Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.

I flera år skickades jag fram och tillbaka i öppen psykiatrin utan att få hjälp. Flera utredningar påbörjades men ingen avslutades, läkare läste aldrig på innan möten och samtalskontakt kunde bytas utan att meddela mig som patient. En sköterska talade om för mig att jag mådde dåligt för att jag ville det och sökte uppmärksamhet- och det var bara att lägga av med det och sluta slösa på hennes tid. Gång på gång ville psykiatrin flytta mig till andra vårdgivare och uttryckte tydligt att jag var ett problem för dem med hur jag mådde och att jag ställde för hårda krav på att kommunikationen behövde förbättras. Efter närmare 15år av slussande, osamarbetsvilliga psykiatrikontakter, kränkningar, medicinering under hot och perioder psykiatrin ”glömt av” mig, så tvingades utomstående myndigheter agera.

Psykiatrin gick med på att ”ta över vårdansvaret” för mig – men hur kan man ta över ansvar för en patient man redan haft i över 15år?
Mediciner drogs in och man avslutade en av tiotalet utredningar. Man beslöt att ADHD utredningen var svaret på allt och man rekommenderar mig att ta promenader för att må bättre. Alla utredningar rörande PTSD problematik ses nu som överflödigt och psykiatrin ger numera svaret ”passar det inte, gå någon annanstans”. Jag har aldrig varit så sjuk som när jag hamnade hos öppenpsykiatrin, men har inget val att gå någon annanstans heller då ingen anser sig vara ansvariga för att hjälpa mig. De vill att jag slutar störa och skärper mig.

Min historia börjar med skolkurator, gick vidare till psykologen och psykiatrin.. Jag har talat med psykologer som trodde att jag hade problem med att jag är adopterad – jag har pratat med läkare som trodde att jag hade en ospecificerad ätstörning – sedan nämndes en depression och blandad ångest – jag har fått olika läkemedel och motion på recept – jag hade knappt hunnit öppna munnen innan dessa läkare hade kommit med en ny diagnos som skulle förklara varför jag mådde dåligt…

Jag tycker det är så tråkigt att dem flesta jag mött inom vården tror att dem kan kasta mig fram och tillbaka inom öppenvården – olika läkare vid varje möte, aldrig någon ordentlig uppföljning och vissa gånger så sa dem att det är så tråkigt ”att man hamnat mellan stolarna, så många gånger”  och sen ändå köra på med sin idé och helt utan uppföljning, även då jag ber om att få någon fast kontakt så finns inte den möjligheten.

När jag var som sjukast i min ätstörning  så lades jag in på sjukhuset. Vilket hjälpte mig att bli friskare och ja viktåterhämta. När jag då väl skrevs ut så träffade jag min läkare på öppenvården. Han sa massa klumpiga saker som: ”vad frisk du ser ut” ”du har gått upp i vikt va?” ”Du kanske är frisk eller?”
Han gissade även min vikt framför alla i rummet, det var så fruktansvärt förnedrande så att jag bara ville sjunka genom jorden. Han gissade även mycket mer än vad jag faktiskt vägde vilket inte gjorde det bättre direkt. Hans kommentarer etsade fast sig i min hjärna vilket ledde till flera återfall.

Jag har vad som brukar kallas en komplex problematik där alla egentligen vet att (komplex) ptsd troligen är grundproblemet men eftersom vår traumaenhet inte kunde ta emot mig av flera olika anledningar, bl.a. ätstörningen försöker folk hitta på andra diagnoser som kan ge mig annan hjälp som kanske eventuellt skulle kunna hjälpa, litegrann ändå… Det är så slitsamt att bli runtkastad till olika personer som inte kan hjälpa fast de vill.
Så när jag inte blir frisk från ätstörningen, inte är nog stabil för deras variant av traumabearbetning så får läkaren plötsligt för sig att det måste vara DBT som är det bästa nästa försöket. Så hon börjar lägga allt fokus på min emotionella instabilitet och drar igång eips-utredning efter som vår dbt-enhet kräver den diagnosen.

”-Nästa gång är vi klara och då ska vi fördjupa oss i om det här du svarat ja på verkligen är ett problem och om diagnoskriterierna stämmer på dig.

-Men vi är inte ute efter en diagnos egentligen?

-Nej, vi är ute efter en behandling som kräver en diagnos.”

(ur en Eips-utredning av psykolog på ätstörningsenheten.)

Jag får diagnosen och blir emottagen på dbt-enheten. Går där ett år och kämpar med en individualterapeut som inte förstår strukturell dissociation men eftersom jag inte har någon diagnos på den tycker hon att det är okej att inte prata om den fast jag ber henne om det. Jag ber också om att få testa att byta behandlare men det går inte. Tillslut känner jag mig så osynliggjord att jag säger att det känns som psykisk misshandel att bli bemött som om jag inte finns. Då bestämmer de att jag inte kan gå kvar och ska remitteras till allmänpsykiatrin.

Gjorde en basutredning där autismscreening kom på tal.

”Det kan du omöjligt ha, isåfall hade jag sett det redan sekunden du klev in”

När jag var inlagd på sjukhus senast så hade jag fått en panikattack och låst in mig på toaletten men vågade tillslut ringa på larmet för att få hjälp att lugna ner mig,
Larmet ringde i 15 minuter och jag kunde höra personal prata om hur det inte vara någon fara då det ändå va jag och klaga på hur irriterande larmet var tills dem tillslut låste upp dörren.
Jag skämdes så mycket och är livrädd nu för att be om hjälp, tror alltid att personal kommer prata illa om mig eller tycka att jag stör.

När jag blev inlagd på vuxenpsykiatrin för första gången bara nån vecka efter att jag fyllt 18 år berättade jag för läkaren om hur jag blivit utsatt för sexuella övergrepp ett flertal gånger av samma person på min skola.
Läkaren tittade bara på mig när jag satt där i soffan och grät och svara ”men du är fin du får sluta vara så känslig, ni unga är så känsliga nu, du får skaffa hårdare hud på näsan”.

Ätstörningskliniken säger att jag inte har någon diagnos alls, för att få bättre statistik. Övriga sjukvården säger fortfarande anorexi. Ätstörningskliniken blir arga för att jag ber om hjälp, ”du väger för mycket nu för att ha en ätstörning och vi tänker inte hjälpa dig mer”.

Under autismutredning träffade jag som del av processen en läkare vars uppgift var att undersöka mig fysiskt(balans, hållning etc), max 30minuter. Hon avslutade med att säga ”du behöver inte oroa dig, du har absolut inte autism, jag har träffat många såna och du är ingenting som dem, du mår bara väldigt dåligt just nu”. För att förtydliga var jag inte orolig över diagnosen(som hon förresten hade fel i) eftersom jag till skillnad från henne inte tycker att det är något fel på autister, däremot väckte hon skamkänslor i mig och enorm sorg och oro för alla dem hon möter i sitt jobb.