Personalen beslutade en bältesläggning då jag hade så mycket ångest att jag blev aggressiv. När dem spände fast mig hyperventilerade jag, jag fick svårt och andas, låg och skakade och grät. Det tog kanske 15-20 minuter innan sjuksköterskan höjer rösten och säger ( GE DIG NU,VI BEHÖVER SÄNGEN TILL NÅGON ANNAN, DE ÄR BARA DUMHETER ) Kände mig så förminskad och förnedrad.
Bestraffning istället för behandling
När jag vårdades på sluten avdelning vårdades samtidigt en kvinna med anorexi där eftersom att hon var för gammal för att vårdas på ätstörningsavdelning (35 år). Varje dag sa personalen ”äter du inte upp idag får du inte gå ut sen”. I perioder fick hon ligga i sängen hela dagen och rullas omkring i rullstol när hon behövde förflytta sig. Är det en bra metod att få anorektiker att äta med hot och bestraffningar?
Personal kletar tuggummi i patients trosor
När jag var inlagd på pysikiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolärt depresivt skov 2020 var det någon i personalen – det kan inte varit någon annan eftersom jag låg isolerad utan rumskamrater och hade mina tillhörigheter i ett låst skåp som bara jag hade nyckeln till – som kletade tuggemi i mina trosor. Jag vågade inte konfrontera någon om detta. inte ens de två i personalen som jag hade åtminstone ett uns förtroende för. jag trodde jag förtjänade att bli mobbad för något fel jag gjort, att alla på avdelningen hatade mig, jag tänkte att jag har blivit utsatt för det perfekta brottet! ingen kommer tro på mig om jag skulle våga berätta.
Går det att överleva med komplexiblitet?
När jag var inlagd sa läkaren till mig att ingen någonsin skulle kunna hjälpa mig. Hon och flertalet skötare hade börjat sätta diagnoser på mig utan utredning utan bara genom att gissa. Mina tidigare diagnoser blev ifrågasatta och slutligen blev jag utskriven på grund av min komplexiblitet och att jag enligt henne inte skulle överleva oavsett vart jag var. Det har snart gått ett år och jag lever men traumat från avdelningen kommer aldrig lämna mig.
Psykiatrin saknar kompetens
(2021) Det tog mig fler månader innan jag fick den hjälp jag verkligen behövde. Under den vägen hann mycket hända. Jag upplevde triggande kommentarer från min egen behandlare. Jag fick många gånger höra att jag inte var tillräckligt sjuk för att bli antagen på psykiatrins slutenvård, eller i huvudtaget få bättre hjälp. Jag hade så stora förhoppningar att slutenvården skulle kunna hjälpa mig att komma tillbaka på fötterna igen då jag upplevde att BUP:s vård var ensidig och fyrkantig, gav mig inte så mycket. Trots allt så vägde jag sjukligt och hade ett BMI under 15, min ångest var för hög att jag tillslut började skada mig själv och rispa mig för att lindra min ångest och all smärta som hade med mitt tillstånd att göra. Min behandlare fick mig att vilja gå ner ytterligare i vikt för att bevisa hur sjuk jag var, för att vara ”tillräcklig” för att få hjälp. Det resulterade att jag blev sjukare, mitt hjärta tog massor av stryk, var nära fler gånger att bli inskickad till intensiv på hjärtövervakning då mitt hjärta kunde slå 34-36 slag per minut. Tillslut åkte jag in på akuten, efter suicid försök. Blev inlagd därefter. Men min upplevelse från både öppenvården och slutenvården är att det fattas massor med kompetens. På slutenvården blev jag lika illa behandlad. Jag upplevde att jag mer var ett problem än en patient, det skär i mig än idag att tänka tillbaka när man kunde höra skärande skrik genom salen, där patienter bältades och ingripes med tvångsåtgärder. Under mina måltider så fick jag aldrig något riktigt stöd, skötarna kunde säga att jag bara skulle skärpa mig och sluta bete mig som ett barn. Jag fick aldrig någon sympati från de som jobbade på natten och jag upplever dem som mest outbildade. Jag skrek och grät, det var ingen som såg mig för den människa jag var utan min psykiatriska diagnos. Jag upplever att det många gånger känns som ett maktmissbruk av personalen. Det är så många hemska saker som hänt bland dessa väggar och det har traumatiserat mig än idag. Att men kunde bli fasthållen, inlåst i sitt rum osv, ingen lyssnade till en. Än idag har jag tappat allt tro för vården, till en början hade jag förhoppningar på att vården skulle kunna hjälpa mig men idag upplever jag mer att istället för att vården gjort mig friskare har jag istället blivit sjukare psykiskt. Jag vågar inte längre be eller söka om hjälp.
