Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Öppenvårdsläkaren räddade mitt liv

Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.

Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.

Jag är henne alltid tacksam

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 20/1-2022

”Han behöver mer mat än dig”

Jag var inlagd och hade anorexi och hamnade snabbt på undervikt under mina 3 veckor som inlagd. Redan första dagarna slarvade personalen med min mat. Bland annat berättade de inte för mig när frukost/lunch/middag var (jag låg påverkad av mediciner och sov). När jag bad de att spara en tallrik kunde de säga ”javisst”, men när jag skulle hämta den sa de att de var tvungna att kasta den pga ”hygienskäl”. Ingen tog in maten på mitt rum. Jag gick ofta utan varma måltider och fick ”ta en frukt istället”.

Vid ett tillfälle minns jag hur jag stod i matkön och såg vilka monsterportioner de gav de stora manliga patienterna. Jag ifrågasatte varför jag gavs så otroligt lite mat på tallriken när det var min tur och sa att jag var jättehungrig och ville ha mer.

”Men han är en stor man, han behöver mer mat än dig”

Jag hade anorexi. Mer mat var ju precis det jag behövde! Att be om mer mat var nog så jobbigt. Att bli nekad mer mat var ett slag i magen. Jag levde på snacks som jag köpte i kiosken utanför avdelningen. När jag kom hem från den inläggningen hade jag gått ner flera kilon bara genom att ligga orkeslös i sängen.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 22/12-2021

Åkte till Danmark för att få hjälp

Jag började misstänka att jag har adhd för några år sedan, när jag var 23-24. Jag hade för första gången sökt psykologhjälp för min depression och ångest, som jag gått och burit på sen mellanstadiet. När jag tog upp med psykologen att jag skulle vilja göra en utredning för adhd sa han att jag absolut inte kunde ha det, jag kunde sitta på min stol under besöket, hade gått ut gymnasiet med bra betyg och pluggade på universitetet. Alla mina symptom kunde förklaras av depression och ångest. Jag försökte förklara att jag trodde att det var tvärt om, att min psykiska ohälsa berodde på adhd. Men han vägrade att lyssna. Trots jättehöga poäng på skattningsskalor och en textbook-upplevelse av att växa upp som ”duktig flicka” som kraschar när det inte finns externt stöd längre. Det har jag insett i efterhand.

Det har tagit mig ÅR att hitta någon som lyssnade på mig. Psykologer som säger ”du behöver inte medicin, du behöver bara träna mer”, ”nej, du kan inte ha adhd, du är ju inte hyperaktiv”, och när jag äntligen fick en remiss skickad till specialistpsykiatrin i januari 2021 avvisades den med motiveringen att jag har ett jobb och ett hem, så då har jag inget hjälpbehov och får inte ens stå i kö till utredning. Trots utbrändheter oavslutade studier, ångest, depression, ätstörning, och att jag inte kunde vara tydligare med att jag behöver hjälp. I min region krävs det remiss från specialistpsykiatrin för att man ska kunna söka privat utan att behöva betala hela utredningen själv, vilket kan kosta 30 000 kr, men de ville inte ens ge mig den möjligheten.

Efter att min remiss avvisats fick jag via en fb-grupp kontakt med en klinik i Köpenhamn som utreder svenskar som inte får hjälp av vården hemma, och jag åkte dit för att göra utredningen i våras. Jag har aldrig känt mig så sedd och bekräftad. När jag åkte hem visste jag tre saker: att mitt iq är klart över genomsnittet, att jag har adhd, och att jag är autistisk. Psykologen som utredde mig kunde inte förstå hur man kunde prata med mig så mycket som mina tidigare psykologer gjort och inte se det.

Det är både en sorg och en lättnad att äntligen ha fått svar. Men det är så mycket att bearbeta och jag önskar att jag förstått mina svårigheter tidigare, för då hade jag kanske inte behövt må så dåligt innan jag fått hjälp. Psykiatrin tar bara emot de som mår allra sämst, som exempel vill habiliteringen inte ta emot mig trots att jag nu har en autismdiagnos, och jag förstår att man måste prioritera, men det finns också en vinst i att arbeta förebyggande för att förhindra att fler kraschar totalt och får en onödigt lång väg tillbaka.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 4/12-2021

”Jag tror för första gången att jag faktiskt kommer att bli frisk”

Efter många år inom psykiatrin, både öppenvård, dagvård och slutenvård för anorexi så har jag för första gången hopp om att det kommer bli bra. Min behandlare i öppenvården är suverän och har både hjälpt mig och lärt mig saker jag inte visste om anorexi i kombination med autism. Hon lyssnar på mig och förstår att mina svårigheter inom autismspektrat påverkar behandlingen. Jag tror för första gången att jag faktiskt kommer att bli frisk

