Jag har under flera års tid varit in och ut på samma slutenvårdsavdelning. Även om det gett mig trauman jag väldigt gärna skulle vara utan så är vissa inom personalen en trygghet när jag är där. Dom känner mig bättre än jag själv vill erkänna, dom har räddat mitt liv gång på gång. Några få har övertalat läkare om att vissa åtgärder borde gå att undvika. Dom har gjort allt för att jag ska slippa tvångsåtgärder och hållit min hand genom allt och det kommer jag vara evigt tacksam för. Mitt i allt det hemska.

Jag har varit inlagd inom slutenvården flertalet gånger senaste åren, de flesta av dem på LPT. Tyvärr får jag säga att de flesta av läkarna jag träffat har utnyttjat den makt som de besitter i och med att de har fullt ansvar för mig som LPT-patient. En överläkare drog tex in mina besök pga att jag inte ville börja med en medicin hen hade föreslagit. Personalen var som tur var fantastisk och vi gjorde en deal att jag fortfarande får ha besök så länge överläkaren har hunnit gå hem, och de lovade mig att inte skriva in i journalen att jag haft besök. Helt sinnessjukt att både patient och vårdpersonal ska behöva gå bakom ryggen på en överläkare. För jag har läst alla lagar, personalen har läst alla lagar, och ingenstans står det att en läkare får sätta in restriktioner/begränsningar för att patient och läkare är oense. Alla visste att det var fel av överläkaren att göra så, men ingen sa något för hen var ju en person i maktposition.

På PIVA hade jag i min ångest dragit ett lakan runt halsen. Resultatet blev att man, utan att ens fråga hur jag mådde, varför jag gjorde som jag gjorde, hur de kunde hjälpa etc, tog bort lakan, filt och kudde från min säng. I över ett dygn, tills min mamma röt ifrån och talade om hur omänskligt det var, fick jag ligga på den blå kalla sjukhusmadrassen i plast utan täcke eller kudde. Man menade att jag fick ”skylla mig själv”.

Jag vårdades inom slutenvårdspsykiatrin för mitt självskadebeteende. Hade ofta extravak för att de ville förhindra att jag skadade mig själv men jag lyckades göra mig själv illa flera gånger trots extravak. Tillslut började de under nätterna att regelbundet komma 2-3 stycken personal och ta av mig täcket och känna igenom hela min kropp så att jag inte hade skadat mig eller höll på med det i smyg. Otroligt kränkande att bli avriven täcket flera gånger i timmen varje natt och ha ett flertal skötare, både kvinnliga och manliga, som tafsar dig inpå huden, utan ett ord, för att sedan lägga på täcket igen, gå därifrån för att komma tillbaka och upprepa allt igen en liten stund senare.

Jag är 33 år och hade gått till psykiatrin under 10års tid. Jag har blivit slussad till psykiatrin för att jag från början led utav anorexi. Det visste dock inte vuxen psyk när jag började att då dit. Det var inget som utreddes och jag blev medicinerad för allt möjligt. Jag ville inte berätta om anorexin eftersom jag tyckte det blivit min livsstil. Jag har ätit alla möjliga sömnmediciner. Fått ECT och adhd diagnos som tagits tillbaka när jag förklarade att jag haft anorexi. Det har synts tydligt då jag ofta varit underviktig. Men jag kom ändå undan med det i många år. I slutet nu har jag fått utskrivet iktorevil och innan det xanor för att sova. När jag och läkaren missförstått varandra att jag skulle ta två /kväll och han menade att han sagt 5 ggr i veckan men inte helg. Så fick jag slut medicin för tidigt. Jag var vaken 5 dygn sa upp mig från jobbet och började på allvar tro att jag skulle dö. Jag sökte upp stafettläkarna men ingen ville gå emot överläkarens recept. Nästa gång dom missade att skriva ut receptet i tid fick jag ett ep anfall och slog upp ansiktet efter tre dagar. Läkaren sa under nästa videosamtal att det var roligt att se att jag lever. Jag anmälde stafett läkaren som inte ville skriva ut medicinen när den tagit slut.

