Jag har en del trauman i mitt liv. Det tidigaste från när jag var 4 eller 5 år gammal. Den värsta när jag var 8-9.
Jag har väldigt mycket luckor från åldern 8-9 och i många år reflekterade jag inte så mycket över luckorna förrän små bilder fyllde i dem här och var igenom mina år.
Efter 14 år av tystnad, för att jag blev hotad att inte säga något för då skulle jag dö, så hamnade jag i slutenvården för första gången. Jag har alltid haft svårt för nya miljöer och jag hade aldrig någonsin varit inlagd, jag hade åkt in akut på grund av att minnena som jag inte visste fanns blev fler och fler och det blev så illa att jag ville dö. Alla dessa minnen av en lukt jag inte kan fastställa och bilder jag inte vågar tro är sanna. Skrik av barn i smärta, inklusive mig själv. Jag hade ingen aning om vad inläggning betydde och jag kan bara beskriva mig själv som ett skal. Jag visste inte vart toan var, om man fick dricka eller äta, jag visste inte ens att det var fritt att röra sig i korridorerna så jag satt i ett halvt dygn och stirrade rakt in i en vägg. Jag var rädd för att säga ett ord och rädd för att röra mig ur fläcken.

När jag väl blev skickad till en avdelning jag skulle vara på och fått i ordning på hur rutiner fungerade på slutenvården så började jag få hopp inom mig att de skulle kunna hjälpa mig. I flera veckor grubblade jag på hur jag skulle kunna uttala om en händelse jag förnekat så länge och jag ville bara ha hjälp med att hantera allt. Jag öppnar min mun på ett läkarsamtal och tar mod till mig att säga dessa ord högt. Jag hade aldrig yttrat ett ord på 14 år och när jag sagt en del av allt som hände, bara små bitar så säger läkaren att jag är utskriven för de kan inte hjälpa mig. Jag kommer ihåg hennes kalla ton och hennes obekymrade uttryck som om mina ord inte ens rört henne i ryggen. Jag höll tyst om detta för vården ytterligare fem år och har precis påbörjat traumabehandling nu, jag utvecklade flera självskadebeteenden och har försökt göra över 100 suicidförsök efter denna händelse. Jag vill inte skylla allt på vården för en del av detta är ändå ett av många trauman jag aldrig bearbetat. Jag har bara sagt små betydelselösa delar av allt, för det är så mycket och jag är fortfarande rädd att om jag berättar mer så kommer jag återigen bli utslängd och få ett kallt bemötande som jag fick då. Jag har aldrig känt mig så liten. Jag har nog aldrig varit så rädd för mitt huvud, jag har försökt förneka varenda litet trauma efter det för om det inte existerar så behöver jag inte oroa mig för att inte bli hörd eller bli behandlad som om jag inte är värd något.
Jag har haft nästan konstanta mardrömmar om mina minnen minst 3-5 gånger i veckan i alla år efter att jag inte blev tagen på allvar den första gången jag sa något.
Min psykolog som jag har nu är jag äntligen villig att riskera ett försök till för att få må bättre men jag har fortfarande inte kunnat uttala stora delar av mina trauman, för jag är så rädd att de inte kommer höra mina ord eller anse att jag är felet i allt. Jag får skylla mig själv, så många gånger som BUP har uttryckt dem orden. Min tillit till vården är nästintill 0 men efter 5 år vill jag föröka igen, för min skull, trots att rädslor fortfarande finns kvar.

Jag hittade inte hem efter att jag fått ECT. Blev så panikslagen av min förvirring och kontrollförlust att jag gjorde flera suicidförsök tills behandlingen avbröts. Vissa minnen har inte kommit tillbaka och jag upplever att jag har svårare att skapa nya.