Läs mer om: #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #GodaExempel • #Öppenvård • #Slutenvård Publicerad 4/12-2021

Lät mig vara en person

Jag har gått till psykiatrin sen 14 åring, då pga ätstörning och självskadebeteenden. Men pga dåligt bemötande eller bara ren rädsla har jag inte haft någon tillit till vården, varför jag sällan vågat öppna mig, eller söka hjälp när jag verkligen behövt. Efter att ha stått på kö i 1 år efter tre allvarliga suicidförsök, en otroligt tuff utmattning som sänkte mig totalt, så får jag äntligen erbjudandet att träffa en ny psykolog. Jag är tveksam, då jag hade påbörjat en kontakt som sedan abrupt avbröts pga byte av jobb o en annan som var precis på väg att byta jobb. Men jag går, träffar psykologen. Och jäklar vad glad jag är att jag gjorde det. Hen skapar långsamt ett nytt förtroende oss emellan, engagerar sig och gör verkligen det lilla extra för att möta mig där jag är. Jag har aldrig varit med om det tidigare. Hen satt med mig i två timmar när jag hade panikattacker, trots att det oftast är max 45 min 1 timme i öppenvården som gäller. Hen gick ut på promenad när jag tyckte att det var jobbigt att komma in till mottagningen. Hen skapade känslan av trygghet och lugn, genom att ge mig utrymme och tid. Och lät mig samtidigt få vara en person, inte en diagnos.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet Publicerad 3/12-2021

Hon slogs för min vård

Det tog lite mer än ett år inom psykiatrin innan jag fick rätt diagnos (autism och adhd). Under det här året blev jag stämplad som osamarbetsvillig, personlighetsstörd, aggressiv, omotiverad, behandlingsresistent etc.

När jag för första gången träffade min nuvarande sköterska var jag inlagd efter ett självmordsförsök. Jag märkte direkt att hon såg MIG, inte någon journalanteckning. Hon kunde förklara varför jag reagerade som jag gjorde, varför andra inte förstod och att det inte var mig det var fel på. Hon såg till att jag fick göra en utredning för NPF. Hon trodde på mig och det betydde enormt mycket för mig som hittills bara fått höra att jag inte försökte tillräckligt mycket.

Efter diagnosen blev hon min behandlande sköterska och jag kände för första gången att jag faktiskt fick hjälp. När det blev för svårt sänkte vi svårighetsgraden eller kallade in hjälp från arbetsterapeut/läkare/ätstörningsenheten. Tidigare hade jag blivit kallad för omotiverad och för ”en svår patient”, men nu fick jag bara vara mig själv och det var okej. Och framförallt: det var tillräckligt.

Hon har slagits med näbbar och klor för att jag ska få rätt vård, rätt bemötande och rätt behandling. Tillsammans med min läkare lyckades hon ordna så att jag fick komma till behandlingshem. Hon har alltid gjort mer än det lilla extra för mig och det är tack vare denna sköterska som jag lever idag. Jag är oändligt tacksam för allt som hon (men även min läkare och arbetsterapeut) har gjort för mig!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #Diagnostisering • #GodaExempel • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 3/12-2021

Skötare hällde i mig näringsdryck

En skötare på en ätstörningsavdelning försökte hälla i mig ett glas näringsdryck med tvång när jag inte klarade att svepa glaset på 10 sekunder.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Slutenvård Publicerad 12/10-2021

”Det är ju tur att du inte är fet”

Var inlagd för anorexi, varav en av skötarna frågar varför jag följer något ”barbiekomplex” när det är så oerhört fult och sedan kontrar med ”fast ja, det är ju tur att du inte är fet, våra stolar är så smala”

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Slutenvård Publicerad 10/10-2021

”Du är inte ens smal”

Andra samtalet på BUP, m en för mig ny behandlare (psykoterapeut) Hen sa något i stil ned; ”Jag läste lite snabbt i din journal att du har atypisk anorexi… Men du är ju inte ens smal”.
Min ordinarie ätstörningsbehandlare satt med men sa inget. Kändes som att hen borde ha använt sin specialkunskaper och sagt till den andra. Men icke, upplevde det som att personalen inte vågade ifrågasätter varandras okunskap eller beteende.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande Publicerad 3/10-2021

”Om någon dör i vårdkön ligger det på dig”

Jag var inlagd på en ätstörningsklinik och var sjuk i svår anorexi. Vid en panikångestattack klarade jag inte av att få i mig det bestämda intaget av näringsdryck. Behandlaren som var med mig satt bara och tittade på mig. Tills hon sa att jag slösar bort någon annans liv genom att sitta där och motsätta mig behandlingen. Och att om någon dör i vårdkön så ligger det på mig. Det var hennes sätt att motivera ett barn med psykisk sjukdom att ta sig vidare i behandlingen.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Vårdkvalitet Publicerad 30/9-2021