruktansvärt. Så jag hanterade det på enda sättet jag visste, att självskada. Jag bad om läkarsamtal för att bli utskriven direkt när jag kom dit. Läkaren gjorde bedömningen att jag skulle skrivas ut trots att hen till och med skrev i min journal att jag skulle gå och suicidera, slutade med att jag hamnade på akuten några timmar senare efter ett suicidförsök. Men det värsta var vad jag såg att hen skrivit i min journal om min extremt korta tid på avdelningen. Där står det bland annat ”vill hela tiden visa att hen mår dåligt och försöker skada sig framför folk” och ”under den korta perioden på avdelning ** försökte patienten hela tiden att skära sig eller dunka huvudet i väggen, för att klart och tydligt visa att hen mår dåligt och det är typiskt för emotionell instabil personlighetsstörning, att man vill ha uppmärksamhet”. Jag blev så ledsen när jag läste detta. Är detta vad de tror om mig? Det är ju helt fel! Jag gjorde allt för att skada mig för att det var det enda sättet jag visste att hantera svåra situationer. Jag har ingen som helst aning om hur hen helt plötsligt tror sig veta att jag har vissa baktankar med mina handlingar. Baktankar som inte ens stämmer! Hen satte dessutom diagnosen EIPS på mig efter denna korta interaktion.

Samma läkare har även sagt till mig att jag kan fortsätta att försöka ta livet av mig för jag kommer ändå inte lyckas, jag är ju ung. Min kropp vill leva

Jag har äntligen lyckats sätta ut Paroxetin 10 år efter friskrivning! Har provat många många gånger genom åren men har aldrig stått ut med utsättningssymtom. Jag fick läkemedelet insatt mot min vilja som 17-åring då läkaren tyckte att biverkningen ”viktuppgång” skulle gynna mig pga då sjuk i anorexi. Sådant svek som har följt med i 13 år nu…

Jag började medicineras med Lyrica när jag var inlagt på en slutenavdelning. Lyrica är narkotikaklassat och är en beroendeframkallande medicin. Utsättningssymptomen är fruktansvärda då det liknar abstinens. Det var en lång resa när jag ett halvår senare var tvungen att trappa ut den av öppenvården. Jag fick svår abstinens och suicidtankar som ledde till ett suicidförsök. Öppenvården tog varken på sig ansvaret eller samarbetade med slutenvården. Läkare tycker oerhört olika kring detta preparat. När jag mådde som sämst under utsättningen av Lyrica hade jag kontakt med en kurator som endast hänvisade till en mottagning som arbetade med att hjälpa personer med beroendeproblematik.

Jag hade varit inlagd på vuxen psykatrin och inne på avdelningen gjort ett suicidförsök. När jag efter detta var bättre fysiskt (nästa dag) kom läkaren från psykatrin och sa att eftersom jag gjort ett försök på avdelningen skulle jag skrivas ut. Det eftersom det bryter mot deras regler. Jag blev alltså utkastad från psykatrin men när jag senare kollade min journal var det inte alls det som stod, utan de hade antecknat i journal att jag skrevs ut pga ”patientens intiativ” och att de inte kunde övertala mig att stanna. Det skrev alltså totala motsatsen från vad som egentligen hade hänt. Jag tycker att om de har dessa regler får de åtminstone stå för det och inte skriva något annat i journalen.