Jag var välkänd på en avdelning där jag då bodde. Jag hade behandlats inneliggande i månader och de visste vem jag var. De tog emot mig efter överdoser gång på gång och stod alltid redo när jag kom med polis i fotfängsel handfängsel och midjebälte. Poliserna hämtade mig på Iva där jag var sövd och satte på fängslen innan jag väcktes. Sen körde de mig två timmar bort till psyk där de då alltid stod redo. Det hände flera gånger. Poliserna körde mig i en rullstol och in i bältesrummet där de stod redo att bälta mig innan de ens träffat mig. Hur lugn jag än var spände de alltid fast mig och gav mig medicin jag inte ville ha. Mot psykos. Jag var inte psykotisk och medicinen fick mig att krampa och ögonen rullades bak. De lyssnade inte på mig när jag sa hur obehagligt det var och det var inte förrän jag fick hög feber som de hämtade läkaren igen som gav mig medicin mot kramperna.

Jag blev så traumatiserad av alla de här gångerna att jag valde att flytta därifrån. Jag får ångest av att bara åka förbi staden där jag var inlagd då. Får flashbacks och drömmer mardrömmar om det här ofta. Jag har ännu mer trauman i bagaget nu några år senare. Men det gör så ont att se tillbaka på mitt 18 åriga jag som behandlades som världens brottsling. Poliserna var ofta med och bältade mig och gav mig alltid en klapp på kinden. Jag är fortfarande inom psykiatrin och har varit inneliggande länge. Varit nära döden och vill fortfarande dö. Dessa minnen gör mig galen.

Jag var inlagd på psykiatrin mot min vilja. De tog ifrån mig alla mina ägodelar för att jag försökte skada mig och ta livet av mig. Jag fick bara vara ensam om jag inte hade kläder på mig. Utan låg naken i trosor och sängkläder. En natt lyckades jag smuggla in ett klädesplagg och försökte strypa mig. När de hittade mig fick jag panik och de tog tag i mig och bar mig i bara trosor genom hela avdelningen till bältesrummet där jag blev bältad. En skötare la försiktigt en filt över mina bröst för att dölja dem. Sjuksköterskan kom med medicin och tog sats och gav mig den hårt i låret. Minns jag hade panik och fick ligga där hur länge som helst. När jag senare skulle byta avd till en lugnare fick jag fortfarande inte ha kläder på mig när jag skulle sova på natten fast att jag delade rum med andra. De bad mig klä av mig och lägga mig och sova i endast trosor trots att jag inte var ensam. Kunde inte gå upp och be om vb eller något för jag hade ju inga kläder. Minns än idag hur naken jag kände mig och obetydelsefull.

