Jag hade varit tvångsinlagd i över två år när jag märkte en dag att de glömt förlänga. Jag vägrade åka dit igen och blev utskriven utan att ens ha träffat en läkare om det. Då hade jag innan det varit tvångsinlagd och gjort flera försök där jag nästan dött. Att sen polisen fick komma samma dag och köra mig till psyk var inte vad jag ville. Dessutom satte de tvångsvård på mig utan att det fanns anledning till det. Jag hade inte gjort något försök och sa inget om det. De påstod att jag sagt jag skulle ta bussen för att köpa tabletter vilket jag aldrig sa eller ens nämnde. Läkaren ville väl bara rädda den andra läkaren som glömt förlänga innan.
”Du är bara ute efter tak över huvudet”
”Hur ska du kunna ta hand om andra när du inte ens kan ta hand om dig själv?” säger läkaren på den slutenvårdsavdelning jag är inlagd på när jag berättar att jag blivit antagen till fristående kurs psykologi A på universitetet.
Jag är inlagd pga självmordstankar och ett (enligt läkaren som lade in mig) självmordsförsök. Mitt liv har precis rasat samman, och jag är tekniskt sett hemlös. Jag ser inget ljus och vill inte leva.
”Du behöver inte vård, du är bara ute efter tak över huvudet” slänger han ur sig innan han avslutar samtalet utan att ens titta på mig.
”Barn tycker om att experimentera”
När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.
Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.
Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.
När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.
Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.
Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.
Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.
Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.
Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.
Vad gör en högskoleutbildad på psyket?
För 3 år sedan var jag inlagd i psykiatrin för PTSD och funktionella bortfall. Jag satt i rullstol den första veckan då jag hade svårt att gå pga bortfallen.
Min första dag där börjar en skötare prata med mig i korridoren och frågar mig vad min sysselsättning är. När jag berättar min yrkestitel säger skötaren ”ursäkta, men jag måste bara fråga… vad gör en högskoleutbildad som du på psyket? du ser väl vilka som är här?”
Ni får själva använda fantasin på hur ni hade viljat kontra den kommentaren.
Frågade irriterat
Jag hade en panikångestattack, inlåst på toaletten och sittandes på golvet inom slutenvården. En skötare tog sig in, tittade på mig och frågade irriterat varför jag andades så konstigt.
Ett strålande bemötande
Var inlagd med LPT på Piva. Var min första gång där och det var ett enda kaos inuti. Kunde inte stoppa mina panikattacker och satt bara på golvet å grät och grät av ren skär ångest. Till slut kom en av skötarna in och frågade om jag ville komma ut till allrummet en stund. Men jag kunde varken röra mig eller prata, så hen satte sig helt enkelt brevid mig på golvet och bara fanns där. Berätta små historier ibland och ibland bara satt tyst med mig.
Att hen valde att sätta sig brevid mig på golvet ingav en trygghet och ett tyst-stöd som för mig betydde mycket mer än vad hen nog kunde veta.
”Den som vill ta sitt liv ringer inte efter hjälp”
Det har hänt samma läkaren sagt till mig på olika tillfällen tex ”det är runt 27 gånger nu under detta år du varit här. du slår snart rekord” och en annan gång när jag var påväg att göra något sa hen ”den som vill ta sitt liv ringer inte efter hjälp” och skickade hem mig.
Hörde en annan skötare säga till en annan skötare i receptionen ”jag tror på allvar hen har uppmärksamhets-problem”
Sen säger alla man ska söka hjälp där vare sig det är första gången eller 100:e gg för det ska inte spela någon roll. men sen får man höra sånthär? tror de det blir lättare? de visste till och med vilka diagnoser jag hade.
Känner mig oönskad inom psykiatrin
Jag upplever att vården ofta främst fokuserar på de som har det socioekonomiskt sämre ställt. Jag förstår att det finns en poäng med att sätta sig in i patientens livssituation, om man sedan utgår från det för att ge relevant behandling, men dessvärre har jag mött vårdpersonal som rynkar pannan åt mitt Svensson-liv. Jag har en stabil relation, tryggt boende, dubbla magisterexamen från universitetet, jobb och stabil ekonomi. Allt ser så jäkla bra ut på pappret så inte ens psykiatrin kan förstå vad som är fel. Jag har blivit erbjuden samtal med livscoachningsfokus (endast fokus på materiella saker som bostad och kapital) och i grunden tror jag att det är en jättebra grej att stötta patienter i att bygga upp ett hållbart liv (åtminstone ur ett materiellt perspektiv) eftersom jag inte kan neka till att det är en förmildrande omständighet att slippa oroa mig över mat på bordet och tak över huvudet. Det är dock inte allt. Jag blir helt stum när vårdpersonalen konstaterar att jag ju har det stabilt och tryggt omkring mig, så det ”finns inget att göra här”, trots återkommande inläggningar på slutenvården.
Socioekonomiska faktorer är viktiga att ta hänsyn till, men jag skäms så för att jag är på en sluten avdelning när jag faktiskt har ett fint hus och familj, eftersom jag får känslan att jag inte är önskad på avdelningen. Jag som har det så bra borde ju klara mig själv.
Som om det är helt omöjligt att ha pengar på kontot samtidigt som man är tom i själen.
”Du skrämmer de andra”
Jag svimmade när jag var på slutenvården, antagligen främst för att jag hade svårt att äta. Istället för att ta svimningarna som ett rop på hjälp och att jag behövde stöd, sa avdelningsläkaren att jag skrämmer de andra patienterna om jag håller på såhär. Jaha, förlåt?
Psykologen sa att 70 bältesläggningar inte är traumatiskt
Jag träffade en psykolog på en specialistmottagning inom psykiatri som hävdade att över 70 bältesläggningar samt åtskilliga andra tvångsåtgärder, var ”några gånger” och förklarade för mig att det var skillnad på att vara med om något traumatiskt som resulterar i ptsd och att vara med om ”något jobbigt” när jag lyfte frågan om ptsd och efterfrågade terapi.
Bältningarna i fråga var alltså ”något jobbigt” i hennes mening
och inte något som traumatiserat mig trots att sviterna av tvångsåtgärder i form av bältesläggning, avskiljning, fasthållning, tvångsmedicinering och sondmatning är något jag lider utav dagligen. Bältesläggningarna kunde ske dagligen, ibland två gånger om dagen, ofta var jag fastspänd under fyra timmar i sträck för att därefter släppas upp och sedan bältesläggas igen, tvångsåtgärderna skedde även med inslag av verbala kränkningar. Det skedde även att tvångsåtgärderna var utförda på ett sätt som jag har förstått strider mot lagen, exempelvis att jag blev lämnad ensam i rummet fastspänd, blev lagd i bälte fastän jag var lugn eller endast grät. Jag blev även fasthållen och bortburen av män till avskiljningen för att jag grät inne på mitt rum och det ansågs vara störande för min omgivning.
Jag är oerhört ledsen och har gett upp hoppet på att någonsin få gehör och adekvat vård för de upplevelser jag varit med om.
Jag försökte öppna upp mig i hopp om att få hjälp att hitta redskap till ett liv värt att leva, men så blev inte fallet.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
