Det är inget ”ovanligt” eller nytt att jag inte längre får hjälp ifrån vården, psyk eller Öppenvården. sen runt 2019 har det gått upp och ner med maten. under detta år har det verkligen gått upp och mer än innan och blivit mycket värre. det påverkar min vardag varje dag nu. får att binga till att äta lite eller svälta sig. tänkte, en gång till så ber jag Öppenvården om hjälp. vi har inte haft kontakt på, 3 år? inskriven där men ingen kontakt (samtal eller mediciner). ssk har varit med på 1-2 sip-möten men inget annat. skrev till dem via 1177 om matsituationen och försökte vara tydlig med hur det är och vad jag ville ha hjälp med. om de kunde remittera mig eller skicka remiss där man kan få hjälp med det någonstans. de svarade nästa dag det är ”troligtvis ingen ästörning utan en ny form av ett självskadebeteende.” (är inte äs ett slags ss-beteende?) skulle ta stöd av serviceboendet, men bostödet är inte till för det och arbetar inte med det. det är inte första gg Öppenvården inte förstår hur de jobbar. det som störde mig mest var att de knappt känner mig längre, om inte överhuvudtaget men ändå efter ett meddelande beter de sig som de vet allt om mig och vad som ”hjälper.” de säger ta till verktygen ifrån DBTN. som jag redan sagt flertal gg inte hjälpte. avslutade DBT för runt 3 år sen och sen dess har jag behövt upprepa mig om det. hade nästan gett upp om Öppenvården. var på en skör tråd angående detta men nu har jag gett upp på riktigt. de bryr sig inte eller orkar inte tag i det. jag mår redan dåligt och tänker på självmord varje dag. hur långt måste de gå tills de ser det allvarliga i det? om de nu någonsin kommer göra det, men ärligt talat tror jag inte det.

Jag var inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning för bipolär sjukdom, som visade sig vara ADHD (enbart). Jag kom in efter att ha fått en bensodiazepin som jag skulle sova på några dagar men som öppenvården fortsatte att ge ut i ökande dos, trots avtagande effekt.

Jag hade egentligen en stressreaktion efter ett trauma men det slutade med att jag blev inlagd på PIVA och jag tyckte att sömnbristen var otroligt obehaglig så jag fortsatte att ta läkemedlen för att lindra ångesten/suicidala tankar som bara blev värre med bensodiazepinernas avtagande. Motivationen från läkarna var att jag skulle få sova för att slippa bli manisk, vilket sömnbrist kan trigga. Ansvariga avdelningsläkare sa dock också att jag inte verkade vara i episod men min öppenvårdsläkare motiverade det oklara dåliga måendet som en blandepisod.

Stegringen av medicinerna fortsatte snabbt efter inläggning och under ett dygn fick jag 7 sederande läkemedel varav 3 var narkotikaklassade. Flera var i ordentlig överdos bara i sig (även bensodiazepinerna), men motiveringen var fortfarande att ”du måste få sova”. De märkte att jag mådde sämre och sämre vilket motiverade läkarna mer.

Jag minns att jag låg inne på rummet den natten och hade fruktansvärd hjärtklappning och det kändes nästan som om jag glömde andas om jag inte ansträngde mig. Jag kunde inte somna trots detta och förutom alla sederande stod jag även på 2 antipsykotika, 2 stämningsstabiliserande och en antidepressiv (antagligen mer jag inte minns). Jag kunde inte sova alls nu (det var ca 5 timmar per natt när jag kom in) så jag fick krypa och ta mig på väggarna när jag ”gick” till nattsjuksköterskan för att be om mer. Allt jag ville var att slippa vara vaken men trots oförmågan att somna kunde jag knappt öppna ögonen alls och allt snurrade. Till slut sa sköterskan irriterat, efter 6 ml Theralen totalt (på allt annat), att jag nu fick gå till mitt rum, stanna där, försöka sova och att allt var ångest.

