Att ha både en ADHD och Autism diagnos är som att vara bollen i ett evigt pingpong spel mellan psykiatrin och habiliteringen
Äntligen rätt diagnos
Under flera år undrade jag vad fan det var för fel på mig. Men efter ett självmordsförsök diagnostiserades jag med EIPS utan någon utredning eller ens möte med läkaren som satte diagnosen. Därefter misstänktes ADHD för min rastlöshet och ångest. Resultatet av en ADHD utredning som gjordes på ett Hvb ledde istället till GAD, paniksyndrom, tvång och dödsångest. Jag kände mig så förvirrad, vilsen och oförstådd. Efter totalt 4 år i diagnotistik och behandlingsträsket har jag äntligen fått svar att jag har Komplex PTSD och att det är traumabehandling som jag behöver. Jag har fått svar på varför det är ”fel på mig”.
Det tog 10 år att få en diagnos
Efter att ha varit i kontakt med psykiatrin i över 10 år så har jag först nu fått en diagnos. Det tog 10 år och 4 kontakter innan jag fick diagnosen social ångest och dystymi.
Varför lovade psykiatrin så mycket?
Jag har haft en tufft liv och tog därför kontakt med psykiatrin som ung vuxen men idag önskar jag att jag inte gjort det Men idag vet jag att jag har diagnos adhd och atisum Och Cptsd Men när jag nu rätt nyligen på äldre dagar fick min diagnos atisum Då tycker min läkare i psykiatrin att jag ska bo på ett LLS boende och sa att nu vet vi varför du mår dåligt och inget att göra åt det Jag hade då nyligen efter avslutad Dbt blivit lovad stödsamtal av psykiatrin vb och en trauma behandling men nu får jag inte det längre Jag tog upp kampen än en gång och allt kämpande genom åren har gjort mig mycket trött och tar mycket kraft av mig Till sist förra sommaren hamnade jag i kris på riktigt och anledningen till det var som jag såg det att jag inte fick den hjälp jag verkligen behöver och blivit lovad av psykiatrin efter Dbt Jag tog helt slut i både kropp och själ och mådde mycket dåligt Min läkare i psykiatrin sa att krisen var mitt eget fel Jag skulle fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin längre Jag fick då lite stöd förra sommaren av mobilen teamet i psykiatrin Och det hjälper Jag vet att få prata med någon om vad som känns inom mig hjälp mig mycket och det var lite därför jag och min terapeut i Dbt ville att efter Dbt så skulle jag få stödsamtal av psykiatrin vb Så jag inte skulle behöva åter hamna i destruktiva beteenden Jag blev av med dom genom Dbt Så jag överleva förra sommaren pgafick stöd av mobila teamet en period Nu detta året är jag åter just nu i kris igen och det som nu nyligen hänt är att jag precis haft en mycket allvarligt infektion och blivit opererad 5ggr och får atibotika intravenöst och legat på sjukhuset 14dagar Och den vanliga vården skrev en remiss till psykiatrin Att jag behöver prata med någon om vad som känns inom mig Men nu säger psykiatrin nej till stödsamtal och nej till att jag ska få hjälp med någon att sova på Sover mycket dåligt Till saken hör nu att jag åter gör fel saker Jag löser min ångest med att göra fysiskt saker som att städa hemma om och om igen Och det ska jag igentligen inte göra nu pga min skadade arm Som jag hade infektion i och blev operad i Armen är ev skadad för livet Pga infektion och den jag själv prata med på psykiatrin håller med mig att jag är i kris men läkare säger nej till stödsamtal och nu är jag åter helt slut i både kropp och själ och kan ibland tänka att det är nog mig det är fel på För varför lova psykiatrin mig mycket men sen tog bort alla löften Jag man blir skickad lite fram och tillbaka i vården och då speciellt när det är både psykiatrin och vanliga vården man behöver samtidigt Är så lätt för dom innom vården att när det inte fungerar säger nej vi kan inte göra så mycket åt det Har forfarannde kontakt med vanliga vården pga min skadade arm Men igen hjälp från någon att få prata om det Och detta har