Tre år med tvångsvård, skickas till rättspsyk
Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!
Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.
Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.
Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.
Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.
Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.
Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.
Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.
När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.
Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.
Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.
Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!
Laglös och misstrodd
Inlagd på psykosavdelning. Vem tror på mig? När jag berättar om kränkningar och övergrepp. Allt man säger är paranoia.
Finns personal som provocerar fram bråk för att kunna sätta spruta i röven. Jag är rädd för dem.
Schizofreni. Laglös. Misstrodd. Övergiven. Ickeexisterande. Obetrodd. Förminskad. Oallvarligt.
Snaran i fickan
Inlagd på slutenvård. Snaran i fickan hela dagen. Kände mig lugn. Visste allt. Var tyst. Lugn. Det är dags.
Men då kom en skötare och frågade ”vad kan jag göra för att hjälpa dig?” Han upprepade frågan igen efter en timma. Han fick in tvivlets klo innanför mitt mörker.
Sen frågar han igen ”HUR ska jag HJÄLPA dig?” Okej. Han vill hjälpa mig. Ska jag lita på honom? Han ser ju att nåt är off. Ja. Nej. Jo. Jag gör det! Jag gör det! Jag gick snabbt förbi honom i korridoren och gav honom snaran.
Han räddade mitt liv där och då
Ingen ätstörningsbehandling på grund av EIPS
Jag har eips och en ätstörning, jag har gjort flertalet självmordsförsök, har aktivt självskadebeteende och varit inlagd på psykiatrin många gånger. För lite mer än två år sedan eskalerade min ätstörning som tidigare varierat i skepnad och blivit bättre i perioder. Jag började nu rasa i vikt och slutenvården skickade remiss till ätstörningsenheten. När jag väl kom dit efter månaders väntan så konstaterade dom att jag skulle behöva en dagvårdsbehandling men det stora problemet var min eips diagnos och allt som kom med den. Efter möten med min andra öppenvård bestämde dom sig ändå för att avsluta påbörjad behandling för att dom är rädd för vad som ska hända om eller snarare när jag börjar må sämre i en ätstörningsbehandling. Problemet är att jag gick behandling för min eips efter det här, i svält iprincip så den behandlingen gav mig ingenting. Jag kommer ingenstans i någon av mina problematiker för jag behöver hjälp med båda samtidigt men dom slår av remiss efter remiss och jag tappar hoppet mer och mer om att det någonsin ska bli på något annat sätt. Dom kan inte hantera mig för jag har två problematiker som väldigt ofta hänger ihop…
Uppsagd för att man har en diagnos
Arbetade på slutenvården och i en av ronderna informerades vi om en ny patient som skulle läggas in. Patienten hade en funktionsnedsättning (som jag också råkar ha, är dock mycket normfungerande så det märks ej) som läkaren och andra anställda gjorde sig lustiga över vid flera tillfällen. Till slut sa jag att jag också hade den diagnosen och vi kanske borde gå vidare, för att markera att det inte kändes okej men på ett neutralt sätt. Efter det fick jag inga fler pass och blev uppsagd ett par veckor senare för att jag ”inte kan skilja på vad som är privat och vad som är personligt” och var ”för öppen” med min diagnos inför kollegorna.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