Efter den natten började jag be om att slippa narkotikaklassade läkemedel men läkaren fortsatte be mig ta benzodiazepiner och att det inte var farligt en kort period. (Jag var rädd att bli tvångsmedicinerad också pga min (miss)diagnos.) Någon dag efter den värsta överdosen så var jag plötsligt omedelbart tvungen att sätta mig ner och kunde inte resa huvudet över frukostbordet i svaghet, illamående och svimningskänslor. De sa att jag var blek och sprang och hämtade vitala parametrar, som tur nog såg okej ut just då. Det kändes konstigt att de blev så oroliga, bara på sekunden.

Jag har missbruk i familjen och bad senare en läkare på avdelningen att inte be mig ta narkotikaklassade läkemedel då jag trodde att jag hade hög toleransutveckling. Hon sa att ingen faktisk evidens på att missbruk skulle vara påverkat av genetik finns, men erkände ändå att min bipolärdiagnos och min (då under utredning) ADHD kunde vara riskfaktorer när jag tydligt påpekade detta själv.

Hela året efter händelsen hade jag fruktansvärda återkommande kroppsliga flashbacks när jag låg hemma i sängen och läkarnas lösning på den svåra insomni jag efter denna inläggning utvecklade var åter försök till ökande doser sömnmediciner. Även efter bipolärdiagnosen kasserades. Sömnmedicinerna fick det att kännas som om jag var ”där” igen och ju mer medicin desto värre kroppsliga flashbacks blev det.

När jag försökte prata med min terapeut i öppenvården om att min särskilt svåra insomni uppkommit efter händelsen började han omedelbart prata om riskfaktorer i mitt mående just då (ex familjeproblem) samt andra ämnen och avbröt mig när han såg att jag försökte återvända till frågan.

Tanken med den intensiva medicineringen på PIVA var också oklar från första början. Det fanns ingen historia av våldsamt beteende mot andra någonsin i min historia och en eventuell påtaglig suicidalitet kunde alltid avledas om en personal frågade hur det var eller av att bara ha någon i rummet. Ex. att jag satt i allrummet bara. Det blev antagligen PIVA pga bipolär(miss)diagnosen.

”Vi gillar inte att skriva ut dem, men det är för ditt bästa”, sa min läkare 2 månader senare när jag sa att jag hade kraftigt nedsatt kognition av alla mediciner.

Jag var inlagd på slutenvården för snart två år sedan under 2 månader på grund av suicidrisk och självskadebeteenden. Min bemötandeplan skrevs av avdelningsläkaren utan min vetskap och tog enbart upp att man skulle ignorera mig för att jag ändå var ett ”förlorat fall”. Man använde dock läkemedel av alla dess slag och styrkor utan varken upptrappning eller nedtrappning och behandlingarna pågick enbart någon vecka per medicin så effekten hade inte märkts av… jag har sammanlagt haft 42 olika läkemedel. Det var inte värt att ödsla tid på att prata med mig eller visa medmänsklighet men det var tydligen helt normalt att sätta en 18åring på sammanlagt över 12 tabletter om dagen. Dessutom med vetskapen om tidigare intoxer… jag har numera stora svårigheter att svälja piller då det blivit ett sådant trauma kopplat till slutenvården och det som hände där. Men jag antar att det är lättare att skriva ut medicin än att ta sig tiden att lyssna.

Under kvällarna på avdelningen hade jag ofta väldigt hög ångest och jag dunkade ofta huvudet hårt i väggen för att försöka stilla den. Ibland gick det att med ett lågaffektivt bemötande och omtanke att avleda mig men den här kvällen verkade personalen inte ha tid eller ork att försöka med det.

