Alltför ofta uppstår det nya problem i möten med psykiatrin som man måste spendera tid på att fixa. En felaktig skrivning i ett intyg om nån åkomma eller psykologiskt problem som jag inte ens har. En dålig attityd mot mig som patient som går ut på man inte kan tro på det jag säger. Allt jag säger måste styrkas av någon annan med mer trovärdighet, typ en anhörig eller boendestöd. När jag ifrågasatte min diagnos, eftersom min berättelse skiljer sig på flera punkter från hur man tolkat den utifrån ( utan att någonsin fråga mig om något), så skrivs det att jag har bristande sjukdomsinsikt. Sedan får man lägga år av sitt liv på att rätta till alla fel som ideligen uppstår, nya hela tiden, denna tid vill man ju spendera på livskvalitet. Inte ändlösa maktkamper med psykiatrin.

Jag sökte till vuxenpsykiatrin för att få hjälp och fick efter lång väntan en vårdkontakt där. Kontakten blev dock inte långvarig då den som skulle vara min fasta vårdkontakt började göra saker som att kränka, hota och vara nedlåtande mot mig vid möten och samtal.

Vissa besök där jag tog upp min svåra ångestproblematik och trauman inom vården så kunde jag hånas för att jag ”fortfarande” hade det som ett problem. Enligt min vårdkontakt så va det bara tex att lägga av att må dåligt och allt jag sa om mina trauman i vården minimerades. Jag skulle nämligen ha mer förståelse för personalen som utsatt mig för övergrepp även om det kunde ses som fel och även om det skadat mig för livet.

Efter månader med denna typ av möten så tog jag tillslut kontakt med patientnämnden och mottagningens chef för att få byta vårdkontakt. Men jag nekades att göra det, för ingenting av de saker jag nämnt fanns ju med i journalen. Man menade att min vårdkontakt inte alls behandlat mig olämpligt eller nedlåtande, för det fanns inga anteckningar om att det skulle ha skett.

Jag frågade mottagningens chef om de på fullaste allvar menade att de ansåg att en personal som medvetet beter sig olämpligt skulle ärligt journalföra detta beteende. Och svaret va ja, för om det inte stod i journalen så stämde inte min upplevelse. Och personalen är ju tvungen att journalföra besök och samtal som skett.

Det slutade med att mottagningen avslutade med mig istället, för man ansåg att jag inte var i behov av stöd mer. För min vårdkontakt skrev inte i journalen att hen agerat olämpligt. Men hen skrev efter att jag pratat med hens chef att jag inte behövde mer stöd längre och den journalanteckningen vägde viktigare än mitt faktiskta behov.

Jag står nu fortfarande utan stöd två år senare och har svårt att få en ny vårdkontakt, för man menar att mitt behov inte ändrats enligt journalen de tittat på. Och jag hänvisas till att kontakta den vårdkontakt jag hade då om jag undrar något mer om det.

Som inlagd på slutenvården frågade jag en natt ssk varför hen inte skrivit ned i min journal vad jag fått som ”vid behovs medicin” å i vilken mängd, detta pga blev så däckad efter en injektion att jag inte kunnat väckas dagen efter. Men den medicin delningen skrevs aldrig in i min journal, inte då, inte senare. Hens svar blev att jag inte skulle fått något som fungerat… Med andra ord var det inte ens min ordinerade medicin. Efter det vågade jag inte ta emot medicin från hen och var noga med att läsa journalen för att hålla mig uppdaterad om vilka beslut som fattades om mig osv.

Matstödet ljög i min journal om att hon pratat,stötat och påmint mig under måltiden. Hon hade inte sagt något förens tiden var slut och näringsdrycker för ”övertid” kom fram. Hon nämnde inte min panikattack efteråt eller hennes hot om indragen permission utan i journalen hade hon påmint mig flera gånger om tiden och sen att jag låg back från middagen och därefter att jag tagit igen.

Jag är livrädd att gå på läkarbesök inom psykiatrin. Så rädd att få LPT på mig. Det värsta som kan hända. Jag känner mig aldrig så ensam och övergiven som inom slutenvården. En del av mig själv ”dör” varje gång. Nu undviker jag att säga fullt ut hur jag mår vid varje läkarbesök för att inte bli inlagd.

Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll

När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.

Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.

Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.

Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut

Det är ett par år sedan vår son mådde dåligt. Inga kompisar och väldigt lite energi. Efter en tid får han komma till en ”unga vuxna mottagning”. Ett par gånger går han dit själv. Tror det är tredje besöket som jag följer han dit. Ja, det låter ju bra med en överläkare som skrivit en doktorsavhandling.
Men under besöket börjar det gnaga i mig, detta är inte vård som hjälper! Läkaren verkar vara väldigt ”taggad” på ”bipolär diagnoser”. Just när besöket är slut frågar jag om han har några råd till min son. Läkaren sitter tyst en stund och stirrar i golvet. Efter ett tag får han fram ”följa rutiner”. Ja, vilken enorm kostnad för samhället för att få fram dessa ord. Om ändå läkaren hade kunnat ge exempel på några hälsofrämjande rutiner…. Men icke!

Sen var vi ett par gånger till BUP akuten, där fick vi ett bra råd – ”det är ni i familjen som är det team som hjälper varandra”

Mitt råd till andra föräldrar är att lita inte på att psykiatrin hjälper er. Hjälp er själva istället.

Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.

Under en bältning bröt jag lillfingret. Läkarna kollade inte ens på fingret trots att jag upprepade gånger sa till att nåt inte stämmer då svullnaden och blåmärkena inte gav sig. Det tog 2 veckor från skade tillfället innan de röntgade och det visade ett brutet ben i den mittersta fingerleden. ”Man gör ingenting åt skadade fingrar och tår” fick jag som svar av läkarn. Hade fingret tejpat ett bra tag.

Jag tog överdoser och sövdes ner på intensiven. Första gången vaknade jag snabbt och innan polisen kommit och började vandra i korridoren men blev inte utåtagerande. Nästa gång och varenda gång efter det här så kom polisen innan sederingen lättades och fängslade både armar och ben innan jag vaknat. Så när jag vaknade var jag redan fängslad. Jag har ptsd idag. Psykiatrin hade också som rutin att bälta mig i förebyggande syfte och hade bestämt innan de ens träffat mig att jag skulle bältas hur lugn jag än var efter att ha varit nedsövd.