Jag har nu skickats fram och tillbaka mellan vårdcentraler och psykiatrin i 9 år. Innan dess hade jag endast kuratorn i skolan i 5 år. Jag har mått dåligt och haft självmordstankar så länge jag kan minnas men ingen tar mig på allvar.
Senaste gången jag blev utskriven från psykiatrin var den värsta. Jag fick träffa en läkare efter flera månaders väntetid då vårdcentralen ännu en gång kommit fram till att de inte klarar av att hantera min depression. Jag bad läkaren att inte skriva ut mig, jag började nästan gråta. AT läkaren sa till mig att vi skulle höja dosen antidepressiva och se hur det gick.
När jag höjde dosen började jag må sämre. Jag försökte få tag på någon inom psykiatrin men enligt dem var jag utskriven även om jag inte fått reda på någonting och precis påbörjat ny behandling. Jag skulle höra av mig till vårdcentralen. Jag ringde till vårdcentralen och enligt dem hade jag inte blivit utskriven från psykiatrin så jag var inte deras ansvar. Det enda de kunde göra var att skicka in en ny remiss. Så innan jag kunde stabilisera min medicin dröjde det. Nu 1 år senare har jag precis lyckats få byta mediciner och mår äntligen bättre.
Hur jag mår, vad jag vill eller om jag ens lever är alltså inte lika viktigt som vems ansvar jag är och att kasta runt bollen för att slippa ta tag i det.
Skaffa pojkvän så löser det sig
Det här hände för ca 2 år sedan.
Jag besökte en överläkare på vuxenpsykiatrin i min stad för att få min sjukrivning förlängd. Jag är sjukskriven för depression, bulimi och ångest och har varit det i olika grad de senaste 10 åren. När jag kom in till hen så sa hen direkt att hen hade läst min journal och undrade vad hen kunde hjälpa till med. Jag svarade att sjukskrivningen behövde förlängas och sen ville hen att jag berättade hur jag hade det idag. När jag berättade att jag hade mycket ångest så avbröt hen mig med orden ”om du går ner i vikt så skulle du må mycket bättre”. (Jag vägde då ca. 110 kg) Jag sa att jag redan försöker att göra det för att mina knän ska göra mindre ont och att jag gör det på ett hälsosamt och väldigt försiktigt sätt pga att jag har bulimi och inte vill att den ska förvärras. Till svar fick jag: ”VA!! Har du en ätstörning? Hur länge har du haft det?” Jag hade då haft bulimi i 9 år och fick kontinuerlig samtalshjälp för det, vilket står i min journal. Hen gick vidare med att fråga: ”Vill du verkligen gå ner i vikt då?” Detta efter att jag nyss hade berättat att jag har bulimi!!. Jag hade då redan lyckats gå ner 5kg på ett hälsosamt sätt vilket jag berättade.
Då sa hen: ”Ja, men om du skaffar dig en pojkvän så ska du se att allt löser sig. För du är väl heterosexuell??” Jag försökte förklara för hen flera gånger att det inte fungerar så att man automatiskt mår bättre bara för att man är i en relation.
I slutändan så gav hen upp diskussionen om att ha pojkvän och förlängde sjukskrivningen. Jag gick därifrån både arg och fruktansvärt kränkt bla. eftersom hen hela tiden hade ifrågasatt om jag verkligen hade provat att göra si eller att göra så. För om jag nu hade gjort det varför hade det då inte någon effekt på mitt mående?
Jag anser att det visst har haft effekt eftersom jag ”bara” hetsåt och kräktes 2-3 gånger dagligen då i stället för, som förut, 7-8 gånger dagligen. Det har gått väldigt sakta men framsteg har jag ju gjort.
När jag träffade min samtalskontakt tog jag upp det som hände på mötet med överläkaren och hen sa bara ”du är inte den enda som har sagt det här om hen”, men jag tror inte att det hände något utav att jag berättade för när jag blev kallad nästa gång för att förlänga sjukskrivningen igen så hade jag fått en tid till samma hemska överläkare. Jag ringde då till sekreterarna och begärde en tid till en annan läkare eftersom jag hade blivit så kränkt av hen förra gången.
