Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Antidepressiva istället för rätt behandling

Kontaktade öppenpsyk pga ångest, mardrömmar, rädsla, nedstämdhet och kroppsliga minnen av övergrepp. Genom åren fått olika depressions- och ångestdiagnoser, ätstörningsdiagos ospecificerad, personlighetsstörningsdiagnos. Några till som jag inte minns. Fick antidepressiva i stället för rätt behandling. Efter att psykiatrin i ca 15 år missat eller ignorerat mina symtom på PTSD så lyckades jag få en utredning och den visade att jag har PTSD. Tyvärr har jag även neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så får ingen traumabehandling pga att jag har för många diagnoser. Mottagningarna som behandlar PTSD tar inte emot mig pga mina npf, neuropsyk vill inte ge behandling efter mina behov. Har suicidtankar och -planer hela tiden, varje dag. Dövar symtomen med tunga mediciner, bl.a. antipsykotika trots att jag aldrig haft psykos, och har lyckats få en stödkontakt men vi pratar mest om problem som mottagningen orsakar mig.

Nåt är riktigt fel när man mår sämre trots att man får ”vård”.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Depression • #Diagnostisering • #Mediciner • #Öppenvård Publicerad 15/12-2022

Var rädda om era barn

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens! Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).

Läs mer om: #Ångest • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #EIPS • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #SocialÅngest • #Tvångssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022

Går det att överleva med komplexiblitet?

När jag var inlagd sa läkaren till mig att ingen någonsin skulle kunna hjälpa mig. Hon och flertalet skötare hade börjat sätta diagnoser på mig utan utredning utan bara genom att gissa. Mina tidigare diagnoser blev ifrågasatta och slutligen blev jag utskriven på grund av min komplexiblitet och att jag enligt henne inte skulle överleva oavsett vart jag var. Det har snart gått ett år och jag lever men traumat från avdelningen kommer aldrig lämna mig.

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Lagligt? • #MellanStolarna • #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Citat från psykiatrin

Vi är vana vid samsjuklighet här”
och ”De flesta av våra patienter har fler än en diagnos” och ”Här i rummet får allting finnas” och ”Dissociation är inget ovanligt här. Det jobbar vi med hela tiden och jag har mött många som behöver hjälp att orka vara kvar i det jobbiga”.

Efter olika många veckor, försök, kamp, process:
”Det är ju komplext och du behöver mer riktad vård för… (här kan valfritt problem som just de inte kan hantera, placeras in i luckan )”
eller,
”Du har ju mer än en diagnos och här har vi framförallt fokus på… och det har vi ju vetat hela tiden”
och så har vi,
”Du har ju svårt att hantera de emotioner som dyker upp här i rummet och vi har ju försökt så då får vi pausa den här behandlingen om du ska kunna få mer hjälp med det på en annan enhet”
och sist men inte minst,
”Jag har aldrig jobbat med någon som är den här typen av komplex dissociation och ätstörning”

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Diagnostisering • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Tre år med tvångsvård, skickas till rättspsyk

Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!

Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.

Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.

Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.

Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.

Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.

Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.

Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.

När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.

Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.

Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.

Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Bältesläggning • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #EIPS • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Överdos • #Psykakuten • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022

Komplex PTSD eller genetisk funktionsavvikelse?

Jag skulle göra en traumautredning för att reda ut om jag har komplex ptsd… Psykologen som skulle utreda mig är en man & den utredningen gick verkligen inte bra alls… Han misstrodde mig främst när det gäller trauman som han som man inte kommer behöva riskera utsättas för… Han hade sen mage att avskriva diagnosen & istället skriva att mina reaktioner på mina ”trauman” berodde på att jag skulle ha en genetisk funktionsavvikelse som skulle göra så att jag missförstod andra människors intentioner…

Jag kan garantera att jag HAR komplex ptsd, rätt svår dessutom…
Jag hade ptsd redan som barn men ingen tog mig på allvar då… nu är jag snart 35 & får äntligen hjälp, men psykiatrin i den stad jag bor & är född i kan dra åt HELVETE!!!

Läs mer om: #Bemötande • #Diagnostisering • #Diskriminering • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD Publicerad 10/12-2022

De sa OCD men jag visste att det var på grund av anorexin.

jag har många gånger varit inlagd, både i mitt hemlän och på andra ställen.
på bup här där jag bor nämnde dem många gånger mina tvångsmässiga beteenden (att jag försökte kontrollera mina föräldrar, hur glas och tallrik stod på bordet osv). allt detta hade på något vis med matsituationen att göra, och för mig var det väldigt tydligt att det var anorexin. men många i min omgivning, främst personal, läkare mm försökte övertala mig att jag hade ocd. men jag sa emot och berättade som det var (vilket också var tufft att vara tvungen att erkänna att det är anorexin som styr). trotts allt jag sa så var ja iprincip tvingad att träffa än kille från ett ”ocd-team”, det för att dem sa då att dem skulle sluta tjata om de. han babblade och berättade vad ocd va (vilket jag redan visste), sen tog han även upp exempel på beteenden folk med ocd kan göra, inget av de han sa gjorde jag. istället då satte sig dem tankarna i min hjärna och jag började tänka så, blev alltså enbart triggad av samtalet.
att tillägga är att nu när jag har fyllt sexton och även då fått gå in och läsa min journal har sett att dem ibland skrivit tvångssyndrom/ocd som huvuddiagnos och anorexia nervosa som biadiagnos.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #Journalföring Publicerad 10/12-2022

Multidisciplinärt team, men inte för samsjuklighet.