Jag har varit aktuell inom psykiatrin (slutenvården och öppenvården) i mer än halva mitt liv.  Under den tiden har jag varit med om många kränkningar, sexuella övergrepp, mobbing och även en tortyrliknande situation som gett mig vårdrelaterad PTSD. Nu tänkte jag berätta om min situation sedan ca 2013. Sedan dess har jag i princip haft ”vak” av närstående, dygnet runt hemma, pga att vården inte velat behandla mig. Många turer fram och tillbaka, in och ut på slutenvårdsavdelningar med LPT och även frivillig inläggning tidvis.
Problemet började ca 2013 när jag fick en psykos, men jag misstroddes, och uppgavs simulera. Trots att jag berättade om hörsel- och synhallucinationer och slutade äta och dricka och var livrädd att någon skulle komma och tortera, våldta och föra bort mig, även då jag var inlagd på avdelning. Jag gick ner 11 kg på en vecka för att jag varken åt eller drack mer än det lilla vatten personalen tvingade i mig med medicinerna jag stod på. Jag var helt personlighetsförändrad, och närstående som kom på besök skrek jag åt och trodde att de var demoner. Jag skulle livnära mig på ”livsenergi”. Jag pratade även med röster, och ville vid ett tillfälle skrivas ut barfota. Men då satte som tur var den vikarierande överläkaren LPT, och jag blev kvar på avdelningen.
Där, på avd, mobbades jag av både patienter och personal, som inte trodde på mig. De satt utanför mitt rum i korridoren och hade högljudda diskussioner om huruvida jag simulerade eller inte.
Det hela kulminerade i en bältning som var mycket märklig. Hela situationen var konstig. Det blev tyst på avdelningen och man började smälla i dörrar. En sska som jag kände sedan innan kom in på mitt rum och betedde sig annorlunda mot hur hon brukade vara, och gav mig mat som jag är allergisk mot, som det står i journalen att jag är allergisk mot. Därför kunde jag även ha fått en allergisk reaktion mot maten, vilket är livshotande.
Jag blev orolig av den konstiga stämningen som var på avd, och klättrade då upp i ett fönster och började banka på det för att ta mig ut. En skötare kom då, och bad mig gå ner, och när jag skulle gå ner från fönstret, så ramlade jag ner och slog huvudet i golvet. När jag öppnade ögonen så stod tre skötare över mig och hånflinade.
Jag sprang ut från mitt rum och försökte ta mig ut från avd, på diverse sätt. Lång historia kort; Jag blev bältad på det mest inhumana sätt och när jag vaknade nästa morgon låg jag kvar i bältessängen. Inte fastspänd längre, dock utan att någon satt hos mig och jag låg kvar där i bältessängen.
Efter det här fick jag efter många månaders in och ut från slutenvårdsavdelningar, en psykosdiagnos. Och började behandlas med antipsykotika, inte den medicinen som jag förut fick, som förvärrar psykoser.
Lång historia kort, igen: Jag revs upp från mitt boende, och skickades till ett gruppboende i ett annat län, som inte klarade av att ta hand om mig, trots att jag hade vak där också, konstant. Så de skickade ut mig i hemlöshet. Inget boende, behandlingshem eller dylikt, i hela landet ville ta emot mig.
Min 70+ förälder förbarmade sig över mig, och tog hem mig. Och sedan 2015 har min förälder bedrivit högspecialiserad vård hemma hos sig, med mig. Hen har alltså suttit vak, dygnet runt, sedan 2015. Min åldrande förälder sover på soffan utanför mitt rum, för att säkerställa att jag inte hoppar ut från ett fönster, eller går ut och tar livet av mig på annat sätt. Detta kan ske när jag dissocierar, eller blir psykotisk, att jag försöker ta livet av mig eller skada mig allvarligt. (Jag har ett avancerat självskade- och suicidbeteende sedan tonåren.)
Därför är nästintill hela hemmet säkrat som en slutenvårdsavd. Glasrutor på dörren till balkongen och vitrinskåpen är försedda med okrossbart skydd, kökslådan med knivar, saxar och tändstickor är låst med nyckel, medicinerna är inlåsta i ett kassaskåp i ett rum med låsbar dörr. Det finns ingenting framme som är av glas, och min anhörig har ständigt på sig en väska med akutmedicin att ge mig om jag råkar i svår dissociation eller ångest.
Jag kan inte lämnas ensam sedan psykosen 2013, pga risken för självskada/suicid, och har därmed alltid haft vak, sedan jag skrivs ut från slutenvården, hemma.
Problemet har varit att vi stått helt utan hjälp mellan 2015 och 2021. Jag fick ingen att prata med längre, då den läkaren jag hade i mitt tidigare landsting, bara bestämde, mot min vilja, att jag skulle byta landsting. Vi vädjade om hjälp hos den nya överläkaren, men hen ville inte hjälpa oss. Vi bad om planerad inläggning, men det sa hen att de inte gjorde här. När vi desperat ringde en gång och sa: ”Hjälp oss, snälla hjälp oss!” Så var hens svar: ”Vad ska jag hjälpa er med då?”
På 6 år hade jag ingen vårdpersonal att prata med. De förvägrade mig all hjälp, trygghet och omsorg. Vi var helt utelämnade till oss själva. Jag fick medicin, men ingen vård. Och jag blev sämre och sämre. Jag trodde att jag var avlyssnad och att det fanns agenter på gatan, jag satt och lyssnade på röster helt avskärmad. Jag kissade på mig och skrek så grannarna kom och knackade på. Jag slutade duscha på ca 1 år när jag var riktigt deprimerad. Min anhöriga tvättade av mig med våtservetter och vi tvättade mitt hår i handfatet.
Vi sökte aldrig akut när det var som värst, för vi hade gett upp. Det fanns ingen vård för mig, det fanns ingen som ville hjälpa mig. Det här har gett mig svåra men, och jag förstår inte hur man kan vanvårda en person som var så svårt sjuk, som jag var. Oavsett hur mycket vi skrek på hjälp fick vi ingen.