ECT har räddat mitt liv. När jag börjar dippa blir jag inskriven på psyk och börjar behandlingen sen kan jag bli utskriven och slutföra den polikliniskt. Jag brukar få 12-15 behandlingar. Jag har fått minnesbiverkningar men jag tycker det är värt det. Behandlingen har gett mig livet tillbaka när allt varit som mörkast och inget annat fungerar.

Fick en akut psykos för 7 år sedan.  Sökte flertalet gånger på medicinakuten för somatiska symtom då jag inte själv förstod att det var vanföreställningar. Hade enorma smärtor i buken då jag fick en blödning i underlivet i samband med detta. Detta var sant utöver alla andra vanföreställningar jag hade.  Jag blev inte trodd och höll på att tuppa av  både av smärta och fruktansvärd ångest som kom med full kraft attackvis. Blev så illa behandlad. Fick en orosanmälan på mig då jag inbillade mig att min dotter var svårt sjuk. Detta ökade min ångest extremt under kommande 4 veckor inom slutenvården på psykiatrin. Hade självmordstankar som jag aldrig tidigare haft. Berättade inte om det på avdelningen för jag trodde jag skulle bli av med mitt barn. Mina fysiska smärtor i magen var det ingen som trodde på.  Ingen samtalskontakt under dessa 4 veckor. Är nu själv psykiatrisjuksköterska och jättenoga med att lyssna in hela patienten. Den nonchalansen jag upplevde ska ingen annan behöva utstå. Då jag verkligen vet vad det handlar om både symtomen jag upplevde, hur jag blev bemött och att inte blev lyssnad på. En psyksjuk människa som Bara ska förvaras i flera veckor är inget jag kan stå upp för som sjuksköterska. Att känna att patienten blir lyssnad på och trodd är det viktigaste för att patienten ska känna trygghet och kunna tillfriskna.

Gjorde ect när min dotter var runt 1 år, jag har minneluckor från hennes första tid i livet som är något som jag aldrig kommer kunna få tillbaka 

Jag fick en gång träffa en  psykiatriker i början av kontakten med psykiatrin för mig. Hade varit med om många händelser som gjorde jag inte kunde sova. Hade själv svårt att acceptera att jag var deprimerad och var öppen med det till läkaren. Vi började prata om händelser jag varit med om, jag började berätta om att jag vid ett tidigare tillfälle sökt vård på vårdcentral och då blev utsatt för övergrepp av denne läkare. Psykiatrikern tittar äntligen mig i ögonen när jag berättar detta och ställer då frågan vart detta hände. Det visade sig då att dom var väldigt goda vänner! Han började le stort och tog fram sin privata smartphone och visade mig glatt bilder på dessa två läkare, på en lyxbåt med kvinnor runt sig och i väldigt små badbyxor. Jag berättade om övergrepp, han berättade om sin fina vänskap och resor.
Jag gjorde en anmälan till rörande psykiatri på denna läkare. När jag var tillbaka på kliniken kanske en månad senare för en läkartid, ser jag att jag är bokad hos samma läkare jag lämnade anmälan om! Jag vände i dörren, några dagar senare kom en faktura hem på uteblivet besök..

Jag var inlagd under LPT på psykiatrins heldygnsvård för anorexia nervosa och fick ECT mot min vilja. Mitt närminne blev så dåligt att jag upprepa saker 10 gånger utan att veta om det. Jag kunde helt plötsligt packa min väska och tro att jag skulle resa hem. Det är mycket jag inte minns från den tiden, men vad jag minns tydligt är att läkaren trodde att jag fejkade minnesförlusten. Det gjorde ont i mig. ECTn var hemsk och gav inget mer än svåra biverkningar.