Opsynligas logga

Ingen vård

Komplext traumatiserat.
Klarat livet hyfsat tills för 2 år sen.
En eftermiddag och diagnos PTSD satt. Panik, ångest och psykologen hjälpte till så att läkaren skrev ut ett 100-p lugnande över helgen.
Kände själv att nej det här går inte.
Gick ner till psykakuten.
Fick sitta i korridoren på psykakuten för att ”inte störa dom andra i väntrummet”
”-Vi stänger snart, jag kan köra hem dig eller så måste jag tyvärr be dig gå”
Försök till att inte finnas längre den helgen..
Ingen inläggning på sjukhus.

Ifrågasatt på öppenvården om det var så att jag verkligen var på akuten? Var tvungen att ta med labbproverna på ett paj inre.
Ingen inläggning på psyk.

Läser tillbaks på akuta suicidrisker och konferenser där det står att agerandet borde skett annorlunda.

Medicinering och medicinering.
Fortsatt medicinering.

Psykiatrin förlängt min sjukdom med 10 år

Har åkt i och ut på Psyk i ca 15 år. Har sammanlagt legat inne på lpt ca 6 år. Har väldigt många dåliga erfarenheter. En läkare stod o skrek att jag var så STÖRD att det inte finns någon hjälp. En läkare skrev vid en prövning till förvaltningsrätten att de bara kunde erbjuda mig palliativ vård ( vård i livets slutskede).

En annan gång när jag legat på lpt i 5 månader sa läk vid ett samtal på måndagen att jag blir utskriven på onsdagen. Hen skrev av lpt:t. Jag sa då att jag gärna ville åka på permission o komma tillbaka på onsdagen o bli utskriven. Då säger hen att jag har total avsaknad av följsamhet. Hen skrev ett nytt lpt o jag blev kvar i 2 mån till.

Jag har under åren ätit enorma mängder medicin som inte hjälpt utan bara gett biverkningar. För 4 år sedan träffade jag en ny psykolog. Jag är nu medicinfri, har inte varit inlagd på 18 månader o inte legat på intensivvården på 2 år( har legat på intensivvården ca 25 ggr innan pga kraftiga överdoseringar av läkemedel)

Jag anser att psykiatrin genom tvång, etc och tvånsmedicinering förlängt min sjukdomstid med minst 10 år. Jag har inget gott att säga om slutenvården.

Hjärtstopp

Jag har varit inlagd på lpt månader i sträck. Längsta sammanhängande var 9 månader. Sedan har det varit många fler. 5 mån, 6 mån, 3 mån osv. Jag har haft svåra självskadebeteende beteende. Skurit mig så att det behövt sys flera ggr, gjort flera hängngnigsförsök, många intoxar med IVA vistelser som följd. Många ggr har personalen bara struntat i mig. De har bla sagt : nu tycker vi inte om dig längre.: du är så jobbig, nu går du klara dig själv. Efter ett självmordsförsök med läkemedel på avd sa de att de hade tröttnat på att köra mig till iva så de lämnade mig i sängen. Det slutade med att jag fick hjärt o andningsstopp. Fick återupplivas o vaknade i respirator. Man får inte som personal att säga man inte orkar ta hand om en människa som mår så dåligt

