När jag som 17-åring fick återfall i min anorexi var jag livrädd för att skickas tillbaka till BUPs slutenvårdsavdelning, där jag tre år tidigare blivit utsatt för otaliga övergrepp, bältningar och felmedicineringar. Jag mindes avdelningen som ett mörkt skräckhus fullt av skrik, våld och blod, som taget ur en mardröm.

Under mitt återfall som 17-åring lades jag in för dropp på barnsjukhuset som ligger i anslutning till BUP, i väntan på att få en plats på en ätstörningsklinik. En kurator kom till mitt rum flera dagar i rad och pratade med mig om min framtid. Hon sa att det fanns en plats för mig och min familj på en annan av sjukhusets avdelningar och att den somatiska vården skulle fortsätta där. Hon övertygade mig om att alla var väldigt snälla där, att jag skulle få vara delaktig i alla beslut som togs och att mina föräldrar skulle vara vid min sida hela tiden. Till slut gick jag med att flytta dit. Jag följde med henne ner i sjukhusets kulvert och gick en lång och slingrig väg fram till en stor järndörr. När hon låste upp den kom vi rakt in i en liten lägenhet. När dörren smällde igen bakom oss såg jag att ett av rummen endast bestod av en bältessäng. I rummet stod även några behandlare och deras vita kläder hade den omisskännliga märkningen: BUP. Jag förstod plötsligt att jag hade blivit lurad. Paniken växte i mig och jag försökte ta mig ut genom dörren igen. Men de var beredda på det. Bältessängen stod redo och tillsammans med kuratorn, som i själva verket var en samordnare från BUP, lyfte de upp mig och bar mig in i rummet.

Jag hade kommit till BUPs intensivvårdsavdelning, i källaren under slutenvårdssavdelningen. Där fanns inga fönster och det var spår av blod på ena väggen i bältesrummet. Jag var där i över två månader utan att få gå ut och jag bältades nästan dagligen. Denna upplevelse skadade min tillit till vården rejält och jag jobbar fortfarande på att bygga upp den.

Det är så fel att rättssäkerheten är så otroligt bristfällig när det gäller LPT. Förvaltningsrätten gör som läkaren säger – och läkaren tror att hen har gjort rätt eftersom rätten godtagit det . Rätten säger ”vi har ju ingen medicinsk kunskap” så de går helt på läkaren, och läkaren ”har jag fått rättens godkännande så känns det som jag gjort rätt”. OCH ingen lyssnar på det som patienten vill säga, om patienten ens får tid att yttra sig i förhandlingen, plus en mycket ovanlig och konstig situation att hamna i. Eller som en skötare på avdelningen sa till mig när jag var ledsen och kände mig orättvist behandlad: nej du har inte gjort något brott mot någon annan – du har gjort ett brott mot dig själv.
Det fick jag höra efter att ha blivit inlagd pga anorexi och undervikt. Jag visste inte innan att det ansågs som ett brott, jag som har världens största rättspatos 🥹

Jag skulle kunna skriva en hel bok om dåliga erfarenheter av psykiatrin. Både för egen del men även vänner och anhöriga. Läkare som utövat härskartekniker och skrikit ”det här är min avdelning!!” När jag var rädd för min systers liv pga att psykiatrin oavsett vad både min syster och vi som familj vädjade om, till varje pris skulle de skriva ut henne. Bemötandet har varit rent igenom vidrigt och ovärdigt. Man skriver ut patienter som straff när de självskadat, istället för att faktiskt hjälpa !!!

Jag själv har försökt få hjälp i många år av psykiatrin, gick dit för att få hjälp då jag både lider av depression och ätstörning. Möts av en läkare som uttrycker sig såhär ”Jaha. Men nu är du ju normalviktig så vad är nu problemet ? Jag har då alltså precis beskrivit min långa historik av ätstörningar. Jag har inget som helst förtroende för psykiatrin, överhuvudtaget. Att ha kontakt med psykiatrin har varit ett rent helvete.

Jag var inlagd på bup under 2016 under tvångsvård för anorexi. Tvångsåtgärder så som sondning och bältning användes flitigt. Men ett särskilt tillfälle var under ett måltidsstöd då jag ätit upp all mat men sedan vägrat skrapa ihop de få riskorn som fanns kvar, det slutade med att jag bältades och tvångssondades för de ”missade” riskornen.

Hej, jag delar min erfarenhet från en akutpsykiatri, så nyligen som i december 2024.
I korta drag kom jag in till akuten efter att min läkare på öppenpsykiatrin gjort bedömningen att suicidrisken var akut och överhängande. Hen hade skickat en remiss till akutpsyk med önskemål om inläggning, och jag fick köras in av ett psykiatriskt team. Väl på akuten träffade jag en läkare, som egentligen gjorde samma suicidriskbedömning, men ansåg inte att jag skulle få inneliggande vård. Motiveringen och budskapet med mig när jag skickades hem var ”att söka psykakuten är ett säkerhetsbeteende som du behöver bryta”. Hen började predika om att jag ska vara självständig och hantera dessa tankar och impulser på egen hand! Detta trots att jag hade planer och gjort förberedelser genom att avsluta vissa uppgifter, hjälpa nära personer med diverse saker och berättat för min partner om mina tankar för spara hen chocken. Allt detta stod i remissen och jag också berättade det.

Nu kommer en eloge till öppenvården; att jag inte gick till handling (för att jag var väldigt nära då livet kändes över för min del) berodde på snabbt och skarpt agerande frå läkare och psykolog på öppenvården. Att min läkare blev upprörd/arg och gjorde en intern avvikelse, blev en påminnelse om att de brydde sig samt att det fanns hopp. Jag fick stöd och täta kontakter med Mobila teamet. Till slut blev jag ändå inneliggande och impulserna vände.

