Var i ett djupt skov med mycket självmordstankar och en konstant önskan av att skada mig. Hade vak och hen somnade. Hade hen inte somnat hade jag inte lyckats skada mig själv den gången

Jag var LPT:ad och hade fått ordinerat injektioner. Jag är väldigt blyg av mig inom slutenvården, det tar ett tag innan personal kan få mig att prata avslappnat, och det har blivit att jag knyter ann till någon enstaka och känner mig trygg med hen och otroligt otrygg med de andra.
Injektionerna ges i rumpan, vilket kanske är rimligt med tanke på att det är en stor muskel, och av säkerhetsskäl för patient är det två personal med. Jag får lägga mig på mage på britsen, och så drar ssk:n ner byxan så att hela rumpan visas. För dem är det väl inget konstigt, som ssk har du nog sätt mer och värre, men som blyg, otrygg ung vuxen som inte har något val, är det hemskt. En ssk gjorde det snyggt, hen vek ner byxan minimalt och tycktes förstå att det var integritetskränkande. Men de andra? Nä.
I och med LPT hade jag inte mycket att säga till om. De gick från en injektion till tre/dag, och när jag i panik sa att jag inte ville, med gråten i halsen, fick jag som svar av ssk:n : du är på LPT. Gör det frivilligt, annars blir det tvångsinjektion.
Sedan tackade hon mig ”för samarbete”, men det kändes mer som att hon tackade mig för att hon slapp tomultet med att ev behöva hålla fast och så. Det kändes som att jag istället hade behövt ett förlåt.

Jag har varit på lpt många gånger och det har väll varit rätt i stunden men det är så ofta som det har hotats med tvångsåtgärder bara för att dom vet att dom kan. Den totala maktlösheten att vara tvångsvårdad. Att då också hamna under en överläkare eller övrig vårdpersonal som utnyttjar maktövertaget. Många gånger kanske det varit för mitt bästa eller jag hoppas iaf på det. Men att få hot om sond, mediciner, indragna permissioner, sänkt tillsynsgrad eller vak för att min ångest är för stark och jsg till exempel inte får i mig exakt hela näringsdrycken. Att inte ha något val när läkaren ordinerar mediciner som jag inte vill ha men jag vet att säger jag nej då riskerar jag något värre.

Det är så svårt att se vad som görs för mitt eget bästa och vad som sker för att det varit så sist jag var där eller vilka hot som är deras maktspel. Det värsta är nog ändå maktlösheten, jag har inte något att säga till om och det kväver mig mer och mer för varje gång de skriver ett vårdintyg. Dom förstår nog inte att de där hoten som för dom mest slinker ut av bara farten träffar så ofantligt mycket starkare än dom tror. Dom stämplar ut och går hem. Dom har valt att vara innanför dessa låsta dörrar. inte jag, jag vill bara där ifrån.

Att vara så sjuk att behöva vårdas med tvång är nåt jag aldrig kommer förstå där och då, men det har räddat livet på mig. Men, det är så hemskt på samma gång. Att inte få vara ifred, ha extravak för att man är rädd att jag ska göra mig själv illa. Att inte få duscha ifred. Det är nog något man inte förstår hur jobbigt det är om man inte varit med om det själv.

Jag har genom åren haft tvångsvård många gånger. Har varit inlagd med tvångsvård nu i över två år. En gång skulle läkaren skriva LPT för att jag skulle kunna vårdas mot min vilja. Jag blev utsatt för tvångsåtgärder dagligen när de efter två veckor när de skulle skicka in till förvaltningsrätten märkte att jag inte hade någon tvångsvård. De hade alltså bältat mig, gett mig medicin osv utan att ha haft ett lpt på mig. De sa dem skulle anmäla sig själva men jag har inte hört något om det och det var längesen. Idag har jag haft tvångsvård länge. Och jag ser inte hur jag någonsin ska kunna vara inlagd frivilligt efter allt vården gjort. För när jag väl sökt frivilligt har de alltid nekat mig vård

