Nu i efterhand ser jag att jag blev bipolär redan i tonåren parat med en trist familj & uppväxt.

När jag var 35 hade jag fått ordning på allt i mitt liv, utom mig själv. Vi, mitt livs kärlek & jag sökte hjälp. Efter att ha träffat två läkare & fyllt i en självskattning sades det att jag hade ADHD.

-”Räddningen för dig & din familj är Ritalin.”

Jag blev satt på maxdos, 120 mg. Jag kände mig konstig & sa till. Svaret blev samma varje gång: -”Bara fortsätt!”.

Efter 4 månader fick jag Tjernobylhärdsmälta i hjärnan & blev som en galen clown. Det var som att springa ur ett brinnande hus med händerna för ansiktet.

Så småningom förstod man att jag ”antagligen var bipolär”. Men jag var psykotisk i 3 år & 8 månader innan en läkare förstod att jag var psykotisk.

Då var allt över. Jag förlorade den enda familj jag haft, mina vänner & bekanta, mina besparingar & mitt fina företag (hade jag förstått att det skulle ta 16 år att må ok, hade jag sjukskrivit mig & stängt firman).

Jag har testat, i princip alla mediciner två gånger & först nu, efter ett evigt trälande i 16 år, har jag förhoppningsvis hittat en medicin som fungerar. Jag hade gett upp & var redo att ta mitt liv, så det var verkligen i sista minuten det blev bättre.

Problemet är att om du är svårbehandlad nöjer sig läkarna med att du är stabil, oavsett hur deprimerad du är, din livskvalitet skiter de HÖGAKTNINGSFULLT i.

Svenska psykiatri är värd ”5 Överkryssade Bajskorvar” i betyg.

Jag har varit millimetrar från att ta mitt liv 2009, 2019 & 2024. Deras enda svar är: -”Om du vill kan vi lägga in dig”. Men det är HELT meningslöst. Att någon ger mig piller två gånger om dagen förändrar INGENTING.

Hej. Jag har varit i psykiatrisvängen sedan jag var 13 år, jag är nu 31 och fortfarande kvar. Jag har gått i vanlig samtalsterapi med kuratorer främst men även dialektisk beteendeterapi. Det sistnämnda är det enda som faktiskt hjälpt mig ordentligt med mitt liv. Jag har även varit inlagd inom slutenvården två gånger. En gång var när jag var 18 och det var en sjuk upplevelse i sig, inte bara för att jag var yngst där.. En gång hade personalen fikarast i fikarummet och det var inte en enda person i korridorerna förutom vi patienter. Men en patient var helt galen och skrek, grät och slog sig själv. Hon hade förlorat ett barn i krig tror jag.. Vi försökte hjälpa till men vi var ju också sjuka. Personalen kom inte ut fastän vi försökte få dem att komma. De bara satt och fikade och viftade bort oss. Hon gallskrek verkligen. Jag kramade henne och tog hand om henne. En vuxen kvinna… Och jag, en ung tjej på 18..

Under mina år i psykiatrin har jag ständigt hamnat mellan stolarna, men särskilt gällande medicin, läkarintyg och ekonomisk ersättning. Min läkare för några år sedan var för långsam med läkarintyg så det kom inte in i tid till Försäkringskassan. Jag behövde det för att kunna ansöka om ersättning. Till slut behövde jag vända mig till Socialtjänsten istället för att få försörjningsstöd eftersom jag behövde betala min hyra.. (Jag hade det fram till 2022 då min ena förälder gick bort och jag fick en ”inkomst” i form av arv.)

Sen fyllde jag 29 och har man då inte jobbat tillräckligt (eller är tillräckligt sjuk) är man inte längre en kandidat för någon som helst ersättning. Hade de varit snabbare hade jag kunnat få ersättning i åtminstone ett par år tills jag blev 29-30. Angående mina mediciner: Jag har bytt läkare alldeles för frekvent så jag har aldrig vetat vem jag kommunicerar med. Och utöver det har de slarvat med receptförnyelser. Jag har ibland väntat två veckor på förnyelse fastän jag kanske bara hade 5 dagar kvar av medicinen. Och när jag ska resa utomlands har det alltid varit problem med att få ut medicin eftersom det är en tidsgräns, 3 veckors intervall. Men även om jag hör av mig flera månader innan jag ska åka så löser det sig ändå inte. Inför en resa för några år sedan hade jag fullkomlig panik då jag inte fick ut tillräcklig medicin med engelska etiketter. Jag fick springa runt dagarna innan resan och försöka prata med apoteken. Men ingen kunde hjälpa mig för läkarna hade satt gränser och regler och sånt. Jag vet inte detaljer men det gick åt helvete i alla fall.