Jag kunde inte tro att en läkare i dagens samhälle kunde vara så okunnig och ignorant och speciellt inte en ÖVERLÄKARE!!
Akutpsykiatrin
Jag kan dela med mig av min berättelse som jag skrev ner strax efter, för att kunna få ut alla känslor, framför all den frustration jag kände inför psykvården (vilket inte är första gången, men definitivt den värsta). Detta var i Aug 2017. Kan även tillägga att jag är 29 år idag. Och trots brist på prof. hjälp efter detta, har i alla fall medicinen fått mig att kunna hantera vardagen och mig själv hyfsat igen och jag känner mig stabil idag.
”Ni som har följt mig ett tag nu vet att mitt mående går upp och ner, och något jag kämpat med sedan tonåren. Men det var först för ett år sedan som jag fick professionell hjälp på riktigt. Hade samtalsterapi under ett år samtidigt som jag fick antidep medicin. Det hjälpte mig otroligt mycket. Och hela anledningen till varför jag vågade ta tag i mina drömmar och uppfylla dem. Annars hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle skriva detta ifrån vårt egna hus på landet där jag nu jobbar med min konst.
Ni kanske också minns att jag skrev att nu ska jag sluta ta antidep medicinen. Jag tyckte jag mådde alldeles förträffligt och tyckte jag kunde sluta, ringde en läkare på VC som sa att det är bara du halverar de sista tabletterna så kan du avsluta där. SÄMSTA rådet någonsin!!! Man ska absolut inte avsluta så snabbt! Vilket jag nu fick reda på långt efter. För jag började sakta men säkert få tillbaks ångest känslan i bröstet. Men den här gången utan att veta vad som orsakar den, allt är ju så bra nu! Men det gjorde det inte bättre, tappade energin, orkade ingenting, började få svårt att somna pga av ångest känslan och ont i kroppen. Kände mig ledsen utan att egentligen veta varför. Det vara skönt att iaf få gråta ut allt jag kände inuti. En kompis gjorde mig uppmärksam på att detta är inte okej, jag kände mig hemsk som utsätter den jag älskar för mig själv när jag mår så. För all skit går ut över honom och för att jag inte orkar. Jag sökte därför hjälp på VC igen och fick en tid veckan därpå. Men tillslut orkade jag bara inte med mig själv längre. Det är då jag inte vill leva längre. Jag orkar inte gå in på varje detalj nu, men när jag mår så kan det gå väldigt snabbt och min omgivning märker nog inte ens när jag skiftar från att kämpa, till att jag blir helt likgiltig inför allt. Jag känner då inte att någon bryr sig. Jag vill dö. Jag vill inte utsätta de jag älskar för mig själv längre, jag är en börda och jag orkar inte mer.
Denna gången slutar det med att min sambo ringer polisen som tar mig till akutpsyk, vilket jag vill, för jag vill få hjälp, jag vet att jag inte mår bra, det är därför jag vill dö, jag är inte mig själv längre.
Väl där börjar en ny dimension av helvetet. Vi måste sitta och vänta och vänta utan att veta när vi ska få prata med läkaren som bestämmer vad de ska göra med mig. Jag är fast där, får inte ens gå ut. Har inte ätit eller sovit på hela natten och förmiddagen då jag fick mitt sammanbrott, och de kunde inte heller erbjuda något jag kunde äta. Det är nu eftermiddag, vi har suttit här sedan 10 tiden, det är Lördag. Det är två till i det annars tomma väntrummet. Timmarna går och jag vill bara komma hem igen, så jag kan få vila och känna mig trygg. Här får jag bara ännu mer ångest av ovissheten och att ingen bryr sig. Jag har inte ens fått en klapp på axeln eller några vänliga ord som säger att det kommer bli bra igen, det hade räckt… Jag hinner få, vad jag närmast kan beskriva som ett utbrott, likt ett litet barn. Rädsla och ångest över att jag inte kan få veta vad som kommer hända, för att inte kan få bli lyssnad på, för att jag inte ses som en vuxen människa längre. ”Släpp ut mig!” skriker hela mitt väsen efter att personalen vägrar låta oss gå och skaffa någonting att äta, eller iaf ta lite luft. Men ingen lyssnar, jag är fast, kan inte fly, allt kommer tillbaks, jag är liten igen. Allt som blir kvar är en liten gråtande flicka i fosterställning. Totalt nedbruten och sårbar. Så illa däran var jag inte ens när jag kom dit.