Förlorat 11 vänner sedan 2017

2017 var året jag bestämde mig för att ta mitt liv.
Jag satt hemma i min lägenhet och svalde piller, alla möjliga sorter. Antidepp, insomningstabletter, starka värktabletter(morfin bland annat)
Efter en stund blev jag rädd och ringde 112 som sa att det fanns ingen tillgänglig ambulans i närheten och tyckte jag skulle åka in själv… Till psykakuten som låg 1 timme bort.
Jag struntade i allt och satte mig i bilen, synen blev dålig och körde ostadigt hela vägen. Jag hoppades att somna vid ratten men tog mig fram.
Väl vid psykakuten så fick jag träffa en läkare och sköterska. Fick en filt att värma mig med eftersom jag skakade så jag trodde hela jag skulle skaka sönder.
1,5 timme senare så kom en annan läkare och sa att hen skrivit ut propavan som jag skulle ta när jag väl kom hem igen. För mitt fall var inte farligt…
De gav alltså tabletter till någon som var beredd på att ta sitt liv.
Bra jobbat vården…
Än lever jag men har fått men efter händelsen och är då och då tillbaka till tankarna och hopplösheten.
Nu har jag flyttat och upptäckt att det är här man ska vara om man vill ha bra vård!
Jag oroar mig dock varje dag för vännerna som är i den sits som jag var i. Jag har förlorat 11 vänner sedan 2017 tack vare att de inte blev tagna på allvar av psykiatrin och vårdcentraler. Det är fan skamligt att alla ”politiker” tar psykisk ohälsa som något som är påhittat. Öppna ögonen och se hur stort problemet är! Mer resurser och pengar till psykiatrin, ÖVERALLT!

”Du är inte suicidal på riktigt”

”Du är inte suicidal på riktigt. Isåfall hade du inte kommit tillbaka till avdelningen. Det finns många sätt att ta livet på, och vill du dö hade du redan gjort det.” Jag var på LPT efter självmordsförsök och fortsatta självmordstankar. Jag försökte rymma varje dag, jag skadade mig varje dag och jag mådde skit. Men skötarna på avdelningen fick mig att må ännu sämre.

Psykakuten nekade min bästa vän. Hon sköt sig.

Min bästa vän ringde mig en morgon och var helt förtvivlad då hennes kille varit otrogen mot henne. Hon hade sedan tidigare en missbruksproblematik samt diagnosen schizofreni. Jag sade till henne att direkt åka in till psykiatriakuten, då jag hörde hur dåligt hon mådde vilket hon sa att hon skulle göra. Några timmar senare ringde hon och sa att det inte tagit emot henne… Jag bad henne komma över till mig eller möta henne ute men hon sa att allt var ok igen och att hon var hos sin kille och pratade. På natten sköt hon sig själv på sin killes telefonsvarare. Jag är helt säker på att det hade kunnat undvikas om hon hade blivit inlagd, i alla fall den gången. Det är ett stort problem att de söker hjälp hos psykiatrin inte alltid tas emot. Jag tror ingen självmant söker sig dit om man inte själv upplever att man behöver hjälp, då borde man tas emot!!

Slutenvårdsavdelning

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en av de mest stressfyllda veckorna i mitt liv. Jag hade under behandling mot dissociation, borderline och PTSD fått tillbaka minnen av ett trauma, var svårt chockad och hade intensiva självmordstankar. Jag berättade för läkaren på avdelningen att de inte fick låsa in mig där, att jag var tvungen att få gå på promenader och få aktivera mig normalt. Jag var där frivilligt. Överläkaren satte mig på en vårdgrad som innebar att jag endast fick lämna avdelningen för att gå på promenader tillsammans med personal. Varje dag bad jag om att få gå ut. De hade inte tid. Till slut fick min läkare från öppenvården komma dit och hjälpa mig bli utskriven. Jag var inlåst där i en vecka, fick inte veta vem min kontaktperson var eller hur länge jag skulle vara där. Personalen hade inte tid att svara på mina frågor.

Första morgonen när jag vaknade låg en patient på sitt rum och skrek på hjälp. I andra änden av avdelningen skriker en annan patient. Jag och de andra patienterna som var ute på avdelningen sprang i panik runt och försökte hitta personalen. De var helt försvunna.

