Jag behandlades för bulimi till och från under större delen av min tonårstid. Alla åtgärder handlade bara om att förhindra mig från att kräkas och gå ner i vikt. På min 18-årsdag blev jag remitterad till Allmänpsykiatriska öppenvården och jag kan med handen på hjärtat säga att personalen där räddade mitt liv. Från sjuksköterskor som frågade hur jag ville hantera mina läkemedel för att undvika intoxer, till läkare som satte ut mina SSRI och en psykolog som gjorde allt i sin makt för att få mitt liv i balans igen. Det var som att det äntligen var någon som litade på att det jag sa var sant. Någon som tillät mig vara vuxen och delaktig i mina beslut, och framförallt någon som trodde på min egen förmåga. 1.5 år sedan skrevs jag ut, färdigbehandlad. Tack mottagningen.

Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.

När jag var som sjukast i min ätstörning  så lades jag in på sjukhuset. Vilket hjälpte mig att bli friskare och ja viktåterhämta. När jag då väl skrevs ut så träffade jag min läkare på öppenvården. Han sa massa klumpiga saker som: ”vad frisk du ser ut” ”du har gått upp i vikt va?” ”Du kanske är frisk eller?”
Han gissade även min vikt framför alla i rummet, det var så fruktansvärt förnedrande så att jag bara ville sjunka genom jorden. Han gissade även mycket mer än vad jag faktiskt vägde vilket inte gjorde det bättre direkt. Hans kommentarer etsade fast sig i min hjärna vilket ledde till flera återfall.

Jag har vad som brukar kallas en komplex problematik där alla egentligen vet att (komplex) ptsd troligen är grundproblemet men eftersom vår traumaenhet inte kunde ta emot mig av flera olika anledningar, bl.a. ätstörningen försöker folk hitta på andra diagnoser som kan ge mig annan hjälp som kanske eventuellt skulle kunna hjälpa, litegrann ändå… Det är så slitsamt att bli runtkastad till olika personer som inte kan hjälpa fast de vill.
Så när jag inte blir frisk från ätstörningen, inte är nog stabil för deras variant av traumabearbetning så får läkaren plötsligt för sig att det måste vara DBT som är det bästa nästa försöket. Så hon börjar lägga allt fokus på min emotionella instabilitet och drar igång eips-utredning efter som vår dbt-enhet kräver den diagnosen.

”-Nästa gång är vi klara och då ska vi fördjupa oss i om det här du svarat ja på verkligen är ett problem och om diagnoskriterierna stämmer på dig.

-Men vi är inte ute efter en diagnos egentligen?

-Nej, vi är ute efter en behandling som kräver en diagnos.”

(ur en Eips-utredning av psykolog på ätstörningsenheten.)

Jag får diagnosen och blir emottagen på dbt-enheten. Går där ett år och kämpar med en individualterapeut som inte förstår strukturell dissociation men eftersom jag inte har någon diagnos på den tycker hon att det är okej att inte prata om den fast jag ber henne om det. Jag ber också om att få testa att byta behandlare men det går inte. Tillslut känner jag mig så osynliggjord att jag säger att det känns som psykisk misshandel att bli bemött som om jag inte finns. Då bestämmer de att jag inte kan gå kvar och ska remitteras till allmänpsykiatrin.

På en akutavdelning blev jag lovad hjälp för min ätstörning.
Det jag fick var lappar med kalorier, utskällning för att jag hade ”fel” ätstörning när jag bad om stöd vid maten, påtjatad/ påtvingad viktminskningstabletter och fick höra på när min läkare sa att hon också varit ”tjock” som jag.

Ätstörningskliniken säger att jag inte har någon diagnos alls, för att få bättre statistik. Övriga sjukvården säger fortfarande anorexi. Ätstörningskliniken blir arga för att jag ber om hjälp, ”du väger för mycket nu för att ha en ätstörning och vi tänker inte hjälpa dig mer”.

När jag på min 14-års dag fick veta att jag hade diagnosen autism (efter utredning)  så frågade mina föräldrar personalen vad som händer härnäst, typ om jag skulle få information om diagnos så sa personalen ”Nu händer inget, ni får komma tillbaka om hon mår dåligt”. Nu 7 år senare har jag svår depression, självskadebeteende, svår bulimi, ångest och mår skit.

