Det tog mig 6 år innan de utredde mig för min autism och ADHD, och det var inte för att de inte visste. Tvärtom, bakom min rygg har psykiatrin gång på gång noterat att jag var uppenbart autistisk + ADHD.

De struntade i att göra något även fast de visste. De sa inte ett ord till mig eller mina föräldrar.

Det var först när jag fick LPT som slutenpsyk krävde utredning som något hände.

I och med min autism så har jag en hel del problem kring ljud, socialt bemötande och konsistenser på mat. När jag har varit inlagd för min anorexia nonchalerades mina ”preferenser” kring maten och jag blev tillsagd att sluta tramsa. Jag fick ofta svårt under matsituationer när personal talade otydligt eller otrevligt och kunde få ångestattacker av deras tonlägen, vilket försvårade den redan jobbiga situationen ytterligare. Hade personalen haft bättre koll på autism och samsjuklighet så hade nog mina tider inom slutenvården varit lättare

Min första fasta vårdkontakt inom vuxenpsykiatrin ifrågasatte varför jag fortfarande har autism som vuxen, eftersom det heter ”autism i barndomen” i ICD-10.

När jag var ung och fick allvarlig depression i 20 års ålder en läkare experimenterade mkt med ect-behandlingar i forskning med.
På den tiden var jag så illa där an att jag inte hade förmåga helt orka säga ifrån. 129 ECT utsatte man mig för utan gott resultat. Allt är journalföring och jag har tagit ut kopior på detta.

Jag vill man ska sätta en gräns för hur mkt ECT chocker man får ge.
Psykiatri säger behandlingarna ger biverkningar och att de går över. Det är inte helt sant!

Jag har fått bestående besvär efter dessa ECT och jag får leva med besvär.

Detta står aldrig psykiatrin för.

Men jag vet. Det är ett under jag överlevt.

Däremot vet jag många som fått allvarligare problem och besvär efter och de personerna har aldrig fått ersättning efter skador som uppstått hos vissa efter ECT.

Visst finns det risker men är ej helt emot ECT ändå då det kan bryta allvarliga tillstånd i början, däremot efterlyser någonsin över hur många antal serie av ECT man får igentligen ge.

Måste sättas en gräns! Och med är gre uppehåll. Det gjordes aldrig på mig.

Finns läkare som är farliga när de gått, går över gränser och inte står för baksidan oxåäven om ECT kan hjälpa många.

Ibland skett dessa behandlingar ges för mkt till olika åldersgrupper.

Även detta med bältesläggningar vill jag lyfta fram om vad vården inom psykiatrin bör kunna göra bättre för den person som hamnat, hamnar i en sådan situation, åtgärd och hur uppföljning sköts.

Jag är kritisk till mkt som jag tror går förbättra men då måste de som ansv för kliniker lyssna och ta lärdom av människor som har erfarenheter efter själva varit en av de som gått igenom allt detta! Det kan hjälpa dem bli bättre.

jag blir gång på gång hemskickad av läkare på akutpsyk trots att j behöver hjälp har nästan slutat äta har komplex ptsd som lett till svår tung ångest o handlingsförlamad depression kan inte sova j kan inte söka psykakutvård o efter att j blivit utslängd o hotad m vakt ( j är kvinna o vägde under 60 kilo o har inte varit aggressiv eller hotfull då j kommit m ett boendestöd tog de in mig men ville skicka hem mig jag har INTE fått adekvat vård inte heller från öppenvården .när j kommit till psyakut o blivit utskickad 2 ggr en läkare ljög om att j vägrat lämna urinprov efter att boendestödet ifragasatte detta den andra läkaren sa att det är mitt eget ansvar om j vill ta mitt liv när j sa att j behöver hjälp och att j orkar inte leva ..j tog alla tabletter j sagt till läkare på öppenvård att j inte tål o kunde inte sova o de kom med zopiklon hem till mig för de lyssnar inte sen sa de att j skulle söka psykakut igen annars skulle j få handräckning o j har blivit utskickad flera gånger då j fortfarande var fin o vävårdad jag orkade inte o tog alla påsar med zopiklon ca 60 st satt mig i badkaret o försökte ä……nu har det gått över 3-4 år j kom till psyk ändå läkarna som blev anmälda jobbar kvar j fick fel vård blev skickad till ett hemskt hem med allt från boende som kommit fr rättspsyk till psykotiska scizofrena aggressiva o missbrukare fel ställe för någon med komplex ptsd chefen ljög om 0 tollerans på missbruk men ljög de fick rumsarrest o en kille som fått rums arrest blev galen o slogi väggar osv hemskt j klagade till personal ide visste han var påverkad o d slutade m att j blev brutalt o sexuellt misshandlad utanför hans dörr enda vittnett en osykotisk sjuk kvinna j ringde polis o de fotade mig över hela kroppen j blev sparkad mellan benen mm o INGEN krishantering jag fick heller aldrig någon individualterai för mina trauman inte ens en beklagan INGEt hände chefen slutade gud j var inte stark då j ringde öppenvården de ringde mig inte trots. ska j ligga här o dö för ingen vill ta ansvar j har komplex ptsd pga brott j blivit utsatt för har bett om hjälp blivit avfärdad i flera år utslängd från psykakut o psyk j har aldrig haft anorexi men har inte kunnat äta ordenligt i 4 år ligger i mörker hemma o ingen gör något psyket ör hemskt där j blivit misshandlad o rädd för aggressiva patienter o felbehandlad feldiagnostiserad o sömnsvårigheter som de tror j luger om det är skrämmande på psyk j är rädd att skada mig men vill kan inte livet är slut för mig o j undrar hur kan mitt hjärta fortfarande slå jag ber att det ska stanna j är rädd o ensam

