Blev hänvisad till psykjouren om något skulle hinna bli sämre innan måndagen då jag hade en planerad inskrivning till avdelningen.
Men när jag efter mycket fungerande å panik, bestämde mig för att åka in i förtid då måendet bara blev sämre. Så blev jag väl där mött av en jourläkare som inte tyckte inläggning skulle hjälpa mig.. Han justerade även planering om inläggningen dagen efter å sa bara att någon hör av sig via telefon.
Jag åkte inte hem, utan körde rätt ut i skogen, förkrossad, rädd, otrygg, ville bara sluts existera men bestämde mig tillslut för att hålla ut till nästa morgon. Ingen ringde..

Jag var inlagd för svår depression med vanföreställningar och outhärdlig ångest och bad om starkare ångestlindring eftersom jag varken kunde äta eller sova, men blev nekad. I flera dagar grät jag dygnet runt. Den enda som brydde sig var en praktikant.
Till slut gjorde jag ett självmordsförsök på toaletten, vilket upptäcktes av rumskamrater. Efteråt fick jag höra av medpatienter att en skötare sagt att jag ”kunde ha suttit där hela natten utan att det hänt nåt”.
Jag önskar att jag hade anmält det.

Jag är utbildad läkare, men har även flera psykiatriska diagnoser som gjort att jag upprepat behövt slutenvård. Under en lång inläggning valde överläkaren att på eget bevåg ringa min chef och berätta att jag tvångsvårdades på psykiatrin, helt utan min vetskap. Hen ansåg nämligen inte att jag någonsin borde få jobba som läkare. Jag fick reda på vad som hänt via kollegor på sjukhuset och anmälde. Jag fick till slut rätt, det bejakades att överläkaren brutit som sekretesslagen. Men hen fick inga påföljder. Jag däremot, förlorade min tjänst.

Jag var 18 år och inlagd på en slutenvårdsavdelning för självskada. Jag hade sagt till läkaren och personalen att jag inte ville att någon skulle nämna att jag skadat mig på avdelningen. Det första läkaren berättade när mina föräldrar kom på mötet var att säga just det ”hon har ju skadat sig här på avdelningen”. Mina föräldrar blev ledsna och arga på mig och jag kände mig så rädd och sviken av läkaren.

Jag var inlagd i flera månader på bup. Redan första veckan visste jag vad andra patienter tog för medicin, vem som fick elbehandling, vem som skulle få en tvångsinjektion eller bli bältad, och mer. Det var inte patienterna som delade med sig av detta, utan personalen som helt enkelt var alldeles för oförsiktiga. Vid ett tillfälle såg jag en sjuksköterska gå helt öppet med spruta i handen och gå in på en patients rum med två personal och högt säga ”nu XX måste vi ge dig den här medicinen med tvång”. Dörren till rummet var inte ens stängd och skriken ekade. Det var allt annat än integritets-bevarande eller respektfullt. Eller den skötaren som flera gånger ropade längs korridoren till annan personal ”jag drar till ECT (elbehandling) med xx nu”. Utan att tänka tanken att patienten i fråga kanske inte ville att ett dussin andra inlagda skulle veta vad hen fick för behandling. När någon skulle bältas var det meningen att vi andra patienter skulle gå in på våra rum innan, men det hände bara en gång att den rutinen följdes. Alla andra gånger det skedde fick vi ingen förvarning och fick lov att sitta kvar i de allmänna utrymmena vilket inte bara ledde till att patienter som blev bältade fick sin integritet kränkt då vi hörde allt och ibland såg dom släpas till särskilda rum, det ledde också till att vi andra såklart blev väldigt påverkade och stressade. En av mina närmsta vänner på avdelningen hade en gång blivit bältad och sedan körts genom korridorerna, fortfarande kvar i bältessängen men medvetslös, och ingen hade sagt till oss att gå in på rummet/stanna där vi var. Så helt plötsligt står jag där och ser min vän fastspänd och utslagen, med en personal som ler lite åt mig och går vidare. Är det verkligen okej?

Jag har tyvärr alldeles för många berättelser från psykiatrin om dålig, felaktigt eller till och med skadlig vård.