De här kommentarerna fick jag höra av en skötare första kvällen jag blev inlagd på LPT för suicidalitet.

”Varför gråter du för? Vad har du att vara ledsen över? Du är inte sjuk! Det finns såna som är sjuka på riktigt! Med riktiga handikapp! Som sitter i rulltol! Det där kan vi snacka riktig sjukdom! Är det krig eller? Är du i ett krig? Har du upplevt krig? Inte? Vad har du då att vara ledsen över? Du kastar bort ditt liv! Gör något med dig själv. Skaffa en pojkvän och barn. Börja lev. Du kommer ångra dig annars.”

Jag har PTSD. Vare sig han visste om detta eller inte så var kommentarerna onödiga och okänsliga. Han påstod att han sade så för att ge ”motivation”.

Jag var inlagd på tvångsvård för anorexi under julen. Min fysiska hälsa försämrades och jag blev allt svagare. Överläkaren skrev ut mig på grunderna att de inte kan göra mer för mig. Jag höll med de och skrev ut mig. Under samtalet ville överläkaren ge mig en depåtdos av Haldol på utvägen. Jag avtackade mig detta mycket bestämt och sa att det är oansvarigt att skicka hem mig med en injektion i kroppen som jag aldrig tidigare ens prövat i tablettform. Då jag är extremt känslig för neuroleptika så ger även de minsta tablettdoserna mig svåra biverkningar. Överläkaren skrattade bort detta och viftade bort min genuina oro. Vid utgången innan dörren öppnades sade överläkaren: ”Nästa gång du kommer hit på LPT ska du få Haldol på tvång!”. Det kändes och var ett direkt hot. Jag var livrädd.

En vecka senare beslutades det av öppenvården att min situation och min hälsa var ohållbar och att jag var tvungen att läggas in på HSL denna gång. Jag kom till samma avdelning och samma överläkare. Det första hen säger är: ”Hej! Vad kul att se dig här! Nu ska vi börja med Haldol!”. När jag började gråta och vädja om att slippa detta på grund av stark rädsla för biverkningar så reste sig överläkaren och lämnade rummet med orden: ”Jag orkar inte lyssna på dig!”.

Villkoret att få stanna kvar och få hjälp för min anorexi var att ta Haldolinjektionen vilket blev en slags tvångsåtgärd på HSL. Jag vädjade ända in i det sista att de skulle låta mig prova den i tablettform men ingen lyssnade på mig.

Direkt 24 timmar efter injektionen började det mest traumatiska jag varit med om. Allt började snurra. Jag såg skepnader i rummet. Jag började prata med objekt och möbler i rummet. Jag svävade mellan att vara relativ klar i tankarna till att plötsligt inte kunna formulera sammanhängande ord och meningar. Det var som om jag befann mig på olika platser samtidigt. Jag trodde vid några tidpunkter att jag befann mig utomlands och sedan i en bubbelpool med badskum, trots att inga badkar finns i toaletterna.

I samband med dessa förnimmelser började jag krampa. Mina ögon rullade bakåt i huvudet och jag kunde inte se skötarna som satt i rummet. Jag var tvungen att be de stå närmare mitt ansikte för att kunna få ögonkontakt. Min hals krampade så att jag fick svårt att svälja. Min överkropp krampade rytmiskt åt ena sidan så att jag fick svårt att andas och nacken vred sig så mycket åt sidan när jag stod upp att jag inte kunde gå rakt.

Jag hade kommit dit för att just få stöd med att äta mer och nu kunde jag inte äta fast mat då jag inte kunde tugga och svälja utan att det halvt fastnade i halsen. Den kvävningskänslan var en näradöden känsla upplevde jag. Att inte kunna andas fritt med fria andningsvägar.

