Jag hade tagit en livsfarlig intox men kunde inte tillåta mig själv att ta prover och sätta dropp. Tillslut hade dem inget annat val än att bälta mig för att ta proverna. 4 män från piva kom med sängen och jag grät och skrek. När jag väl var fast och de skulle sticka mig i foten kunde jag ändå röra mig så dessa män la sig och höll ner mina fötter men lyckades inte. Paniken i mig som är både svårstucken och livrädd för att bli stucken. Bara tanken på att bli stucken efter detta ger mig panik men har varit nödvändigt igen och skett trots jag inte velat. Efter de fick proverna kördes jag upp till IVA och kunde ha dött. Så bältningen räddade ändå mitt liv.. trots jag inte ville det

Efter en permission själv utanför sjukhuset hade jag skadat mig och behövde sy på akuten. Jag ville inte. Läkaren från PIVA kom med bältessängen och personal men var riktigt arg. Han skrek på mig och jag blev upprörd och försökte gå och började blöda igen. Han tog tag i mig hårt och höll mig i sängen och de bältade mig. När jag låg där bältad böjde han sig över mig och sa argt ”du använder fan bältning som ett självskadebeteende” och går..

Jag hamnade på psyk efter att ha överdoserat tabletter i ett självmordsförsök. 4 dagar senare blev jag utskriven med en burk på 100 tabletter sömnmedicin och 60 tabletter lugnande.

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Remissen var avvisad till primärpsykiatri, när jag hade flera olika psykiska sjukdomar som bara recediverade och blev sämre där bara ssri medicinering hjälpte mig inte. Fått inget psykoterapi och annat som erbjuds (i fall om de tillhör precis som jag är) alla andra som har samhuklighet vid 2 npf diagnoser. Psykiatern bedömde mig utan att träffa mig och hängde på mig en stigma i hans svaret till remissen, alltså det som jag inte gjort/sagt eller uttryckt mig.

Nu har man alltid fått utstå denna press. Vem har inte hört talas om ”Duktig flicka” ett syndrom.
Jag är bara duktig, när siffran på vågen, visar att jag har gått ner i vikt.
Jag är bara duktig när jag gör mitt yttersta.
Jag har ångest,över alltid ska vara perfekt!
Men när blir något 100 % OK!
Om man sen helt plötsligt, inte kan hålla upp den fasaden?
Du alltid så lungn och glad.
Men inombords är man helt slut!!
Ingen sömn, obefintligt liv.
Stress & ångest. När duger man?
Jag kan inte vara bäst på allt.
Jag vill bara få andas!
Jag vill bara få vara JAG!

Vi är inte ”duktiga flickor”
För inte säger någon ”dumma pojkar”
”Dumma pojkar, dom få bara vara”

Det är inte könet, som ska avgöra om man tas på allvar.
När man söker vård eller stöd.
Skämta bort ens känslor!!
En känsla är alltid det som känns.
Då är det på riktigt!
Flickor har ADHD & Ångest men det syns inte alltid. Osynlig ångest som man kan lära sig gömma för ”alla” .
Någon dag råka man tappa kontrollen.
Då går allt åt helvetet!
Vården lyssnar inte på någon som vågar visa att man är svag.
Man måste vara frisk, för få vara sjuk!

Jag grät och skrek, och de tvingades trycka ner mig i en stol och tvinga i mig medicinen, för att jag så gärna ville slippa. I journalen skrev de att jag var lugn, medgörlig och öppen för att prova preparatet.

Jag tycker att det är läskigt att läsa journaler, för att när misstag sker så skrivs det ofta en annan historia i journalen som får det att se bra ut. Och vem lyssnar på mig då?

Det här hände för några år sedan på en slutenvårdsavdelning inom psykiatri. Jag hade legat inne många gånger på grund av min bipolaritet och var väl 21/22 år när det här hände. Jag hade haft ett lpt beslut på mig innan och visste vad det innebar så jag visste mycket väl att dom måste vara jätte noggranna, visa papper på beslutet samt informera mig längs vägen hur allt går till. Och det gjorde dom, första gången. Andra gången jag fick lpt hade jag försökt att livet av mig för säkert för 7 eller 8 gången, kommer inte ihåg exakt. Men jag blev informerad om att man hade beslutat om lpt då jag vägrade vård och medicin och befann mig i en blandad episod i min bipolära sjukdom. Jag fick bara ett muntligt besked om lpt och såg aldrig något papper. Det blev möte med överläkaren och han sa likadant att jag var satt på tvångsvård och att jag var tvungen att ta mina mediciner annars skulle andra åtgärder göras. När kvällen kom vägrade jag mina mediciner och dom försökte fram och tillbaka med olika metoder men jag vägrade. Jag fick då information om att jag skulle få en injektion med antipsykotiskt medel i. Eftersom att jag vägrade ta mina mediciner. Här någonstans förstod jag att om jag vägrar injektionen kommer jag bältas och det ville jag verkligen inte så jag gick med på injektionen. Efter tre dagar släppte dom på lpt beslutet och jag tog mina mediciner igen och hade förstått att jag behövde vård. Inte för att den avdelningen va så mycket till hjälp men det va bättre än att sitta ensam hemma med alla mörka tankar samtidigt som det rusar i huvudet och sömnen är obefintlig. När jag ca ett år senare hämtade ut alla mina journaler från psykiatrin från det att jag var 18 fram till då dagens datum så upptäckte jag att första beslutet om tvångsvård fanns väl dokumenterat med beslut och motivering osv. Men när jag letade efter andra tvångsvårdsomgången så hittade jag ingenting. Det va dokumenterat att jag legat inne. Men det stod inget om lpt, inget om mötet jag haft med överläkaren, inget om min vägran av medicin eller vård. Ingenting om injektionen i låret. Ingenting om att jag inte fick gå ut på promenader. Det stod ingenting. Jag kände mig så jäkla lurad. Som om någon hade bedragit mig. Som om allt dom gjort mot mig under tvång inte fanns. Aldrig hade funnits. Länge efter det här har jag ifrågasatt mig själv om jag har drömt ihop allt i någon psykos eller om jag bara hittat på. Men jag har fått bekräftat av mina anhöriga att dom mycket väl minns när jag låg inlagd på lpt, hur ledsen jag hade varit och hur arg jag blivit när dom nekat mamma och pappa till att komma på besök. Jag känner mig fortfarande lurad, vården svek mig.

Mina kontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig när jag var inlagd, de berättade att det funnits en anteckning om att inte ge mig någon uppmärksamhet eller prata med mig. När avdelningen insåg att öppenvården sett denna anteckning så raderade dem den och låtsades som ingenting. Och gånger när personalen gjort fel i sitt bemötande finns inte antecknade. Dessutom är det flera veckor där anteckningar saknas. Jag saknar konkret underlag för anmälningar; det var nog därför man mörkade allt.