Under flera år undrade jag vad fan det var för fel på mig. Men efter ett självmordsförsök diagnostiserades jag med EIPS utan någon utredning eller ens möte med läkaren som satte diagnosen. Därefter misstänktes ADHD för min rastlöshet och ångest. Resultatet av en ADHD utredning som gjordes på ett Hvb ledde istället till GAD, paniksyndrom, tvång och dödsångest. Jag kände mig så förvirrad, vilsen och oförstådd. Efter totalt 4 år i diagnotistik och behandlingsträsket har jag äntligen fått svar att jag har Komplex PTSD och att det är traumabehandling som jag behöver. Jag har fått svar på varför det är ”fel på mig”.

Jag har varit inom vården i många år. Under alla dessa år samlade jag på mig 7 olika diagnoser utan någon ordentlig utredning (och utan att jag kände igen mig i dem. När jag väl bytte mottagning, till en mer specialiserad, skrevs alla diagnoser av och ersattes med (komplex) PTSD. Jag visste knappt vad det var förrän nu.

Efter att ha varit i kontakt med psykiatrin i över 10 år så har jag först nu fått en diagnos. Det tog 10 år och 4 kontakter innan jag fick diagnosen social ångest och dystymi.

Det känns som att man inom psykiatrin sätter diagnoser på ett lättvindigt sätt, ofta utan utredning. På mig satte den första läkaren jag var i kontakt med inom psykiatrin Emotionellt instabilt personlighetssyndrom efter att han träffat mig i 10 minuter… Sen har alla läkare efter honom satt EIPS, ingen av dem har gjort en utredning. Nu mer än 10år senare har jag fått diagnosen Dissociativ identitetsstörning, jag hade inte EIPS… Kanske hade vart bra att göra en utredning och inte bara gissa.

Större delen av 2022 och 2023 spenderade jag på psykiatriska slutenvårdsavdelningar. Under denna period var det oändligt många upplevelser som var fruktansvärda. Flera av dem med läkare. Jag mådde väldigt dåligt, var suicidal och fast i ett självskadebeteende. Jag hade lpt och flyttats till en ny avdelning. Jag har autism och har svårt med förändringar. Så att komma till en ny avdelning var fruktansvärt. Så jag hanterade det på enda sättet jag visste, att självskada. Jag bad om läkarsamtal för att bli utskriven direkt när jag kom dit. Läkaren gjorde bedömningen att jag skulle skrivas ut trots att hen till och med skrev i min journal att jag skulle gå och suicidera, slutade med att jag hamnade på akuten några timmar senare efter ett suicidförsök. Men det värsta var vad jag såg att hen skrivit i min journal om min extremt korta tid på avdelningen. Där står det bland annat ”vill hela tiden visa att hen mår dåligt och försöker skada sig framför folk” och ”under den korta perioden på avdelning ** försökte patienten hela tiden att skära sig eller dunka huvudet i väggen, för att klart och tydligt visa att hen mår dåligt och det är typiskt för emotionell instabil personlighetsstörning, att man vill ha uppmärksamhet”. Jag blev så ledsen när jag läste detta. Är detta vad de tror om mig? Det är ju helt fel! Jag gjorde allt för att skada mig för att det var det enda sättet jag visste att hantera svåra situationer. Jag har ingen som helst aning om hur hen helt plötsligt tror sig veta att jag har vissa baktankar med mina handlingar. Baktankar som inte ens stämmer! Hen satte dessutom diagnosen EIPS på mig efter denna korta interaktion.

Samma läkare har även sagt till mig att jag kan fortsätta att försöka ta livet av mig för jag kommer ändå inte lyckas, jag är ju ung. Min kropp vill leva

Alltför ofta uppstår det nya problem i möten med psykiatrin som man måste spendera tid på att fixa. En felaktig skrivning i ett intyg om nån åkomma eller psykologiskt problem som jag inte ens har. En dålig attityd mot mig som patient som går ut på man inte kan tro på det jag säger. Allt jag säger måste styrkas av någon annan med mer trovärdighet, typ en anhörig eller boendestöd. När jag ifrågasatte min diagnos, eftersom min berättelse skiljer sig på flera punkter från hur man tolkat den utifrån ( utan att någonsin fråga mig om något), så skrivs det att jag har bristande sjukdomsinsikt. Sedan får man lägga år av sitt liv på att rätta till alla fel som ideligen uppstår, nya hela tiden, denna tid vill man ju spendera på livskvalitet. Inte ändlösa maktkamper med psykiatrin.

Jag fick flera hårda psykiska sjukdomar diagnostiserade som förstört hela mitt unga vuxna liv och satt käppar i allt, visar sig nu att det hela tiden enbart varit min obehandlade adhd som skapat symptomen, samma adhd som jag skrikit efter hjälp med men blivit tillsagd att det nog aldrig kommer bli en prioritering, känns helt sinnessjukt att ingen någonsin tänkt den tanken tidigare?

Fick tillslut en remiss till ätstörningskliniken. Kom dit och hade ett första samtal med psykologen. Hen konstaterade att jag hetsåt. Kom tillbaka för ett nytt samtal. Eftersom jag hetsäter i skov så kunde jag inte få en diagnos. Dessutom hade de inte tillräckligt med kunskap om autism och ätstörningar. Och hade jag ens ork att gå deras intensiva KBTkurs?

”Du har för högt BMI”

De som skulle hjälpa mig stjälpte mig. Jag, som sjuk i en restriktiv ätstörning hade stora problem med att inte känna mig ”tillräcklig”, tillräckligt smal, tillräckligt bra. I dessa redan djupa sår hällde BUP salt. ”Du uppnår inte kriterierna för Anorexia Nervosa”, i mina öron lät denna meningen likadant som ”Du är inte tillräckligt bra” eller ”Du är inte tillräckligt smal”. Diagnosticeringen i den svenska ätstörningsvården fungerar precis som ett betygssystem, är du inte bra nog, uppfyller du inte alla kriterier, då får du inte högsta betyget, du får då diagnosen Ätstörning UNS och inte Anorexia Nervosa. Detta blir extremt destruktivt då mitt nya mål nu blev att nå det högsta betyget, att svälta mig lite till bara för att uppfylla det där kriteriet och få diagnosen Anorexia Nervosa. Jag har redan i djup svält, mina desperata försök att efter min diagnos Ätstörning UNS nå diagnosen Anorexia kostade mig nästan livet. Vill vården verkligen hjälpa oss sjuka måste detta system av kriterier bort.

Efter att jag hade gått upp i vikt och min kropp hade förändrats så tog överläkaren bort min diagnos ”Anorexia Nervosa” och gav mig diagnosen ätstörning UNS istället. På ett sätt är det väldigt tufft att inte ha den bekräftelsen längre. Jag ville bara svälta mig direkt efter att hon tagit bort diagnosen! Det var så oprofessionellt, jag hade ju kvar samma problematik och hon hade aldrig ens ett möte med mig om det.