Jag lyfte för min sköterska på psykiatrin att jag misstänkte att jag har PTSD efter att vi gått igenom diverse svåra trauman och efter att jag läst lite om diagnosen. Sköterskan viftade bort mina tankar och sa att jag mådde dåligt för att jag ville det, att mina Flashbacks va påhitt och att det va bara att ta en promenad. Ingen lyssnade och efter en total kollaps 10 år senare och efter att ha lyft diagnosen flertalet gånger så valde man att ”vara mig till lags” för att få mig att ”sluta tjata”.
Fick diagnosen Complex PTSD och går nu på specialinriktat traumateam.
Psykiatrin nekar förfarande min diagnos och menar fortfarande att jag överdriver om mina problem även om specialister nu ifrågasätter varför de inte fått komma in för behandling i tidigare skede. Det hade hjälp mig att kunna leva ett bättre och fungerande liv.
Läkaren blev arg när jag avböjde ECT
Jag var inlagd för första gången för förlossningsdepression och hade en läkare som direkt ville sätta in ECT. Jag visste inte va det var (och läkaren förklarade ej utan sa ”så här gör vi nu.”) Läkaren bokade in mig för första behandling dagen efter. Jag gick och läste på och bestämde att jag inte ville genomgå behandlingen utan att prova andra saker först.
När jag berättade för min läkare att jag inte ville utan prova andra behandlingsformer först blev hon arg. Hon kränkte mig, skrek i princip, berättade sekretess belagda saker för den personen som va i rummet med mig, och hotade att ringa soc om jag inte genomgick behandlingen (hon visste att jag inte visste att det görs ändå).
Kände mig så dåligt behandlad att jag krävde en ny läkare pch skrev ut mig själv samma dag.
Pyjamas i nattkylan
Jag är en av de mammor som gick ifrån våldet. Men insåg att eftervåldet inte gick att komma ifrån med nuvarande bristfälliga förståelse i rättssalarna. Barnen tvingades att umgås med sin våldsamma pappa trots en tingsrättsförhandling – för han var ju snäll under rättegången och så har vi praxis. Detta innebar att båda ungarna hamnade i ångest, självhat, social isolering och självskadebeteende samtidigt som jag själv kraschade av utmattning, många år efteråt. Då när jag trodde att vi borde varit ute på andra sidan.
En dag rasar ena dottern, en vanlig vardagshändelse utlöser ångest. Ångesten blir dödsångest. Allt blir svart. Vi omkring vet inte vad vi ska göra. Vi ringer 1177 och de kopplar till ambulans. Ambulanspersonalen säger att de plockar med henne. Men eftersom det är covid får vi inte följa med. Och jag kan inte lämna det andra barnet som är i kris efter ett självmordsförsök…
Jag tröstar, hemmavarande barnet somnar, jag dricker kaffe och hör hur det är på psykakuten på det stora sjukhuset. Hon sitter själv i ett väntrum, en annan patient befinner sig i en container utanför (covid) och någon i ett annat rum, Inget händer. Telefonen håller på att ladda ur, hon är knappt klädd, inga pengar. Hon tittas till med jämna mellanrum men ingen vet något. Jag halvsover av utmattning när hon ringer halv fyra på natten. Då har hon fått ett samtal med en psykolog med lösnaglar, lösögonfransar, och uttalat ointresse diskvalificerats från att få hjälp. Så hon körs bokstavligen på porten mitt i natten utan kläder, pengar och en telefon som håller på att dö. Bussen går inte på flera timmar. Hon vet inte var hon är rent orienteringsmässigt. Hon har inga pengar. Hon har nyss försökt att ta sitt liv.
Hon är en 19 år gammal ung kvinna som är utkastad i natten av psykiatrin som skiter i henne och i oss.
Det är bara ren tur att hennes mobil har några procent kvar så jag kan kasta mig i bilen och köra flera mil för att hämta henne. Vi talar tills batteriet tar slut. Sedan har jag sådan ångest innan jag ser henne i pyjamasen i nattkylan utanför det stora ”fina” sjukhuset.
Några veckor senare kommer räkningen. Fy fan.
”Sluta ställa frågor”
Jag hade varit inskriven i dagvård hos en ätstörningsenhet en månad då jag ombads att sluta ställa frågor för att några patienter fick ångest av dem – trots att vi patienter uppmuntrades till att ställa frågor så när min åsiktsfrihet inskränktes slutade jag samma dag. Jag har aldrig blivit emottagen sedan dess trots flera försök.
Tvångsmedicinerad utan läkarbeslut
Under en av mina inläggningar hade jag en kväll fått ett kraftigt ångestpåslag som så många gånger innan. Och ju mer ångest jag får ju starkare blir mitt motstånd mot att ta mediciner. Jag har ett starkt kontrollbehov och när ångesten stiger blir jag övertygad om att medicinen ska ta över mig och att jag ska förlora kontrollen. Därför vägrade jag att ta emot den medicin som sjuksköterskan erbjöd. Hon insisterade och fortsatte gå fram mot mig och jag backade tills jag slog emot väggen och sjönk då ner på golvet. Ihopkurad satt jag mot väggen då sjuksköterskan suckade och sa ”då får det bli med tvång”. Sen utan att kontakta en läkare satte hon på sig handskar, fick två skötare att hålla i mitt huvud och tryckte in tabletten i min mun och när jag lyckades spotta ut den gjorde hon samma sak igen och hällde vatten i min mun för att tvinga mig svälja den. Sjuksköterskan i fråga verkade inte medveten om att det hon gjorde var fel utan sa när vi pratade nästa dag att ”ja ibland när du mår sådär så måste man tvinga dig”. För att förtydliga genomförs tvångsmedicinering efter läkarordination och då genom tvångsinjektioner och inte som ovan beskrivit.
