Jag har jobbat inom rättspsykiatrin på låsta avdelningar med unga kvinnor som har ett självskadebeteende pga sexuella trauman. Min manliga kollega började en natt att ta mig på brösten. Det eskalerade till slut med att han stack ner sin hand innanför mina trosor. Jag var så rädd, jag ville springa därifrån och jag ville skrika.. jag trodde att jag skrek på hjälp men min kropp frös till is, jag kunde inte röra mig.. han sa att han en dag skulle komma hem och slicka mig, det gjorde han också och jag vågade inte säga emot… jag tänkte senare på om han vågar ta sig sådana friheter med mig som kollega, vad gör han då med våra unga kvinnliga patienter? Jag utvecklade själv ett självskadebeteende, jag rispade mig med kniv över min hals, mina bröst, armar och lår, jag blev en av vuxenpsykiatrins mest komplexa ärenden och än idag har jag inte fått någon vårdpersonal som tar mig på allvar..
Injicerades med medicin jag inte tål
Vid ett av alla vårdtillfällen när jag har väldigt kraftig ångest beslutas det på ronden att jag frivilligt ska få en spruta med medicin för att få en paus i lidandet och ges möjlighet till vila och återhämtning. Jag bedöms också vara i mer behov av tillsyn än vad de kan ge på den allmänpsykiatriska avdelningen så jag ska flyttas till PIVA tillfälligt. Injektionen förskjuts med hänvisning till att det är ont om personal för tillfället, men sent på eftermiddagen får jag min spruta. Dock har de, utan min vetskap, ändrat till ett annat preparat för de har läst i min journal att jag en gång fått en biverkan av den medicinen. Jag blir istället medicinerad med en injektion av lugnande medicin som det under samma vårdtillfälle konstaterats att jag inte tål. Jag får kraftiga biverkningar i form av krypningar i hela kroppen. Jag frågar varför det känns som när jag fått den medicinen och får till svar att det ju är den medicinen jag fått fast i sprutform. Det gör att jag får panik och börjar skada mig själv för att hantera besvikelsen och tortyren inifrån. En skötare som känner mig mycket väl försöker hjälpa mig men sjuksköterskan tillkallar jourläkaren eftersom den rondande läkaren gått för dagen.
I stället för att ge mig hjälp slängs jag då ut från avdelningen av jourhavande läkare mot vårdpersonalens inrådan. Han menar att de har nolltolerans mot självskada på avdelningen så därför har han inget annat val än att skriva ut mig omedelbart. Jag kastas bokstavligen ut, och i efterhand har jag fått veta av avdelningschefen att de polisanmälde mig för att ha sparkat en skötare i tumultet som uppstod. Jag har inga minnen av vad som hände den kommande veckan, men jag kan läsa i min medicinska journal att jag varit på somatiska akutmottagningen flera gånger dit jag förts av både polis och ambulans, jag har vårdats på intensivvårdsavdelningen något dygn, jag har gjort upprepade suicidförsök, jag får efter några veckor räkningar från ambulansresor och vårdavdelningar jag inte vet om att jag vistats på, det står i lokala medier om att tågtrafiken stoppats pga obehörig på spåret vilket ska ha varit jag och det det har gjorts betalningar med mitt bankkort på olika systembolag och apotek. När jag väl återkommer till något slags medvetande befinner jag mig på en medicinsk vårdavdelning med dropp och antibiotika eftersom jag tagit överdos av mediciner och fått infektion i stora sår på armar och ben.
Ja, jag har ett självskadebeteende sedan länge men det var inte för det jag sökte vård. Jag hade inte självskadat allvarligt innan jag lades in. Det eskalerade när jag behandlades fel när jag var inneliggande eftersom jag inte fick den hjälp och det stöd jag bett om och som var överenskommet. Inte som ett straff för hur de behandlade mig utan som en desperat strategi för att stå ut när deras hjälp uteblev.
Utskriven som straff
Varit inlagd flera gånger och det har varit ovanligt att utskrivningar planerats så mycket. Ibland har jag skrivits ut som ”straff” ifall jag tex själv skadat på avdelningen eller under en permission. Eller så har jag skrivit ut mig själv i panik för att jag mått så dåligt under tider som inlagd. Det har jag alltid kunnat göra ganska lätt, oavsett anledning till inläggning, även om det varit efter ett suicidförsök.
Utskriven utan plan
Ibland skrevs jag ut från en dag till en annan, ibland med en föraning, ibland inte. Ofta skrevs jag ut när jag hade skadat mig på avdelningen. Jag skrevs ut men det fanns aldrig en plan för uppföljning, eller plan för om jag skulle må sämre igen. Öppenvården fick sällan information om att jag hade skrivits ut.