Jag kom till ett multidisciplinärt team, med läkare, sjukgymnaster och psykologer.

Efter ett långt bedömningssamtal beslutades att jag inte fick börja där för att jag har trauma.

Jag trodde det var sådant som multidisciplinära team kunde ta sig an och hantera. Genom att se helheten istället för att separera de olika sjukdomarna.

”Du har samsjuklighet”

Ja, det var därför jag hade sökt dit, eftersom de beskrev sin verksamhet utifrån begreppet multidisciplinärt team.

Läs mer om: #Diagnostisering • #Vårdkvalitet Publicerad 9/12-2022

Tycker ingen att min dotters liv är viktigt?

Min dotters psykiska ohälsa och anorexia började nog redan i 7an. Högpresterande, målmedveten och tävlade i olika grenar. Jobbade, och presterade max. Vi sökte då hjälp och fick samtals terapi inom bup. Började då hets äta istället. Sändes till dietist men hon var helt ute och cykla och det blev inte bra. Dottern fick höga betyg och ville plugga på annan ort. Jag var tveksam då måendet var sådär. Men jag släppte iväg henne. Hon kom hem väldigt trasig, djupt deprimerad och utmattad. 16 år och hamnade i sängen i 9 veckor. Jag började söka hjälp. Hon själv ringde soc. Det var kö på bup och jag fick hela tiden höra att det finns de som är sjukare de som behöver hjälpen mer en din dotter. Hon ligger I högen av sökande. En kväll körde jag henne till akuten men de tog ej imot det var fel län. Sökte morgonen efter igen till bup. De frågade om hon skadade sig själv nä sa jag.. Då fick vi fortsatt vänta.. Tills hon gjorde det. Så blev det då fick vi komma dit. Hon sattes då på medicin men någon mer hände ej alla tider avbokades.. Mitt i covid. Samtal avbokades gång på gång. Jag började ifrågasätta dottern undrade varför hon inte fick hjälp. En ny tid och nya sår. Visade sig att hon tagit tabletter och vi hamnade på akuten. Ett dygn sen fick hon en ny terapeut på bup. Helt oki men läkare var det inga och mediciner gav väldiga biverkningar. Hon kämpade och nån enstaka läkare gav nya diagnoser ny medicin. Så över ett år senare dök en ny läkare upp. Han beklaga att hon inte fått hjälp och sa att de diagnoser hon fått var fel. Ny medicin igen massa prover hjärnröntgen mm. Han lovade henne jag släpper inte dig. Ditt liv är viktigt.. Vi såg han aldrig igen. Avbokade tider och väntan var lång. Dock så fick hon voxra av han som triggade anorexia igen. Tappade 50 procent av sin vikt och nästa resa börja. Fyllde 18 och hamnade på vuxenpsykiatrin. De lovade dyrt och heligt hjälpa henne bara hon började äta. Nä nån hjälp fick hon inte läkartider avbokas, läkare som undrar varför någon som hon ung och vacker mår dåligt. Att hon med grav undervikt och puls på 45 enbart såg slank ut.. Dottern berättade för sköterskan. Hon ville att hon skulle ljuga ihop att hon var rädd för män så hon fick byta läkare . Jag tog kontakt med både henne och chefen. Det har inte hänt något efter det och nu gått ett halvår till. Nya läkaren avbokat. Remiss till ätstörningsenheten igen men de avbokade idag. De tyckte sist hon hade för svåra tankar. Vi letade upp en online hjälp för ocd och har haft privat hjälp men utan läkare så blir det bara som plåster ej läkt.

Ikväll så var tankarna extra tunga och inne på år 4 utan att en enda hjälpt henne på riktigt. Hennes liv är inte viktigt men det är det för mig. På lördag fyller hon 19 år och det enda jag önskar är att hon ska må bra.

Läs mer om: #Ångest • #Anhöriga • #Ätstörningar • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Överdos • #Psykakuten • #Självskadebeteende • #Tvångssyndrom • #Utmattningssyndrom • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 28/11-2022

Vems ansvar?

Jag har hamnat mellan stolarna x antal gånger, så det känns som ”det nya normala”.

Har alltid haft mer eller mindre problem med siffror, lärarna funderade på om det ev. kunde vara dyskalkyli och tyckte att jag borde utredas för det. (detta kom dom inte på förrän jag gick gymnasiet! Det har med andra ord fällts en hel del tårar under åren)

Skolan ansåg att det var psykiatrins uppgift att utreda, medan psykiatrin hävdade att det var skolan som skulle utreda det.

Jag är idag 30+, outredd och har fortfarande svårt med siffror..

Läs mer om: #Diagnostisering • #MellanStolarna Publicerad 25/11-2022