Psykolog trodde att jag ljög om grooming
När jag var 11 år utsattes jag för grooming på nätet och barnpornografibrott. Det inleddes med att jag fick en random vänförfrågan på MSN (detta var 2007), med en person som sades vara lika gammal som jag var. Jag blev under denna period också mobbad av en person som sade sig vara min bästa vän, samt att en klasskamrat tafsade på mig regelbundet. Jag mådde oerhört dåligt, hade ständigt huvudvärk och magknip. Jag trodde att denna person som hade addat mig på MSN var min vän. Ganska snart började konversationen glida in på sex. Mitt libido hade vaknat till liv och jag var oerhört nyfiken på sex. Så personen gjorde en deal med mig – jag skulle visa upp mig naken i webbkameran i utbyte mot porrfilmer. I början var detta oerhört spännande. Men efter ett tag började personen skicka barnpornografiska videos till mig, vilket absolut inte var något jag ville ha. Något började skava i mig. Jag hade inte fått någon sexualkunskap, men detta kändes ändå oerhört fel.
En dag skickar personen en länk till mig som leder till en annan hemsida. När jag klickar på länken möts jag av nakenbilder på mig själv. Personen hade alltså screenshotat mig när jag visade upp mig. Vidare sa personen att bilderna redan fått hundratals nedladdningar. Jag trodde inte på det först, men sedermera började vänförfrågningar på MSN hagla in.
Jag bestämde mig för att inte berätta för någon. Jag skämdes och tyckte att det var mitt fel.
Som nämnts innan utsattes jag vid denna period för mobbning av min såkallade bästa vän. Relationen var oerhört komplex. Cirka en månad efter jag hade utsatts för brottet så umgicks vi hemma hos mig. Vi satt vid min dator och helt plötsligt får hon upp ett bildspel där alla pornografiska bilder och filmer dyker upp. Jag hade lovat mig själv att inte berätta för någon om vad jag utsatts för, men kände mig nödgad att berätta för henne. Hon sa att jag måste berätta för någon, något jag inte ville inledningsvis men vi kom överens om att hon kunde vara med när jag berättade för min mamma.
Så, sagt och gjort; jag berättade om vad som hade hänt. Naturligtvis upprättades det här en polisanmälan och datorn lämnades in till polisen.
I samband med detta etablerades min första kontakt med psykiatrin. Jag skulle träffa två psykologer och ha samtal med dessa om vad jag utsatts för. Mina föräldrar och min lillasyster var ständigt närvarande under dessa samtal. För dessa psykologer skulle jag redogöra för olika detaljer och vilka kroppsdelar jag hade visat upp. Men jag vågade inte vara ärlig. Hela min familj var ju med och jag skämdes fortfarande oerhört. Min mamma hade sett bilderna som hade lagts upp och frågade mig varför jag ljög för psykologerna; på bilderna framkom det att jag visat upp mer delar av min kropp än vad jag sa till psykologerna. Jag minns att psykologerna verkade oerhört tveksamma till vad jag berättade. Ganska snart fick jag veta att denna farhåga också stämde: psykologerna trodde att jag ljög och hade hittat på vad jag utsatts för. Hela mitt kroppsspråk borde ha avslöjat varför jag inte vågade berätta allt; min röst var liten och gäll, jag satt ihopkrupen med ögonen fästa i golvet. För att inte tala om faktumet att hela min familj skulle sitta där och lyssna på de mest intrikata detaljerna.
Polisutredningen lades ner. Samtalen med psykologerna avslutades eftersom de trodde att jag hade hittat på allt. Jag vet att jag inte borde känna såhär, men än idag skäms jag över detta och önskar att jag aldrig hade suttit vid datorn med min ”bästa” vän.
Och denna händelse kom att bli brytpunkten för ett liv kantat av psykisk ohälsa. Kanske borde jag känna att det var psykologerna som gravt felade i denna situation (vilken unge skulle ljuga om att ha varit utsatt för ett så integritetskränkande brott? Och hur kan en förvänta sig att ett barn ska dela med sig av sådant framför sin familj?), men jag känner än idag att skulden ligger på mig. Och det känns som att jag aldrig kommer kunna sluta skuldbelägga mig själv.
Förminskad i min diagnos
Jag fick min autismdiagnos för två år sedan, när jag var 23, och sedan dess har många reagerat förvånat kring det. Bl.a. en skötare inom slutenvården som sa ”du är jättelite autistisk” som om det vore en komplimang. Jag som då nyss hade fått diagnosen tolkade det mer som något förminskande och osynliggörande.
”Är du säker att du har autism”
Jag har autism, och jag märker när en person i vården har läst diagnosen innan vi ses. Jag blir bemött med bebisspråk och som att jag inte förstår. Eller så får jag frågan ”är du säker att du har autism”.
Min berättelse
Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.
Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?
På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.
Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…
Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.
”Du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig”
Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
