Jag lider av trauman pga tidigare mobbning. Trotts att personal på avdelningen vet detta så har de vid flera tillfällen fryst ut mig från de andra patienterna. De sa till mig att jag behövde vara på mitt rum. Efteråt inser jag att detta var för att alla andra patienter skulle få baka tillsammans i köket. Men inte jag. De låste köksdörren så att de andra patienterna skulle få baka tårta tillsammans utan mig. Och när jag då fick otroligt mycket ångest pga mina trauman så kallade de mig uppmärksamhetskrävande och lämnade mig själv medan jag slog sönder hela mig och skar mig. Flera gånger har jag behövt äta min mat jättefort för att de med ätstörningar och matstöd ska få längre tid på sig att äta. Vilket såklart triggade mig då det var en bekräftelse på att jag inte. Ar värd någonting. Allt de gjorde triggade bara mina trauman mer.

Jag sökte frivilligt upp psykiatrin som ung vuxna och hade haft ett tufft liv på olika sätt redan .Och efter ca 30 år av helt fel behandling Och fel mediner och även 7 år på behandling hem .Men ett behandling hem utan behandling Måde jag sämre och sämre och tänkte ofta Vad är fel på mig Varför mår jag sämre och sämre och Varför hjälper ingen medicin mig på lång sikt Men till sist fick jag en adhd och atisum dignoser och ptsd och en dbt behandling Och efter avslutad dbt och då nu även rätt diagnos Så började jag förstå mig själv bättre Och tänkte nu får jag hjälp av psykiatrin som verkligen kommer hjälp mig Men psykiatrin mottagning där jag gick var bra på att lova mig hjälp men i verkligheten blev det inte så och när nu på något sätt det blev en kamp igen Att tex få prata med en läkare och att få speciellt läkare att ta mig på allvar och efter många samtal med andra än läkare på mottagning Tex skötare Då började jag tänka Vill jag än en gång gå igenom detta Att försöka få hjälp och om och om bli besviken och lägga den energi på att få hjälp från psykiatrin Nej Jag vet att jag idag överlever utan psykiatrin Genom det jag lärde mig i dbt och genom att tex läsa böcker om tex accetans och andras historia om hur dom hantera livet Och eftersom jag idag vet grunden till varför livet aldrig fungerar normalt för mig Mina npf dignoser och att vissa saker alltid kommer vara tuffa för mig pga mina diagnos Men jag kan hantera det idag Utan att falla tillbaka I destruktiva beteend Tog då beslut att avsluta mig som patient på den psykiatrin mottagning jag gick på Och även en anmälan till IVO För psykiatrin mottagning sätt att bemöta mig Specillt läkare Det som nu blev mitt problem var att jag inte längre hade tillgång till min adhd medicin och vc vill inte skiva ut Eller kan inte Känns konstigt att jag måste ha med psykiatrin att göra pga min adhd medicin Som är hjälpsamt för mig Fundera på att söka annan psykiatrin mottagning och då be om min adhd medicin Men absolut inget annat Är trött på hur vården fungerar och hur mycket energi jag har lagt på att få hjälp och hur många år psykiatrin på något sätt tagit ifrån mig Genom att tex sätta lpt och då tvinga mig att vara kvar på behandling hemmet Trotr jag inte fick någon behandling Och mådde sämre av att vara där Ja ibland måste man ge upp sin kamp och inse att man få fixa det själv Sen hade jag inte kunnat det om jag inte som nu veta varför jag inte fungerar normalt

Gång på gång får jag höra ”vi vet att det här alldeles för lite vård, men det är vad vi kan erbjuda dig”. Det går förbi all vettig logik. Vi bedömer att ditt behov av vård och insatser är mycket högre än det du beviljats, men vi tänker inte göra något annat. Det handlar inte om att jag har en ovanlig hjärntumör och att man behöver forska fram en ny avancerad typ av laserkirugi. Det handlar inte om att man inte skulle KUNNA behandla min anorexi. Det handlar enbart om resurser och prioriteringar. Och jag är inte prioriterad. Och det de i praktiken säger då är ”Det är ok för oss att du fortsätter försämras. Det är ok för oss att du antagligen kommer ha en kraftigt förkortad livslängd. Ditt liv är inte viktigt.”

