Jag var inlagd under flera månader i somras. Gång på gång blev jag bältad då jag kom till akutpsyk med polis. Påväg dit gör jag motstånd och väl inne i akutrummet fortsätter de hålla fast mig. Jag skriker att jag har PTSD och får panik av att de håller fast mig. det är också därför jag gör motstånd. Men istället för att ge mig andrum tar de i hårdare och läkaren ordinerar tvångsinjektion och bältning. Andra gånger fick jag vara fri i rummet och går då runt ångestfyllt och går fram till ordningsvakten som står vid den låsta dörren. Läkaren bedömer detta som att jag är aggressiv mot personal och det blir åter bälte.

En gång lyckades jag lugna ned mig och satt på britsen och pratade med läkaren. Denne förklarade att det blir tvångsinjektion och bältning trots att jag är helt lugn och håller en vanlig konversation med läkaren. jag ifrågasätter detta och förklarar att jag är lugn och inte kommer göra något destruktivt men läkaren säger bara att beslutet är fattat.

Jag bältades och de hade spänt ena benet för hårt. Blodflödet hämmades och jag tappade känseln i foten. Jag påtalade detta flera gånger till vaket som tillslut kom in och petade på min fot. Sedan säger han att ”Det kan vara 40 minuter till utan att vara farligt”. När personal byter av honom efter 40 minuter hör jag honom säga ”Äntligen, hon är så jävla jobbig”.

Jag låg bältad. När jag låg och väntade på bedömning av läkare, så tog det otroligt lång tid. Personalen som satt vak på mig började också att undra. Jag hade då blivit lugn och ville bara släppas upp. Ju längre jag låg där utan att läkaren kom gjorde att jag kände att jag på insidan hade fullständig panik, men att jag var tvungen att trycka undan den från min kropp, för om jag hade låtit den visa sig utåt så skulle jag behöva ligga bältad ännu längre. 

Efter en tid så kom läkaren som skulle bedöma. Jag minns att jag sa att jag ville släppas upp, varpå han sa att jag skulle ligga där ”lite till”. Sedan tog det lång tid igen, och igen… Minns inte hur många gånger han (läkaren) kom in, men en av gångerna då jag kände ”åh nu kanske jag äntligen kan bli uppsläppt”, så sa jag igen att jag var lugn, var på han, utan att knappt titta på mig, bara tvärt sa ”du får ligga 20 minuter till” och gick ut. Varje minut kändes som tortyr och ovissheten om hur länge jag skulle ligga där innan läkaren skulle behaga att släppa upp mig var fruktansvärd. 

Jag kollade i min journal efter händelsen och bältningen hade pågått i drygt 3 timmar innan jag blev uppsläppt. 

Det var en av de mest traumatiska sakerna jag varit med om inom slutenvården. Händelsen hemsöker mig fortfarande, flera år senare.

Jag har tyvärr mycket erfarenhet av tvångsvård, vissa inläggningar värre än andra. Man känner sig så maktlös när man blir bältat och får injektioner på tvång, och blottad när dem drar ner byxorna på en medans man ligger och gråter i panik. Många av dem gånger jag blivit bältad hade kunnat undvikas om personalen på avdelningen förstått mer om samsjuklighet med autism, EIPS och självskadebeteende och därmed kunnat kommunicera med mig utan att skuldbelägga mig eller rent utav skrika på mig när jag har sån kraftig ångest att jag knappt kan prata och kan bli utåtagerande om jag känner mig inträngd, som när dem kommer för nära och jag har en vägg bakom mig.

När jag som 17-åring fick återfall i min anorexi var jag livrädd för att skickas tillbaka till BUPs slutenvårdsavdelning, där jag tre år tidigare blivit utsatt för otaliga övergrepp, bältningar och felmedicineringar. Jag mindes avdelningen som ett mörkt skräckhus fullt av skrik, våld och blod, som taget ur en mardröm.

Under mitt återfall som 17-åring lades jag in för dropp på barnsjukhuset som ligger i anslutning till BUP, i väntan på att få en plats på en ätstörningsklinik. En kurator kom till mitt rum flera dagar i rad och pratade med mig om min framtid. Hon sa att det fanns en plats för mig och min familj på en annan av sjukhusets avdelningar och att den somatiska vården skulle fortsätta där. Hon övertygade mig om att alla var väldigt snälla där, att jag skulle få vara delaktig i alla beslut som togs och att mina föräldrar skulle vara vid min sida hela tiden. Till slut gick jag med att flytta dit. Jag följde med henne ner i sjukhusets kulvert och gick en lång och slingrig väg fram till en stor järndörr. När hon låste upp den kom vi rakt in i en liten lägenhet. När dörren smällde igen bakom oss såg jag att ett av rummen endast bestod av en bältessäng. I rummet stod även några behandlare och deras vita kläder hade den omisskännliga märkningen: BUP. Jag förstod plötsligt att jag hade blivit lurad. Paniken växte i mig och jag försökte ta mig ut genom dörren igen. Men de var beredda på det. Bältessängen stod redo och tillsammans med kuratorn, som i själva verket var en samordnare från BUP, lyfte de upp mig och bar mig in i rummet.