Utöver detta är jag tjock och ätstörd. Vilket innebär att jag har sökt vård för ätstörning sedan barndomen men aldrig fått hjälp då jag inte är anorektisk. Till saken hör att jag har medicin ”mot ätstörning”, så den existerar ju medicinskt iaf. Jag har även varit våldtagen två separata gånger men aldrig fått traumaterapi trots att jag senaste åren bett om det.

En annan sak som jag har reagerat på var den gången jag sa rakt ut till min läkare under ett besök på öppenpsykiatrin att jag vill ta livet av mig, jag planerar att ta livet av mig. Men att jag ändå inte fick hjälp. Hon sa bara ”kom hit till mig om du känner så igen”. En annan grej var att jag ville utreda mig för autism och hon sa att hon skulle kolla upp det/tänka på det och återkomma. Det var typ 3-4 år sen. Hon återkom aldrig.

Att bara helt enkelt bli släppt/sluta höra från en läkare, kurator eller sjuksköterska, att de bara blir utbytta utan att man vet någonting som patient. Det stör mig något otroligt och gör mig mycket orolig också. Det känns moraliskt ”meh”.

Enligt en jag känner som jobbar inom vården har patienten dock ingen rätt att veta att en läkare slutar eller blir utbytt. För mig känns det underligt då det spelar så stor roll i vissa sammanhang. Man kan ju råka ange fel läkare i formulär om man inte vet att man bytte läkare för typ 2 månader sen. (Jag träffar läkare typ 2-3 gånger per år.)

Nu har jag bytt psykiatrimottagning och jag tycker det verkar lite bättre här, men jag kommer aldrig känna mig säker och omhändertagen i en sån här miljö. Jag kommer alltid vara rädd för att bli lämnad och övergiven. Jag vågar knappt be om hjälp längre. Jag måste alltid vara beredd på att få ett nej och att få ta hand om det själv ändå.

En sista grej jag anser är jobbig är när man inte får några svar alls. Alltså jag kanske ställer en fråga angående ett problem men så löser sig problemet. Jag vill ju fortfarande ha ett svar, inte bli ignorerad. För då känns det ännu en gång som att personen har slutat på mottagningen utan att någon berättat det för mig..

Jag har gått på både bup samt vuxenmottagningen på psykiatrin sen jag har 11 år. Idag är kag 36 och mår sämre än någonsin med 2 självmordsförsök bakom mig i vuxen ålder. Som barn upplevde jag att bup endast fokuserade på att jsg skulle ta .og till skolan, de ville inte diskutera varför jag inte ville gå till skolan, utan allt de tjatade om.var att jag bara tvungen att åka buss som alla andra men utredde aldrig själva mig.
Vid 18års ålder överfördes ja till vuxenpsykiatrin. 
Jag testade KBT via vårdcentralen vid samma ålder och det hjälpte mot vissa problem men inte allt. Har därför ända sen dess velat gå till en psykolog för psykodynamisk terapi, vilket de bara dragit ut tiden åå genom att säga
– det är 2 års kö!
Och sen när 2.år hade gått så hade samma psykolog slutat och man fick sitta i kö till nästa men det blev aldrig av. Vid 36 års ålder har ja för första gången denna vecka fått gjort skattningar om trauma från barndomen, som jag själv fått tjatat mig till och det visade på höga poäng, dvs detta skulle gjort redan När kag var barn.
Usch fick också tjata mog till en autism-utredning som visade att jsg hade en typ av autism. Men varken habiliteringen eller psyk vill erbjuda någon psykologhhälp.
Vid 2 tillfällen har iag varit på psykakuten + avdelning. Första gången efter ett självmordsförsök var jag så upprörd så jag blev i princip misshandlad av poliserna som gjorde handräckning, och fick ett eller flera brutna revben, fläskläpp, blåöga samt blåmärken och skrapsår överallt. Själv minns jag ingenting då jag hade blandat medicin med hög dos av alkohol. Jag blev åtalad för detta för våld mot tjänsteman och fick en villkorlig dom + 10 000 i skadestånd till en polis för att jag bitit honom i fingret men han hade handskar på sig och  fick inga skador eller ens övervakningskameror på detta. Jag vaknade på natten och såg en skötare sitta i mitt rum
 Nästa gång jag vaknade var skötaren borta och det var enda kontakten jag hade med personalen. När jag vaknade och insåg jag var ensam gick jag ut i korridoren och satte mig och grät i flera timmar medan skötare gick rakt förbi mig utan ett ord och gick sedan in på deras personalrum och man fick inte störa dem.
Blev sedan utskriven då jag inte ville vara där.
Jag trodde att nu efter mitt suicidförsök så kommer det hända saker, men det blev ingen skillnad. Ingen justering eller ändring av medicin eller behandling. Allt skulle fortsätta som förut som var 1 telefonsamtal i månaden med en sjuksköterska från psykiatrin.
Jag mår om möjligt ännu sämre än från början
. Jag borde fått de rätta resurserna och hjälpen redan som barn, då kanske mitt liv hade sett annorlunda ut idag.

