Jag självskadade genom att dunka mitt huvud i väggen. Det rann blod men ingen kom. För att de ansåg att en annan patient mådde sämre. Jag tryckte på kallelse knappen men de gick in och stängde av den så det skulle sluta pipa. När jag gick ut för att hämta någon tog sjuksköterskan tag i min handled och skrek ”vad fan gör du” och drog in mig på mitt rum. Efter 2 timmar låg jag på toa golvet. Då gav dom mig 2 stesolid (starka lugnande som helst inte ska användas på barn) och lämnade mig igen. På golvet. 
Mycket för att de hela tiden trott att jag kommer sluta självskada om dom inte bryr sig. Men jag hade ändå fortsatt i 1 år utan att dom förstått att det inte handlade om uppmärksamhet.

Jag har mycket ärr från självskada på min kropp, bland annat på armarna och fått höra ”men du som är en sån fin tjej ska väl inte förstöra dig själv på det här viset, det är väl onödigt”

Jag självskadade genom att slå mig själv i ansiktet, men ingen sa något om det. Jag slog och blev blåare och blåare tills att jag var blågrön i hela ansiktet. Men ingen kommenterade, sa eller frågade någonting.

Vi hade en AT läkare på avdelningen jag jobbade på som skrev i ett forum på facebook att han jobbade med zebror pga ärren på armarna hos våra patienter.

Min läkare på psykiatrin har alltid kallat mina små rispor. Vilken med åren har lett till allt djupare sår som ibland behövs sys. Men hon kallar det fortfarande för små rispor. Vilket känns som jag inte förtjänar att få vård för det. Då det inte är lika farligt och djup som läkare har sett. Mitt självskad blir värre och värre då jag känner att jag måste visa att det är djupt annars inte på riktigt.

Genom alla åren har jag mått sämre under sommaren där det sker en uppsving i frekvens av självskadebeteende och intensitet i ätstörning men ändå så lyckas psykiatrin nästan varje år göra något strax innan sommaren som innebär byte av läkare eller behandlare som inte riktigt hinner bli klart innan semestrarna och jag lämnas själv hela semesterperioden. I år hände exakt det. Fick en ny läkare och hann träffa honom två gånger innan han gick på semester och efter senaste besöket skulle han undersöka möjligheten att remittera mig till någon mer specialiserad enhet då mitt självskadebeteende eskalerar. Jag får ingen information kring när han ska på semester och är under tron att han skulle ta tag i det innan semestern men nej får några veckor senare reda på att jag måste vänta till efter sommaren. Öppenvården hänvisar mig till akutpsykiatrin om jag inte klarar av att vänta tills augusti medan akutpsykiatrin säger att de inte kan göra något utan att alla insatser som
kan vara hjälpsamma för mig måste ske genom öppenvården.

Ortopedi och kirurgläkarna är handfallna då jag gång på gång inkommer till akuten till följd av självskadebeteendet men allt de kan göra är att somatiskt behandla och sen skicka hem mig. Remiss på remiss på remiss från somatiken till psykiatrin besvaras med någon version av ”det finns inget vi kan göra från akutpsykiatrins sida, hänvisas till öppenvården”. Men öppenvården anser att jag kan vänta några veckor till utan problem. Trots att jag uttryckt oro att avlida till följd av skadorna och att jag behöver något stöd här och nu för att kunna överleva.

Vid ett besök med akutpsykiatrin så lovade läkaren mig att jag skulle prioriteras och bli kallad till en annan läkare som inte har semester men en vecka senare hade jag inte hört något mer om det. Ringde öppenvården som då meddelade att det inte finns möjlighet och att jag minsann kan vänta tills ordinarie läkare är tillbaka från semestern.

Jag är rädd att denna sommar kommer ta död på mig.

Jag har jobbat inom rättspsykiatrin på låsta avdelningar med unga kvinnor som har ett självskadebeteende pga sexuella trauman. Min manliga kollega började en natt att ta mig på brösten. Det eskalerade till slut med att han stack ner sin hand innanför mina trosor. Jag var så rädd, jag ville springa därifrån och jag ville skrika.. jag trodde att jag skrek på hjälp men min kropp frös till is, jag kunde inte röra mig.. han sa att han en dag skulle komma hem och slicka mig, det gjorde han också och jag vågade inte säga emot… jag tänkte senare på om han vågar ta sig sådana friheter med mig som kollega, vad gör han då med våra unga kvinnliga patienter? Jag utvecklade själv ett självskadebeteende, jag rispade mig med kniv över min hals, mina bröst, armar och lår, jag blev en av vuxenpsykiatrins mest komplexa ärenden och än idag har jag inte fått någon vårdpersonal som tar mig på allvar..

Vid ett av alla vårdtillfällen när jag har väldigt kraftig ångest beslutas det på ronden att jag frivilligt ska få en spruta med medicin för att få en paus i lidandet och ges möjlighet till vila och återhämtning. Jag bedöms också vara i mer behov av tillsyn än vad de kan ge på den allmänpsykiatriska avdelningen så jag ska flyttas till PIVA tillfälligt. Injektionen förskjuts med hänvisning till att det är ont om personal för tillfället, men sent på eftermiddagen får jag min spruta. Dock har de, utan min vetskap, ändrat till ett annat preparat för de har läst i min journal att jag en gång fått en biverkan av den medicinen. Jag blir istället medicinerad med en injektion av lugnande medicin som det under samma vårdtillfälle konstaterats att jag inte tål. Jag får kraftiga biverkningar i form av krypningar i hela kroppen. Jag frågar varför det känns som när jag fått den medicinen och får till svar att det ju är den medicinen jag fått fast i sprutform. Det gör att jag får panik och börjar skada mig själv för att hantera besvikelsen och tortyren inifrån. En skötare som känner mig mycket väl försöker hjälpa mig men sjuksköterskan tillkallar jourläkaren eftersom den rondande läkaren gått för dagen.

I stället för att ge mig hjälp slängs jag då ut från avdelningen av jourhavande läkare mot vårdpersonalens inrådan. Han menar att de har nolltolerans mot självskada på avdelningen så därför har han inget annat val än att skriva ut mig omedelbart. Jag kastas bokstavligen ut, och i efterhand har jag fått veta av avdelningschefen att de polisanmälde mig för att ha sparkat en skötare i tumultet som uppstod. Jag har inga minnen av vad som hände den kommande veckan, men jag kan läsa i min medicinska journal att jag varit på somatiska akutmottagningen flera gånger dit jag förts av både polis och ambulans, jag har vårdats på intensivvårdsavdelningen något dygn, jag har gjort upprepade suicidförsök, jag får efter några veckor räkningar från ambulansresor och vårdavdelningar jag inte vet om att jag vistats på, det står i lokala medier om att tågtrafiken stoppats pga obehörig på spåret vilket ska ha varit jag och det det har gjorts betalningar med mitt bankkort på olika systembolag och apotek. När jag väl återkommer till något slags medvetande befinner jag mig på en medicinsk vårdavdelning med dropp och antibiotika eftersom jag tagit överdos av mediciner och fått infektion i stora sår på armar och ben.

Ja, jag har ett självskadebeteende sedan länge men det var inte för det jag sökte vård. Jag hade inte självskadat allvarligt innan jag lades in. Det eskalerade när jag behandlades fel när jag var inneliggande eftersom jag inte fick den hjälp och det stöd jag bett om och som var överenskommet. Inte som ett straff för hur de behandlade mig utan som en desperat strategi för att stå ut när deras hjälp uteblev.