En av de andra patienterna åt inte. Under fem dagar var hen i sitt rum, och var inte närvarande vid några måltider. Vi blev oroliga och försökte göra personalen uppmärksamma. De sa åt oss att inte oroa oss, hen hade visst ätit sa de. När hen gick ut för att röka såg vi blod från skärsår på hens ben. Vi försökte prata med hen, och hen pratade inte om någonting annat än självmord. Vi meddelade personalen och väntade på att de skulle göra någonting, men ingenting hände. Så vi, de andra patienterna, bestämde oss för att ingripa. Vi såg till så att hen aldrig var ensam, att det alltid var någon i hens rum eller att hen var i någon av våra. Senare berättade hen för mig att hen var där pga självmordsförsök, hon var tvpngsvårdad. Hen berättade att innan vi ingrep, hade hen hunnit vira loss en rem från en säng som stod i hens rum, och hade förberett för att kunna ta livet av sig inne på avdelningen. Vi avbröt hens självmordsförsök, ett självmordsförsök som personalen inte ens kände till. Hen berättade att personalen varit inne i hens rum och skällt ut hen eftersom vi sagt att hen inte ätit. ”Du oroar de andra patienterna”. Efter några dagar fick vi hen att äta. Hen var trött på att personalen skällde på hen för att hen inte åt, och ville visa att hen försökte. Hen var ätstörd, så hen hyperventilerade, skakade, och tårarna rann när hen försökte äta. Vi hämtade personal, som satt bredvid hen och försökte hjälpa. De sa att hen kunde få försöka äta i lugn och ro, ifred på sitt rum. Men dagsköterskan som gick förbi och såg avbröt dem, och jag har aldrig sett en människa prata med en annan människa på ett så respektlöst, empatilöst och kränkande sätt innan. Hen stod över patienten, som hade pågående panikångestattack, och sa med sträng, hög röst att ”nu går du inte från bordet förrän du ätit upp hela portionen”. Vi patienter som såg fick högljutt säga ifrån, ingen från personalen gjorde någonting.

En manlig patient blev kär i en kvinnlig patient. Hon var inte intresserad. Han försökte smeka hennes kropp och kysste hennes nacke. Hon försökte säga ifrån. När jag försökte hjälpa henne blev han aggressiv, och de andra patienterna fick hjälpa oss. Vi bad om personalens hjälp, de sa att de inte ville lägga sig i ”konflikten”. Han blev hotfull och skrek, personalen såg detta men ingrep inte. Vi gömde oss inne på hennes rum, han vägrade lämna oss ifred. Vi fick låsa dörren. Personalen bytte från dag- till kvällspersonal, de som gick på sitt pass blev aldrig informerade om händelsen utan undrade varför vi hade låst in oss.

En patient som varit där längre än mig berättade att hen veckorna innan jag kom dit bevittnat hemska saker. En patient hade spräckt sitt skallben mot en vägg. En annan tog livet av sig under en kort promenad. Jag frågade läkaren, som bekräftade. Det var därför jag inte fått gå promenader, de var rädda att det skulle hända igen. Det är ett så konstigt sätt att försöka hålla suicidala, svårt sjuka människor vid liv. Att låsa in dem, knappt prata med dem och inte låta dem aktivera sig med någonting annat än att och fundera på självmord. Jag var så rädd. Vi patienter fick hjälpa och stötta varandra.

En dag ringde en patient från en annan avdelning till en patient på avdelningen. Hen hade under en promenad de tog tillsammans varit på apoteket på sjukhuset, och hämtat ut allt hen kunde. Fick med sig tabletterna in på avdelningen och svalde dem där. Hen ringde nu sin bästa vän för att säga hejdå. Vi ringde personalen på hens avdelning för hjälp, de tackade för informationen. Men under hela tiden hade patienten på högtalartelefon på, så hens vän på vår avdelning, och vi som försökte hjälpa och trösta hen, hörde hur personalen kom in i hens rum och gav hen en utskällning. ”Varför ringer du till andra för att oroa dem?” ”Varför ljuger du för att få uppmärksamhet?” ”Enda sedan du kom till avdelningen har du bara varit ett problem”. Ingen ingrep och vi hörde hur hens tal blev mer och mer sluddrigt. Hens vän fick panik. Vi fick ringa 112. Hen vaknad upp på medicinsk akutvårdsavdelning, och de skickade hen tillbaka till avdelningen.

