Hej! Vet inte om detta passar in här. Men jag vill dela med mig.
Jag skulle flyttas tillbaka från en psykiatri till en annan förra året pga studerat på annan ort (annat län). Jag har ännu inte fått någon kontakt på psykiatrin på min hemort trots att jag bara skulle förflyttas, och ingen som an ansvarig för mina mediciner. 
Jag har 3 olika mediciner som psykiatrin skrivit ut.  En utav dom är en ovanlig form utav antidepressiv medicin pga extrema tvångshandlingar och tar 2 tabletter om dagen. När jag nu senast skulle beställa en ny förpackning av denna läser jag att den slutat tillverkas. Jag går till apoteket och får samma sak bekräftat, den har slutat tillverkas och inga fler förpackningar finns att få tag på och ingen likvärdig heller. Jag tar 2 tabletter om dagen, rekommenderad uttrappning av medicinen skall ske med en halv tablett om dagen 2 veckor åt gången. Och utsättnings symptomen om man gör det tvärt är många och inte speciellt roliga. Jag har sån ångest, om 2 dagar är tabletterna slut. Det här hade inte hänt om jag bara hade förflyttats från en psykiatri till en annan och direkt fick någon ansvarig över mina mediciner som kunnat berätta detta.

Jag har länge funderat på om jag har borderline (EIPS ) för det är så mycket som tyder på det. Trots ADHD, Asperger och depression på ”papper” känns det ändå inte som allt är i hand.

Jag har tagit upp detta med min läkare och min sjuksköterska. Får träffa en psykolog som inte alls förstår mig. Han säger att jag är mellan alla spektrum men jag är för ”välfungerande” för att kunna få en EIPS diagnos.

Jag kände mig helt bestört. Inget absolut inget kände mer hopplöst. Han försökte hitta andra saker som jag redan har gått i terapi för, flera gånger. Å att försöka riva upp sår efter sår så kommer allt vara en större oreda än innan.

Jag har även nämnt detta till min sjuksköterska och min läkare. Jag är ”för” välfungerande för att jag MÅSTE. Jag kan inte låta min hund svälta, jag kan inte göra att mitt djur drabbas av hur jag mår eller hur jag är.
Jag orkar inte många dagar gå upp och allt är mörkt. Men jag går ut med hunden. Inte några längre promenader men hon får gå ut. Jag försöker komma ihåg att ge henne mat, ge mig själv mat och försöka behålla maten.

Jag tvingar mig gå till jobbet för att min hund ska ha ett bättre liv. Jag har inget val.
Hade jag bott hemma hade det sett annorlunda ut.
Om jag hade fått diagnosen EIPS hade hela mitt liv fått en förklaring. Jag hade fått en förståelse varför saker å ting blev som de blev och försöka lära mig att leva med det. Men orättvisa att någon som inte vet hur det är att må såhär och att inte kunna göra något åt de är hemskt. Att en legitimerad psykolog försöker hitta en orsak till mitt dåliga mående när jag redan vet att det inte finns någon orsak.

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dåliga erfarenheter av psykiatrin. Både för egen del men även vänner och anhöriga. Läkare som utövat härskartekniker och skrikit ”det här är min avdelning!!” När jag var rädd för min systers liv pga att psykiatrin oavsett vad både min syster och vi som familj vädjade om, till varje pris skulle de skriva ut henne. Bemötandet har varit rent igenom vidrigt och ovärdigt. Man skriver ut patienter som straff när de självskadat, istället för att faktiskt hjälpa !!!

Jag själv har försökt få hjälp i många år av psykiatrin, gick dit för att få hjälp då jag både lider av depression och ätstörning. Möts av en läkare som uttrycker sig såhär ”Jaha. Men nu är du ju normalviktig så vad är nu problemet ? Jag har då alltså precis beskrivit min långa historik av ätstörningar. Jag har inget som helst förtroende för psykiatrin, överhuvudtaget. Att ha kontakt med psykiatrin har varit ett rent helvete.