Ett exempel är när jag varit inlagt 6 månader på en ätstörningsavdelning. Jag hade gått från tvångsvård med sondmatning flera gånger per dag i månader, till att äta frivilligt och närma mig normalvikt. Jag mådde lite bättre och det fanns hopp för en gångs skull. Jag skrevs ut och skulle samtidigt skickas till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18 år den sommaren.

Efter sommaren ringde en läkare från vuxenpsykiatrin. Min mamma svarade eftersom jag har svår telefonfobi och endast vågar prata med min mamma och ena syster i telefon. Läkaren vägrade prata med mamma och ville endast prata med mig. Mamma förklarade att jag inte vågade prata i telefon. Då lade läkaren på luren och jag hörde ingenting från psykiatrin på 5 månader.

Till slut sökte jag mig till psykakuten och blev inlagd, då hade jag tappat en stor del av den viktuppgång som skett på ätstörningsavdelningen. Min allvarliga anorexi fortsatte i många år till efter denna händelse.

Att gå från LPT, sondmatning, många och långa inläggningar till ingen som helst kontakt på 5 månader är under all kritik. Om jag inte kunde prata i telefon pga min ångest – varför bokade läkaren ingen tid att träffa mig öga mot öga?

Jag flyttade till en ny stad men bodde fortfarande i samma län. I samband med en akut slutenvårdsinläggning fick jag frågan om jag hellre ville ha kontakt med öppenvården där jag bodde nu och avsluta min gamla. Jag kom från en hastig flytt pga trauman och ville bara börja om så jag sa ja. Överläkaren skickade en remiss med rekommendation att jag ska tillhöra NPF teamet då min autism var största boven till mitt dåliga mående. Sagt och gjort, men på den stora ronden som öppenvården hade ansåg dom att jag hade för brett problemområde pga mat-problematik, ångest kopplat till trauman och svåra depressiva episoder. Jag fick aldrig någon plats på NPF teamet, istället valde dom att bara sätta mig under suicidprevention i ett år där en sjuksköterska skulle ringa mig varannan vecka. Jag hann avsluta kontakten med min förra behandlare och var så uppgiven över att jag stod där helt utan hjälp eller terapi. Jag hade ingen. 6 månader senare kontaktade jag min gamla behandlare på nytt och vädjade om hjälp. Hon förstod min uppgivenhet och hur sårad jag blivit. Det gick 3,5 månader till och sen var jag tillbaka med min gamla behandlare som än idag hjälper mig med allt. Jag blev lurad hjälp i en extremt sårbar tid i mitt liv.. det har satt sina spår och tilliten till sjukvården är väldigt svag.

Personalen beslutade en bältesläggning då jag hade så mycket ångest att jag blev aggressiv. När dem spände fast mig hyperventilerade jag, jag fick svårt och andas, låg och skakade och grät. Det tog kanske 15-20 minuter innan sjuksköterskan höjer rösten och säger ( GE DIG NU,VI BEHÖVER SÄNGEN TILL NÅGON ANNAN, DE ÄR BARA DUMHETER ) Kände mig så förminskad och förnedrad.

När jag vårdades på sluten avdelning vårdades samtidigt en kvinna med anorexi där eftersom att hon var för gammal för att vårdas på ätstörningsavdelning (35 år). Varje dag sa personalen ”äter du inte upp idag får du inte gå ut sen”. I perioder fick hon ligga i sängen hela dagen och rullas omkring i rullstol när hon behövde förflytta sig. Är det en bra metod att få anorektiker att äta med hot och bestraffningar?

När jag  var inlagd på pysikiatrisk slutenvårdsavdelning för bipolärt depresivt skov 2020 var det någon i personalen – det kan inte varit någon annan eftersom jag låg isolerad utan rumskamrater och hade mina tillhörigheter i ett låst skåp som bara jag hade nyckeln till – som kletade tuggemi i mina trosor. Jag vågade inte konfrontera någon om detta. inte ens de två i personalen som jag hade åtminstone ett uns förtroende för. jag trodde jag förtjänade att bli mobbad för något fel jag gjort, att alla på avdelningen hatade mig, jag tänkte att jag har blivit utsatt för det perfekta brottet! ingen kommer tro på mig om jag skulle våga berätta.