Jag är en av de mammor som gick ifrån våldet. Men insåg att eftervåldet inte gick att komma ifrån med nuvarande bristfälliga förståelse i rättssalarna. Barnen tvingades att umgås med sin våldsamma pappa trots en tingsrättsförhandling – för han var ju snäll under rättegången och så har vi praxis. Detta innebar att båda ungarna hamnade i ångest, självhat, social isolering och självskadebeteende samtidigt som jag själv kraschade av utmattning, många år efteråt. Då när jag trodde att vi borde varit ute på andra sidan.
En dag rasar ena dottern, en vanlig vardagshändelse utlöser ångest. Ångesten blir dödsångest. Allt blir svart. Vi omkring vet inte vad vi ska göra. Vi ringer 1177 och de kopplar till ambulans. Ambulanspersonalen säger att de plockar med henne. Men eftersom det är covid får vi inte följa med. Och jag kan inte lämna det andra barnet som är i kris efter ett självmordsförsök…
Jag tröstar, hemmavarande barnet somnar, jag dricker kaffe och hör hur det är på psykakuten på det stora sjukhuset. Hon sitter själv i ett väntrum, en annan patient befinner sig i en container utanför (covid) och någon i ett annat rum, Inget händer. Telefonen håller på att ladda ur, hon är knappt klädd, inga pengar. Hon tittas till med jämna mellanrum men ingen vet något. Jag halvsover av utmattning när hon ringer halv fyra på natten. Då har hon fått ett samtal med en psykolog med lösnaglar, lösögonfransar, och uttalat ointresse diskvalificerats från att få hjälp. Så hon körs bokstavligen på porten mitt i natten utan kläder, pengar och en telefon som håller på att dö. Bussen går inte på flera timmar. Hon vet inte var hon är rent orienteringsmässigt. Hon har inga pengar. Hon har nyss försökt att ta sitt liv.
Hon är en 19 år gammal ung kvinna som är utkastad i natten av psykiatrin som skiter i henne och i oss.
Det är bara ren tur att hennes mobil har några procent kvar så jag kan kasta mig i bilen och köra flera mil för att hämta henne. Vi talar tills batteriet tar slut. Sedan har jag sådan ångest innan jag ser henne i pyjamasen i nattkylan utanför det stora ”fina” sjukhuset.
Några veckor senare kommer räkningen. Fy fan.

Blev skickad från min psykolog till akutpsykiatrin med adekvata självmordsplaner.
Blev hemskickad med en burk Lergigan och en klapp på axeln ”hoppas det löser sig för dig”.

Första gången som jag frivilligt sökte hjälp på psykakuten efter att jag blev 18 fick jag träffa en läkare eftersom att jag var djupt deprimerad och väldigt suicidbenägen och eftersom att personalen på det hvb hemmet jag bodde på kände att dom inte kunde ge mig den hjälp jag behövde så följde dom med mig till psykakuten för att kunna bli inlagd för att förhindra att jag skulle begå ett fullbordat suicid. Läkaren jag träffade vägrade att hjälpa mig eftersom att jag har en autism diagnos och att dom inte kunde hjälpa mig på slutenvårdsavdelningen eftersom att hon bara antog att det inte skulle gynna mig, just för att jag har autism och hon gjorde bedömningen att det var bättre att jag skulle tillbaka till mitt hvb hem för där kände jag personalen som jag litade på. Problemet var inte att jag inte litade på personalen, problemet var att jag inte litade på mig själv och att personalen inte litade på mig. Fick med mig en tablett och blev hemskickad med orden ”du är ju alltid välkommen tillbaka om det blir värre”. Det blev värre men eftersom att dom pga av autism diagnos inte ville lägga in mig så valde jag istället för att försöka ta mitt liv och hamnade istället på HIA och ändå så ville dom sen inte lägga in mig och bara just pågrund av att jag tillhör autismspektrat. Min tillit till psykvården försvann helt och jag valde att aldrig frivilligt söka hjälp där igen.

Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.

När jag var 18år gammal för ca 13år sen)  så tog jag  en överdos för att begå självmord.

Men jag hamnade på sjukhuset, när jag låg på AVA och skulle bli bedömd av en läkare från psykiatrin så kom det en läkare som jag aldrig hade träffat ännu. Hen visade sig vara chefsöverläkare och jag var påverkad av min överdos när hon frågade mig när jag hade sagt att jag hade en pojkvän: ”Men du har en pojkvän, du har ett bra liv!” Sen så sa hen att jag inte behövde bli inlagd på psykiatrin utan att jag kunde skrivas ut direkt från AVA. Hen kände inte mig över huvud taget och mina vänner som jag hade då ville att jag skulle bli inlagd på psyk men det fick jag ju inte. Jag skrevs ut från AVA utan någon planering framåt eller kontakt med psykiatrin..