Var inlagd för anorexi på en låst psykiatrisk avd och fick någon vecka in på inläggningen äntligen kontakt med en sjuksköterska som under början av min vårdvistelse inte visat något som helst intresse för att knappt hälsa på mig vid arbetspassen.

När vi väl började prata kände jag att hon var engagerad i att både lyssna men också vilja stötta mig. Därav kände jag skyldighet att ta emot hjälpen. Vi kom in på diverse olika ämnen om livet och vad som kan ha orsakat mina besvär, ämnen jag själv fann intressanta… så jag deltog aktivt i samtalen.

Sedan föreslog hon att min viktnedgång (anorexi) och ångest kan ha orsakats av parasiter i kroppen. Jag, intresserad av alternativ medicin, fortsatte givetvis att lyssna.

Då erbjöd hon sig att ge mig avmaskningstabletter som hon köpt från hennes hemland. Jag kunde inte motstå erbjudandet då jag planerade att använda tabletterna i laxerande syfte. ”Tänk om jag tappar flera kilon av dessa?”

Avmaskningstabletterna sade hon sig ha i väskan på avdelningen. Rätt sagt gick hon och hämtade kartongen med tabletterna dagen efter som jag fick gömma i mitt patientskåp resten av inläggningen. Jag fick lova att inte berätta för någon för då skulle hon ”råka illa ut”.

Höll det hemligt i 3 månader tills jag valde berätta det för vården.

Än idag känner jag skuld ifall hon råkade ”illa ut”. För jag kände verkligen att hon menade väl. Och oron att jag skulle kunna få skäll om jag råkade hamnade på den avdelningen igen efter avvikelsen. Men hennes ”langning” av tabletter hon tagit med från ett annat land, som legat i hennes väska, var ju egentligen så långt ifrån avdelningens behandlingsmodell som man kunde komma, samt att det inte var en medicin som läkaren ordinerat. Så jag vet ju nånstans att det var fel.

Men skuld känner jag ändå för att jag deltog i samtalen och visade intresse för att använda tabletterna på ett ”ansvarsfullt sätt” som inte skulle äventyra hennes anställning. Trots att det var jag som var i underläge och inte borde ha erbjudits avmaskningsmedel över huvudtaget.

Jag hade inte ätit på alldeles för länge och mådde inte bra. En sjuksköterska sade att imorgon kommer de med största sannolikhet sätta en sond. -Vilket inte skedde. Det pratades av och till om en sond i flera dagar. Flera sjuksköterskor ville att jag skulle få en sond. Efter massor av velande fram och tillbaka ifrån personalen på avdelningen så sade sedan en läkare bestämt nej till sond. Det var så jobbigt att aldrig veta och att känna sig totalt maktlös. Istället blev jag sönderstucken för att det skulle sättas ny PVK flera gånger för att kunna ge dropp. Jag som aldrig varit svårstucken blev stucken över 8 gånger en kväll för de kunde inte få in en infart. Detta hade kunnat undvikas med en sond, en sond som jag hade sagt att jag kunde gå med på att få.

Jag blev inskriven på slutenvården för svår anorexi. Under min behandling & inskrivning på barnpsyk så hade jag aldrig svårt för maten, inte tidigare heller utan det var viktuppgången som problemet låg i. Jag åt all mat dom serverade utan några vidare problem förutom korta ångestperioder. Men under en lunch så var det en vanlig lunch med sallad på sidan som innehöll gurka (måste tillägga att jag avskyr gurka & har gjort det sen liten). Åt upp allt men lämnade gurkan, min pappa som var med mig såg inte det som något ätstört eftersom jag har gjort det sen lång tid tillbaka. En från personalen såg den kvarlämnade gurkan och sa att jag skulle få näringsdryck för det, jag vägrade eftersom jag inte tyckte de var logiskt eftersom gurka är ganska energifattigt. Pappa sa även att de var lugnt men personalen var hård. Jag fortsatte strida emot tills hen tog min tallrik och gick iväg. Kvällen samma dag fick jag sond för första gånger på grund av några gurkskivor. Jag är 17 & får panikångest så fort nån lägger upp gurka på min tallrik, min familj som annars älskar gurka har slutat att köpa det för min skull.