Sista dagen pratade en sköterka med mig innan jag skulle bli utskriven. Hen undrade hur jag mådde, och jag svarade att jag inte bryr mig om varken min ångest eller depression längre, jag står inte ut med det som hänt. Hen hade läst i min journal så hon visste vad jag menade. Mitt trauma, anledningen till att jag var där. Det var för stort, för svårt, jag kunde inte ta in det. Hen frågade någonting som jag tyckte lät märkligt, så jag bad hen förtydliga. Hen frågade om jag var säker på att det verkligen hade hänt. Jag sprang därifrån i panikångest. Hen brydde sig inte ens om att följa efter, eller se hur det var med mig.

De får inte behandla människor såhär

Kommer vara en lång text med mycket annan information, jag lovar dock att allt blir relevant!

Detta inträffade på nyårsnatten i år. Jag har en historia av djup depression, ångest, självskadar, är suicid och har en ätstörning.
Under natten hade det inträffat en rad med händelser som – tillsammans med ett gammalt trauma från nyårsafton – gjorde att jag fick en total breakdown. Efter att ha panikattacker i flera timmar bestämde jag mig för att det var nog. Jag tänker avsluta mitt liv.

Jag börjar då gå mot en bro som jag vet är tillräckligt hög för att jag garanterat inte kommer överleva, men halvvägs dit är det något som stoppar mig. Jag drar mig till minnes vad min läkare och vårdkontakt alltid säger, jag måste ha hjälp nu. Jag måste ringa någon. Då jag var på annan ort än där jag är inskriven så visste jag inte vilka nummer jag kunde ringa för att få hjälp. Så medan jag går hem igen ringer jag 112 och förklarar situationen, de skickar en ambulans.

Ambulanspersonalen ansåg då att jag måste tas in, för jag var en fara för mig själv. Så de tar med mig i ambulansen och kör mig (tillsammans med min far) till akuten. Jag skriker av ångest i ambulansen för att jag helt enkelt inte kan kontrollera mig och är i total panik.
När jag sen kommer till akuten försöker de ta mitt blodtryck (som självklart inte stämmer när jag är i det stadiet) samt att jag får blåsa. De ser då att jag inte har druckit tillräckligt för att det är det som ska ha någon inverkan. Kommer inte ihåg exakta siffran, men de sa att det var så pass lågt att det får man efter en öl. Alltså var jag absolut inte påverkad av det.

Men personalen börjar sen säga till mig att jag ska vara tyst och att jag måste lugna ner mig. Att jag är löjlig osv. Detta gör självklart situationen värre. Men de tar kontakt med psykiatriska akutmottagningen i en annan stad som då blivit informerade om att jag kommer in och behöver hjälp.
Ambulansen får sedan klartecken att köra mig dit, så jag hamnar i ambulansen igen. När vi kommit en bit på vägen kallas ambulansen tillbaka, så de måste vända och köra tillbaka mig. De får då veta att de inte alls fått klartecken att åka iväg med mig, och jag hamnar tillbaka på akuten.

Här får jag då ett val, antingen väntar jag tills ambulansen kan köra mig (vilket kan ta ca 5h) eller så tar jag en taxi. Men de är väldigt noga med att säga att då måste jag sluta skrika och sluta vara löjlig, för om jag har panik och skriker i taxin kan chauffören vända om och inte vilja köra mig.

Jag får då sitta och trycka tillbaka min panikångest, vilket knappt ens går, och jag hamnar i en taxi vars förare håller på att somna på vägen dit så min far fick frenetiskt prata med honom för att han skulle hålla sig vaken.

Vi släpps av på psykiatriska akuten, där får vi då veta att de inte alls blivit informerade om att jag skulle komma in. Så vi får vänta på skiftbyte osv. innan jag sedan får komma in till läkaren. Även här tar de blodtryck som de började gorma om att det var lite, lite högt, vilket inte är konstigt eftersom jag nu har varit i total panik i ca 5h.
Efter det fick jag blåsa och de såg att jag hade ännu lägre än tidigare, så jag var inte påverkad.

Efter en stund kommer läkaren in. Hen frågar mig om jag har tidigare problematik, vad som hänt under kvällen, och om jag haft självmordsförsök tidigare. Jag förklarar då allt och berättar att jag har flera tidigare självmordsförsök.