När det hade gått många timmar fick jag till slut motgift i form av Akineton och Pargitan mot akut dystoni. Dessa mediciner hjälpte otroligt mycket och gjorde så kramperna avtog. Men traumat av det som hände förstörde min tillit till vården. Jag skrev ut mig så fort jag kunde gå och stå och prata relativt normalt igen.

När jag kom hem gjorde jag genast en anmälan och utredningen visade på att överläkaren hade gjort fel och att man inte får preparera depåtinjektioner innan en prövat medicinen i tablettform först. Jag fick skadestånd men lever fortfarande med rädslan att det kommer hända mig igen. Jag kände mer som att injektionen bara var ett sätt att straffa mig för att jag inte hade gått upp i vikt under behandlingsperioden. Det var den värsta julafton jag någonsin haft. Idag är jag rädd för sprutor och nålstick.

Jag har under de senaste åren varit inlagd väldigt frekvent inom slutenvården. Min öppenvård föreslog att vi skulle skriva ett självvald inläggning kontrakt för att jag enklare skulle kunna hamna inom slutenvården när det behövdes. Som ett led i att jag skulle få vara delaktig i min vård och att hinna att stoppa i tid. Många gånger har jag tyckt att processen att komma till avdelningen varit för komplicerad så jag har bävar inför det, låtit det gå alldeles för långt och det har slutat med vårdintyg vilket vi vill. Självvald inläggning lät bra och var en snabbare väg dit även om jag sedan konverterades till hsl och lpt. Sen kom corona vilket gjorde att de stängde ner Självvald inläggning och det som kändes som en trygghet togs nu ifrån mig. Pandemin har varit lång och det här har tyvärr gjort att jag vid samtliga inläggningar hamnat på lpt för att läkarna som tillhör andra ställen än min öppenvård inte tyckt att jag är i behov av slutenvården..

Jag var på medicinjouren för att bli sydd. Jag var stabil i måendet, deprimerad men stabil. Jag hade inte gjort något livshotande eller stort och allvarligt, och tänkte att jag bara skulle få gå hem när det var klart.
Läkaren frågade om mitt mående och jag svarade ärligt, att det inte var bra men att jag inte var suicidal. På något sätt fick han ur mig att jag hade planer som låg ca 1,5-2 månader fram i tiden. Han frågade om jag ville till psykakuten och jag sa nej. Han sa okej och gick iväg för att göra det läkare gör innan de plåstra om en, eller nått.
Han kom tillbaka en stund senare, sydde tre små stygn och jag hade inte ens hunnit sätta på mig tjocktröjan innan han sa ”jag ringde till psykakuten och de sa att du behövde gå dit. Så det är två här som ska följa med dig”.
Utanför rummet stod två ”vakter” som gick med mig över vägen till den andra byggnaden. Jag önskade att jag vågade säga ifrån, gå därifrån. Men det gick för fort. Jag skulle ju bara hem.
Jag kom in till bedömningsrummet, och hade inte pratat med någon annan än läkaren på medicin. In kommer läkaren för kvällen och säger ”hej. Vårdintyg är godkänt, så det är inget vi ska diskutera”.
Det var mitt första besök som inte innebar frivillig inläggning. Jag hade hört begreppet vårdintyg och hade för mig att det var LPT. Men jag måste ha kommit ihåg fel. Jag hade inte ens gjort en bedömning.
”vad betyder vårdintyg? Inte LPT va?”
”jo, jag behöver fixa lite men kommer tillbaka till dig snart” och sen gick han och jag förstod ingenting.