Vi får vänta i tre timmar innan en läkare (vilken var den enda läkaren) kunde prata med oss. Men efter den hjärtlösa behandlingen jag hittills hade fått ville jag inte prata med någon läkare, det hjälper mig inte nu! De tycker dessutom att jag borde bli inlagd där över natten. Jag vägrar! Jag blir livrädd, rädd för mig själv, vad jag skulle utsätta mig själv för i denna främmande, otrygga miljö, skulle inte klara av de! Min självdestruktivitet hade med all sannolikhet bara blivit värre då. Jag vädjar till min pojkvän att de inte får låta mig bli kvar här, och han står upp för mig! Den enda som de verkar lyssna på för övrigt. Jag säger till dem att bara jag får min medicin igen så kommer det bli bra igen, för det vet jag, den har hjälpt tidigare. De går tillslut med på det och jag får åka hem. Vilken lättnad!
Men irritationen kvarstår, irritation över hur man kan bli behandlad på detta hjärtlösa sätt när man mår som sämst!?? Jag har tappat allt förtroende för akutpskvården. Om jag mår så dåligt igen, är det den sista plats jag söker hjälp på.
Idag mår jag bättre som tur är, medicinen tar mig sakta tillbaka till mig själv. Jag gick till den tiden hos en kurator på VC som jag hade bokat innan, det känns bra. Får fortsätta komma dit.*
Jag fick även en remiss av akutpsyk, där jag fick gå till en överläkare som frågade mig samma saker igen som de gjorde på akutpsyk, och sa att jag får stå på väntelistan och då får komma på en bedömning om jag får hjälp där. Sist jag stod på en sån lista tog det mer än ett halvår… Nej jag tänker inte gå dit mer… samtidigt är det den enda riktiga psykvården vi har här.”
*De hade endast tid ca en gång i månaden, KBT-behandlning, vilket inte alls hjälper mig. Så avslutade det sedan.
Personalen trodde att jag ljög
Blev inlagd första gången. Jag var deprimerad och helt krossad. Grejen var att jag gick igenom en svår ryggoperation fem månader innan och hade grymma smärtor. Jag hade ju medicin för huvudet och för ryggen så att säga. Jag var helt knäckt och grät. Jag frågade om de hade koll på mina mediciner, jag behöver för ryggen med. De svarade hånfulla saker som att de inte trodde mig. Min partner ringde med dem och talade med dem. Det absolut första de säger till hen i telefon var…..jaha, så hen försöker lura dig med.
De får inte behandla människor såhär
Kommer vara en lång text med mycket annan information, jag lovar dock att allt blir relevant!
Detta inträffade på nyårsnatten i år. Jag har en historia av djup depression, ångest, självskadar, är suicid och har en ätstörning.
Under natten hade det inträffat en rad med händelser som – tillsammans med ett gammalt trauma från nyårsafton – gjorde att jag fick en total breakdown. Efter att ha panikattacker i flera timmar bestämde jag mig för att det var nog. Jag tänker avsluta mitt liv.
Jag börjar då gå mot en bro som jag vet är tillräckligt hög för att jag garanterat inte kommer överleva, men halvvägs dit är det något som stoppar mig. Jag drar mig till minnes vad min läkare och vårdkontakt alltid säger, jag måste ha hjälp nu. Jag måste ringa någon. Då jag var på annan ort än där jag är inskriven så visste jag inte vilka nummer jag kunde ringa för att få hjälp. Så medan jag går hem igen ringer jag 112 och förklarar situationen, de skickar en ambulans.
Ambulanspersonalen ansåg då att jag måste tas in, för jag var en fara för mig själv. Så de tar med mig i ambulansen och kör mig (tillsammans med min far) till akuten. Jag skriker av ångest i ambulansen för att jag helt enkelt inte kan kontrollera mig och är i total panik.
