På en akutavdelning blev jag lovad hjälp för min ätstörning.
Det jag fick var lappar med kalorier, utskällning för att jag hade ”fel” ätstörning när jag bad om stöd vid maten, påtjatad/ påtvingad viktminskningstabletter och fick höra på när min läkare sa att hon också varit ”tjock” som jag.

Ätstörningskliniken säger att jag inte har någon diagnos alls, för att få bättre statistik. Övriga sjukvården säger fortfarande anorexi. Ätstörningskliniken blir arga för att jag ber om hjälp, ”du väger för mycket nu för att ha en ätstörning och vi tänker inte hjälpa dig mer”.

När jag på min 14-års dag fick veta att jag hade diagnosen autism (efter utredning)  så frågade mina föräldrar personalen vad som händer härnäst, typ om jag skulle få information om diagnos så sa personalen ”Nu händer inget, ni får komma tillbaka om hon mår dåligt”. Nu 7 år senare har jag svår depression, självskadebeteende, svår bulimi, ångest och mår skit.

Var inlagd för anorexi på en låst psykiatrisk avd och fick någon vecka in på inläggningen äntligen kontakt med en sjuksköterska som under början av min vårdvistelse inte visat något som helst intresse för att knappt hälsa på mig vid arbetspassen.

När vi väl började prata kände jag att hon var engagerad i att både lyssna men också vilja stötta mig. Därav kände jag skyldighet att ta emot hjälpen. Vi kom in på diverse olika ämnen om livet och vad som kan ha orsakat mina besvär, ämnen jag själv fann intressanta… så jag deltog aktivt i samtalen.

Sedan föreslog hon att min viktnedgång (anorexi) och ångest kan ha orsakats av parasiter i kroppen. Jag, intresserad av alternativ medicin, fortsatte givetvis att lyssna.

Då erbjöd hon sig att ge mig avmaskningstabletter som hon köpt från hennes hemland. Jag kunde inte motstå erbjudandet då jag planerade att använda tabletterna i laxerande syfte. ”Tänk om jag tappar flera kilon av dessa?”

Avmaskningstabletterna sade hon sig ha i väskan på avdelningen. Rätt sagt gick hon och hämtade kartongen med tabletterna dagen efter som jag fick gömma i mitt patientskåp resten av inläggningen. Jag fick lova att inte berätta för någon för då skulle hon ”råka illa ut”.

Höll det hemligt i 3 månader tills jag valde berätta det för vården.

Än idag känner jag skuld ifall hon råkade ”illa ut”. För jag kände verkligen att hon menade väl. Och oron att jag skulle kunna få skäll om jag råkade hamnade på den avdelningen igen efter avvikelsen. Men hennes ”langning” av tabletter hon tagit med från ett annat land, som legat i hennes väska, var ju egentligen så långt ifrån avdelningens behandlingsmodell som man kunde komma, samt att det inte var en medicin som läkaren ordinerat. Så jag vet ju nånstans att det var fel.

Men skuld känner jag ändå för att jag deltog i samtalen och visade intresse för att använda tabletterna på ett ”ansvarsfullt sätt” som inte skulle äventyra hennes anställning. Trots att det var jag som var i underläge och inte borde ha erbjudits avmaskningsmedel över huvudtaget.

Jag hade inte ätit på alldeles för länge och mådde inte bra. En sjuksköterska sade att imorgon kommer de med största sannolikhet sätta en sond. -Vilket inte skedde. Det pratades av och till om en sond i flera dagar. Flera sjuksköterskor ville att jag skulle få en sond. Efter massor av velande fram och tillbaka ifrån personalen på avdelningen så sade sedan en läkare bestämt nej till sond. Det var så jobbigt att aldrig veta och att känna sig totalt maktlös. Istället blev jag sönderstucken för att det skulle sättas ny PVK flera gånger för att kunna ge dropp. Jag som aldrig varit svårstucken blev stucken över 8 gånger en kväll för de kunde inte få in en infart. Detta hade kunnat undvikas med en sond, en sond som jag hade sagt att jag kunde gå med på att få.

