Efter flera år av försök att bli utredd och åratal med olika behandlingar som aldrig gett resultat, så har jag nyligen fått min autism diagnos. Att få den diagnosen efter alla år blev inte som jag hoppats. Det jag hoppats på var att få mer förståelse för bla behovet av tydlighet och hjälpt att hitta rätt verktyg att kunna hantera min vardag. Att få diagnosen i sig var jobbigt då man först fick svart på vitt förklarat varför man faktiskt lidit under många år. Samtidigt som man nu även vet att man aldrig heller kommer bli ”frisk” utan att det är något man kommer tvingas leva med. Insikten om det gjorde mig extremt deprimerad och jag började få självmordstankar av all ångest diagnosen gav. Men när jag lyfte detta med vården så stängde man dörren för mig. Efter jag fått min diagnos så var det som om vården plötsligt tyckte att tydlighet, förståelse och framförhållning var för mycket begärt av mig. Sköterskor började säga till mig att jag bara utnyttjar min diagnos för att känna mig speciell. All typ av återkoppling, tydlighet och framförhållning försvann från vården och man började försvåra all kontakt genom att skicka runt mig. Vårdgivaren menar att jag använder min autism för att få mer uppmärksamhet och kräva särbehandling istället för att försöka få hjälp att hitta redskap för att klara av livet framåt. Autism diagnosen fick vården att helt vända mig ryggen. Jag har vad som kallas högfungerande autism och psykiatri vården är bland de värsta i bemötandet av det. För även de som faktiskt är utbildade där om diagnosen har inställningen att du inte är ”autistisk” nog att visa förståelse för när något blir ett problem. Samhället är inte särskilt förstående för problematiken som kommer med autism och som faktiskt hindrar dig att kunna leva normalt. Men att vården skulle vara de som behandlade mig allra sämst och vara mest oförstående efter att jag fått diagnosen hade jag inte räknat med.

vilka makthavare son namnet bryr sig bara makt havare om sig själva  vem läser jag är trött det finns INGEN hjälp  allt låter så fint ring 112 har varit där överallt så länge så fin stark nu ett vrak kan i te äta sova dricka inget gav upp….brottsutsatt enligt de männskliga rättigheterna lagen om att få adekvat hjälp har inteföljts i mitt fall jag orkar inte mer låt mig få sluta  jag har gjort ALLT o jag har förlorat mig o  har trauma o fått mer trauma inom psykvården

Jag som autist är så otroligt besviken och upprörd på vården som typ ENDAST använder KBT som behandlingsform. Jag menar inte att KBT är dåligt, det är säkert positivt vid exempelvis OCD men för mig som autist funkar inte KBT alls. Tvärtom blev jag bara sämre i depression, ångest och ätstörning av det. Jag har alltid varit väldigt självmedveten om mina tankar osv, jag kan exempelvis identifiera att ”att jag är värdelös är bara en av de 60 000 tankarna en människa tänker på ett dygn, bara för att det är en tanke betyder det att det inte är sant”. Problemet är att jag någonstans tror på tankarna och tror inte att de kan brytas. Varför inte? Jo, för jag är autist. Jag känner mig värdelös för att jag aldrig kommer accepteras i samhället osv. Det finns egentligen ingen (utom autister själva) som vill göra något för att vi ska få det bättre. Allt man som autist lär sig är hur man ska passa in så bra i samhället som möjligt, trots dåligt mående, snarare än att de (neurotypiker) själva ska lära sig att sluta mobba och kränka oss autister.

Tyvärr ser vården denna självmedvetenhet som något positivt. Som ”friskhetstecken”. Samt KBT och dess behandlingsmetod går ut på att aktivt lägga energi på tankarna. Men jag blir bara ännu mer fäst vid tankarna när jag hela tiden tänker på att jag har dessa tankar. Jag blir mer övertygad om min meningslösa existens

Något som för mig är så frustrerande är att jag gör verkligen ALLT jag kan för att må bättre innan jag söker vård. Försöker göra ALLT för att må bättre. Jag försöker och håller ut tills det inte går mer. När jag väl söker hjälp (För då har det verkligen totalt brustit), tror vården inte på mig. De tror inte att jag har ens försökt att göra saker som får mig att må bättre. Jag tror inte de tar mig på allvar när jag inte har överdriven ansiktsmimik, trots att jag TYDLIGT förklarat hur illa allt är. När jag var i ett sånt stadie att jag ville ta livet av mig (föräldrar fick vabba och vaka över mig) kommer bup och säger ”men har du provat att andas i en fyrkaaaant? Håll uuuuuut”. Detta är som att få en käftsmäll

Har man autism ger vården i princip upp på en om man söker hjälp för psykisk ohälsa. Spelar ingen roll om man lider av depression, ångest, ätstörning m.m., vården säger endast ”det beror på din autism’. Och även om de behandlar symptom (medicinering) så skiter de typ i att gå till grunden med huvudproblemet eftersom ”det beror på ens autism”. Fyfan

Det tog mig 6 år innan de utredde mig för min autism och ADHD, och det var inte för att de inte visste. Tvärtom, bakom min rygg har psykiatrin gång på gång noterat att jag var uppenbart autistisk + ADHD.

De struntade i att göra något även fast de visste. De sa inte ett ord till mig eller mina föräldrar.

Det var först när jag fick LPT som slutenpsyk krävde utredning som något hände.