Uppe i 70 första möten
21 läkare 14 psykologer/kuratorer (som jag gått till mer än 3-4 ggr, betydligt fler om man tar in alla för 2-3 samtal) – bara på BUP. lägg därtil till all övrig personal på avdelningar och öppenvården. När jag på min andra vuxenpsykiatri, ny pga flytt, får höra av utredande psykolog att han ber om ursäkt för jag får träffa så många olika. (en psykolog på bedömning, sen en psykiatrisjuksköterska för samtalsstöd i väntan på utredning) Behöver jag hålla inne ett skratt. utöver alla personer på bup, säg kanske 5-7 olika ”fasta” kontakter på vuxenpsyk, samt alla olika läkare jag tappat räkning och namn på. Sist jag räknade var jag uppe i 70 olika ”första möten”.
I vårdens ögon är jag allt ifrån farlig för mig själv och måste låsas in på avdelning, till helt normala tonårsbekymmer som kanske behöv gå till skolkuratorn för betygsstress. Svårt psykisk sjuk med ätstörningar, depression, självskadebeteende. Autism? Adhd? till Borderline där mina problem eg bara är symtom på den verkliga orsaken, psykisk misshandel i familjen.
Från att höra att jag inte försöker, fejkar, att jag bara vill ha uppmärksamhet. till att få två kuratorer och den utredande psykologen till tårar. Där jag sitter och halvskrattat berättat om allting och sitter förvånad och undrar om jag sagt något olämpligt.
Jag är 22 år gammal. studerar min drömutbildning på Universitet. 1 år och 3 mån sen min senaste inläggning. Ja har bra betyg och extrajobb och fungerar väl. fått remiss till vuxenpsyk från Ungdomsmottagningen för bearbeta uppväxten och den psykiska misshandeln. Genom alla år av olika terapier, DBT; KBT; specialiserad ätstörningsbehandling, FBT, MBT, CFT. aldrig har min familj ansets vara grundorsaken, utan alltid varit mitt fel. Tills de började fråga om min uppväxt och hur jag kände för min familj. det jag tänkt vart normalt, och eg mitt fel. har varit psykisk misshandel och emotionell försummelse. att jag utvekclat de problem jag har, enl flera mitt sätt att överleva. om jag ej gjort det, hade jag nog inte stått ut igenom det.
Jag har verkligen föröskt på alla sätt och vis att ändra på till det bättre. jag hoppas jag nu äntligen får hjälp att kunna ta mig ur det här en gång för alla. men är rädd jag inte ska klassas som ”tillräckligt” sjuk. samtidigt som VC ej ville ha med mig att göra.
samtidigt vet inte vården allt. de vet inte om den där behandlaren i ätstörningsteamet som tvingade mig klä av mig naken för vägning. som tog på mina ben som fylldes med mer och mer skärsår. utan att ens nämna mitt självskadebeteende för mina föräldrar. jag var 14 år. Men det är klar, hur ska man säga att jag självskadar vid troskanten när mina trosor döljer det?
i mitt huvud är jag ständigt ett år efter alla andra. för jag vart sjukskriven och gick om ett år på gymnasiet.
nu är jag universitetsstudent med självskadebeteende och fylld med ärr på in och utsida. Jag hade lika gärna kunnat vara hemlös och drogmissbrukare.
Bad om hjälp men fick inget stöd
Jag var inlagd på en allmänpsykiatrisk avd. Personalen sa att det var väldigt viktigt att jag bad om hjälp från dem och kommunicerade mina behov istället för att skada mig. Jag tog kontakt med dem och sa att jag behövde hjälp för att jag hade självskadeimpulser. Svaret jag fick var ”men vad ska vi göra åt det?”, och inget mer. Senare efter flera försök från att få stöd från dem så tog jag med en tallrik in på rummet. En personal följde efter och ställde sig i dörröppningen till mitt rum och sa, ”snälla skada dig inte”, och gick sen iväg. Då krossade jag tallriken och försökte skada mig, några sekunder senare kom flera personal, de höll fast mig och det slutade med bältning och injektion. Några minuter efter att jag senare blivit uppsläppt, så kom en sköterska in och ville ”ha ett samtal” om vad som hade hänt. Jag förklarade att jag kände att jag verkligen hade försökt ta hjälp men att jag inte upplevde att jag fått någon stöttning och att det då tyvärr blev att jag försökt skada mig. Hon började skälla på mig och sa, ordagrant; ”det är så lätt att skylla på alla andra istället för att ta ansvar för sina egna handlingar.” Jag blev otroligt ledsen och kände mig allt annat än lyssnad på eller förstådd. Dagen efteråt så blev jag utskriven.
