Tänk om psykiatrin kunde lära sig av tandvården när det gäller bemötande. Jag har en svår ptsd, troligtvis cptsd, efter ett år av nästan dagliga sexuella övergrepp och en traumatisk uppväxt. Jag har varit livrädd för tandläkaren, att ligga ner i en stol på rygg och dessutom ha saker i munnen har känts övermäktigt. I våras var jag dock tvungen att gå till tandläkaren och de var helt fantastiskt respektfulla. Ett gratisbesök med samtal och information och sen en undersökning på mina villkor. De gjorde allt för att underlätta och var hela tiden lugna, trygga och stöttande. Aldrig frustration över att jag bröt ihop eller kröp ihop och vi fick pausa.

Planen var att åtgärda alla problem med mina tänder under kraftigt lugnande, men förra vecka fick jag akuta problem och min tandläkare är på semester. Eftersom jag redan ätit lite den dagen kunde jag inte få det lugnandet, men fick annat lättare lugnande. Jag var rädd för att träffa ny personal eftersom efter alla år med kontakt med psykiatrin så vet jag att har man träffat en bra så lär det dröja igen. Men alla jag träffade var underbara. Medan det lugnande verkade kollades jag till av jättegulliga tandsköterskor och tandläkaren och tandsköterskan som gjorde behandlingen var helt fantastiska. När jag fick panik över röntgensaken i munnen så fick jag en spegel så jag kunde se vad jag hade i munnen och tandsköterskan valde i sista stund att inte springa ut när röntgen togs för att stötta mig. De var mjuka, stöttande, peppade, inkännande och lyssnade på allt jag sa. När jag blev rädd för att någon skulle komma in utan att jag hörde det stängde de dörren. När jag fick panik och fick för mig att de var män så pratade de resten av behandlingen för att jag skulle hålla mig kvar i verkligheten. Jag grät av glädje, lättnad och tacksamhet när jag gick. Från psyk brukar jag gå gråtande efter kränkningar och dåligt bemötande.

Om all vårdpersonal, speciellt i psykiatrin, var sådär så skulle förtroendet för vården öka och sannolikt skulle patienterna må lite, lite bättre när det inte behöver slåss för vård, utsättas för kränkningar av personal och bli misstrodda.

Kom in till psykakuten ( polishandräckning)  polisen lämnade psykakuten efter att ha pratat med personalen. Fick gå in i ett triage rum. De tog kontroller och ställde lite frågor som jag fick svara på som dom sedan skulle lämna över till Läkaren. Fick sedan gå ut och sätta mig i väntrummet, det var väldigt mycket folk samtidigt som mig. Sitter i lugn och ro på en stol i väntrummet så kommer det en äldre herre och frågar om jag har partner varpå jag svarar att ” jag har flickvän ” och fick till svar av honom att ” det gör ingenting jag är singel så du vet”

Sedan gick jag från själva väntrummet där han var och övriga personer för jag fick en obehagskänsla.
Jag gick i korridoren och ställde mig i ett hörn så han inte kan se mig. Tänkte att han bara var nyfiken, tiden gick och efter ca 20minuter så ser jag att han kommer gåendes mot mig men jag stod kvar i hörnet. Då går han fram mot mig och viskar ” jag är kåt, vi kan gå in på toaletten om du vill. Jag sa såklart ” nej det vill jag absolut inte. Lämna mig ifred” då gick han och ställde sig bredvid mig och säger ” säg till om du ändrar dig jag vill gärna slicka dig om jag får” Fick panik så puttade på honom lite lätt sedan knackade jag på triage rummet och då öppnar en skötare och jag berättar vad som hänt. Fick till svar ” ta det inte personligt, lyssna inte på honom ”

Så återigen var jag i väntrummet på psykakuten. Och hade en sådan obehaglig känsla i kroppen vart ju så himla rädd. Och jag som redan mådde psykiskt dåligt och planer på att lämna allt dom tankarna och planerna jag hade blev ju inte svagare så att säga.

Efter en stund så ringer det på utifrån på psykakuten och in kommer en människa samt taxichaufför och då tänkte jag direkt ” jag drar härifrån” sagt och gjort så han jag springa ut genom första dörren och sedan den dörren som går ut till parkeringen. Efter mig så springer en skötare samt den gubben jag råkade utför inne i väntrummet. Jag fortsätter springa en bit sedan hinner skötaren ikapp mig.