I och med min autism så har jag en hel del problem kring ljud, socialt bemötande och konsistenser på mat. När jag har varit inlagd för min anorexia nonchalerades mina ”preferenser” kring maten och jag blev tillsagd att sluta tramsa. Jag fick ofta svårt under matsituationer när personal talade otydligt eller otrevligt och kunde få ångestattacker av deras tonlägen, vilket försvårade den redan jobbiga situationen ytterligare. Hade personalen haft bättre koll på autism och samsjuklighet så hade nog mina tider inom slutenvården varit lättare

Min första fasta vårdkontakt inom vuxenpsykiatrin ifrågasatte varför jag fortfarande har autism som vuxen, eftersom det heter ”autism i barndomen” i ICD-10.

När jag var ung och fick allvarlig depression i 20 års ålder en läkare experimenterade mkt med ect-behandlingar i forskning med.
På den tiden var jag så illa där an att jag inte hade förmåga helt orka säga ifrån. 129 ECT utsatte man mig för utan gott resultat. Allt är journalföring och jag har tagit ut kopior på detta.

Jag vill man ska sätta en gräns för hur mkt ECT chocker man får ge.
Psykiatri säger behandlingarna ger biverkningar och att de går över. Det är inte helt sant!

Jag har fått bestående besvär efter dessa ECT och jag får leva med besvär.

Detta står aldrig psykiatrin för.

Men jag vet. Det är ett under jag överlevt.

Däremot vet jag många som fått allvarligare problem och besvär efter och de personerna har aldrig fått ersättning efter skador som uppstått hos vissa efter ECT.

Visst finns det risker men är ej helt emot ECT ändå då det kan bryta allvarliga tillstånd i början, däremot efterlyser någonsin över hur många antal serie av ECT man får igentligen ge.

Måste sättas en gräns! Och med är gre uppehåll. Det gjordes aldrig på mig.

Finns läkare som är farliga när de gått, går över gränser och inte står för baksidan oxåäven om ECT kan hjälpa många.

Ibland skett dessa behandlingar ges för mkt till olika åldersgrupper.

Även detta med bältesläggningar vill jag lyfta fram om vad vården inom psykiatrin bör kunna göra bättre för den person som hamnat, hamnar i en sådan situation, åtgärd och hur uppföljning sköts.

Jag är kritisk till mkt som jag tror går förbättra men då måste de som ansv för kliniker lyssna och ta lärdom av människor som har erfarenheter efter själva varit en av de som gått igenom allt detta! Det kan hjälpa dem bli bättre.

jag blir gång på gång hemskickad av läkare på akutpsyk trots att j behöver hjälp har nästan slutat äta har komplex ptsd som lett till svår tung ångest o handlingsförlamad depression kan inte sova j kan inte söka psykakutvård o efter att j blivit utslängd o hotad m vakt ( j är kvinna o vägde under 60 kilo o har inte varit aggressiv eller hotfull då j kommit m ett boendestöd tog de in mig men ville skicka hem mig jag har INTE fått adekvat vård inte heller från öppenvården .när j kommit till psyakut o blivit utskickad 2 ggr en läkare ljög om att j vägrat lämna urinprov efter att boendestödet ifragasatte detta den andra läkaren sa att det är mitt eget ansvar om j vill ta mitt liv när j sa att j behöver hjälp och att j orkar inte leva ..j tog alla tabletter j sagt till läkare på öppenvård att j inte tål o kunde inte sova o de kom med zopiklon hem till mig för de lyssnar inte sen sa de att j skulle söka psykakut igen annars skulle j få handräckning o j har blivit utskickad flera gånger då j fortfarande var fin o vävårdad jag orkade inte o tog alla påsar med zopiklon ca 60 st satt mig i badkaret o försökte ä……nu har det gått över 3-4 år j kom till psyk ändå läkarna som blev anmälda jobbar kvar j fick fel vård blev skickad till ett hemskt hem med allt från boende som kommit fr rättspsyk till psykotiska scizofrena aggressiva o missbrukare fel ställe för någon med komplex ptsd chefen ljög om 0 tollerans på missbruk men ljög de fick rumsarrest o en kille som fått rums arrest blev galen o slogi väggar osv hemskt j klagade till personal ide visste han var påverkad o d slutade m att j blev brutalt o sexuellt misshandlad utanför hans dörr enda vittnett en osykotisk sjuk kvinna j ringde polis o de fotade mig över hela kroppen j blev sparkad mellan benen mm o INGEN krishantering jag fick heller aldrig någon individualterai för mina trauman inte ens en beklagan INGEt hände chefen slutade gud j var inte stark då j ringde öppenvården de ringde mig inte trots. ska j ligga här o dö för ingen vill ta ansvar j har komplex ptsd pga brott j blivit utsatt för har bett om hjälp blivit avfärdad i flera år utslängd från psykakut o psyk j har aldrig haft anorexi men har inte kunnat äta ordenligt i 4 år ligger i mörker hemma o ingen gör något psyket ör hemskt där j blivit misshandlad o rädd för aggressiva patienter o felbehandlad feldiagnostiserad o sömnsvårigheter som de tror j luger om det är skrämmande på psyk j är rädd att skada mig men vill kan inte livet är slut för mig o j undrar hur kan mitt hjärta fortfarande slå jag ber att det ska stanna j är rädd o ensam