In och ut på psykiatrin slutenvård på flera avdelningar runt om i landet. Det är märkligt hur snabbt felaktiga diagnoser på ett klick registreras i journalen. Men man blev på något sätt van. Att bli dömd på förväg. Man lärde sig snabbt vilka som läst journalen och har bildat sig en bild vem jag är innan de ens slagit sig ner i samtalsrummet. Men jag kunde samtidigt förstå vissa av dem. Främst dessa personer som kan erkänna för sig själv att de hade fel. Det är dessvärre många som har svårt att ändra sin bild och reflektera kring sina förutfattade meningar. Frustrationen, någon form av missnöje i sig själv kanske?, mynnar ut I iskallt bemötande och verbalt och fysiskt våld. Flera år tillbaka dök plötsligt terapi resistent schizofreni upp som diagnos. Av en läkare på psykakuten? Detta hade aldrig varit på tal på något sätt. Nog för jag sett mycket missbedömningar och märkliga journalanteckningar. Men detta slog nog alla rekord. När jag berättade om detta för min behandlade psykolog och läkare kunde varken jag eller dom hålla oss från skratt. Men även om jag kan skratta åt det idag är det samtidigt så himla fel. Att det kan vara så enkelt att journalföra och diagnostiseras av en läkare man träffat en gång på psykakuten. Det kan vara så himla farligt och skadligt. Det är en konst att kunna ställa om sig efter att läsa journaler som består av så mycket felaktig information det förstår jag till fullo. Journalerna kan många gånger vara en stor grund i bedömningar, behandlingar och bemötande. Jag hade själv blivit misstänksam och osäker om det var ombytta roller. Det är trots allt ett mastig diagnos som dessutom beskrivs som terapi resistent.. I dessa fall önskar man att det fanns mer begränsningar eller bättre säkerhet runt journalföring. Vi som patienter är helt handfallna i journalförarens händer. Och när det väl finns där följer det med under lång tid. Då har det varit positivt att flyttat mellan olika regioner som helt begränsar åtkomst mellan varandra. Idag mår jag bra men även fast jag är frisk och kry så bär jag med mig en oro inför att behöva söka somatisk vård pågrund av den tunga journalen och mitt förflutna av psykisk ohälsa. Det är tragiskt hur långt efter kunskapen kring psykisk ohälsa är. Även de personer som ska ha som mest kunskap är många gånger de med minst kompetens och professionellt bemötande. Jag har ibland upplevt att många inom psykiatrin har en otroligt stark hunger av att få slänga ur sig precis allt det tänker och känner. På det mest brutala sätt man kan tänka sig. När man berättat för människor som aldrig haft med psykiatrins värld att göra blir de chockade. Hur kan man behandla någon så och häva ur sig så hemska saker?!. Frågar du någon inom psykiatrin vet de precis vad de handlar om. Även om många skulle förneka det snabbt. De bästa inom psykiatrin är de som tar till sig sina patienters upplevelser även om det känns för hemskt för att vara sant. Då blir de mer uppmärksamma på detta och medvetna när det sker. Psykiatrin ska hjälpa och inte tjälpa. Ge plats för dessa fina eldsjälar som finns inom psykiatrin och håll hårt om dem. För de försvinner snabbt när arbetsmiljön är så katastrofal och skadlig för patienterna och för de själva.