Jag har kämpat i snart 25 år med min ätstörning. Och anledningen att jag aldrig blir frisk är att ätstörningsvården inte kan hantera att jag också är autistisk och har vårdrelaterad PTSD. Om några månader fyller jag 40 år. Ingen annanstans i vården skulle det anses vara gammalt. Men ätstörningsvården har gett upp. Jag prioriteras inte längre för de mer omfattande , individanpassade insatser jag skulle behöva. Särskilt inte när autismen gör mig så himla krånglig att hantera på en högre vårdnivå. Så jag fortsätter att bara få ett begränsat antal samtal på mottagningen. Jag klarar inte längre att få i mig någon fast föda alls hemma. Både kroppen och hjärnan håller på att stänga ner. Men det spelar ingen roll. Jag möts ändå av ett beklagande att de inte ”kan” ge mig mer stöd. Och en förväntning att bara skärpa mig och lösa problemet åt dem.

Var under en period inlagd pga anorexi då jag ej klarade av att äta hemma; på avdelningen däremot gick det lite bättre. Innan utskrivning skulle jag slussas över till dag- och öppenvård och då att äta själv hemma. Jag klarade dock fortfarande inte att sköta maten när jag var själv utan svälte mig i princip hela tiden då jag inte befann mig på avdelningen. Detta berättade jag flera gånger för personalen på avdelningen men de tyckte att jag överdrev. De tyckte att jag var för frisk för att vara inlagd. Trots att min vikt rasade skrevs jag ut och skulle då behandlas i dag- och öppenvården. Redan innan jag skrevs ut hade dock personalen från dagvården bedömt att jag var för sjuk för att gå i dagvård. 

Resultatet blev att jag gick direkt från slutenvård till öppenvård även om alla egentligen var överens om öppenvård inte var tillräckligt. Men slutenvården ansåg att jag var för frisk för att vara där och dagvården att jag var för sjuk för att vara hos dem. Eftersom ingen ville ta ansvar hamnade jag i ett tomrum där ingen riktigt brydde sig om vad som hände med mig.

När jag skulle börja på en ätstörningsenhet för några år sedan så bad läkaren att jag skulle klä av mig framför han och min mamma och bad min mamma titta noga på min kropp för att ”fatta hur sjuk jag var”. Jag kände mig extremt utstirrad, förnedrad och obekväm, och det gjorde dessutom inte precis relationen till min kropp bättre.

När jag var 16 år och inlagd på bup så skulle jag flyttas mellan två avdelningar. Jag hade fått reda på att det skulle ske med Kriminalvården eftersom att jag vårdades inom lpt.

 Skötaren sa innan att ”det låter värre än vad det är” att åka med kriminalvården. Men när transporten kom visade det sig att dom tänkt handfängsla mig under hela resan. Efter läkarens beslut. Samma läkare som satt med när skötaren sa att det ”låter värre än vad det är” men som då bara satt tyst och höll med.

Det var en resa på 3,5 timme. Det bör tilläggas att jag var lugn under hela resan. När transporten kom verkade det som att den andra personalen på avdelningen inte hade fått någon information om att detta skulle se. Och där stod en ensam skötare med mig när de skulle handfängsla mig.

Detta ledde till att en annan patient aldrig blev varnad utan stod och såg hela händelsen framför sina ögon. Detta gjorde att jag skämdes väldigt mycket i efterhand.

Jag fick det narkotikaklassade preparatet lyrica utskrivet och där började min resa mot allvarlig försämring och abstinenssymptom vid nedtrappning. Det var två hyrläkare samt en läkare inom slutenvården som skrev ut och höjde min medicinering av lyrica under ett par år. Jag upplevde att de hade en helt annan syn på preparatet än resten av vårdpersonalen. Det blev en konflikt och jag fick ingen behandling förens jag stod utan lyrica igen. Jag kände mig övergiven och blev behandlad som att jag gick på droger. Helt plötsligt skulle jag leva med abstinenssymptom och ingen samtalsterapi eftersom det ansågs som att jag gick på beroendeframkallande medicin. Jag gjorde ett allvarligt självmordsförsök och hamnade även i en psykos i samma veva. Jag är övertygad om att allt detta hade kunnat utebliva om dessa läkare inte hade skrivit ut lyrica från första början.