När jag var runt nitton och var på psykakuten träffade jag en läkare som tydligt bemötte mig som att jag var en stereotypisk ”borderlinepatient”. Jag hade självskadebeteende och han tog mig inte på allvar utan menade att jag överdrev och inte alls behövde bli inlagd trots att jag var suicidal. När min pappa sedan fick prata med honom i enrum sa han till min pappa ”jag vet hur sådana där fungerar.” Jag blev diagnosticerad med EIPS några år senare, men han antog det utan att någon utredning hade gjorts och bemötte mig verkligen som en stereotyp genom att förminska mig och signalera att jag bara var ute efter uppmärksamhet.

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning i extremt dåligt skick. Jag gjorde under en period upprepade hängningsförsök på avdelningen. ST-läkaren frågade mig i ett samtal ”Hur kommer det sig att du inte lyckats med dina hängningsförsök? Det brukar vara en effektiv metod”. Det var som att hen ville bevisa att jag fejkade allt.

Efter att ha självskadat kom jag till psykakuten mitt i natten, inläggningen var ett faktum trots att jag inte hade några aktiva suicidtankar. Hamnade på avdelning på samma sjukhus men flyttades följande eftermiddag till ett mindre sjukhus i regionen. Vid ankomst till det mindre sjukhuset hälsades jag med ”hej, här är ditt rum”, varpå personalen försvann. Två andra patienter såg min förvirring, hälsade mig välkommen och såg till att jag hade koll på var jag kunde hitta matsal, TV-rum osv. De följande två dagarna tilltalades jag knappt av personalen annat än för att informeras om att det var mat, två gånger var jag nära att bli utan mat då ingen hämtade mig och matsituationen var något jag behövde extra stöd med. Men eftersom jag ännu inte haft ett inledande samtal hade jag inte kunnat informera om att just mat var ett problem för mig. Vid två tillfällen fick jag frågan ”hur mår du?”, båda gångerna befann vi oss i korridoren ute på sjukhuset bland andra patienter och personal utan möjlighet för mig att svara på frågan i en bekväm miljö. Jag försämrades och orkade inte lämna sängen. Dag tre hade vi äntligen det inledande samtalet och jag upplevde skötaren som väldigt irriterad över att jag slutit mig inåt pga deras behandling av mig, hen frågade ”hur ska vi bemöta dig när du inte är särskilt glad?”. Hade jag varit glad hade jag inte varit där. Hen ville ta med mig för att vägas, jag förklarade att mat och vikt är något jag kämpar med och att jag därför inte ville vägas, hen blev sur.

Senare under dagen bad jag om ett samtal, vi samtalade kort men avbröt för mat. Jag bad om att fortsätta samtalet efter maten men under den stund det tog för mig att ta sats att börja prata bröt istället sköterskan in och ville göra en planering för kommande dagar, vilket ju var bra om det inte vore för att hen direkt hen var klar med det reste sig och gick utan att jag fått börja prata. Jag tog hjälp av min psykolog från öppenvården för att lyfta hur jag kände och hade äntligen ett bra samtal med en skötare som ordnade möte med läkare, dessvärre spårade det samtalet ur direkt. Läkaren uttryckte vad jag tolkade som anklagningar om att jag enbart var missnöjd som bestraffning för att avdelningen skickat en orosanmälan, vilket inte alls var sant då jag vet att det hör till rutinerna. Jag försökte förklara hur jag kände och fick till svar att ”det här är inget dagis”, vilket ledde till ett meltdown och jag lämnade rummet och fick en panikattack. Jag skrevs ut en halvtimme senare med rådet att åka till psykakuten igen. Där förklarade jag läget och min försämring, hur jag var orolig över att åka hem då jag nu blivit suicidal och hade stark dödsångest. Läkaren såg ingen anledning till inläggning för ”inläggning är för patienter som mår sämre än du”. Återkom igen senare under kvällen, uttryckte starka suicidtankar med plan för hur jag skulle gå tillväga, men blev återigen avvisad med hänvisning till att jag inte gjort ”några allvarliga suicidförsök” tidigare. Ansvaret för mig lämnade läkaren till två av mina vänner då hen ansåg det olämpligt för mig att vara ensam med min starka ångest. Jag kunde alltså tidigare i veckan bli inlagd för jämförelsevis lindrigare problematik, men efter att jag tagit upp att bristerna på avdelningen gjorde mitt mående sämre är jag inte längre välkommen på avdelning. Egentligen borde jag inte ens vara utskriven ännu när jag skriver detta, och jag hoppas att mina vänner kommer orka dra det lass som psykiatrin lagt på de när jag nu är dränerad på all känslor utom ilska och ångest.