Sedan frågar hen om jag har någon vid behov medicin för ångest, jag svarar att det har jag. Har Lergigan för att kunna somna om kvällarna samt mot ångest. Max 6 tabletter på ett dygn, och jag får ta alla på en gång om det behövs (ordinerat av min läkare) tar dagligen 2 när jag ska sova.

Hen frågar sen om jag har gått i någon terapi. Jag förklarar att jag gått på KBT och ERGT, hen ser förvirrad ut och jag måste på fullaste allvar förklara för hen vad ERGT och KBT är. KBT är ju en av de vanligaste behandlingsformerna, men hen hade uppriktigt ingen aning om vad det var. Här är när jag tappade hoppet.

Hen börjar sen säga att jag bara överdriver och att jag inte alls mår speciellt dåligt. Jag måste bara lugna ner mig och sluta ha panik, ”det blir bättre om du inte har panik” (det sista är vad hen sa ord för ord).

Efter det säger hen att hen tycker inte att jag har några psykiska problem och att jag bara är löjlig och överdriver för att få uppmärksamhet.
Detta är vad hen sa sedan, ordagrant:
”Vet du vad jag tycker? Jag tycker att du åker hem nu, så tar du 2 Lergigan – mer än vad du brukar ta förstår du- och så sover du lite. Sen när du vaknar, då tycker jag att du går ut på en promenad!”

1. Den mängden Lergigan tar jag dagligen..
2. Hen talar i en extremt nedlåtande och misstroende ton.
3. Hen säger till någon som just suttit och berättat för hen om att jag var ute och gick för att komma till bron och ta livet av mig, att jag borde gå ut och gå.

När hen märker att jag blir arg så säger hen med en nedlåtande ton:
”Eller vill du bli inlagd här kanske?”
Varpå jag svarar nej för att det är uppenbart att hen inte är kapabel för sin position som läkare inom psykiatrin.

Efter detta ska jag få en sjukresa hem, men då har sjuksköterskan mage att påstå att jag inte kan få en sjukresa för att jag bor i ett annat län egentligen. Men att hen lyckades fixa det ändå åt mig. Jag förklarar då att jag har rätt till sjukresa och att de inte hade kunnat neka mig det. Hen blir då obekväm och går därifrån.

Jag bryter ihop igen. Det var bara tur att jag hade min far med mig, för hade han inte varit med då skulle jag gått och tagit livet av mig efter besöket.

Även min far sitter helt mållös över den bemötandet jag fått och han sa: ”detta var nog det mest värdelösa läkarbesök jag någonsin varit på”. Han var riktigt förbannad, men har ingen koll på hur psykiatrin fungerar och han ville inte röra upp saker genom att bråka med dem när jag redan mådde så dåligt.

Hade jag inte haft med min pappa, så skulle det besöket antagligen slutat i min död… Så får det inte vara. De får inte behandla människor så här, speciellt inte såna som är så utsatta som folk med mental ohälsa.

Suicid

Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.

Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.

Gränsfall?

Jag kom i kontakt med psykiatrin efter ett suicidförsök när jag var ensam utomlands. När jag blev skickad till vuxenpsykiatrin från vårdcentralen accepterade dem mig som ett ”gränsfall” mellan vårdcentral och öppenpsykiatri. Jag var alltså ett ”gränsfall” när jag var djupt deprimerad, knappt hade livsvilja och hade självmordstankar. Efter det träffade jag aldrig en psykolog igen utan hade ett läkarsamtal i halvåret där dom kollade om jag fortfarande var deprimerad och skrev ut medicin. Uppkopplingssamtalen på min första medicin blev uppskjutet i en månad och på mina olika sömnmediciner har jag inte fått någon uppkoppling förrän nästa läkartid. När min första sömnmedicin inte fungerade rekommenderade läkaren att jag skulle ”experimentera lite” med dem. Min andra sömnmedicin fick jag precis innan jag blev skickad till vårdcentral där jag inte fick någon återkoppling på dem alls. Min läkare sa också åt mig att ”dubbla din dos om du vill” på min depressionsmedicin.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.