Jag är 13 år gammal och jag sitter ofrivilligt på ett möte hos bup, mina föräldrar tog dit mig ihop om att jag skulle bli bättre, dem var rädda för att jag skulle ta livet av mig.
Under hela mötet så kollar inte läkarna på mig, dem struntar i allt jag säger. Det resulterar med att jag sitter och kale dem skällsord samtidigt som jag river sönder pappersnäsdukar, jag har alltid gjort det för att lugna ner mig, riva sönder saker, papper, tyg och plast. Efter ett tag så bestämmer sig läkarna för att gå ut ett tag. Ca 30 min senare kommer dem in med 2 poliser, jag reser mig upp och en psykologerna säger “Kom inte nära mig, du är våldsam” Polisen tar tag i mig och frågar om jag har något vas, droger eller vapen på mig, jag svarar nej på detta och med alldeles för hårda tag tar dem tag i mig. Jag åker i polis bil till akutavdelningen, resan dit säger polisen till mig hur jag slösar deras tid.
När vi kommer fram får jag gå in i ett rum, jag är 13 och vet inte vart mina föräldrar är, jag ville ha min mamma. Jag sitter i ett rum med två poliser som himlar med ögonen mot mig när jag gråter efter min mamma. En psykiatriker och en sjuksköterska kommer in, poliserna frågar om dem kunde handskas med mig själv, Jag var 165cm och vägde 45kg, en tanig 13 årig tjej, dem behandlade mig som om jag var farlig.
Polisen går och sjuksköterskan och psykiatrikern sätter sig ner, första frågan är “Skär du dig? jag blir helt ställd. Jag ber dem dra åt helvete, efter många frågor som jag under är alldeles för personliga går dem ut och låser dörren trotts än att jag sa att jag var klaustrofobiker. Det finns ingen klocka där inne, inga fönster och jag har ingen mobil. Jag väntar, länge, jag somnar, jag vaknar och ingen är där. Jag tror att dem har glömt bort mig. Efter lång tid kommer dem in igen och säger att jag ska läggas in på 24 timmars, det innebär att jag är tvångsinnlagd tills en överläkare bestämmer sig om jag ska få åka hem eller läggas in på psykakuten.
Jag blir rasande, jag behövde gå ut, på en promenad. Promenader var det som hade minskat mitt självskadebeteende drastiskt, det dämpade min ångest. Men dem lyssnade inte på mig. Jag blir tilldelat ett rum med ett fönster med en sten klippa utanför, det ända jag kan se är sten. Det fanns ingen täckning så den ända underhållningen var att sitta i fönstret och kolla på stenarna, jag memorerade varje centimeter utav den där jävla sten klippan.
Efter några timmar så kommer dem in och försöker prata med mig och jag säger gång på gång att jag vill vara själv och att den ända jag ville prata med var mamma. Mamma fick gå in till mig men en sjuksköterska var alltid med, som om de var rädda att jag skulle skada min mamma. Jag skrek på dem att lämna oss i fred och sen hände allt väldigt snabbt. Jag kommer bara ihåg händer och smärta. Jag vart nerhållen mot det hårda golvet och jag kände hur mina höftben trycktes ner, hårt. Jag blankade ut, jag hade klaustrofobi och gillade inte närhet, något jag hade sagt till dem. Jag vet att jag skriker men jag vet inte vart händerna kommer ifrån eller varför jag har så ont, det ända jag vet är att jag inte kan andas för att något trycker ner mig så hårt. Jag biter i något, jag vet inte vad. Det var en läkares hand, i min journal står det “Patienten bet en läkare så vi var tvungna att hålla ner henne” vilket inte stämmer. Detta hände flera gånger under dessa 24 timmar. 24 timmar från helvettet.
Efter 24 långa timmar kommer överläkaren, dörren till mitt rum är öppen och i väntrummet sitter människor, hen frågar mig, högt “Så du är en till sån där som skär dig du” Jag ser hur folk i väntrummet vänder sina huvudets och kolar på mig. Min största hemlighet är ute. Jag gör det ända jag kommer på, jag spottar på hen. Inom 5 sekunder tar en personal tag i min handled och kastar ner mig på golvet, jag satt i ett fönster som var ca 125 cm högt, jag vart ner kastad och landade på bröstet, luften åker ur mig och innan jag hinner andas in igen är jag ner tryckt.
Jag vet inte hur länga jag ligger där.
Jag blir inlaggd på psykakuten.
Jag flyttas från avdelning till avdelning och personalen säger till mig att jag aldrig kommer bli bättre för att sådana som jag inte går att bota. Fick reda på att dem trodde att jag var bipolär genom att låna mammas telefon och hon hade googled “ Vad är bipolär sjukdom” Jag visste aldrig vad som skulle hända med mig och så fort jag kom ut ur rummet hittade dem en ursäkt att göra mig illa fysiskt eller psykiskt, jag kunde kolla på dem konstigt och plötsligt låg jag på marken. Jag lärde mig snabbt vilka läka läkare som var bättre och visste hur jag skulle undvika dem andra. Jag planerade in mina toa besök så att jag kunde undvika dem. Jag vart helt separerad från omvärlden och fick inte gå på promenader.
Jag lyckades få in rakblad och även om de såg blod på mina kläder så sa dem inget.
Jag var där i en månad och jag hade konstant blå märken på kroppen och man kunde se vart deras fingrar hade hållit i mina handleder.
Jag försökte hänga mig men repet jag gjorde utav lakan gick sönder. En läkare gick in, kollade på mig, en 13 åring som satt i ett hörn i total panik, sedan på snaran på golvet, tog snaran och gick. Ingen frågade mig om det.
Jag visste aldrig vilka av personalen som var på mitt team. Det fanns en person där inne som kämpade för att jag skulle få komma ut, en ny utbildad kille som ingen lyssnade på.
Jag vet fortfarande inte varför de släppte ut mig men det tog lång tid innan alla blåmärken försvan. Jag fick aldrig någon behandling, dem hade mig bara där.
Det har snart gått 6 år och jag klarar inte av plötslig kontakt och får ptsd attacker när någon rör mina handleder. Jag får fortfarande mardrömmar om det och när jag får attacker hör jag mig själv som 13 åring skrika av smärta.
