Jag har en lång historia av psykisk ohälsa och varit inskriven inom psykiatrin i flera år. När jag blev tvungen att flytta i början på 2022 remitterades jag vidare till en annan psykiatrimottagning. Jag var själv osäker till om jag ville byta mottagning för jag var rädd att allt skulle gå fel. Min dåvarande samtalskontakt lovade mig att allt skulle lösa sig och gå smidigt till då jag redan hade en väl etablerad kontakt inom psykiatrin. Remissen skickades slutet på februari 2022. Hela sommaren gick utan att jag fick någon samtalskontakt. November 2022 fick jag min första tid till läkaren men vi kom inte alls överens. Istället för att försöka hjälpa mig började hon klaga över hur överbelastade de var och hur stressad hon var. ”Som tur var” blev jag återigen tvungen att flytta och remitterades vidare till ytterligare en ny mottagning. Jag tänkte ”nu kan det inte bli sämre än vad det varit senaste året”. Men ack så fel jag hade. Psykoterapeuten jag fick träffa på den nya psykiatrimottagningen var så otrevlig och när jag ville byta behandlare skuldbelagde han mig och tog det personligt vilket han tydligt sa till mig. Det triggade igång en ordentlig försämring i mitt mående och jag drabbades av flertalet ångestattacker vilket till slut ledde till att jag behövde bli inlagd inom slutenvården. Nu är det juni 2023 och jag har alltså inte haft en riktig psykiatrikontakt sedan mars 2022.
Man måste kämpa själv med allt
Jag har haft en tuff uppväxt och än idag har jag det mycket tufft Jag har nog haft dom flesta diagoser psykiatrin kan ge en men utan så mycket utredning om dom stämmer På sen are tid har jag fått en behandling av psykiatrin och utredning för adhd Och atisum Och jag har både adhd Och lätt atisum och ptsd också pga mitt liv varit tufft och är tuff och tyvärr så har psykiatrin också get mig fler trauma än jag hade innan jag frivilligt sökte upp psykiatrin som ung vuxen Jag har som sagt fått en behandling av psykiatrin trots jag varit inom psykiatrin i ca 35 år nu Och behandling hjälp mig mycket blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt och efter denna behandling så hade vi ett överlämning möte i min ordinarie psy Jag och en terapeut som gav mig min enda bra behandling För att då kanske psykiatrin kunde hjälpa mig mer sa den terapeut Men tyvärr så händer det igen på något viss Psykiatrin har svårt att hjälpa mig och kan skylla på långa köer till bla trauma behandling Men psykiatrin berättar inte heller hur man ska gå till väga för att få en trauma behandling Min läkare sa att dom som mår sämre kommer först till trauma behandling men så är det inte Man måste ställa sig i en kö för att kunna få hjälp med trauma Så småningom Jag hade kunnat stå i den kön längre redan om någon sagt detta Och visst har jag nu fått utredning och en kontaktperson i psykiatrin Men när jag mår exta dåligt nu Har jag ingen att prata med Min kontakt person inom psykiatrin har ju inte alltid tid med mig Hon har ju fler brukar att ta hand om Och min läkare i psykiatrin Har jag ibland svårt att få igenom saker med Tex ville ha en sip men sa ifrån för länge sedan Om detta Och jag har inte hört något om detta Det värsta är att jag bli trött och trött pga måste kämpa själv med allt
Reducerad till en siffra
Då jag var inlagd pratade personalen sinsemellan om oss om ”4:an”, ”10:an” osv beroende på vilken sal man låg i.
Inlagd och sjuk och reducerad till att benämnas som en ”siffra”. Kanske de inte ens brydde sig om att lägga på minnet vad man hette.
”Jag var bara ensam, utelämnad och livrädd.”
Jag var inlagd på slutenvården, hade nyss blivit 18 och hade aldrig varit inlagd tidigare. Avdelningschefen och läkaren skapade en bemötandeplan utan mig som jag inte visste om som sa att man skulle ignorera mig och vårdpersonalen jag litade på skulle neka mig hjälp. Jag har autism och svårt att prata med folk och ta hjälp. Undrade varför ingen sa hej till mig i korridoren eller pratade med mig längre tills en skötare som inte stod bakom bemötandeplanen berättade för mig att det var därför. Det var en enda på en hel avdelning som inte stod bakom att man enbart skulle ignorera mig. De skyllde på EIPS vilket jag senare blev utredd för och inte hade. Jag var bara ensam, utelämnad och livrädd.
Personal struntar i tillsyn
Det var så många gånger på psykavdelningen som personalen totalt ignorerade mig. Antingen struntade de helt i tillsynen under flera timmar. Eller så tittade de bara på mig där jag satt på sängen och grät och hyperventilerade, stängde dörren igen och gick.
DID eller EIPS?