Genom alla åren har jag mått sämre under sommaren där det sker en uppsving i frekvens av självskadebeteende och intensitet i ätstörning men ändå så lyckas psykiatrin nästan varje år göra något strax innan sommaren som innebär byte av läkare eller behandlare som inte riktigt hinner bli klart innan semestrarna och jag lämnas själv hela semesterperioden. I år hände exakt det. Fick en ny läkare och hann träffa honom två gånger innan han gick på semester och efter senaste besöket skulle han undersöka möjligheten att remittera mig till någon mer specialiserad enhet då mitt självskadebeteende eskalerar. Jag får ingen information kring när han ska på semester och är under tron att han skulle ta tag i det innan semestern men nej får några veckor senare reda på att jag måste vänta till efter sommaren. Öppenvården hänvisar mig till akutpsykiatrin om jag inte klarar av att vänta tills augusti medan akutpsykiatrin säger att de inte kan göra något utan att alla insatser som
kan vara hjälpsamma för mig måste ske genom öppenvården.

Ortopedi och kirurgläkarna är handfallna då jag gång på gång inkommer till akuten till följd av självskadebeteendet men allt de kan göra är att somatiskt behandla och sen skicka hem mig. Remiss på remiss på remiss från somatiken till psykiatrin besvaras med någon version av ”det finns inget vi kan göra från akutpsykiatrins sida, hänvisas till öppenvården”. Men öppenvården anser att jag kan vänta några veckor till utan problem. Trots att jag uttryckt oro att avlida till följd av skadorna och att jag behöver något stöd här och nu för att kunna överleva.

Vid ett besök med akutpsykiatrin så lovade läkaren mig att jag skulle prioriteras och bli kallad till en annan läkare som inte har semester men en vecka senare hade jag inte hört något mer om det. Ringde öppenvården som då meddelade att det inte finns möjlighet och att jag minsann kan vänta tills ordinarie läkare är tillbaka från semestern.

Jag är rädd att denna sommar kommer ta död på mig.

Jag får ingen behandling av Region Stockholm för PTSD för att psykiatrin anser att jag ”har för komplex problematik” (PTSD samt NPF-diagnoser).

I mina öron betyder ”har för komplex problematik” att patienten är i stort behov av behandling.

Enligt lag ska de som behöver vården mest prioriteras men det gäller tydligen bara fysiska sjukdomar …?

Jag menar inte att just jag ska gå före alla andra men det verkar som om det är ett genomgående förhållningssätt de har inom psykiatrin, när det gäller patienter med flera diagnoser och/eller stora vårdbehov. 
Man måste vara ”lagom” psykiskt sjuk för att få den hjälp man behöver, man får varken ha ”för lite” eller ”för mycket” psykiska problem.

Blev i maj remitterad till psykiatrin pga ökad suicidrisk och ångest/depression. Kommer på ett bedömningsmöte med psykolog som dels funderar på att lägga in mig, men samtidigt är tveksam att jag ska tillhöra psykiatrin. 1 månad senare har jag nytt bedömningsmöte fast med läkaren, mår då lite bättre och suicidrisken är något mindre (mind you, fortfarande existerande) och enligt journalen är min suicidrisk inte existerande i nuläget, men kan öka vid dippar i mående, samt att jag inte uppvisar något adepressivt. Blir på nytt ifrågasatt om jag ska vara på psykiatrin.
Psykiatrin vill inte ha mig pga ”för frisk”, primärvården vill inte heller pga att jag är ”för sjuk”. Hur psykiatrin sen kan anse att en patient med uttryckt suicidrisk och planer, samt ångest sen >10 år tbx i tiden, inte anses vara sjuk, är för mig mycket oklart