Från början (2009) blev jag diagnostiserad med ADHD, jag fick bilden från psykiatrin om att en diagnos skulle innebära hjälp för problemen – men istället fick jag medicin och ett papper på diagnos, inget mer. När skolan sen gick åt helvete trots detta fick jag som barn panik. Under åren fick jag säkert 10 olika diagnoser satta där det var allt från Autism till psykossjukdom, under inga av utredningarna fick jag delta speciellt mycket. Jag fick aldrig öppna frågor utan istället påståenden, svarade jag fel på något som ingick i diagnosen de ville sätta så fick jag höra att jag inte kommer få vara kvar hemma om jag ljuger. Men jag fick ALDRIG information, behandling eller ens prata om min adhd. Idag är jag 26 år gammal och ALLA diagnoser förutom ADHD har blivit ogiltigförklarade och bortplockade. Jag fick först iår behandling för adhd, satt på adhdmedicin som fungerar och hjälp med min faktiska problematik. Informationen och hjälpen man får i samband med diagnos är under all kritik, detta har förstört hela mitt unga liv. Jag har aldrig fått vara ung, jag har aldrig fått ha en riktig gemenskap, aldrig några relationer och framför allt så har jag blivit intalad att jag måste äta massvis med mediciner som jag aldrig behövt. Mitt immunförsvar är krossat av medicinerna, min lever och njure har dåliga värden. Helt i onödan. Det är oförlåtligt. Psykiatrin behöver inte bara kortare köer, psykiatrin behöver också kunna behandla och hjälpa patienterna som kommit ur köandet på riktigt, men idag får man just det – diagnos, medicin och en läkartid om 4 mån för uppföljning. Jag bytte län och började om mitt liv helt, då fick jag rätt hjälp och enbart för att jag själv skrek om den. Jag orkade inte mer. Hade jag inte haft möjligheten att flytta ifrån det länet jag tidigare bodde i så tror jag helt ärligt inte att jag hade varit vid liv idag. Från totalt 15 olika mediciner per dag, inläggningar med LPT för att diverse mediciner gett bieffekter till en medicin per dag, rätt behandling och rätt stöd. Idag har jag ett liv på riktigt och detta för att jag bröt med psykiatrin, bröt med socialtjänsten och bröt med allt. Jag har ingen trasig uppväxt, jag har inte haft en dålig miljö runt mig, jag har velat gå i skolan, skaffa jobb och familj. Att jag kan uppnå de målen idag är enbart tack vare att jag inte orkade mer.

Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Varit patient inom psykiatrin i 10 år. Är 33 år. Var först feldiagnocticerad med schizofreni och tungt medicinerad för det felaktigt. Fick sedan autism å PTSD diagnos. Fick vänta och tjata ytterligare 3 år på ADD diagnos.
Har varit mycket inlagd inom slutenvården.
Har varit svårt att få sin röst hörd. Ville byta KP men blev en långdragen process med patientnämnd, chefer.   Finns ingen långsiktig plan. Ingen behandling för Ptsd.  Ingen röd tråd i kontakten.  Inget inflytande eller självbestämmande över mediciner då psykiatrin delar. Dom ger mig ändå för mycket medicin så jag tog intox . Förstår inte syftet att dom ska ha medicin om dom ej delar rätt.  Jättedålig kommunikation med psykiatrin, dom svarar aldrig. Jag förstår inte dom och dom inte mig

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Efter vecka inlagd så fick jag en tid hos öppenvården inom en vecka. Var förhoppningsfull att jag skulle bli utredd för att se vad som är fel. Särskilt efter en dålig utredning sedan innan.

Träffade och har träffat samma läkare i 8 månader. Nu i slutändan så blev det ingen utredning. Bara mediciner som inte funkar samt samtal som kändes som man bara var där för att visa att man fortfarande levde.

Första gången jag sökte hjälp hos öppenvården misstänkte läkaren bipolär typ 2. Jag hann inte utredas klart innan jag flyttade runt en del, men ingen läste i journalen där läkaren skrivit misstanke om bipolaritet. Det tog 10 år tills att jag blev tagen på allvar och blev diagnostiserad.