Är på tvångsvård för bulimi. En sköterska hotade mig med att bli sondmatad när jag inte åt maten. Pratade med en sjuksköterska och allt detta denna sköterskan hade sagt stämde inte ens, har aldrig varit på tal om att jag ska bli sondad…

Jag var inlagd delvis på grund av att jag hade anorexi. Personal hotade mig ofta med att jag skulle få sond men en skötare tog det här hotet för långt och fick mig att känna mig extremt obekväm. Jag satt själv på mitt rum på sängkanten när han kom in. Han satte sig precis bredvid mig på sängkanten och jag flyttade mig längre ifrån honom för jag tyckte han var för nära. Han flyttade då efter mig på sängkanten så han återigen satt precis bredvid mig och våra lår nuddade varandra. Jag kände mig rädd, utsatt. Han sa sen att jag snart kommer få sond och petade mig på näsan med sitt finger. ”där kommer du få en slang upp i näsan” jag slog bort hans hand men en gång till petade han mig på näsan. Jag fick inte fram ett ord. Han gick ut ur rummet och jag kunde andas igen.

När jag direkt efter skulle ta blodprov svimmade jag och de bedömde att jag behövde tas till akuten. Jag ville inte dit men de påpekade att jag hade LPT och jag bestämde mig för att inte göra motstånd. Skötaren som tidigare kommit in i mitt rum skulle skjutsa mig dit i rullstol. Jag vågade inte säga ifrån. När han skjutsade mig genom de långa kulvertarna där inte en enda annan människa syntes till kände jag mig rädd. Rädd för att han skulle bli för närgången igen. Jag visste att jag var för svag för att orka springa därifrån eller göra motstånd.

När vi var klara på akuten skulle han skjutsa mig tillbaka till psykavdelningen. Men på vägen tillbaka sa han något i stil med. ”Du älskar den här uppmärksamheten, du njuter ju av det här”. Detta sa han till en person som var inlagd mot sin vilja på en psykavdelning och varje dag försökte bli utskriven och inte ville något hellre än att få vara ifred med sin sjukdom. Jag ville inte ha uppmärksamhet, jag njöt inte av uppmärksamheten, jag var sjuk. Sjuk i en sjukdom som fick mig att gör allt för att inte få i mig mat och vätska. Det han sa och hur han behandlade mig satte djupa spår. Jag har blivit mer rädd och osäker kring män och att bli berörd och är nu livrädd för att folk ska tro att jag gör saker för uppmärksamhet. Därför vågar jag inte längre be om hjälp när jag mår dåligt. Framförallt inte från psykvården.

Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.

Jag hade precis kommit till mava efter att ha legat nersövd i flera dygn på Iva. Jag frågar sjuksköterskan efter något mot ångesten men får världens utskällning om att jag inte kunde förlita mig på medicin och att jag faktiskt kan bli beroende. Att det inte är bra att ta medicin och att jag får försöka göra något annat för att lindra ångesten. Jag låg och grät med mitt vak från psykiatrin som passade mig och fick tillslut ändå vb men jag var rädd för att fråga igen när jag visste hon jobbade.

Jag var 14 år när jag lades in för första gången. Jag mådde inte bra alls. Så det första läkarna gjorde var att skriva ut en massa mediciner. Jag fick mediciner mot bipoläritet, schizofreni, mani, depression osv. Även fast jag inte hade någon av diagnoserna. Ett tag åt jag upp mot 30 tabletter om dagen, många narkotikaklassade. Men den värsta gången, de skulle pröva en ny medicin på mig. Men de gav mig en alldeles för hög dos så jag fick ett krampanfall och fick motgift. Jag var fjorton år och given narkotikaklassade läkemedel. Läkare jag träffat efter har häpnat och sagt oj jag har aldrig sett någon annan som har prövat såhär många olika mediciner. Jag var ett test.