Första gången som jag frivilligt sökte hjälp på psykakuten efter att jag blev 18 fick jag träffa en läkare eftersom att jag var djupt deprimerad och väldigt suicidbenägen och eftersom att personalen på det hvb hemmet jag bodde på kände att dom inte kunde ge mig den hjälp jag behövde så följde dom med mig till psykakuten för att kunna bli inlagd för att förhindra att jag skulle begå ett fullbordat suicid. Läkaren jag träffade vägrade att hjälpa mig eftersom att jag har en autism diagnos och att dom inte kunde hjälpa mig på slutenvårdsavdelningen eftersom att hon bara antog att det inte skulle gynna mig, just för att jag har autism och hon gjorde bedömningen att det var bättre att jag skulle tillbaka till mitt hvb hem för där kände jag personalen som jag litade på. Problemet var inte att jag inte litade på personalen, problemet var att jag inte litade på mig själv och att personalen inte litade på mig. Fick med mig en tablett och blev hemskickad med orden ”du är ju alltid välkommen tillbaka om det blir värre”. Det blev värre men eftersom att dom pga av autism diagnos inte ville lägga in mig så valde jag istället för att försöka ta mitt liv och hamnade istället på HIA och ändå så ville dom sen inte lägga in mig och bara just pågrund av att jag tillhör autismspektrat. Min tillit till psykvården försvann helt och jag valde att aldrig frivilligt söka hjälp där igen.
”Du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig”
Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.
”Du har en pojkvän, du har ett bra liv”
När jag var 18år gammal för ca 13år sen) så tog jag en överdos för att begå självmord.
Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..
”Jag vet hur sådana där fungerar”
När jag var runt nitton och var på psykakuten träffade jag en läkare som tydligt bemötte mig som att jag var en stereotypisk ”borderlinepatient”. Jag hade självskadebeteende och han tog mig inte på allvar utan menade att jag överdrev och inte alls behövde bli inlagd trots att jag var suicidal. När min pappa sedan fick prata med honom i enrum sa han till min pappa ”jag vet hur sådana där fungerar.” Jag blev diagnosticerad med EIPS några år senare, men han antog det utan att någon utredning hade gjorts och bemötte mig verkligen som en stereotyp genom att förminska mig och signalera att jag bara var ute efter uppmärksamhet.
”Det brukar vara en effektiv metod”
Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning i extremt dåligt skick. Jag gjorde under en period upprepade hängningsförsök på avdelningen. ST-läkaren frågade mig i ett samtal ”Hur kommer det sig att du inte lyckats med dina hängningsförsök? Det brukar vara en effektiv metod”. Det var som att hen ville bevisa att jag fejkade allt.
Utebliven vård efter klagomål
Efter att ha självskadat kom jag till psykakuten mitt i natten, inläggningen var ett faktum trots att jag inte hade några aktiva suicidtankar. Hamnade på avdelning på samma sjukhus men flyttades följande eftermiddag till ett mindre sjukhus i regionen. Vid ankomst till det mindre sjukhuset hälsades jag med ”hej, här är ditt rum”, varpå personalen försvann. Två andra patienter såg min förvirring, hälsade mig välkommen och såg till att jag hade koll på var jag kunde hitta matsal, TV-rum osv. De följande två dagarna tilltalades jag knappt av personalen annat än för att informeras om att det var mat, två gånger var jag nära att bli utan mat då ingen hämtade mig och matsituationen var något jag behövde extra stöd med. Men eftersom jag ännu inte haft ett inledande samtal hade jag inte kunnat informera om att just mat var ett problem för mig. Vid två tillfällen fick jag frågan ”hur mår du?”, båda gångerna befann vi oss i korridoren ute på sjukhuset bland andra patienter och personal utan möjlighet för mig att svara på frågan i en bekväm miljö. Jag försämrades och orkade inte lämna sängen. Dag tre hade vi äntligen det inledande samtalet och jag upplevde skötaren som väldigt irriterad över att jag slutit mig inåt pga deras behandling av mig, hen frågade ”hur ska vi bemöta dig när du inte är särskilt glad?”. Hade jag varit glad hade jag inte varit där. Hen ville ta med mig för att vägas, jag förklarade att mat och vikt är något jag kämpar med och att jag därför inte ville vägas, hen blev sur.
