Som inlagd på slutenvården frågade jag en natt ssk varför hen inte skrivit ned i min journal vad jag fått som ”vid behovs medicin” å i vilken mängd, detta pga blev så däckad efter en injektion att jag inte kunnat väckas dagen efter. Men den medicin delningen skrevs aldrig in i min journal, inte då, inte senare. Hens svar blev att jag inte skulle fått något som fungerat… Med andra ord var det inte ens min ordinerade medicin. Efter det vågade jag inte ta emot medicin från hen och var noga med att läsa journalen för att hålla mig uppdaterad om vilka beslut som fattades om mig osv.

Jag hade 2021 kontakt med en ätstörningsenhet och min ”vanliga” mottagning. Dom skulle ha ett möte där jag inte var med. Jag ville såklart veta vad som bestämdes under det här mötet så direkt när anteckningen kom upp läste jag den. Där står det ”*Mitt namn* är mottagningens svåraste patient pga hennes komplexa problematik” jag blev jätte ledsen även om dom suttit o sagt det på mötet så är det inget jag vill höra. Det gjorde att jag tappade det lilla hoppet jag hade där och då.

Matstödet ljög i min journal om att hon pratat,stötat och påmint mig under måltiden. Hon hade inte sagt något förens tiden var slut och näringsdrycker för ”övertid” kom fram. Hon nämnde inte min panikattack efteråt eller hennes hot om indragen permission utan i journalen hade hon påmint mig flera gånger om tiden och sen att jag låg back från middagen och därefter att jag tagit igen.

Jag är livrädd att gå på läkarbesök inom psykiatrin. Så rädd att få LPT på mig. Det värsta som kan hända. Jag känner mig aldrig så ensam och övergiven som inom slutenvården. En del av mig själv ”dör” varje gång. Nu undviker jag att säga fullt ut hur jag mår vid varje läkarbesök för att inte bli inlagd.

Jag var i november inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning under 3 månader med bland annat LPT på grund av flertalet suicidförsök och en misshandel. Var vid detta tillfälle tungt medicinerad med narkotikaklassade mediciner och visste knappt vad jag gjorde. En manlig skötare kontaktade mig då på sociala medier och skrev väldigt flörtigt och kom i mitt rum flertalet gånger och kysste mig. Jag som var helt borta sa ju såklart inte emot, vid ett tillfälle så tjatade han till sig att jag skulle komma hem till honom. Dum som jag var gjorde jag det, det slutade med att han hade sex med mig mot min vilja.

Han utnyttjade min utsatta situation där jag precis hade kommit ur ett 10 års förhållande med psykisk och fysisk misshandel. Han visste ALLT om mig eftersom han hade tillgång till mina journaler och visste min bakgrund. Det är inte förens nu i efterhand när jag tillfrisknat en stor del som jag förstår hur jävla illa det var. Jag har hela tiden trott och tyckt att allting var mitt fel.

Jag fick flera hårda psykiska sjukdomar diagnostiserade som förstört hela mitt unga vuxna liv och satt käppar i allt, visar sig nu att det hela tiden enbart varit min obehandlade adhd som skapat symptomen, samma adhd som jag skrikit efter hjälp med men blivit tillsagd att det nog aldrig kommer bli en prioritering, känns helt sinnessjukt att ingen någonsin tänkt den tanken tidigare?

Sonen mår dåligt, vi vet varken ut eller in. Det blir ett par besök på BUP-akuten. Minns så tydligt när läkaren börjar prata om SSRI medicinen sonen äter. Hon börjar med att berätta varför den fungerar, men sitter sedan tyst en stund och fortsätter ”egentligen vet vi inte hur den fungerar”.

Sonen hade fått byta till en annan sort. Det var hemskt med den första sorten. Minns natten när han vaknade och behövde hjälp, han skakade i hela kroppen och ”sa hjälp mig”.

På BUP-akuten sa en läkare att sonen råkat ut för en ”aktivering”.
Som jag förstår det var det en otäck biverkning – men jag vet ännu idag egentligen inte vad som hände eller om min son fått några allvarliga men av händelsen.

Föräldrar!  Ta hand om er och era barn, vad är det för ”sjukvård” som krånglar ut ”mediciner” som man inte vet hur de egentligen fungerar och som man kan bli så dålig av?

Jag har varit inlagd frekvent med långa inläggningar på LPT i över fem år nu. I grunden har jag en autismdiagnos och har pga den en ojämn begåvningsprofil som leder till väldiga svårigheter med förändringar och att kommunicera när jag behöver hjälp. Trots att avdelningen jag ofta är på är specialiserad mot patienter med NPF-diagnoser har personalen ofta svårt att förstå att jag är så ojämn i min begåvning. Många gånger har de försökt pressa mig eller blivit irriterade. En läkare inom vuxenpsykiatrin skällde ofta ut mig och sa ofta”Du är den smartaste patienten vi har, när du gör såhär är du bara ett himla slöseri med resurser”

Jag var på LPT inom vuxenpsykiatrins slutenvård efter ett suicidförsök och försökte igen att ta livet av mig på avdelningen. Jag fick då direkt prata med en överläkare. Han ansåg att eftersom han bedömde suicidrisken trots att den var väldigt hög var lika hög på avdelningen som hemma var det ingen idé att jag skulle vara kvar på avdelningen. Han skrev därför ut mig. Jag gick från sjukhuset men kom tillbaka med ambulans efter några timmar och hamnade på intensivvårdsavdelningen efter att ha gjort ytterligare ett suicidförsök

Att helt plötsligt ha saker att säga till om. En riktig sekretess mot familjen som gjorde jag, efter lång tid, kunde börja vara helt ärlig å ta emot hjälp på annat sätt. Kunde göra utredning. Vara inlagd på slutenvård. Allt utan mina föräldrars vetskap. Helt plötsligt lyssnade de på mig, och inte mina föräldrar. Helt plötsligt var jag patient och inte ett problembarn.

Vuxenpsykiatrin fick börja i fel ände dock. Att börja m reparera de skador BUP gjort. Bygga förtroende. Hålla sina ord och löften.