För att tillägga jag hade inte hunnit prata med den läkare som gör bedömning och hade inte heller blivit tillsagd att jag måste stanna kvar enligt LPT ( Lagen om psykiatrisk tvångsvård ) Försökte slita mig loss och föll ner på gräset då la dom sig på mig och skötaren tryckte på överfallslarmet men det gick inte och då ropade hon på taxichauffören och skrek åt honom ” mitt överfallslarm räcker inte ut hit. Kan du skynda dig och larma så det kommer hit mer personal. Sedan ser jag bara i ögonvrån hur det kommer utspringandes 5-6 skötare samt 2securitas vakter samt ordningsvakt. Jag försökte slita mig loss i ren panik men lyckades inte. Sedan så delade dom upp sig och och tog tag i båda armar och båda benen och jag bara skrek ” släpp mig ni kan inte göra såhär ” Dom lyckades efter många om och men få in mig i väntrummet men höll fortfarande fast i mig. Tänkte då att ” jag gör ett till försök” sa till dom snälla släpp mig jag får jätteont” då hörde jag någon skötare på Psyk säga till ordningsvakterna ” följ med vi tar henne direkt till bältesrummet.

Sagt och gjort och jag släpades till bältesrummet och blev fastspänd i den vidriga sängen. Tiden gick och efter ca 2timmar kommer dom in och ger mig sammanlagt 5tvångsinjektioner och enligt läkaren som tillslut kom efter 7-8 timmar och sa att jag kunde släppas upp. Sedan fick jag ligga på piva och hade tydligen fått vårdintyg ( LPT ). Jag har ingen koll men kändes inte som att dom agerade rätt. Att bälta mig och låta mig ligga fastspänd i nästan 10timmar och 5tvångsinjektioner utan läkarens tillåtelse.

Jag är fortfarande rädd och får panik, detta hände under början av 2022 februari / mars. Vill aldrig sätta min fot där igen.

Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.

BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.

Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.

Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.

Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”

Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”

17 år och inlagd hos BUP med LPT. Jag försökte ta mig in på expen för o hoppa ut genom fönstret. Då tar en manlig personal tag i mig och drar bort mig flera meter för att sedan kasta ner mig i marken. Jag går vidare mot mitt rum och slänger en kopp kaffe på en personal i ren ilska. Han skriker ”är du helt dum i huvudet eller?!”. Dagen efter pratar jag med enhetschefen som säger att den manliga personalen inte gjort något fel.

Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Skrev med en stödchatt som larmade och polisen kom hit och tog mig till psykakuten. de verkade frustrerad över att de inte kunde göra nåt förutom att skjutsa dit mig. sa om tankarna/planerna till läkaren och han sa det fanns plats på en avdelning, men jag visste inte vad jag skulle prata ens med läkaren om nästa dag och sen ville jag fortfarande hem pga planerna. han tvingade mig inte så fick åka hem. nån natt senare följde jag impulser vilket inte gick bra och ambulansen fick komma. vi åkte till akuten där läkaren fixade mig och frågade rutinfrågor, men tvingade mig inte heller till nåt. sa ja att gå till psykakuten och gick dit själv. en annan läkare denna gg och fick ingen hjälp alls. träffat hen förut och det är snabba och korta samtal med hen. hen frågade inte om mina tankar, planer eller något annat. i slutet av samtalet frågade hen hur jag brukade ta mig hem och sa med sjuktransport och hen sa ”så det är de det blir” frågade vad hen menade och hen sa hemgång och jag sa bara ”okej..” inatt mådde jag så dåligt att jag gick ut och satt innanför ett stängsel vid ett spår. jag gick hem efter lång tid men mitt mående är fortfarande väldigt dåligt och min livslust är helt borta.

Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.

Låg inne på psyk. Hade kraftiga skälvmordstankar.   Men läkaren skrev ut mig mot min vilja
Jag insåg att det var en stor risk att tag skulle dö när jag kom hem.  Den lilla delen av mig som vill leva var rädd och jag bad om hjälp
Sen när jag blev utskriven skrev läkaren i min tjornal att jag hotat med att ta livet av mig för att få vara kvar på avdelningen (vilket inte var sant. Jag bad om hjälp)