Aldrig erbjuden psykolog
Har varit inskriven på psykiatrin sen jag var 11 år gammal. Redan då fick jag mina första antidepressiva. Åren gick och mitt mående blev allt sämre, började självskada för att få ångestlindring. Fått frågan flera gånger när jag sökt vård för skadorna
– är du inte lite för gammal för dethär?
Jag har aldrig fått hjälp av psykolog trots jag bett om det, enda de säger är att vi ska avvakta.
Idag är jag 36 år och haft samma antidepressiva i 10 år. Tänker på självmord varje dag och det vet vården om, men jag får ingen annan medicin eller terapi.
Fick även en autism diagnos efter jag tjatade till mig en remiss vid 33 års ålder. Trodde saker då skulle bli enklare men det blev tvärtom
. Nu är allt pga min autism och ” du får lära dig leva med det”
En läkare sa engång:
– Har du provat att be när du får ångest? Det kan hjälpa att be till gud.
Psykatrin hänvisade till habiliteringen
Jag hade länge kämpat för att få samtalsterapi på psykiatrin för depression och självskadebeteende. När psykiatrin ställde min autism-diagnos ville de lämna över allt ansvar för mig till habiliteringen. De tyckte habiliteringen skulle ge mig en psykologkontakt. Men habiliteringen kunde endast ge diagnoskunskap och ville inte ta ansvar för mig pga mitt dåliga psykiska mående. Det fanns inget samarbete och jag saknade alltid något på båda ställena. Habiliteringen var fantastisk på att bemöta mig som individ men saknade resurser. Psykiatrin gav mig till slut terapi men jag saknade alltid den förståelse som habiliteringen hade.
Belöningar och bestraffningar
När jag var inlagd på slutenvårdsavdelningen inom barn och ungdomspsykiatrin hade man ett slags belöning- och bestraffningssystem. Om jag följde reglerna och gjorde framsteg i behandlingen fick jag presenter i form av doftljus och skrivböcker. Men om jag däremot visade tecken på att jag blev sjukare i min ätstörning eller mitt självskadebeteende riskerade mina ”privilegier” att tas ifrån mig. Detta innebar att jag inte längre fick gå ut, att jag inte fick vara i aktivitetsrummet och pyssla samt att min mobiltelefon togs ifrån mig. Men det innbebar även att min familj inte längre fick besöka mig. Jag fick alltså inte träffa mina föräldrar för att jag svarade dåligt på behandlingen.
När privilegierna ett efter ett togs ifrån mig blev det allt svårare att hitta motivation att kämpa emot den oerhört svåra sjukdomen som härjade i mig. Och ju sjukare jag blev, desto mindre fick jag tillgång till dessa saker.
Jämför man dessa behandlingsformer av belöning och bestraffning med behandlingen av ett barn med en somatisk sjukdom blir det extra tydligt hur absurt det är. Att ett barn som svara dåligt på en behandling skulle tas ifrån rätten att träffa sin familj, få frisk luft och göra saker som det tycker om känns ju väldigt kontraproduktivt.
Olämpliga kommentarer från samtalskontakt
Fick under samtal med min fastavårdkontakt på psykiatrin höra att det enda som kunde hjälpa mig var att bli inlåst på rättspsykiatrin med tvångshandskar. Min samtalskontakt hade följt mig i flera år på olika sätt. Jag hade pumpat med svårt självskadebeteende under flera år men var på bättringsvägen. Hade haft uppehåll på ca 120 dagar men sedan fått er återfall. Trodde hon skulle stöta mig och hjälpa mig på rätt bana igen men då fick jag bara höra hur synd det var att man inte längre kan använda tvångshandskar som hjälp vid självskabeteende. Och att det blivit så svårt att låsa in någon med självskadebeteende som aldrig gjort brott. Tyvärr vågade jag aldrig säga eller göra något åt det hon sagt. Så hon fortsatte vara min vårdkontakt tills jag en dag hade turen att hon behövde sluta och jag fick en annan. Nu mår jag bättre än någonsin och är helt självskadefri så det bevisar bara ännu mer hur fel det hon så var. Jag behövde inte rättspsyk och tvångshandskar jag behövde någon som lyssnade, stötade och trodde på mig. Vågade inte säg något då jag kände att dem skulle lyssna på mig en psykiskt sjuk patient vs en utbildad vårdpersonal. Hade ju inget bevis, bara jag hade ju varit där och hört. Har även fått höra att personen tyvärr fortfarande jobbar inom psykiatrin vilket känns skrämande. Uttalandet om rättspsyk och tvångshandskar var bara en av många olämpliga saker hon sagt till mig.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