Senare under dagen bad jag om ett samtal, vi samtalade kort men avbröt för mat. Jag bad om att fortsätta samtalet efter maten men under den stund det tog för mig att ta sats att börja prata bröt istället sköterskan in och ville göra en planering för kommande dagar, vilket ju var bra om det inte vore för att hen direkt hen var klar med det reste sig och gick utan att jag fått börja prata. Jag tog hjälp av min psykolog från öppenvården för att lyfta hur jag kände och hade äntligen ett bra samtal med en skötare som ordnade möte med läkare, dessvärre spårade det samtalet ur direkt. Läkaren uttryckte vad jag tolkade som anklagningar om att jag enbart var missnöjd som bestraffning för att avdelningen skickat en orosanmälan, vilket inte alls var sant då jag vet att det hör till rutinerna. Jag försökte förklara hur jag kände och fick till svar att ”det här är inget dagis”, vilket ledde till ett meltdown och jag lämnade rummet och fick en panikattack. Jag skrevs ut en halvtimme senare med rådet att åka till psykakuten igen. Där förklarade jag läget och min försämring, hur jag var orolig över att åka hem då jag nu blivit suicidal och hade stark dödsångest. Läkaren såg ingen anledning till inläggning för ”inläggning är för patienter som mår sämre än du”. Återkom igen senare under kvällen, uttryckte starka suicidtankar med plan för hur jag skulle gå tillväga, men blev återigen avvisad med hänvisning till att jag inte gjort ”några allvarliga suicidförsök” tidigare. Ansvaret för mig lämnade läkaren till två av mina vänner då hen ansåg det olämpligt för mig att vara ensam med min starka ångest. Jag kunde alltså tidigare i veckan bli inlagd för jämförelsevis lindrigare problematik, men efter att jag tagit upp att bristerna på avdelningen gjorde mitt mående sämre är jag inte längre välkommen på avdelning. Egentligen borde jag inte ens vara utskriven ännu när jag skriver detta, och jag hoppas att mina vänner kommer orka dra det lass som psykiatrin lagt på de när jag nu är dränerad på all känslor utom ilska och ångest.
Utskriven mot min vilja
Hade möte med läkaren på avdelningen där jag var inlagd. Min mamma var också med. Jag grät och bönade och bad om att få stanna då jag väntade på behandlingshem och inte kunde hålla mig nykter om jag var ute i friheten. Jag var dessutom gravt suicidal och hade bara dagar innan försökt ta mitt liv. Ändå skrev de ut mig emot min vilja trots att även mamma sa att det innebar att hon inte kunde garantera min överlevnad. Läkaren ansåg inte att jag var i tillräckligt stort behov av hjälp.
Andra har det värre
Var inlagd pga plan av självmord och självmordsförsök. Får kommentar av skötare ”du som är så ung, varför är du här? Ditt liv kan väl inte vara så dåligt. Finns andra som har det värre än dig och som behöver platsen mer”
Ditt fel om jag slutar
Jag låg inne på slutenvården på psykiatrin och gjorde ett självmordsförsök. Gång på gång förvarnade jag hur dåligt jag mådde men fick ingen respons. De lämnar mig ensam och jag gör ett suicidförsök. Jag blir medvetslös och sövs ned i respirator. De vet inte om jag kommer överleva.
När jag mår bättre igen och kommer tillbaka till avd får jag höra av personal att jag skulle bett om hjälp trots att jag sa till innan att jag inte nådde bra och bad om att få prata med en syrra som inte hade tid. Personalen hotar även med att sluta pågrund av mig. Säger ordagrant, ”gör du så igen kommer jag sluta här och då är det ditt fel”. Jag svarar inte men blir ledsen inombords.
Lämnas ensam trots suicidförsök
Jag låg inlagd 2019 på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning pågrund av självmordsförsök. Jag fick en stor panikångestattack och låg på golvet i korridoren och skrek och kastade saker runt omkring mig. En skötare bad mig att gå in till mitt rum för jag störde de andra och motvilligt följde jag med till mitt rum. Där inne lämnade de mig och jag gjorde ett självmordsförsök. Efter ett tag kom de in till mig igen och såg att jag försökte ta mitt liv, men de tog bara mina saker och lämnade mig ensam på rummet igen.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