Så, det invaliderande bemötandet på psykakuten förstärkte suicidtnkarna, medan bemötandet och stödinsatserna från öppenpsykiatrin blev det som fick mig att välja livet. Jag berättar om detta för att visa på hur bemötande och stöd kan vara avgörande för patientens liv.

Under en fasthållning ljög en skötare rakt upp och ner om att jag bet denne. Detta resulterade i mycket hårda tag från resten av personalstyrkan (vilket jag delvis kan förstå eftersom att det självklart inte är ok att bita någon, men nu hade jag inte gjort det) och att bältessängen drogs in. Ingen trodde på mig, patienten, utan trodde på skötaren. Totalt maktlöst.

Jag fick in en macka med skinka på till mitt rum på en slutenvårdsavdelning. Jag sa på ett trevligt sätt att jag är vegetarian. Skötaren ursäktade sig och sa att han ska hämta något vegetariskt istället. Inga konstigheter. Ute i korridoren säger han till någon annan skötare på avdelning att jag är vegetarian varpå hon fnyser och ropar från andra sidan rummet ”det är hon inte alls, hon bara ljuger”. Hon upprepade detta flera gånger där utanför. Varför tror vården så illa om sina patienter?

Hänt många gånger att jag blivit ”frivilligt” inlagd efter att läkarna sagt att om jag inte går med på att bli inlagd blir det LPT. En läkare på psykakuten sa att han var tvungen att skriva att det var en frivillig inläggning eftersom han inte hade tid att skriva en massa papper om LPT.
När jag under ”frivillig” vårdtid bett om att få bli utskriven har jag fått till mig att i så fall måste de ge mig LPT och att det inte skulle se bra ut på pappret.

Varje gång jag blivit inlagd har jag varit tvungen att klä av mig naken inför två i personalen och sen ta på mig sjukhuskläder. En gång kände jag mig inte alls trygg med personalen som skulle kontrollera mig eftersom de var väldigt otrevliga. När jag inte ville ta av mig bh och trosor hotade de med att polisen skulle komma och ta hand om mig. Det slutade med att de kallade in en till personal och medans två av dem höll fast mig grävde den tredje runt i min bh och mina trosor för att se om jag gömt något. Aldrig känt mig så förnedrad. Jag grät och skrek och bad dem släppa mig men de bara hotade med polisen. Jag är inte en person som behöver bli fasthållen och skulle de gett mig tid hade jag förmodligen klätt av mig inför dem. Efteråt när jag kommit in på avdelningen och lugnat mig kommer en av dem in till mig och ber om ursäkt och att hon tycker de gått för långt. Jag har aldrig sökt hjälp på akutpsykiatrin efter det och kommer aldrig göra det igen. Jag mår så dåligt när jag tänker på hur personalen grävde runt i mina trosor.

Vid ett av alla vårdtillfällen när jag har väldigt kraftig ångest beslutas det på ronden att jag frivilligt ska få en spruta med medicin för att få en paus i lidandet och ges möjlighet till vila och återhämtning. Jag bedöms också vara i mer behov av tillsyn än vad de kan ge på den allmänpsykiatriska avdelningen så jag ska flyttas till PIVA tillfälligt. Injektionen förskjuts med hänvisning till att det är ont om personal för tillfället, men sent på eftermiddagen får jag min spruta. Dock har de, utan min vetskap, ändrat till ett annat preparat för de har läst i min journal att jag en gång fått en biverkan av den medicinen. Jag blir istället medicinerad med en injektion av lugnande medicin som det under samma vårdtillfälle konstaterats att jag inte tål. Jag får kraftiga biverkningar i form av krypningar i hela kroppen. Jag frågar varför det känns som när jag fått den medicinen och får till svar att det ju är den medicinen jag fått fast i sprutform. Det gör att jag får panik och börjar skada mig själv för att hantera besvikelsen och tortyren inifrån. En skötare som känner mig mycket väl försöker hjälpa mig men sjuksköterskan tillkallar jourläkaren eftersom den rondande läkaren gått för dagen.

I stället för att ge mig hjälp slängs jag då ut från avdelningen av jourhavande läkare mot vårdpersonalens inrådan. Han menar att de har nolltolerans mot självskada på avdelningen så därför har han inget annat val än att skriva ut mig omedelbart. Jag kastas bokstavligen ut, och i efterhand har jag fått veta av avdelningschefen att de polisanmälde mig för att ha sparkat en skötare i tumultet som uppstod. Jag har inga minnen av vad som hände den kommande veckan, men jag kan läsa i min medicinska journal att jag varit på somatiska akutmottagningen flera gånger dit jag förts av både polis och ambulans, jag har vårdats på intensivvårdsavdelningen något dygn, jag har gjort upprepade suicidförsök, jag får efter några veckor räkningar från ambulansresor och vårdavdelningar jag inte vet om att jag vistats på, det står i lokala medier om att tågtrafiken stoppats pga obehörig på spåret vilket ska ha varit jag och det det har gjorts betalningar med mitt bankkort på olika systembolag och apotek. När jag väl återkommer till något slags medvetande befinner jag mig på en medicinsk vårdavdelning med dropp och antibiotika eftersom jag tagit överdos av mediciner och fått infektion i stora sår på armar och ben.

Ja, jag har ett självskadebeteende sedan länge men det var inte för det jag sökte vård. Jag hade inte självskadat allvarligt innan jag lades in. Det eskalerade när jag behandlades fel när jag var inneliggande eftersom jag inte fick den hjälp och det stöd jag bett om och som var överenskommet. Inte som ett straff för hur de behandlade mig utan som en desperat strategi för att stå ut när deras hjälp uteblev.