Jag har en rätt ovanlig diagnos som en psykolog med traumakompetens satte efter en utredning. Den heter DID och alla jag möter i öppenvården utgår från att jag har den här diagnosen. Men inte slutenvården… läkaren där hävdar att jag inte alls har DID utan EIPS. Detta hävdar hon helt utan att ha gjort en utredning och på grund av detta bemöter mig slutenvården som en EIPS patient. Är så himmla trött att inte tas på allvar av slutenvården.
Remissen skickades aldrig
Hösten 2022 gjorde jag ett av de största besluten i mitt liv och flyttade från den plats jag växt upp och levt hela mitt liv, till en plats som låg ungefär en dagsresa med bil bort för att komma närmare en del av min familj som jag inte kunnat träffa på 5 år som stod mig nära.
Öppenvården jag hade gått hoss skulle skicka en remiss så jag skulle kunna få en ny kontakt snart, då det värkligen skulle behövas.
Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad av en personen i den familjen under min uppväxt, vilket sannolikt har gett mig PTSD men var villig att lägga det åt sidan och försöka gå vidare för att jag ville ha en relation med tex min yngsta bror som jag inte träffat sedan han var väldigt liten. [jag var inte medveten om hur starka mina reaktioner fortfarande var, eller att det ens kunde vart PTSD förens efter flytten och jag träffade henne]
De sa även att Kö tiderna på platsen skulle vara otroligt korta.
Så jag flyttar dit i oktober.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Jag tar kontakt med öppenvården där för att se hur det går och får veta att de inte fått någon remiss.
Så jag fick kontakta min gammla öppenvård och be dem skicka om remissen TVÅ gånger.
Tillslut så fick öppenvården från det nya stället skicka en förfrågan om en remiss och då kunde de allt skicka den.
Jag fick kontakt med öppenvården på det nya stället i Mars, ca 5 månader senare, när det egentligen skulle tagit kanske 3-4 veckor på sin höjd.
Då var det redan försent dock.
Min redan dåliga, men uppbyggda, psykiska hälsa hade kraschat totalt.
Jag var sucidial, självskadande, konstant livrädd och efter en händelse som gav mig den extremaste panik attacken i mitt liv, så vågade jag inte ens äta middag med familjen.
Jag kände ingen annan, hade inga vänner där, inte min flickvän och var totalt isolerad.
Vad jag försöker komma med är att jag behövde värkligen öppenvården.
Det kom så många insikter och hela min livsbild och världsbild föll isär. Jag trodde värkligen att jag skulle dö där för jag hade ingen stans att ta vägen.
Det hela slutade med att jag bestämde mig för att flytta till en kompis som bodde närmast där, vilket var ca 4 timmar bort.
När jag berättade det för min pappa så kom det fram att de hade tänkt att kasta ut mig och de såg till att jag flyttade där ifrån så fort som bara fysiskt möjligt.
Under den lilla tid jag haft kontakt med öppenvården där så har det vart mest telefon möten. Tror jag bara vart där 1 gång för ett fysiskt.
De har vart snälla, förstående, och hjälpt med vad de kan.
Nu står jag på vänttid till en ny öppenvård på en ny plats.
Detta har vart en fruktansvärd period och jag önskar att den första öppenvården faktiskt skickade remissen från början.
Då kanske det inte behövt gå så långt som det gjorde, och att jag kanske kunde fått mer hjälp ur den situationen.
Har haft kontakt med samtalskontakter, psykologer, soc osv sedan jag var 9 år, sedan 2020 har det vart konstant kontakt varje eller varannan vecka. Så är värkligen beroende av en kontakt.
Nu har jag gått utan det i snart ett halvår, när jag värkligen värkligen behövt det.
Ursäkta jag vet inte hur relevant denna historian är, jag kanske bara klagar haha.
Personalen fick instruktioner att ignorera mig
På grund av utdragen flashback m panikattacker blev jag liggande dubbelvikt på rummet i heldygnsvården helt ensam under 5h. Skötare berättade senare att dom fått instruktion att ignorera mig av ssk eftersom jag behövde lära mig hantera det hela själv. Jag hade lika gärna varit kvar hemma.
Fick Haldol istället för hjälp
Jag berättade om våldsutsatthet för en vårdkontakt. Istället för att få hjälp med situationen jag befann mig i medicinerades jag med haldol pga dom trodde inte att det jag berättade kunde hända.
(jag fick senare hjälp av polisen)
Läkaren ändrar svaren
Under ett möte med en läkare fick min kompis läkarens skattningsformulär att fylla i om sina depressiva symtom. När min kompis är klar läser läkaren tyst igenom pappret och säger sedan: ”Nej, så dåligt mår du inte”. Läkaren stryker därefter över svaren med tippex, och ändrar dem. Min kompis bröt ihop.
Senast tillagt
- ”Du är ett slöseri med resurser”
- Utskriven direkt efter suicidförsök
- Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