När jag sen kommer till akuten försöker de ta mitt blodtryck (som självklart inte stämmer när jag är i det stadiet) samt att jag får blåsa. De ser då att jag inte har druckit tillräckligt för att det är det som ska ha någon inverkan. Kommer inte ihåg exakta siffran, men de sa att det var så pass lågt att det får man efter en öl. Alltså var jag absolut inte påverkad av det.
Men personalen börjar sen säga till mig att jag ska vara tyst och att jag måste lugna ner mig. Att jag är löjlig osv. Detta gör självklart situationen värre. Men de tar kontakt med psykiatriska akutmottagningen i en annan stad som då blivit informerade om att jag kommer in och behöver hjälp.
Ambulansen får sedan klartecken att köra mig dit, så jag hamnar i ambulansen igen. När vi kommit en bit på vägen kallas ambulansen tillbaka, så de måste vända och köra tillbaka mig. De får då veta att de inte alls fått klartecken att åka iväg med mig, och jag hamnar tillbaka på akuten.
Här får jag då ett val, antingen väntar jag tills ambulansen kan köra mig (vilket kan ta ca 5h) eller så tar jag en taxi. Men de är väldigt noga med att säga att då måste jag sluta skrika och sluta vara löjlig, för om jag har panik och skriker i taxin kan chauffören vända om och inte vilja köra mig.
Jag får då sitta och trycka tillbaka min panikångest, vilket knappt ens går, och jag hamnar i en taxi vars förare håller på att somna på vägen dit så min far fick frenetiskt prata med honom för att han skulle hålla sig vaken.
Vi släpps av på psykiatriska akuten, där får vi då veta att de inte alls blivit informerade om att jag skulle komma in. Så vi får vänta på skiftbyte osv. innan jag sedan får komma in till läkaren. Även här tar de blodtryck som de började gorma om att det var lite, lite högt, vilket inte är konstigt eftersom jag nu har varit i total panik i ca 5h.
Efter det fick jag blåsa och de såg att jag hade ännu lägre än tidigare, så jag var inte påverkad.
Efter en stund kommer läkaren in. Hen frågar mig om jag har tidigare problematik, vad som hänt under kvällen, och om jag haft självmordsförsök tidigare. Jag förklarar då allt och berättar att jag har flera tidigare självmordsförsök.
Sedan frågar hen om jag har någon vid behov medicin för ångest, jag svarar att det har jag. Har Lergigan för att kunna somna om kvällarna samt mot ångest. Max 6 tabletter på ett dygn, och jag får ta alla på en gång om det behövs (ordinerat av min läkare) tar dagligen 2 när jag ska sova.
Hen frågar sen om jag har gått i någon terapi. Jag förklarar att jag gått på KBT och ERGT, hen ser förvirrad ut och jag måste på fullaste allvar förklara för hen vad ERGT och KBT är. KBT är ju en av de vanligaste behandlingsformerna, men hen hade uppriktigt ingen aning om vad det var. Här är när jag tappade hoppet.
Hen börjar sen säga att jag bara överdriver och att jag inte alls mår speciellt dåligt. Jag måste bara lugna ner mig och sluta ha panik, ”det blir bättre om du inte har panik” (det sista är vad hen sa ord för ord).
Efter det säger hen att hen tycker inte att jag har några psykiska problem och att jag bara är löjlig och överdriver för att få uppmärksamhet.
Detta är vad hen sa sedan, ordagrant:
”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du åker hem nu, så tar du 2 Lergigan – mer än vad du brukar ta förstår du- och så sover du lite. Sen när du vaknar, då tycker jag att du går ut på en promenad!”
1. Den mängden Lergigan tar jag dagligen..
2. Hen talar i en extremt nedlåtande och misstroende ton.
3. Hen säger till någon som just suttit och berättat för hen om att jag var ute och gick för att komma till bron och ta livet av mig, att jag borde gå ut och gå.
När hen märker att jag blir arg så säger hen med en nedlåtande ton:
”Eller vill du bli inlagd här kanske?”
Varpå jag svarar nej för att det är uppenbart att hen inte är kapabel för sin position som läkare inom psykiatrin.