Ung AT läkare uppträtt otrevligt och oproffessionellt. Bråkade med sökande.
Hen sa till AT läkaren sluta vara otrevlig. AT läkaren endast ca 30 år hotade den frivilligt sökande med att han skulle sätta lpt på hen då hen uttalat hen vet om sina rättigheter att kunna skriva, anmäla, och kontakta patientnämnden om AT läkaren missköter sig. AT använde maktmissbruk straffade den frivilligt sökande genom sätta in lpt s8m straff.
Släpptes dagen efter dock i bedömning av annan läkare. Det behovet fanns inte.
Hen har anmält AT läkaren för hot, brott mot patientsäkerhetslagen och brott enligt patient datalagen och journalisten. AT läkaren är en säkerhetsrisk och jag har råkat ut för tillräckligt gjort allt som står i min makt genom begärt åtskilliga möten med olika ansvariga chefer för klinik och chef över deras läkarkåren samt övriga personal. Det finns en rad olika säkerhetsbrister ja.

Just denna AT läkare är en säkerhetsrisk varit för mig och viktigt är aldrig behöva träffa honom igen.

Jag hatar att vara inom slutenvården det leder tyvärr ofta till tvångsvård men trots det så har vissa där gett mig en liten trygghet. Men efter en inläggning så läste jag en anteckning i min journal som jag och alla andra som läst det tyder på att den läkaren misstrodde mig. Och att den personen trodde jag ljugit i veckor för att sen ljuga under hela min inläggning. Det här ledde till att jag tappade det lilla förtroendet jag hade för slutenvården och psykiatrin i stort. Att jag hade lite förtroende innan är ett under. Det jag inte tror att den här läkaren förstod är att det här i slutändan bara drabbade mig. Ännu en inläggning på tvång för nu ville jag ännu mindre dit. Vågade inte öppna upp mig och nästa inläggning blev den otryggaste jag varit med om för jag vågade inte lita på någon. Dom skulle ju ändå inte tro på mig.

Sökte hjälp för några år sedan då livet blivit onaturligt, jag hade pga stark ångestproblematik väntat alldeles för länge med att söka vård. Fanns då flera diagnoser att arbeta med vilket påbörjades med olika behandlingar. Efter ungefär ett år blir jag kallad till psykiatriöverläkaren, får inget stöd med mig dit. Han avbryter behandlingen från ena dagen till den andra på ett sätt som känns som en rättegång, jag blir helt chockad, känner mig väldigt liten och ensam. Förstår inte vad som händer och tycker att han tar ett helt felaktigt beslut som riskerar min hälsa. Efter ärendet hamnat hos Patientnämnden får jag ha ett kortare samtal med Verksamhetschefen, hen håller läkaren om ryggen helt, -Om du orkar ifrågasätta så kanske du inte är så sjuk🙄 . Vidare försök från Patientnämnden leder ingenstans, vi får inga seriösa förklaringar till agerandet. Journaltecter ändras för att stärka vårdens motiv till agerandet🤔🤔 Som patient kan du inte få rätt mot en läkare som agerat på ett felaktigt sätt. Efter en tid i kaos lyckades jag komna in på en annan vårdinrättningar och kunde påbörja behandling än en gång med ett betydligt bättre bemötande, har gjort framsteg på olika sätt och kommit en bra bit på väg.

Jag är 18 år och har sedan i höstas varor mycket till och från på en slutenvårdsavdelning. På avdelningen jobbar det en hel del personal som inte bryr sig särskilt mycket om patienterna, som mest sitter med sina mobiler och även en del som säger rent ut sagt kränkande och förminskande saker. Jag som hade varit inlagd på bup innan (på en helt fantastisk avdelning men jättebra personal) kände mig så sjukt ensam och missförstådd på avdelningen. Men det är en skötare som behandlar mig som sitt eget barn. Varje gång hon jobbar sitter hon i timmar med mig och pratar, lägger pussel, spelar kort, ser till att jag går upp på morgonen, att jag äter och att jag inte skadar mig. Hon är helt underbar, och ser inte mig som min diagnos (till skillnad från många andra inom vården som bara ser min eips). Hon bryr sig genuint om sina patienter, och det var en så otroligt fin sak hon sa. Hon sa att hon inte brukar läsa så mycket i journalen innan hon pratar med patienterna och själva låter de beskriva sitt mående och sina svårigheter. Detta för att man lätt automatiskt bildar sig en uppfattning om en patient utifrån journalen och att det omedvetet påverkar sitt sätt att se på patienten. Jag är så tacksam för henne, hon ser mig som en person som råkar må dåligt och inte som ”hon med eips”.

