Efter ett läkarbesök såg jag i journalen att läkaren gjort en (usel) krisplan, utan min medverkan och utan att jag visste om det.
Krisplaner ska alltid utformas tillsammans med patienten.

Jag skrev ett meddelande om att jag inte fått veta om det eller vara delaktig och att jag ville ha kvar den förra krisplanen, som var en bra plan och som jag gjort själv, tillsammans med en kurator.
Någon svarade kort att jag hade en krisplan (den dåliga) gjord datumet x och att jag kunde läsa den i journalen. Punkt.

Ingen som helst förståelse för att jag inte vill ha en dålig krisplan som jag inte medverkat till.

Jag var inlagd på psyk med lpt i 15 månader. 9 av de månaderna levde jag på sondmat. Det var mina föräldrar som fick sonda mig då personalen hade ”för mycket att göra”. Personalen skyllde på mina föräldrar när jag inte tog emot sondmaten och behövde bli bältad.

När mitt barn blev inlagd för andra gången på en vecka för suicidrisk och självskador är jag desperat när vi ska bli hemskickade igen. Jag gråter och säger att vad är det som säger att hon inte ställer sig framför en bil när vi kommer ut. Vi får då svaret att vi föräldrar måste acceptera att den risken finns.
Jag kommer ALDRIG acceptera att den risken finns. Nu är vi vårdare och ska punktmarkera henne dygnet runt.

Samtal med läkare inom slutenvård: ”Du är inte deprimerad, du har bara lite lägre energi än de flesta andra men det är en del av din personlighet. Som Ior i Nalle Puh.”

Fördomarna inom psykiatrin är brutala. Det har vart bättre sista tiden på den slutenvårdsavdelningen jag tillhör men det finns fortfarande kvar.

Man har, utan utredning, antagit att jag har diagnosen Emotionellt instabilt personlighetasyndrom (EIPS). Detta har gjort att jag bemöts med fördomar och behandlats orättvist. Man har bemött mig med att påstå att jag hittar på, ljuger, överdriver och gör saker för att få uppmärksamhet.

För det första tycker jag aldrig att man ska bemöta en patient på detta sättet oavsett diagnos. För det andra så har en utredning på öppenvården gett mig en helt annan diagnos.

Det är kränkande att bli behandlad fördomsfullt.

Under mitt andra bedömningssamtal för traumabehandling pga komplex ptsd berättade jag först om min mamma som under min barndom krävde att jag alltid berättade allt för henne oavsett hur privat. Berättade sedan om sexuella övergrepp av manlig familjevän som började i lågstadiet och att han bland annat sa att om jag berättar för mamma kommer hon inte vilja ha mig mer, så svarade psykologen ”så hon tvingade dig att berätta allt, men ändå berättade du inte om övergreppen?”. Kände verkligen att skulden lades på mitt sjuåriga jag och en obefintlig förståelse för rädslan att bli övergiven av en redan frånvarande och villkorande förälder.

Jag var hos en läkare som läste i journalen att jag varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Hon frågade om det och när hon förstod att det inte hade varit någon penetration så skrattade hon högt och sa ”jaha, men då var det ju inga övergrepp, vad skönt!”

Jag var med om sexuellt utnyttjande, övergrepp och våldtäkt av ett ex. Konsekvenserna blev att jag hamnade i depression och olika ångesttillstånd. När jag sökte hjälp för händelserna och äntligen orkade öppna upp mig blev min behandlares första reaktion: ”du vet att man ibland behöver säga nej va?”, varpå jag kände mig övergiven och skuldbelagd. När jag sedan berättade för en annan vårdgivare om andra olämpliga beteenden från mitt ex sade denne: ”du har redan berättat om honom”. Jag kände mig då invaliderad på nytt och har efter detta svårt att öppna upp mig. Det är många gånger som jag bara har gråtit och inte velat prata om mina trauman.

Jag var inlagd för depression. Fick vittna hur en patient på rutin blev bältad för att tas till ECT. Några skötare var gulliga och bad oss gå undan när de skulle rulla hen dit… men senare rullade de ändå omkring patienten, bältad, framför patienterna. Det som är så sjukt är att de verkligen verkade göra det på rutin. Jag hoppas att hen vet att hen är värd allt i världen trots det hen fått utstå. Och att ingen behandlar hen som att hen är ”jobbig” för att hen är sjuk. Och att personalen lär sig hur man bemöter svårt sjuka människor med respekt, emotionell intelligens och som om de har ett mänskligt värde

På sociala medier och på tv. När man hör om psykisk ohälsa så säger man alltid: ”Sök hjälp, det finns hjälp att få”. Jag har alltid tänkt, att de snackar så mycket skit. Har ropat på hjälp så länge. Vart är hjälpen? ”Vad är det för hjälp du vill ha?” Är svaret. Som om man är en börda och inte kan ta emot hjälp. Jag har ju inte ens fått det jag eftersökt. Fått mediciner och diagnoser. Man känner sig så förvriden och maktlös. Precis som i en dysfunktionell relation där man är i underläge och i detta fall har psykiatrin har det narcissistiska övertaget. Man har inte mycket att säga till om, allt bara snurrar runt i ens eget huvud. Ingen att bolla med på evigheter så det blir bara ett större och komplexare nystan för var dag. Man  hinner ruttna bort snart. Så hemska känslor kopplat till ett fördärvat liv. Och så förväntas man ta tag i sitt eget liv, för det är det enda som finns kvar. Men man är oförmögen att göra det… och fortsatt ingen som bryr sig. Men ja, det finns ju hjälp att få. Antar jag…