Nattsjuksköterskan erbjöd mig ångestdämpande medicin men jag hade för mycket ångest för att vara mottaglig att ta emot den. Efter att ha försökt ett tag så stormade hon irriterat ut ur mitt rum och jag antog att det var för att ringa jourläkaren för att som så ofta be hen att komma och ordinera tvångsinjektion. Men istället kom hon efter några minuter in i rummet med tabletterna igen. Hon hade handskar på händerna och sa att ”nu får det bli såhär, du måste ta tabletterna”. Hon fick de två skötarna i rummet att hålla fast mig medan hon försökte trycka in tabletterna i min mun. Jag vek undan huvudet varpå hon fick skötarna att hålla fast mitt huvud från varsin sida så att jag inte kunde röra på det. Sjuksköterskan tryckte in tabletterna i min mun och hällde vatten i munnen på mig så jag tvingades svälja. Allt detta gjordes utan någon som helst kontakt med läkare.

När jag kvällen efter hade hög ångest och visste att samma sjuksköterska skulle jobba natt igen. Kvällspersonalen hade försökt ge mig tabletter och satt och försökte lugna ner mig. När jag såg att nattpersonalen snart skulle börja försökte jag desperat få kvällspersonalen att ta undan tabletterna. De frågade varför och jag svarade ”annars kommer x att tvinga i mig dem” (syftandes på sjuksköterskan). Några av de i kvällspersonalen som var på mitt rum då verkade ta mig på allvar men en en skötare som hade jobbat natten innan och varit en av dem som höll fast mitt huvud sa då att jag inte alls hade blivit tvingad att ta medicinerna utan att jag tog dem frivilligt. Då valde resten av personalen att tro på honom istället för mig. Jag vågade inte säga emot eftersom jag var rädd att de skulle göra något liknande.

Ingenstans i min journal nämns det att personalen tvingade i mig, istället lyder jounalanteckningen från den kvällen ungefär såhär: ”Patienten börjar dunka huvudet i väggen under kvällen. Sjuksköterska lyckas ge lugnande medicin, det var mycket spännande”.

Jag förstår fortfarande inte vad som var spännande med att tvinga i någon medicin utan en läkares ordination.

Det stod uttryckligen på flera ställen i min journal. Fråga ALLTID patienten om hon har med sig något vasst föremål eller några mediciner innan hon släpps in på avdelningen efter permission. Jag försökte ofta ta in saker på avdelningen för att skada mig med eller suicidera. Men då jag är otroligt dålig på att ljuga kunde personalen ofta hindra mig genom att fråga och på så sätt övertala mig att ge dem föremålen eller medicinerna.

Men så ofta glömde det bort att fråga, precis som saker glöms bort ibland. Kanske var det stökigt på avdelningen eller så var det en trött skötare som mötte mig i dörren. Iallafall var detta en sån dag. Jag hade fått med mig en massa läkemedel in på avdelningen som jag nu tagit i syfte att suicidera. När personalen hittade mig och förstod vad som hade hänt och försökte transportera mig till en medicinsk avdelning så kämpade jag emot med all kraft jag hade kvar. Därför blev jag nedtvingad i bältessängen och tagen till den medicinska avdelningen. När jag kom dit vågade man inte släppa upp mig och jag blev kvar i bältessängen i åtta timmar innan jag blev uppsläppt. Under dessa åtta timmar behövde jag en gång kissa och eftersom jag inte fick släppas upp så fick jag kissa på ett bäcken. Men bäckenet placerades fel och en hel del urin kom utanför och på mina kläder och sängen. Men eftersom jag inte fick bli uppsläppt låg jag i mitt eget urin i 30min innan man fick tillåtelse att byta mina byxor och lakanen genom att släppa först på benen och när man spänt fast dem släppa på armarna. Jag har nog aldrig känt mig så förödmjukad som att behöva ligga i mitt eget kiss i en halvtimme medan personalen obrytt tittade på mig.

När jag berättar för min läkare att jag känner mig drogad av en viss medicin säger han bara att det är fel; man känner inte alls så av denna medicin.