Jag har varit aktuell inom psykiatrin från och med 2015 där ja fick en diagnos t.om 2022. Fick bra gruppterapi (MBT). Efter att gruppterapin tog slut 2021 så skrevs jag ut från psykiatrin. Vårdcentralen skrev inte ut mina mediciner, efter att jag kontaktat patientnämnden så gick vårdcentralen med på att skriva ut 1 av medicinerna men inte båda som ja fått ordninerat från psykiatrin. Det ledde till känslor av kontrollförlust. För jag behövde en läkare som kunde justera medicinen vilket inte jag fick tillgång till. Det slutade med att jag trappade ner den medicinen som Vc inte skrev ut på egen hand, jag hamnade i konflikt med arbetsgivare och kollegor, jag fungerade inte lika väl. Medicin är ett hjälpmedel för mig i vardagen och att bli lämnad själv åt mitt öde var hemskt. Tack och lov har jag en vän som är läkare som kunde vara ett stöd för mig. Utan det stödet hade ja säkert begått suicidförsök. Jag är så ledsen och besviken på psykiatrin, att dem skiter i mig fullständigt. Känns inte tryggt

Läkaren berättar att jag troligen skulle bli mer hjälpt av högspecialiserad ätstörningsvård. Men avslutar mötet med att förklara att sannolikheten att någon i vår region skulle få remiss till det är obefintlig. Det är för dyrt….

Som om mina 10år plus sjuk i anorexi inte kostat samhället eller mig mer än vad rätt sorts hjälp tidigare skulle gjort.

När jag var inlagd på BUP och hade permissioner hem till min psykiskt sjuka pappa, som BUP hade orosanmält till socialtjänsten, frågade personalen alltid hur det hade gått när pappa lämnade mig på efter permissionerna. ”Bra”, var alltid svaret, för pappa var ju med och jag vågade inte säga annat… Sedan var de nöjda. Jag skulle få komma till en korttidsvårdsavdelning, men i stället skrev de ut mig hem till honom, och en vecka senare försökte jag ta mitt liv. Jag önskar att de hade frågat mig i enrum när pappa hade gått, hur min upplevelse av permissionerna var. Det hade ju inte fungerat.

Ett tag åkte jag in till psykiatriska akutmottagningen dussintals gånger under en halvårsperiod för jag var självmordsbenägen och var rädd för vad jag skulle göra mot mig själv. Blev hemskickad varje gång då det inte sågs som ”allvarligt nog” för en inläggning då jag ibland inte hade en konkret suicidplan men oftast också var självmant hjälpsökande. För om man vill ha hjälp behöver man den uppenbarligen inte. När jag till slut gjorde ett suicidförsök blev jag inlagd i 4 dagar och fick höra att jag skulle ”sökt hjälp innan det blev så illa”

Har varit inlagd flera gånger, oftast har jag fått permission innan utskrivning sker. Men en gång gick jag från x-vak i 3mån utan någon som helst utgång till att bli utskriven, det blev en väldigt svår omställning och jag kände mig mer eller mindre utkastad och bortglömd.

Varit inlagd flera gånger och det har varit ovanligt att utskrivningar planerats så mycket. Ibland har jag skrivits ut som ”straff” ifall jag tex själv skadat på avdelningen eller under en permission. Eller så har jag skrivit ut mig själv i panik för att jag mått så dåligt under tider som inlagd. Det har jag alltid kunnat göra ganska lätt, oavsett anledning till inläggning, även om det varit efter ett suicidförsök.

Ibland skrevs jag ut från en dag till en annan, ibland med en föraning, ibland inte. Ofta skrevs jag ut när jag hade skadat mig på avdelningen. Jag skrevs ut men det fanns aldrig en plan för uppföljning, eller plan för om jag skulle må sämre igen. Öppenvården fick sällan information om att jag hade skrivits ut.