Jag var LPT:ad och hade fått ordinerat injektioner. Jag är väldigt blyg av mig inom slutenvården, det tar ett tag innan personal kan få mig att prata avslappnat, och det har blivit att jag knyter ann till någon enstaka och känner mig trygg med hen och otroligt otrygg med de andra.
Injektionerna ges i rumpan, vilket kanske är rimligt med tanke på att det är en stor muskel, och av säkerhetsskäl för patient är det två personal med. Jag får lägga mig på mage på britsen, och så drar ssk:n ner byxan så att hela rumpan visas. För dem är det väl inget konstigt, som ssk har du nog sätt mer och värre, men som blyg, otrygg ung vuxen som inte har något val, är det hemskt. En ssk gjorde det snyggt, hen vek ner byxan minimalt och tycktes förstå att det var integritetskränkande. Men de andra? Nä.
I och med LPT hade jag inte mycket att säga till om. De gick från en injektion till tre/dag, och när jag i panik sa att jag inte ville, med gråten i halsen, fick jag som svar av ssk:n : du är på LPT. Gör det frivilligt, annars blir det tvångsinjektion.
Sedan tackade hon mig ”för samarbete”, men det kändes mer som att hon tackade mig för att hon slapp tomultet med att ev behöva hålla fast och så. Det kändes som att jag istället hade behövt ett förlåt.

Var inlagd med LPT, hade precis blivit myndig och hade noll koll på vad mina rättigheter innebar i praktiken. Men hade fått dom lite snabbt upplästa för mig.
När det efter ett kaotiskt dygn var dags för andra läkarutlåtandet hämtas jag och ombeds sätta mig på en pall. Det var fyra till personer i rummet, kanske fem(?) minns inte riktigt… Kommer ihåg rädslan över att ha någon sittandes bakom ryggen på mig. Den konstiga känslan av att ha blivit placerad på en pall framför läkaren som satt i kostym tillbaka lutad å tittade uppmanande på mig. Övriga personer i rummet var två studenter och en skötare, alla utom jag satt på en ordentlig stol.

Läkaren frågade frågor om måendet, varför jag inte ville leva, osv. Kunde inte svara på några av dom, det knöt sig i halsen av ångest och kunde inte slappna av när någon satt bakom mig. Hade sån extrem ångest och skämdes för att jag hamnat i situationen och nu inte ens klarade av att prata.

Läkaren suckade och sa kallt att tänkte jag minsann inte samarbeta så tänkte han inte göra det heller. Och vägra jag låta dom kontakta någon av mina föräldrar så kunde jag räkna med att få bli kvar på avdelningen länge…

Det kändes som ett hot och anledningen till att jag inte ville att mina föräldrar skulle kontaktas var pga det förekom våld. För mig kändes det som att bli straffad för att vara rädd.
Och frågan varför jag inte kunde prata, eller varför jag inte ville att mina föräldrar skulle blandas in. Den frågan ställdes aldrig.
Läkaren bara antog att jag var omedgörlig å obstinat.
Och ingen annan i rummet sa till eller satte ned foten.

Det är så viktigt att vården inte dömer en innan dom fått en klar bild. Att man förstår att alla kan kommunicera, fast på olika sätt OM man får tiden och möjligheten. Och snälla, hota inte med att hålla kvar en längre bara för att man inte vill ha ens familj delaktig. Jag förstår att familj kan vara en bra resurs, men att försöka tvinga någon fram till att ta kontakt med någon som man kämpat för att börja bryta banden med pga våld. Det känns nästan värre än våldet i sig.

Jag har varit på lpt många gånger och det har väll varit rätt i stunden men det är så ofta som det har hotats med tvångsåtgärder bara för att dom vet att dom kan. Den totala maktlösheten att vara tvångsvårdad. Att då också hamna under en överläkare eller övrig vårdpersonal som utnyttjar maktövertaget. Många gånger kanske det varit för mitt bästa eller jag hoppas iaf på det. Men att få hot om sond, mediciner, indragna permissioner, sänkt tillsynsgrad eller vak för att min ångest är för stark och jsg till exempel inte får i mig exakt hela näringsdrycken. Att inte ha något val när läkaren ordinerar mediciner som jag inte vill ha men jag vet att säger jag nej då riskerar jag något värre.

Det är så svårt att se vad som görs för mitt eget bästa och vad som sker för att det varit så sist jag var där eller vilka hot som är deras maktspel. Det värsta är nog ändå maktlösheten, jag har inte något att säga till om och det kväver mig mer och mer för varje gång de skriver ett vårdintyg. Dom förstår nog inte att de där hoten som för dom mest slinker ut av bara farten träffar så ofantligt mycket starkare än dom tror. Dom stämplar ut och går hem. Dom har valt att vara innanför dessa låsta dörrar. inte jag, jag vill bara där ifrån.