hänt och känns inom mig Allt har nu triggat mina trauma i livet mycket och jag mår mycket dåligt Men igen tycks fatta det Jag kan säga till folk och vården hur jag mår men jag vissar inte så mycket pga hur mitt liv sett ut och mina trauma i livet Men att säga hur man mår tycks inte hjälpa Är på väg att ge upp helt Jag har inget liv nu känns det som iallafall och igen tar mitt rop på hjälp på allvar Har kämpat i mott vind i hela mitt liv Och verkligen försökt få hjälp Bor ensam Så jag får kämpa själv med allt Att få hjälp är inget självklart Trots remiss från vanliga vården och trots man fått diagnosen sent i livet Nej om nu blir sjuk så ska man samtidigt orka kämpa för det man igentligen har rätt till och många tycker jag borde ha fått mina stödsamtal i psykiatrin nu pga min situation men säger psykiatrin nej och dom som bestämmer detta Inte ens prata med mig direkt utan via 1177 eller någon som jobbar på mottagningen men inte kan ändra deras beslut Vad händer då Jag vet inte om jag ska vara ärlig Jag tycker inte vården fungerar alls när det blir så här Man ska ju få vara delaktig i sin vården heter det ju Men jag känner mig inte så delaktig När dom som tar beslut som gäller mig Inte ens prata med mig personligen Har då igen chans att ev få förklara saker för dom Jag önskar att det var mycket bättre bemötande för alla som verkligen vill ha hjälp Lyssna på dom som vill ha hjälp Ta inte beslut över huvud på någon Du vet inte hur den person kommer må då och ing en i mitt fall iallafall Har återkommit och frågar Hur det går nu Att kämpa själv med allt i över 50år Kämpa bara för att man någon gång i livet vill må så bra som möjligt Jag har inte gjort någon fel alls Det är andra som i hela mitt liv ställt till för mig Från det jag föddes har folk gjort mig ” illa” på olika sätt Och att få hjälp att sen kunna återhämta sig känns omöjligt
Ätstörning i skov räknades inte
Fick tillslut en remiss till ätstörningskliniken. Kom dit och hade ett första samtal med psykologen. Hen konstaterade att jag hetsåt. Kom tillbaka för ett nytt samtal. Eftersom jag hetsäter i skov så kunde jag inte få en diagnos. Dessutom hade de inte tillräckligt med kunskap om autism och ätstörningar. Och hade jag ens ork att gå deras intensiva KBTkurs?
Blev av med allt jag hade att leva för
Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll
När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.
Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.
Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.
Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut
”om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
När min mamma körde in mig till BUP sluten psykiatrin p.g.a min atypiska anorexia så fick jag mig en uppläxning.
”Vi har riktiga sjuka tjejer som ligger härinne och om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
Då hade vi dessutom legat inne bara några månader tidigare p.g.a Bradykardi och dåliga värden. Som att atypisk anorexia inte redan var ett slag i magen.
Tog bort diagnos
Efter att jag hade gått upp i vikt och min kropp hade förändrats så tog överläkaren bort min diagnos ”Anorexia Nervosa” och gav mig diagnosen ätstörning UNS istället. På ett sätt är det väldigt tufft att inte ha den bekräftelsen längre. Jag ville bara svälta mig direkt efter att hon tagit bort diagnosen! Det var så oprofessionellt, jag hade ju kvar samma problematik och hon hade aldrig ens ett möte med mig om det.
Får inte hjälp
Är inte tillräckligt smal för att få hjälp
Fick torka upp spyan själv
Jag var 15 år&vägde 45 kg på mina 1.58 cm. Jag vägrade äta och gå ut från mitt rum. De slet ut mig och höll fast mig vid stolen. Och tvingade mig äta. Spydde rakt ut på golvet. Jag fick torka upp de själv. Skammen och blåmärkena kommer jag alltid få leva med.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