Efter detta ska jag få en sjukresa hem, men då har sjuksköterskan mage att påstå att jag inte kan få en sjukresa för att jag bor i ett annat län egentligen. Men att hen lyckades fixa det ändå åt mig. Jag förklarar då att jag har rätt till sjukresa och att de inte hade kunnat neka mig det. Hen blir då obekväm och går därifrån.
Jag bryter ihop igen. Det var bara tur att jag hade min far med mig, för hade han inte varit med då skulle jag gått och tagit livet av mig efter besöket.
Även min far sitter helt mållös över den bemötandet jag fått och han sa: ”detta var nog det mest värdelösa läkarbesök jag någonsin varit på”. Han var riktigt förbannad, men har ingen koll på hur psykiatrin fungerar och han ville inte röra upp saker genom att bråka med dem när jag redan mådde så dåligt.
Hade jag inte haft med min pappa, så skulle det besöket antagligen slutat i min död… Så får det inte vara. De får inte behandla människor så här, speciellt inte såna som är så utsatta som folk med mental ohälsa.
Gränsfall?
Jag kom i kontakt med psykiatrin efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. När jag blev skickad till vuxenpsykiatrin från vårdcentralen accepterade dem mig som ett ”gränsfall” mellan vårdcentral och öppenpsykiatri. Jag var alltså ett ”gränsfall” när jag var djupt deprimerad, knappt hade livsvilja och hade självmordstankar. Efter det träffade jag aldrig en psykolog igen utan hade ett läkarsamtal i halvåret där dom kollade om jag fortfarande var deprimerad och skrev ut medicin. Uppkopplingssamtalen på min första medicin blev uppskjutet i en månad och på mina olika sömnmediciner har jag inte fått någon uppkoppling förrän nästa läkartid. När min första sömnmedicin inte fungerade rekommenderade läkaren att jag skulle ”experimentera lite” med dem. Min andra sömnmedicin fick jag precis innan jag blev skickad till vårdcentral där jag inte fick någon återkoppling på dem alls. Min läkare sa också åt mig att ”dubbla din dos om du vill” på min depressionsmedicin.
Läkaren skickade hem mig
Det var i våras och jag var mycket deprimerad och hade stora problem med min PTSD. Jag blev körd till psykakuten och efter någon timme fick jag träffa en läkare. Jag minns inte så mycket av samtalet men jag vet att jag sa ”det är ju inte så roligt att vara inlagd men jag orkar ju inte leva”. I slutet av samtalet sa läkaren att jag kunde gå hem med en medicinpåse, med läkemedel poängterade att de inte fungerade. Läkaren struntade i det och skickade hem mig när jag bokstavligt sa ”jag vill inte leva” och hälsade mig välkommen åter. Som tur var hade jag andra vårdkontakter som tvingade den läkaren att lägga in mig. Det är läskigt att tänka på att jag med största sannolikhet hade dött den eftermiddagen bara för att den läkaren inte lyssnade på mig.
Vårdkvalitet
Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.
Slutenvården förvärrade min PTSD
Sökte slutenvård under fem års tid och tillbringade månader varje år på olika slutenvårdsavdelningar utan att jag blev bättre. Efter mitt sista slutenvårdstillfälle som slutade med traumatiserande händelser kommer jag aldrig att be om hjälp igen i psykiatrin. Har nu tillfrisknat med hjälp av privat vård i funktionsmedicinen och insett att varje slutenvårdsvistelse jag haft försämrat mitt tillstånd av PTSD. Min terapiresistenta depression och utmattningen är borta med ändrade livsstilsfaktorer. I psykiatrin fick jag bara mediciner och ibland tvångsvård. Vilket slöseri med skattepengar och min tid.
Inte ens en följdfråga
Jag blev våldtagen när jag var 15. Jag har berättat det för sammanlagt en kurator, en psykolog, två barnmorskor. Jag har skrivit ner det på formulär som barnmorskor senare fått sammanlagt tre gånger. Har aldrig fått ens en följdfråga när jag berättat det.
Efter tre depressioner kopplade till våldtäkten och försök att få hjälp från vården har jag lärt mig att det är bättre att prata med frivilligorganisationer då de är de enda som visat att de bryr sig.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