Efter att ha mått dåligt i flera år och försökt söka hjälp men blivit hänvisad vidare då de inte kunde behandla min problematik så fick jag tid på ett lättakut på en vårdcentral då jag verkligen mådde dåligt och hade dessutom självskadat på ett sätt där jag behövde vård. Fick världens finaste psykolog. Hen var helt ny (PTP) men jag kände ett förtroende direkt. Våra samtal höll mig på fötterna. Efter några månader så sa hen att det var dags för en remiss till psykiatrin om jag var okej med det. Jag var rädd men gick med på det. Det gick månader utan att vi hörde något och tydligen hade jag ”ramlat igenom flera stolar” hos psykiatrin. Tydligen ska vårdcentralen ”släppa” patienten efter att remissen är skriven för då tillhör jag psykiatrin. Men hen höll kvar mig. Fick fortsätta komma dit och prata 1-2 gånger i månaden. Vet inte vad jag hade gjort utan dessa samtal då jag ej är en person som känner att jag kan dela med mig till någon i min omgivning. Efter ungefär 7 månader så blev jag kallad på samtal och blev lovad att någon från psykiatrin skulle höra av sig inom en månad. En månad blev till tre och då jag fortfarande hade telefonkontakt med vårdcentralen så hade hen koll och gjorde tillslut en anmälan på psykiatrin efter att vi båda skickat meddelanden till avdelningen för att fråga vad som händer. Dagen efter anmälan så får jag ett meddelande från personen som höll det första samtalet med mig som sa att det var hens första dag tillbaka efter att ha varit sjuk och därför hade ingen hört av sig… lite misstänksamt att första dagen råkade infalla precis efter en anmälan och ingen annan kunde höra av sig under tiden. Men jag blev kallad på möte igenom och fick börja gruppbehandling för min ptsd. En grupp som jag egentligen inte fick ”plats” i. Första samtalet med psykiatrin var en bedömning för just denna grupp. Sen under tiden som hen var ”sjuk” så hade gruppen fyllts upp. Fast det var denna personen som hade alla bedömningssamtal. Det berättade hen när jag en dag efter gruppen frågade om det här verkligen var för mig, för det kändes som att alla andra deltagare hade kommit så mycket längre. Hen berättade då hur hen varit den som pratat med alla och tagit in till denna grupp och därför vet att den passar mig.

Jag mådde allt sämre under tiden och fick därför även gå på suicidpreventiva möten med en annan personal. Under ett av dessa möten så var jag ärlig och berättade hur jag hade satt ett datum och när det var. Vi pratade om det och kom sen fram till att hen som jag hade mötena skulle ringa mig den dagen så att jag fick prata av mig. Detta stod även i min journal. När dagen kom så låg jag som fastfrusen och väntade på hjälpen – det samtalet jag skulle få. Men det kom aldrig. Nästa gång struntade jag i mötet då det kändes som att de struntade i mig. Fick ett samtal där hen undrade vad jag var, på vilket jag svarade att jag var hemma för att jag mådde dåligt och mådde illa. Fick till svar att ”jag hoppas att du inte mår illa pga att du tog något igår med tanke på vilken dag det var”. Okej så personen hade alltså inte glömt? Bara valt att inte ringa?

Nästa gång jag gick dit så tog jag mod till mig att berätta att jag var besviken. Hen som jag hade suicidpreventiva mötena med sa då att hen inte alls uppfattat det som att vi skulle prata (fast det var hens idé och stod i journalen). Jag sa att jag hade tappat förtroende. Hen sa då att det nog ändå är bäst att vi avslutar kontakten då det inte känns som att jag försöker och hen ser inte att det finns något mer som hen kan göra. Så vi bestämde det. Men en suicidpreventiv kontakt??? Avslutas för att jag inte försöker tillräckligt mycket med att fylla i papper hemma??? Ursäkta mig att jag inte orkar. Visste inte att jag behövde prestera på något sätt? Hela tiden där och fortfarande nu så bara längtar jag bort från psykiatrin för det känns inte tryggt för mig att gå här. Jag saknar mig psykolog på vårdcentralen som visade mig hur en fantastisk psykolog kan vara. Det var tryggt. Det här är allt annat än det. Även fått diagnosen EIPS. Kan ha fel men har fått känslan att mina suicidala känslor, planer och tankar viftas bort med förklaringen att det kommer att passera. Att det är en del av EIPS och därför inte lika på ”riktigt”. Vilket gör att jag känner att jag måste göra något värre med mig själv för att bli trodd på och att det inte bara är min EIPS som söker uppmärksamhet typ? Saknar att känna mig trygg. Detta är allt annat än det.