Jag hade kommit till BUPs intensivvårdsavdelning, i källaren under slutenvårdssavdelningen. Där fanns inga fönster och det var spår av blod på ena väggen i bältesrummet. Jag var där i över två månader utan att få gå ut och jag bältades nästan dagligen. Denna upplevelse skadade min tillit till vården rejält och jag jobbar fortfarande på att bygga upp den.

Jag var inlagd på bup under 2016 under tvångsvård för anorexi. Tvångsåtgärder så som sondning och bältning användes flitigt. Men ett särskilt tillfälle var under ett måltidsstöd då jag ätit upp all mat men sedan vägrat skrapa ihop de få riskorn som fanns kvar, det slutade med att jag bältades och tvångssondades för de ”missade” riskornen.

Efter ett möte med läkaren var jag upprörd och ledsen, kände mig missförstådd. Läkaren kommer in i mitt rum och säger i hög ton följande till mig: Om du gör något nu kommer vi bälta dig. Och ge dig sprutor. MEN FRAMFÖR ALLT BÄLTA DIG. ST-läkaren som stod bredvid sa ingenting.

Under en fasthållning ljög en skötare rakt upp och ner om att jag bet denne. Detta resulterade i mycket hårda tag från resten av personalstyrkan (vilket jag delvis kan förstå eftersom att det självklart inte är ok att bita någon, men nu hade jag inte gjort det) och att bältessängen drogs in. Ingen trodde på mig, patienten, utan trodde på skötaren. Totalt maktlöst.

Jag har bältats några gånger och det är alltid en obehaglig tvångsåtgärd. De flesta gångerna har varit tortyr, men jag vill dela ett tillfälle då jag i efterhand kan se att det faktiskt var en okej upplevelse och att det var nödvändigt. En sen kväll hade jag tagit en intox med syftet att avsluta mitt liv. Jag vaknade upp på IVA med motgift i droppform som behövde ges under hela natten. När jag förstod att jag hade misslyckats med suicidförsöket och att de höll på att rädda mitt liv steg paniken i mig och jag gjorde allt för att försöka slita loss infarterna och ta mig därifrån. Personal från psykiatrin tillkallades och de höll fast mig och försökte lugna mig i väntan på att jourhavande överläkare i psykiatri skulle anlända för att kunna besluta om tvångsåtgärder. När hon kommer blir jag bältad i IVAs säng, inte på en hård brits. När jag sansat mig något inser jag att jag vet vem läkaren som kommit är, hon har varit min behandlande läkare för flera år sedan, en person som jag tyckte mycket om men som jag inte träffat på flera år. Hon står hos mig hela den natten, hon pratar lugnt och respektfullt med mig, vi pratar om vad som hänt under kvällen, vad som hänt den senaste tiden, vad jag jobbar med och massa annat. Hon får mig att stundtals glömma bort var jag befinner mig och varför och jag minns att jag vid några tillfällen försöker lyfta handen för att klia mig på näsan bara för att upptäcka att den ju sitter fast. Paniken sköljer över mig emellanåt och då försöker jag slita mig loss, men då finns hon där och hjälper mig tillbaka till lugnet. Vid ett tillfälle behövde hon lämna rummet för att göra något annat en stund och hon kollade med mig om det var okej och jag sade ja. Men strax efter fick jag panik igen och då skyndade hon sig tillbaka till mig.

Jag fick möjligheten att träffa henne ett år efter den natten, och jag tackade henne för det hon gjorde för mig. Hon fick mig att känna mig trygg och viktig mitt i kaoset och paniken. Droppet fick göra sitt och jag klarade mig tack vare det helt oskadd från den allvarliga händelsen.

Blev bältad. Låg och skrek och grät av smärta pga dom bältat mina armar för hårt och i ett konstigt läge uppåt och inte neråt. Jag bad gång på gång att dom skulle släppa att jag var lugn men jag hade så fruktansvärt ont, de tog säkert 1 timme innan läkaren kom och pratade med mig och jag grät och sa hur ont jag hade, hon sa till dom att ändra läge efter det avtog smärtan. Men att inte bli lyssnad på och ligga och ha så ont i över 2 timmar. Aldrig haft så ont i hela mitt liv. Och att inte bli lyssnad på.