Jag var i november inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning under 3 månader med bland annat LPT på grund av flertalet suicidförsök och en misshandel. Var vid detta tillfälle tungt medicinerad med narkotikaklassade mediciner och visste knappt vad jag gjorde. En manlig skötare kontaktade mig då på sociala medier och skrev väldigt flörtigt och kom i mitt rum flertalet gånger och kysste mig. Jag som var helt borta sa ju såklart inte emot, vid ett tillfälle så tjatade han till sig att jag skulle komma hem till honom. Dum som jag var gjorde jag det, det slutade med att han hade sex med mig mot min vilja.

Han utnyttjade min utsatta situation där jag precis hade kommit ur ett 10 års förhållande med psykisk och fysisk misshandel. Han visste ALLT om mig eftersom han hade tillgång till mina journaler och visste min bakgrund. Det är inte förens nu i efterhand när jag tillfrisknat en stor del som jag förstår hur jävla illa det var. Jag har hela tiden trott och tyckt att allting var mitt fel.

Jag fick flera hårda psykiska sjukdomar diagnostiserade som förstört hela mitt unga vuxna liv och satt käppar i allt, visar sig nu att det hela tiden enbart varit min obehandlade adhd som skapat symptomen, samma adhd som jag skrikit efter hjälp med men blivit tillsagd att det nog aldrig kommer bli en prioritering, känns helt sinnessjukt att ingen någonsin tänkt den tanken tidigare?

Sonen mår dåligt, vi vet varken ut eller in. Det blir ett par besök på BUP-akuten. Minns så tydligt när läkaren börjar prata om SSRI medicinen sonen äter. Hon börjar med att berätta varför den fungerar, men sitter sedan tyst en stund och fortsätter ”egentligen vet vi inte hur den fungerar”.

Sonen hade fått byta till en annan sort. Det var hemskt med den första sorten. Minns natten när han vaknade och behövde hjälp, han skakade i hela kroppen och ”sa hjälp mig”.

På BUP-akuten sa en läkare att sonen råkat ut för en ”aktivering”.
Som jag förstår det var det en otäck biverkning – men jag vet ännu idag egentligen inte vad som hände eller om min son fått några allvarliga men av händelsen.

Föräldrar!  Ta hand om er och era barn, vad är det för ”sjukvård” som krånglar ut ”mediciner” som man inte vet hur de egentligen fungerar och som man kan bli så dålig av?

Jag har varit inlagd frekvent med långa inläggningar på LPT i över fem år nu. I grunden har jag en autismdiagnos och har pga den en ojämn begåvningsprofil som leder till väldiga svårigheter med förändringar och att kommunicera när jag behöver hjälp. Trots att avdelningen jag ofta är på är specialiserad mot patienter med NPF-diagnoser har personalen ofta svårt att förstå att jag är så ojämn i min begåvning. Många gånger har de försökt pressa mig eller blivit irriterade. En läkare inom vuxenpsykiatrin skällde ofta ut mig och sa ofta”Du är den smartaste patienten vi har, när du gör såhär är du bara ett himla slöseri med resurser”

Jag var på LPT inom vuxenpsykiatrins slutenvård efter ett suicidförsök och försökte igen att ta livet av mig på avdelningen. Jag fick då direkt prata med en överläkare. Han ansåg att eftersom han bedömde suicidrisken trots att den var väldigt hög var lika hög på avdelningen som hemma var det ingen idé att jag skulle vara kvar på avdelningen. Han skrev därför ut mig. Jag gick från sjukhuset men kom tillbaka med ambulans efter några timmar och hamnade på intensivvårdsavdelningen efter att ha gjort ytterligare ett suicidförsök

Att helt plötsligt ha saker att säga till om. En riktig sekretess mot familjen som gjorde jag, efter lång tid, kunde börja vara helt ärlig å ta emot hjälp på annat sätt. Kunde göra utredning. Vara inlagd på slutenvård. Allt utan mina föräldrars vetskap. Helt plötsligt lyssnade de på mig, och inte mina föräldrar. Helt plötsligt var jag patient och inte ett problembarn.

Vuxenpsykiatrin fick börja i fel ände dock. Att börja m reparera de skador BUP gjort. Bygga förtroende. Hålla sina ord och löften.