På psykiatriska mottagningen när jag är osäker på om jag vill börja med en viss medicin och vill diskutera fördelar och nackdelar säger läkaren:

”Det är ju du som ska äta medicinen”.

På psykiatriska mottagningen när jag har kritik mot hur jag har blivit behandlad och säger att jag kommer att byta mottagning:

”Det är ingen som tvingar dig att fortsätta gå här”.

Varför tar de inte min upplevelse och känslor på allvar istället och försöker lösa situationen?!

Jag har erfarit flera gånger att läkare utifrån fördomar diagnostiserat och bemött mig som ett ”typiskt EIPS-fall” trots att jag har gjort en utredning som visade att jag endast uppfyller ett av kriterierna för EIPS och att jag därmed inte har detta. Det står i min journal att jag har ”kroniskt förhöjd suicidrisk” och därför är i mitt ”habitualtillstånd” när jag gör suicidförsök eller självskadar.  Att det alltså är helt normalt för mig att jag gör detta så det finns ingen anledning att bry sig med det.

Efter många års psykisk ohälsa och olika behandlingar fick jag göra en utredning för att få svar på varför min depression var så svårbehandlad. En läkare på avdelningen hade skrivit ”frågetecken om det handlar om egentlig depression eller EIPS alternativt AST” och min öppenvårdsläkare lyfte, oberoende av slutenvårdens anteckning, fundering kring AST. Så utredning gjordes, stod inte i kö särskilt länge och jag började läsa på om autism. Jag fann många likheter och började bli rädd för att INTE få en autism-diagnos utan att istället få en ”personlighetsstörning” som det kallas av typ alla inom vården och som medför ett otroligt stigma. Mamma sa att hon var rädd för vad jag skulle göra om jag fick ”fel” diagnos, det var jag också. Det kändes som att det var antingen eller. Jag ville inte ha en personlighetsstörning.

Efter utredningen var klar fick jag veta att jag uppfyllde samtliga kriterier för AST men bland annat på grund av en genomgående självkritisk hållning var det oklart om kriterier uppfylldes på grund av autism eller en personlighetsdiagnos. Så jag fick en personlighetssyndromdiagnos som inte är särskilt känd av den vårdpersonal som jag av olika anledningar möter: anankastisk personlighetssyndrom med negativ affekt. På engelska förkortas den OCPD och det innebär bland annat en tvångsmässighet likt OCD. Jag avskydde den. Jag skämdes. Jag ville inte vara ”störd”. Det stod att det var högre dödlighet. Jag tänkte att jag måste ha den resten av livet tills jag av någon anledning dör. Jag hatade det, och ville hellre att mina svårigheter skulle förklaras av autism och vara något jag kunde lära mig leva med, något som inte var ”fel”.

Men efter ett tag in i den behandling som jag fick och efter att ha läst på om OCPD fann jag likheter även där, precis som med autism. Jag började sänka garden för diagnosen, även om den fortfarande skrämmer mig och stundtals stämplar mig som ”(för)störd”. På sätt och vis känns det skönt med en förklaring, något jag kan kategorisera mina tankar inom när ”depression” inte räcker till.

Jag skulle vara mer okej med diagnosen om det inte var så inpräntat i vårdpersonal att det kallas ”personlighetsstörning”. Om de visste att det finns olika sorter och vad de innebär. Om jag inte har koll på min journal under inläggningar riskerar jag att de skriver EIPS vilket är ännu mer stigmatiserat och i mitt fall felaktigt. Jag skulle vara mer okej med diagnosen om det inte var min personlighet som stämplas som fel. Det känns liksom lite hopplöst då, som att det verkligen är MIG det är fel på och inte en kemisk obalans som skapat depressioner. Men med tiden kanske jag blir sams med faktan och kan använda förståelsen för att ta hand om mig själv istället för att straffa mig för något som faktiskt inte ÄR mitt fel.