Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.

Min komplexa ptsd kommer enbart från slutenvården och hur dem betett sig mot mig. Jag mår så otroligt dåligt, hela mitt liv har blivit en mardröm jag inte kan fly från. Jag är alltid spänd och rädd. Så himla rädd att det ska hända igen. Drömmer mardrömmar. Det känns som att jag fortfarande är i det, att händelserna händer om och om igen. Det är så illa att ibland är det de enda jag tänker på. Min psykolog vill att jag ska gå en ptsd behandling, men jag vet inte hur jag ska klara av att prata om det. Att prata om det triggar, det är liksom inte hjälpsamt. Och att behöva leva med att jag aldrig kommer få rättvisa för det dem utsatte mig för.. är olidligt.

Sex månader efter tvångsvårdens slut fick jag ett uppföljningsbrev om ECT. Brevet var inte rekommenderat. Brev kan exvis komma i orätta händer. Det fanns heller inte med frankerat svarskuvert.

Vederbörande region tillhör de regioner vilka tar betalt för tvångsvård.

Tre kvinnor från tvångsvården hade undertecknat brevet med enbart sina förnamn. Mitt personnummer angavs dock och även med de tre sista siffrorna.

Då först förstod jag att jag hade blivit utsatt för ECT. Jag tog då reda på hur göra för att få kopia på min journal.

Tyvärr dubbelkollades inte inmatad information till ECTs Kvalitetsregister av ansvarig för ECT.

Enligt journalen hade jag minnesstörningar men till ECTs kvalitetsregister uppgavs inga minnesstörningar.

Dessutom saknas följande i journalen om ECT:

Information till patienten om att det är frivilligt att delta i ECTs kvalitetsregister.
Information till patienten att man kan när som helst kan begära sitt utträde ur registret.

ECT har givit mig permanenta minnesstörningar över en period, så jag minns ingenting. Ovan är alltså enligt journalen.

Ja har en lång historia inom psykiatrin och varit mycket inlagd vård avd psy och nu inte behövt på många år men nyligen behövde jag bli inlagd vård avd psy igen Fast jag ingenting inte ville pga hur dom behandlat mig innan vid inläggning vård avd Men har kämpat längre att få stödsamtal av psykiatrin i öppenvården och nu tog min ork slut och jag orkar inte längre kämpa själv Och sover mycket dåligt och jätte mycket ångest och stress och oro Så motvilligt åkte jag till psykiatrin akut och även där behöva jag kämpa för att bli inlag Dom tycker att det inte var så akut med mitt mående Men blev inlag och jag hade min andra kväll börja få mycket ångest och vill prata med en personal och det skulle dom fixa sa dom Men tiden gick och jag drog mig undan alla och satte mig och lyssna på hög musik i med min mobil och där satt jag ensam i ca 5 timmar och jag såg att folk passade mig Såg ben dom gick förbi mig Och till sist sa en av personalen Att jag skulle gå in på själv avd igen Men jag Kun de inte pga all ångest Jag var helt genom svettig och yr mår illa mm Och det kom en sjuksköterska och han sa att jag ska kontakta en läkare för jag behöver någon mot min panikångest rätt snabbt och jag ville verkligen få någon Men sen gick det åter tid och natt personal hade börjat jobba Hörde det på en röst jag kände igen från natt en innan Och till sist mer eller mindre kröp jag in till min säng Jätte svettig Svårt att andas och yr mår illa Kom en nattskötersak in med min natt medicin men jag sa Att jag ej Kun de ta den just nu pga får nästan ingen luft pga ångest Då svarade sköterskan Låt bli då Jag försöker häva den värst panik ångest själv och tog ett beslut Satte mig vid utgången från hela våren avd psy Jag vill åka hem om jag inte fick hjälp nu med min ångest Och till sist fick jag min nattmedecin som var ny för mig Det kom upp en läkare och förklara att den skulle nog hjälp mot min ångest lite också Och eftersom klockan var så mycket kund vi test det första Den hjälp lite iallafall Fick lite ro Men nästa dag ville jag prata med läkare och att kunna få någon som hjälper mig min panikångest om det skulle bli lika dant igen Läkare vägrade och det slutade att jag åkte hem igen i stället Men jag tog nog all mot till mig att ens vågar söka akut hjälp denna gång och så bryde sig ingen Satt helt ensam på en vård avd psy i minst 5 timmar utan att någon bryde sig Då kan jag lika gärna vara hemma och få panik ångest Nu kommer jag aldrig våga åka till psykiatrin akut

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.

Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.

Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.

Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.

Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.

Skrev med en stödchatt som larmade och polisen kom hit och tog mig till psykakuten. de verkade frustrerad över att de inte kunde göra nåt förutom att skjutsa dit mig. sa om tankarna/planerna till läkaren och han sa det fanns plats på en avdelning, men jag visste inte vad jag skulle prata ens med läkaren om nästa dag och sen ville jag fortfarande hem pga planerna. han tvingade mig inte så fick åka hem. nån natt senare följde jag impulser vilket inte gick bra och ambulansen fick komma. vi åkte till akuten där läkaren fixade mig och frågade rutinfrågor, men tvingade mig inte heller till nåt. sa ja att gå till psykakuten och gick dit själv. en annan läkare denna gg och fick ingen hjälp alls. träffat hen förut och det är snabba och korta samtal med hen. hen frågade inte om mina tankar, planer eller något annat. i slutet av samtalet frågade hen hur jag brukade ta mig hem och sa med sjuktransport och hen sa ”så det är de det blir” frågade vad hen menade och hen sa hemgång och jag sa bara ”okej..” inatt mådde jag så dåligt att jag gick ut och satt innanför ett stängsel vid ett spår. jag gick hem efter lång tid men mitt mående är fortfarande väldigt dåligt och min livslust är helt borta.

Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.

Låg inne på psyk. Hade kraftiga skälvmordstankar.   Men läkaren skrev ut mig mot min vilja
Jag insåg att det var en stor risk att tag skulle dö när jag kom hem.  Den lilla delen av mig som vill leva var rädd och jag bad om hjälp
Sen när jag blev utskriven skrev läkaren i min tjornal att jag hotat med att ta livet av mig för att få vara kvar på avdelningen (vilket inte var sant. Jag bad om hjälp)