Fick tillslut en remiss till ätstörningskliniken. Kom dit och hade ett första samtal med psykologen. Hen konstaterade att jag hetsåt. Kom tillbaka för ett nytt samtal. Eftersom jag hetsäter i skov så kunde jag inte få en diagnos. Dessutom hade de inte tillräckligt med kunskap om autism och ätstörningar. Och hade jag ens ork att gå deras intensiva KBTkurs?

Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll

När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.

Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.

Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.

Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut

Det är ett par år sedan vår son mådde dåligt. Inga kompisar och väldigt lite energi. Efter en tid får han komma till en ”unga vuxna mottagning”. Ett par gånger går han dit själv. Tror det är tredje besöket som jag följer han dit. Ja, det låter ju bra med en överläkare som skrivit en doktorsavhandling.
Men under besöket börjar det gnaga i mig, detta är inte vård som hjälper! Läkaren verkar vara väldigt ”taggad” på ”bipolär diagnoser”. Just när besöket är slut frågar jag om han har några råd till min son. Läkaren sitter tyst en stund och stirrar i golvet. Efter ett tag får han fram ”följa rutiner”. Ja, vilken enorm kostnad för samhället för att få fram dessa ord. Om ändå läkaren hade kunnat ge exempel på några hälsofrämjande rutiner…. Men icke!

Sen var vi ett par gånger till BUP akuten, där fick vi ett bra råd – ”det är ni i familjen som är det team som hjälper varandra”

Mitt råd till andra föräldrar är att lita inte på att psykiatrin hjälper er. Hjälp er själva istället.

Jag blev inlagd på lpt. Med vak och dropp mot förgiftning. Jag fick inget lugnande.

Vid ett tillfälle lade jag min högra hand på vänsterarmen ca 20 cm från dropp infarten.

Det resulterade i att personalen som satt vak flyttade mim hand, jag lade dock tillbaka den och efter tredje gången räknar han till fem och säger att han larmar om jag inte tar bort handen. Jag tog inte bort den.

Han höll fast mig då och larmade.
Personalen pratade med varann och sen kommer en kvinna med bandage och tejp. De tar det runt hela handen och upp på armen. Sen gick de och vaket byttes.

Jag fick panik. Jag grät och började dra i dropp infarten under bandaget. Droppräknaren piper och bandaget togs bort. De rättade till droppet. De hade inte åkt ut. Så de gick att rädda.

De virade runt ett mindre bandage och gick sedan utanför min dörr.

Jag blev lugn efter detta. Gjorde inget på 15 minuter. Men de sa att de skulle bälta mig.

Sängen med remmar och lås rullas in. Jag ligger i min säng, lugn, avslappnad och gör mig så tung och otymplig som det går.

De lyckas få över mig i bältessängen.. jag drar upp knäna för att de inte ska lyckas. Men de håller mig fast och spänner fast mig. Jag sparkar, sliter, är helt tom på känslor, de får fast mig. Ligger stilla en stund. Får sedan panik. Sparkar, vrider, ålar, men jag är fast. Inser det och blir lugn. Försöker slappna av. Det går en stund, sen börjar jag hulkande försöka prata med den som har vaket.

Men det var stopp. Då började jag vråla rakt ut. Personalen kommer igen. Men de kan inget göra. Sen gråter jag tyst 10 min och säger åt dem att de får ta dit en läkare.

Ingen läkare kommer, de börjar knäppa upp bälten och säger att jag får ändå ligga i bältessängen hela natten för de kommer ju behöva den igen.

Sen på morgonen får jag utbrott. Gråter. Skriker och är hysterisk. Till slut lossnade nålen och hela sängen blev blodig.

Han som satt vak trycker på larmet om och om igen. De kommer förstärkning efter 15 minuter. Då kommer en chef, någon sköterska, och en skötare, de säger att jag måste lugna mig.

Vilket jag gör. Sedan ser chefen stolen som personalen suttit vak i och utbrister, denna stolen kostade 16 000 kr och det ska inte bli fläckar på den eller andra möbler här.

Sen gick hon. De övriga hjälper mig upp ur sängen. Så jag kan tvätta av min arm. Sen byter de sängkläder, rar ut bältessängen, muttrar att man tar ju ut den direkt efter bältningen är avslutad, det är rutin.

Allt blev så fel. Ingen läkare kom när jag låg bältad och de ska komma. Så tror inte bältningen var godkänd