Jag blev inskriven på slutenvården för svår anorexi. Under min behandling & inskrivning på barnpsyk så hade jag aldrig svårt för maten, inte tidigare heller utan det var viktuppgången som problemet låg i. Jag åt all mat dom serverade utan några vidare problem förutom korta ångestperioder. Men under en lunch så var det en vanlig lunch med sallad på sidan som innehöll gurka (måste tillägga att jag avskyr gurka & har gjort det sen liten). Åt upp allt men lämnade gurkan, min pappa som var med mig såg inte det som något ätstört eftersom jag har gjort det sen lång tid tillbaka. En från personalen såg den kvarlämnade gurkan och sa att jag skulle få näringsdryck för det, jag vägrade eftersom jag inte tyckte de var logiskt eftersom gurka är ganska energifattigt. Pappa sa även att de var lugnt men personalen var hård. Jag fortsatte strida emot tills hen tog min tallrik och gick iväg. Kvällen samma dag fick jag sond för första gånger på grund av några gurkskivor. Jag är 17 & får panikångest så fort nån lägger upp gurka på min tallrik, min familj som annars älskar gurka har slutat att köpa det för min skull.

Blev sondad dagligen, ibland flera ggr om dagen under några veckor när jag var inlagd på bup. Oftast fasthållen av flertalet skötare som ingen verkade ha koll på situationen. Det var in och ut, in och ut, in och ut med den jäkla slangen. Att jag efter varje sondning skrek i korridoren av rädsla efter det som hade hänt, och hade blåmärken på armarna av deras hårda tag, verkade kvitta. Det kommer alltid att finnas hål i mig efter det som hände. Aldrig kommer jag att bli en hel människa igen.

Jag blev svårt sjuk i anorexi som ung vuxen. På vuxenpsyk fick jag sen hjälp, vilket slutade med sondmatning i form av tvång när jag var bälteslagd. Jag kunde bli bälteslagd upp till 5 gånger per dag.
Lyckades ändå fejka min förbättring då jag hatade sondmatning i kombination med bältesläggning,och skrevs ut. Två veckor var jag tillbaka igen och hade tappat ännu mer i vikt än tidigare. Det första den läkaren sa på mötet var att ”antingen äter du, eller så vet du att vi kommer lägga dig i bälte. Välj själv”.

Under så många år har jag lidit av anorexia och depression och gör än idag. Hen har varit nära att ta mitt liv allt för många gånger å när jag varit som skörast så har psykiatrin svikit som allra mest.. Jag har blivit sondmatad flertalet gånger, men en av gångerna minns minns jag extra då de satte sonden. Det var en dag för 7 år sedan på min 19 årsdag. Min mamma å lillasyster var på besök och helt plötsligt stormar två män in i rummet och tar tag i mej där jag sitter i sängen och släpar ut mej från rummet. Mitt framför ögonen på min lillasyster och mamma ”snälla får jag säga hej då? Ni kan inte göra såhär” det va som att dom inte hörde mej.. Jag släpades in i behandlingsrummet där flera andra stog redo de la upp mej på en britts och höll fast mej medans en satte sonden.. jag grät å var så fruktansvärt rädd…Men de brydde sej inte. Det var inte precis som att jag kunde göra något motstånd….
Det var ingen där som brydde sej om att ens prata med mej undantag för en. Men resten hade fått till sej att de fick göra vad de ville för ”jag var för underviktig” för att ha å göra med.
Här på denna avdelningen eller iaf i samband mellan övergången hit å då mitt vårdintyg skrevs så hade någon läkare utan att ha gjort en utredning satt diagnosen utvecklingsstörd på mej.
Jag hade ingen talan där. Å jag fick verkligen ingen hjälp…
Jag var livrädd, skör å trasig..

Var inlagd för försämring i min anorexi, sjukdomen fick mig att vägra all mat. Fick sond x flera och i panik och ångest drog jag dom alla. Det slutade med att jag tre gånger per dag fick en sond när jag var bästa, den drogs när vällingen var given och först då släppte dom mig ur bältningen. Slutade med att jag fick en
aspirationspneumoni och skickad till MAVA för intravenös antibiotikabehandling. Därifrån skickades jag hem med uppföljning från min mottagning. Mår som tur är bättre idag men har trauman från alla bältningar